Pratat en lång stund med mormor i telefonen. Hon lät mer samlad än vad jag klarar av att vara, men rösten brast ibland. Jag frågade om hon vill att jag åker ner, för då gör jag det direkt, men hon tyckte att vi skulle avvakta några dagar och bestämma sen.
Hon berättade att ena grannen hade varit ute och pratat med morfar vid klockan tre, då hade han varit som vanligt men nämnt att han inte riktigt orkar lika mycket som förut, och ambulansen åkte iväg klockan fyra (men hann bara någon mil innan det var över). Det är precis som med guldhästen. Stallägaren hade sett honom stå upp och vara som vanligt klockan tre, och strax efter klockan fyra låg han ner och var borta. På var sin tisdag.
Mormor och morfar är typ de viktigaste personerna i hela mitt liv (förutom sambon då). Hela skolloven spenderades hos dom, de flesta helger likaså. I högstadiet var jag där nästan varje eftermiddag trots att det tog 30 minuter med bussen enkel väg. Pappa har alltid varit väldigt frånvarande (skulle vara där varannan helg, men han spenderade så gott som hela dagarna i sitt garage så det blev inte mycket umgängestid), men morfar har tagit sig tid och involverat mig i sina projekt och visat hur en engagerad familjefar beter sig. Han har alltid uppskattat mig på ett sätt som knappt någon annan gjort. Det var mig han ringde när något krånglade med datorerna, trots att min mamma jobbar med it-support, och sa alltid "du är ju otrolig!" när jag löst hans problem och samtidigt lärt honom något nytt. Trots det långa avståndet under många år så är det mormor och morfar jag haft mest kontakt med, det har alltid varit dom som ringt åtminstone två gånger per månad och frågat hur jag mår och hur jag har det (som jämförelse pratar jag i telefon med mamma kanske två gånger per år, och då främst för att hälsa grattis eller liknande). Det kommer bli så tomt utan honom.
Sånna här dagar är det värdelöst att inte bara kunna åka förbi en sväng. Och att inte heller haft möjlighet att göra det tidigare.