Vad ska jag ta mig till med denna lilla ponny?

[Juli0a]

Vilken jobbig situation Jag tror att det kan bli ganska svårt att hitta en lämplig person eller verksamhet som vill ta emot en ponny med fånghistorik, EMS och PPID. Enbart PPID:n gör ju att ponnyn kommer med en extrakostnad och inbyggd besvärlighet utöver allt det andra, med dyr medicin som ska ges dagligen. Lägg till att ponnyn enligt förra ägaren var trött på ridskolelivet, och att den inte verkar vara en okomplicerad sällskapshäst, så minskar chanserna ännu mer att det blir bra för både ponny och ny ägare.

Jag säger som flera andra här: om du inte får det att funka på ett bra sätt hos er, måste det vara sjystare mot alla att ta bort ponnyn, hur sorgligt det än är.

Tack för ditt input

 

[Juli0a]

Sälj shettisen, den har skapat mer problem än den löst. Ponnyn är 21 år, tror du en ridskola skulle vara ok att ta emot en så gammal ponny med problem? Kan du inte ha kvar den och se om det blir lugnare och bygga en hage i hagen så den inte kan beta fritt?

Ibland tänket jag att jag ska sälja shettisen genast och sätta betesreducerare på ponnyn och låta de stora och hon gå på en ogödslad äng med magert bete så får det gå som det går. Då är hon i alla fall inte stressad och får gå med sitt älskade halvblod som hon är så fäst vid. Men det går ju inte det heller...Jag vet ju inte än om hon tål lite skogsgräs öht.
Men jag ska ta en allvarlig funderare på ditt förslag. Jag uppskattar det!

 

[Juli0a]

Jag lånade en ponny som sällskap till min häst för hundra år sedan och den bondade med min häst som blev som förbytt. Min trygga häst började vakta ponnyn mot andra osv. Det slutade faktiskt med att jag lämnade tillbaka ponnyn, jag blev orolig för min och andras säkerhet.

Sen låter det som du behöver sätta dig ner och göra en plan. Hur många hästar ska du ha och varför. Det är lätt att köpa häst men de innebär utgifter, åtaganden och ansvar. Min erfarenhet är att många ponnyer mest står i hagen och blir understimulerade för att barnet kanske inte hade det intresset som man trodde. Var snäll mot dig själv-du har gjort ditt bästa men nu behöver du göra ett omtag för att orka.

Tack snälla för ditt svar det ligger mycket sanning i det du skriver.

 

[skiesabove]

Jag skulle inte skriva det där om misslyckande. Det är en av mina innersta tankar som jag skrev ut och det känns som om det tolkades fel. Självklart låter jag inte shettisen vara kvar av ren prestige från min sida. Jag inser att blir det inte bättre så måste jag ju lösa det på något sätt.
Tack för ditt input, och ja. Det är svårt att samla tankarna när inget blev som det skulle när intentionen var att allt skulle bli bra. Tack

Jag tycker att det är bra att du skrev ut det, och du är inte unik i att fastna i såna tankegångar.

Men nu har du luftat det, och förhoppningsvis börjat inse hur skevt det blir för djuret när människan tänker så.

Så lägg undan det. Se "krasst" på det. Vad är bäst för ponnyn? Och hur många hästar vill du egentligen ha? Hur många har du råd och tid med?

(4 är sjukt många om du egentligen bara vill ha 1 ridhäst + sällskap)

 

[Juli0a]

Jag tycker att det är bra att du skrev ut det, och du är inte unik i att fastna i såna tankegångar.

Men nu har du luftat det, och förhoppningsvis börjat inse hur skevt det blir för djuret när människan tänker så.

Så lägg undan det. Se "krasst" på det. Vad är bäst för ponnyn? Och hur många hästar vill du egentligen ha? Hur många har du råd och tid med?

(4 är sjukt många om du egentligen bara vill ha 1 ridhäst + sällskap)

Ja, jag vet! Det var ju rena galenskapen att köpa 2 till det funkar åtminstone super med de stora hästarna och den nya hästen har visat sig vara ett riktigt bra köp.
Och ja, jag tänker så himla mycket. Inte helt sällan att jag var så jävla dum som köpte ponnyn från första början när jag hade så dålig magkänsla av säljaren.men gjort är gjort och nu får jag helt enkelt bara ta att det blev som det blev.
Det är bara det att det är så svårt att veta vad som är bäst. Jag har ju insett att ha kvar shettisen är nog oavsett ingen bra idé. Vår ponny är pigg och glad till vardags så det känns så jobbigt att ens behöva tänka på att ta bort henne. Och sälja i nuläget känns inte rätt mot vare sig henne eller en eventuell ny ägare som i sin tur får stå med problemet. Jag har vänt och vridit på möjligheter att kunna låta ponnyn gå med de stora men jag hittar inga lösningar som känns hållbara. De har så enormt olika behov så det är svårt.
Jag uppskattar verkligen att du tagit dig tid att svara på mina känslomässiga inlägg. Jag tar vad ni alla har skrivit i beaktande.

 

[Juli0a]

Jag uppskattar verkligen alla som svarat mig och delgivit mig era tankar och åsikter. Jag hade såklart hoppats på en solskenshistoria, men jag tar till mig allt den ni har skrivit.
Jag har varit så ledsen och nedslagen sen vår lilla ponny fick sina diagnoser och jag har gjort allt i min makt för att göra det så bra som möjligt. Jag kanske bara ska ta in the hard facts och låta henne somna in istället för att ständigt hitta lösningar. Det ska ni alla veta att jag vänt ut och in på mig själv för att få det så bra som möjligt och offrat både pengar och framförallt energi på ponnyn och hennes välmående.

 

[QueenLilith]

Jag uppskattar verkligen alla som svarat mig och delgivit mig era tankar och åsikter. Jag hade såklart hoppats på en solskenshistoria, men jag tar till mig allt den ni har skrivit.
Jag har varit så ledsen och nedslagen sen vår lilla ponny fick sina diagnoser och jag har gjort allt i min makt för att göra det så bra som möjligt. Jag kanske bara ska ta in the hard facts och låta henne somna in istället för att ständigt hitta lösningar. Det ska ni alla veta att jag vänt ut och in på mig själv för att få det så bra som möjligt och offrat både pengar och framförallt energi på ponnyn och hennes välmående.

förstår det. Det känns riktigt jobbigt när man kämpat och det tar hårt på psyken. Tror dom flesta av oss har varit där. Tog bort min förre häst som blev utdömd efter vi kämpat länge och fick en super dålig prognos. kände mig helt krossad, känslomässigt och ekonomisk. Så förstår känslan. och man får dåligt samvete, fast jag hade en duktig välrenommerat veterinär i ryggen som tyckte det va rätt beslut.

 

[skiesabove]

Är det ett alternativ att låta de två stora gå med ponnisarna i skogen medans ni funderar, och fokusera på att få sålt shettisen?

Det är inte dåligt för dom stora att slippa sockergräset heller. Varför inte ha alla tillsammans ett tag?

 

[Juli0a]

Är det ett alternativ att låta de två stora gå med ponnisarna i skogen medans ni funderar, och fokusera på att få sålt shettisen?

Det är inte dåligt för dom stora att slippa sockergräset heller. Varför inte ha alla tillsammans ett tag?

Ja, det kanske skulle kunna vara en idé. Jag skulle kunna prova och se vad som händer åtminstone.

 

[skiesabove]

Ja, det kanske skulle kunna vara en idé. Jag skulle kunna prova och se vad som händer åtminstone.

Det kan göra stor skillnad i dynamiken! Och så kanske ni alla kan slappna av en stund medans ni funderar vidare .

Jag upplever att större flockar är lättare för hästarna, även om dom inte är bästis med alla så blir det inte samma ensamhetspanik, när det finns fler dom kan umgås med.

Ett till tips är att göra många foderstationer så det är mindre risk att B-ponnyn blir jagad vid fodring. Jag föredrar att ha många småmaskiga hönät hängandes på flera ställen i hagen, och så gott som utesluta fodringar och stressen det innebär, byter bara ut näten strax innan det är slut istället. Om du har skodda hästar och inte kan köra med nät, prova fodra i "tusen högar". Sprid hö i små tussar runtom i hela hagen.

 

[Mia_R]

Jag tycker vad som redan sagts, att funkar det inte så ta bort henne, lämna inte vidare utan ta ditt fulla ansvar och låt henne slippa vandra runt även om det är jobbigt. Däremot så tre hästar/ponnyer är inte fel, det blir lättare att hantera dem om man inte behöver lämna någon ensam när man vill rida.

 

[Shaggy]

Jag uppskattar verkligen alla som svarat mig och delgivit mig era tankar och åsikter. Jag hade såklart hoppats på en solskenshistoria, men jag tar till mig allt den ni har skrivit.
Jag har varit så ledsen och nedslagen sen vår lilla ponny fick sina diagnoser och jag har gjort allt i min makt för att göra det så bra som möjligt. Jag kanske bara ska ta in the hard facts och låta henne somna in istället för att ständigt hitta lösningar. Det ska ni alla veta att jag vänt ut och in på mig själv för att få det så bra som möjligt och offrat både pengar och framförallt energi på ponnyn och hennes välmående.

Nu ska jag ge min icke solskens historia.
Min vackra vita <--- fick hosta vårvintern 2004. Jag ställde ut henne dygnet runt väldigt tidigt det året. Så snatrt jag hade möjlighet flyttade jag och fick då ett eget stall där min och en shettis stod. Där kunde jag ha dörren öppen året runt och hade koll på strö, sopande osv. Jag mockade och sopade som senaste 1 timme innan hästarna gick in för att minska mängden damm i luften fodrade med silage och hade torv till henne. Hon fick även slemlösande örter. Det fungerade bra och hon mådde bra. Vintern år 2007 flyttade jag till nytt stall där hon stod inne men då med mycket högt i tak och på plats i stallet där luften var som bäst. Dörren stod öppen mer eller mindre året runt här också. Vintern 2010 flyttade hon ut på utebox.
Visst låter det som en bra historia? Problemet är att jag hade ångest varje dag under den här tiden över hennes hälsa och det slet kopiöst. Sommaren 2010 fick hon insulinresistens och våren 2011 så var ena framknät utslitet. Hon blev utdömd som ridhäst våren 2012. Nu hade jag med andra ord en mulitsjuk häst som behövde gå ute mycket, inte skulle äta hö och inte gräs, som behövde motioneras för hostans skull men var kroniskt halt.
Hon gick kvar som sällskapshäst och uppfostrare av sina avkommor födda 2010 och 2013 fram till augusti 2015 då jag märkte en mindre förändring i hennes sätt att bemöta avkommorna och såg en liten försämring av hältan.
Det hemska att säga idag är att jag inte sörjde att ta bort henne. Visst var det jobbigt men framförallt var det en lättnad. Jag hade rent krasst sörjt hästen sedan 2004.
Nej det var inte värt det. Jag tror att många av de hälsoproblem jag har idag kommer från den här perioden som raserade min psykiska hälsa och med den i förlängningen försämrade min fysiska hälsa pga depressioner som förvärrades, utmattning, överätning som lett till rejäl övervikt osv osv.
Var rädd om dig och inse att du måste få leva och må bra. Det är inte värt att förstöra sin egen hälsa på det sätt jag gjorde hur mycket man än älskar sin häst, och ja jag älskar fortfarande den hästen hårt och innerligt och saknar henne stundtals så det gör ont.

 

[Juli0a]

Jag tycker vad som redan sagts, att funkar det inte så ta bort henne, lämna inte vidare utan ta ditt fulla ansvar och låt henne slippa vandra runt även om det är jobbigt. Däremot så tre hästar/ponnyer är inte fel, det blir lättare att hantera dem om man inte behöver lämna någon ensam när man vill rida.

Nä, det är rätt och riktigt. Jag hade som sagts en liten tanke att låna ut henne till verksamhet där hon skulle få sitt sociala behov tillfredsstält. Håller med om att hon med sina sjukdomar ska slippa stressen av att flytta.
Vad ska jag göra då? Sälja shettisen och prova att låta ponnyn gå med de stora med betesreducerare? Vi har en fin äng som är ogödslad med magert bete. Skulle jag våga prova att låta henne gå tillsammans med de stora halva dygnen där? Jag är så rädd för att hon ska få fång igen. Samtidigt älskar hon min häst mer än något annat.
Om inte shettisen blir snällare så kommer jag göra mig av med henne. Jag köpte henne i syftet att hon skulle vara sällskap åt vår ponny och jag kan ju inte skapa mig mer problem om inte shettisen lever upp till det. T om jag inser galenskapen i det. Det jag så förtvivlat önskar är ju att shettisen ska lugna sig och att ponnyn öppnar upp sig lite mer i ställer för att stå vid stängslet och titta efter min häst.
Jag känner att någonstans måste jag vara lite realistisk och snäll mot mig själv också. Visst. Jag skulle kunna sälja shettisen och köpa en ny, men vad är det som säger att den nya blir intressantare än min häst?
Ponnyn och min häst fick gå ihop fram till december när vi köpte shettisen. Ponnyn har under hela tiden hellre hängt vid staketet och gnäggat efter min häst istället för att integrera med shettisen, mer än att hon springer för kung och fosterland när shettisen jagar henne. Vi fick bygga höga trästängsel för att ponnyn absolut skulle tillbaka till hästen och sprängde sönder tråd och stolpar. Hon får panik, även nu, när min häst inte är i stallet eller inom synfält. Ibland när hon härjat som mest så tänker jag att jag skiter i det. Jag öppnar den jävla grinden så kan hon springa in till sin älskade kompis och så får hon väl äta ihjäl sig då. Att shettisen inte är snäll är ett stort problem. Men ponnyns fixering vid min häst är ett lika stort. Jag får ont i magen varje gång jag ska rida min häst, för när jag kommer tillbaka är hela hennes box upp och ner TROTS att det står 2 andra i stallet.

Förlåt, det ett långt svar på ett kort inlägg

 

[Juli0a]

Nu ska jag ge min icke solskens historia.
Min vackra vita <--- fick hosta vårvintern 2004. Jag ställde ut henne dygnet runt väldigt tidigt det året. Så snatrt jag hade möjlighet flyttade jag och fick då ett eget stall där min och en shettis stod. Där kunde jag ha dörren öppen året runt och hade koll på strö, sopande osv. Jag mockade och sopade som senaste 1 timme innan hästarna gick in för att minska mängden damm i luften fodrade med silage och hade torv till henne. Hon fick även slemlösande örter. Det fungerade bra och hon mådde bra. Vintern år 2007 flyttade jag till nytt stall där hon stod inne men då med mycket högt i tak och på plats i stallet där luften var som bäst. Dörren stod öppen mer eller mindre året runt här också. Vintern 2010 flyttade hon ut på utebox.
Visst låter det som en bra historia? Problemet är att jag hade ångest varje dag under den här tiden över hennes hälsa och det slet kopiöst. Sommaren 2010 fick hon insulinresistens och våren 2011 så var ena framknät utslitet. Hon blev utdömd som ridhäst våren 2012. Nu hade jag med andra ord en mulitsjuk häst som behövde gå ute mycket, inte skulle äta hö och inte gräs, som behövde motioneras för hostans skull men var kroniskt halt.
Hon gick kvar som sällskapshäst och uppfostrare av sina avkommor födda 2010 och 2013 fram till augusti 2015 då jag märkte en mindre förändring i hennes sätt att bemöta avkommorna och såg en liten försämring av hältan.
Det hemska att säga idag är att jag inte sörjde att ta bort henne. Visst var det jobbigt men framförallt var det en lättnad. Jag hade rent krasst sörjt hästen sedan 2004.
Nej det var inte värt det. Jag tror att många av de hälsoproblem jag har idag kommer från den här perioden som raserade min psykiska hälsa och med den i förlängningen försämrade min fysiska hälsa pga depressioner som förvärrades, utmattning, överätning som lett till rejäl övervikt osv osv.
Var rädd om dig och inse att du måste få leva och må bra. Det är inte värt att förstöra sin egen hälsa på det sätt jag gjorde hur mycket man än älskar sin häst, och ja jag älskar fortfarande den hästen hårt och innerligt och saknar henne stundtals så det gör ont.

Tack för att du delar med dig. Och tack snälla du för omtanken

 

[Lingon]

Nä, det är rätt och riktigt. Jag hade som sagts en liten tanke att låna ut henne till verksamhet där hon skulle få sitt sociala behov tillfredsstält. Håller med om att hon med sina sjukdomar ska slippa stressen av att flytta.
Vad ska jag göra då? Sälja shettisen och prova att låta ponnyn gå med de stora med betesreducerare? Vi har en fin äng som är ogödslad med magert bete. Skulle jag våga prova att låta henne gå tillsammans med de stora halva dygnen där? Jag är så rädd för att hon ska få fång igen. Samtidigt älskar hon min häst mer än något annat.
Om inte shettisen blir snällare så kommer jag göra mig av med henne. Jag köpte henne i syftet att hon skulle vara sällskap åt vår ponny och jag kan ju inte skapa mig mer problem om inte shettisen lever upp till det. T om jag inser galenskapen i det. Det jag så förtvivlat önskar är ju att shettisen ska lugna sig och att ponnyn öppnar upp sig lite mer i ställer för att stå vid stängslet och titta efter min häst.
Jag känner att någonstans måste jag vara lite realistisk och snäll mot mig själv också. Visst. Jag skulle kunna sälja shettisen och köpa en ny, men vad är det som säger att den nya blir intressantare än min häst?
Ponnyn och min häst fick gå ihop fram till december när vi köpte shettisen. Ponnyn har under hela tiden hellre hängt vid staketet och gnäggat efter min häst istället för att integrera med shettisen, mer än att hon springer för kung och fosterland när shettisen jagar henne. Vi fick bygga höga trästängsel för att ponnyn absolut skulle tillbaka till hästen och sprängde sönder tråd och stolpar. Hon får panik, även nu, när min häst inte är i stallet eller inom synfält. Ibland när hon härjat som mest så tänker jag att jag skiter i det. Jag öppnar den jävla grinden så kan hon springa in till sin älskade kompis och så får hon väl äta ihjäl sig då. Att shettisen inte är snäll är ett stort problem. Men ponnyns fixering vid min häst är ett lika stort. Jag får ont i magen varje gång jag ska rida min häst, för när jag kommer tillbaka är hela hennes box upp och ner TROTS att det står 2 andra i stallet.

Förlåt, det ett långt svar på ett par ganska enkla frågor.

Rent krasst, det låter som att det liv din ponny vill leva är omöjligt för henne m.t.p. hennes sjukdom. Väldigt sorgligt! Frågan är hur sannolikt det är att du ska hitta nåt sätt så att din ponny kan få trivas med livet? Om du anser att den sannolikheten är låg så skulle jag säga avliva och eventuellt låta henne få gå med sin älskade kompis de sista timmarna innan avlivningen i hage med gräs så får iaf hennes liv avslutas på det sätt hon ville leva det.

 

[Juli0a]

Rent krasst, det låter som att det liv din ponny vill leva är omöjligt för henne m.t.p. hennes sjukdom. Väldigt sorgligt! Frågan är hur sannolikt det är att du ska hitta nåt sätt så att din ponny kan få trivas med livet? Om du anser att den sannolikheten är låg så skulle jag säga avliva och eventuellt låta henne få gå med sin älskade kompis de sista timmarna innan avlivningen i hage med gräs så får iaf hennes liv avslutas på det sätt hon ville leva det.

Ja, du belyser verkligen hela kärnan! Jag har försökt så ihärdigt att få ponnyn lycklig trots att hästen inte är i hennes omedelbara närhet. Jag klurar och funderar om det finns nåt sätt att få ponnysarna att börja bonda och jag hade hoppats såååå på att ponnyn skulle ge sig och liksom nöja sig med shettisen.

 

[Cambrie]

Jag hade personligen aldrig sålt en sådan ponny, har precis avlivat en ponny som fått vandra runt och jag skulle aldrig utsätta någon av mina egna för det vilket en sådan ponny skulle kunna bli.
Så ja, kan du inte behålla skulle nog i alla fall jag också råda att avliva. Möjligen att du kan försöka en gång att sätta ut en annons och se om någon vill ta på sig den som sällskap, men kanske inte ge bort eller sälja den utan i så fall låna ut ett halvår först så du märker att de vill ha ponnyn. Den vi avlivade hade vandrat så mycket då det var en riktig problemponny (inte hans fel såklart, utan rejält illa behandlad tidigare i livet) och vi valde att bli sista stallet för hos oss blev han i alla fall trygg och med den vetskapen fick han somna in.

 

[Mia_R]

Nä, det är rätt och riktigt. Jag hade som sagts en liten tanke att låna ut henne till verksamhet där hon skulle få sitt sociala behov tillfredsstält. Håller med om att hon med sina sjukdomar ska slippa stressen av att flytta.
Vad ska jag göra då? Sälja shettisen och prova att låta ponnyn gå med de stora med betesreducerare? Vi har en fin äng som är ogödslad med magert bete. Skulle jag våga prova att låta henne gå tillsammans med de stora halva dygnen där? Jag är så rädd för att hon ska få fång igen. Samtidigt älskar hon min häst mer än något annat.
Om inte shettisen blir snällare så kommer jag göra mig av med henne. Jag köpte henne i syftet att hon skulle vara sällskap åt vår ponny och jag kan ju inte skapa mig mer problem om inte shettisen lever upp till det. T om jag inser galenskapen i det. Det jag så förtvivlat önskar är ju att shettisen ska lugna sig och att ponnyn öppnar upp sig lite mer i ställer för att stå vid stängslet och titta efter min häst.
Jag känner att någonstans måste jag vara lite realistisk och snäll mot mig själv också. Visst. Jag skulle kunna sälja shettisen och köpa en ny, men vad är det som säger att den nya blir intressantare än min häst?
Ponnyn och min häst fick gå ihop fram till december när vi köpte shettisen. Ponnyn har under hela tiden hellre hängt vid staketet och gnäggat efter min häst istället för att integrera med shettisen, mer än att hon springer för kung och fosterland när shettisen jagar henne. Vi fick bygga höga trästängsel för att ponnyn absolut skulle tillbaka till hästen och sprängde sönder tråd och stolpar. Hon får panik, även nu, när min häst inte är i stallet eller inom synfält. Ibland när hon härjat som mest så tänker jag att jag skiter i det. Jag öppnar den jävla grinden så kan hon springa in till sin älskade kompis och så får hon väl äta ihjäl sig då. Att shettisen inte är snäll är ett stort problem. Men ponnyns fixering vid min häst är ett lika stort. Jag får ont i magen varje gång jag ska rida min häst, för när jag kommer tillbaka är hela hennes box upp och ner TROTS att det står 2 andra i stallet.

Förlåt, det ett långt svar på ett kort inlägg

Jag tror aldrig det kommer fungera med shettisen, låt ponnyn slippa bli jagad och gör dig av med den andra. Förslaget att testa med att låta de stora gå med henne i skogshagen och stödfodra de stora låter som ett bra alternativ, men problemet med fixeringen kvarstår om det inte går att lämna henne med sällskap när du hanterar den ena.

Om du känner att det inte finns fler lösningar på problemet så låt henne gå tillsammans med sin älskade kompis och sedan somna in.

 

[prinsessfeminist]

Rent krasst, det låter som att det liv din ponny vill leva är omöjligt för henne m.t.p. hennes sjukdom. Väldigt sorgligt! Frågan är hur sannolikt det är att du ska hitta nåt sätt så att din ponny kan få trivas med livet? Om du anser att den sannolikheten är låg så skulle jag säga avliva och eventuellt låta henne få gå med sin älskade kompis de sista timmarna innan avlivningen i hage med gräs så får iaf hennes liv avslutas på det sätt hon ville leva det.

Jag håller helt med.

TS gör en fin sista tid och tacka henne för allt genom att låta henne slippa plågor mer.

Det är det mest osjälviska du kan göra.

 

[prinsessfeminist]

Ja, du belyser verkligen hela kärnan! Jag har försökt så ihärdigt att få ponnyn lycklig trots att hästen inte är i hennes omedelbara närhet. Jag klurar och funderar om det finns nåt sätt att få ponnysarna att börja bonda och jag hade hoppats såååå på att ponnyn skulle ge sig och liksom nöja sig med shettisen.

Frågar du mig så har du verkligen uttömt alla möjligheter och känn ingen skuld. Du har gjort allt du kan.