Jag tror att just att försöka förstå hur den andra sidan tänker är jätteviktigt om man vill ha en förändring, även om det förstås är oerhört svårt när man själv är drabbad. Vissa personer är medvetna och öppna transfober och driver en sådan agenda. Dessa kommer man inte att nå i en diskussion oavsett hur logiska och väl underbyggda argument man har.
Men det finns också en stor grupp människor som helt enkelt är okunniga. De kan komma med uttalanden som visar hur dåligt insatta de är, uttalanden som till och med är transfoba, men det ligger ingen illvilja bakom. Det är helt enkelt ett symptom på hur liten plats riktig debatt får i media och hur mycket skrämselpropaganda som sprids.
Mitt exempel med kollegan som tror att skäggiga män ska dela omklädningsrum med små flickor är ett sådant exempel. Om man skulle börja diskussionen med att säga till en sådan person att hen var transfob, eller ens uttryckte sig transfobt, är risken stor att hen skulle känna sig attackerad och vända taggarna utåt. Och även om det verkligen inte är fel i sak att påpeka transfobi kommer det att försvåra det man egentligen vill uppnå med samtalet - att en person faktiskt reviderar sina åsikter.
Här tror jag att just vi cispersoner kan göra lite extra nytta. Även om det naturligtvis finns många transpersoner som orkar ta samma diskussion gång på gång utan att gå till direkt konfrontation är det samtidigt inte konstigt om man saknar tålamod med någon som uttrycker unkna fördomar om den grupp man tillhör.
Jag håller absolut med om att det vänligt inställda samtalet är det bästa. Samtidigt tänker jag att det allra bästa hade varit om de där vanföreställningarna inte spreds, eller åtminstone att informationen om hur det verkligen ligger till också hade nått ut till de som inte normalt intresserar sig för t.ex. transfrågor eller aborträtt. Och just som Philosophia skriver så bra nedan, att sakerna är sammanlänkade, att få till den där medvetenheten om att det på ett bredare plan handlar om mänskliga rättigheter för alla.
Självklart har man rätt att göra vad man vill med sin kropp när man är myndig och om man betalar själv. När det gäller skattepengar och omyndiga personer så tycker jag vården vara lika begränsad eller obegränsad som för alla andra. Och i dagsläget så är den begränsad för alla på olika sätt och jag tycker inte att just transpersoner ska vara den kategori som får någon sorts förtur eller mer pengar än andra grupper. Även om det är fullt förståeligt att man som transperson med behandlingsbehov eller gravid eller cis-man med prostatacancer eller vad det nu kan vara, vill att man själv ska få mer vårdresurser. Det är inte speciellt svårt att förstå hur jag tänker kring det tycker jag så dra det inte till att jag på något sätt ser ett egenvärde i att transpersoner får begränsad vård utan det är en samhällsekonomisk fråga precis som all annan vård där det finns begränsade resurser.
Däremot så ser jag inte din diskussion som att det är frågan om "lika för alla" utan du är väldigt fokuserad på just HBTQ+-frågor och har varit det i många trådar eftersom det är den grupp som du personligen tycker är mest utsatt. Det är självklart inget fel med det så ta det inte så men jag tror det är svårt att få alla att brinna på samma sätt för specifika frågor som man inte känner berör dem personligen eftersom det för mig finns många andra grupper och problem som har minst samma dignitet.
Sett till många andra länder så är det nog ofta religiösa orsaker till varför man vill begränsa olika grupper eller åtminstone används religiösa orsaker som ursäkt för varför man vill kontrollera människor och samhället och då känns det inte som att förståelse varför är det viktiga utan snarare att inte dumförklara de man diskuterar med för att få till ett bättre samtalsklimat.
Jag kan förstå om en har en ideologisk övertygelse om att vården inte ska kosta pengar för staten generellt (min grova sammanfattning av vad du skriver - vi behöver inte ta den diskussionen nu så tolka mig generöst
), men om vi tar ett konkret exempel i, låt oss säga SD:s två motioner, varav den ena handlade om att begränsa transvården inte ekonomiskt utan efter ålder (det vill säga att myndiga människor inte har rätten att söka och få vård endast på grund av åldern, ett mycket grovt övertramp i min värld oavsett vad det är för vård) och den andra handlade om begränsande av aborträtten (tror fortfarande att de driver vecka 8 eller så, men orkar inte kolla upp just nu - det är ett exempel, som sagt). Båda handlar ju på ett bredare plan om de vill att staten ska ta kontroll över främst kvinnors och transpersoners kroppar, men medvetenheten om denna politik och den faktiska innebörden av den verkar inte slå igenom, även när företeelsen i sig uppmärksammas i media.
Jag har ingen aning om vad du röstar på, och menar inte att du ska försvara politiken i sig, men just den kopplingen av grundläggande lika rättigheter för kvinnor och HBTQ-personer, och vad gäller SD:s politik även för funktionshindrade av olika slag, är vad jag ser som centralt. Så jo, det handlar om just "lika för alla" - men av någon anledning har ju t.ex. du nu uppfattat att jag är fokuserad på HBTQ-frågor, som om det 1, inte innefattar grundläggande mänskliga rättigheter för alla
inklusive HBTQ, alltså, att du/ni skiter i att alla ska vara lika så länge du/ni har det på det torra, och 2, inte ens uppfattar att jag skriver om kvinnor också när jag vill minnas att jag inte bara i denna tråden utan på forumet i stort argumenterat för kvinnors rättigheter och mot patriarkalt förtryck. Varför kopplas det inte att om vi ska ha lika för alla, så måste vi gemensamt skydda denna värdering för
alla och inte bara för sin egen lilla grupp? Att det inte är en slump att det är samma organisationer som börjar med att ge sig på transpersoner, som sen visar sig inte vilja ha homosexuella och bisexuella heller, och sen inte funktionshindrade, och sen visst inte ha lika rättigheter för kvinnor?
Jag ber om ursäkt för att jag ev. är nummer 32 på bollen, men är det inte just här en del av "lösningen" finns - alltså att övertyga människor som inte drabbas av ett problem att det faktiskt är ett problem, både för dem som drabbas av det direkt, men även indirekt eftersom det här med demokrati och mänskliga rättigheter förhoppningsvis är viktigt för dem också? Det räcker trots allt inte att vi har några politiker och tjänstepersoner som tar saken på allvar och som ser hur bräcklig demokratin som institution är och hur förhållandevis enkelt det är att demontera den. Blir problemet tydligt för den enskilde medborgaren så kommer det förhoppningsvis avspegla sig i att man använder sin rösträtt på ett mer ansvarsfullt sätt.
Så när den skeptiska frågan "Hur stort är egentligen problemet?" dyker upp så ska vi inte sucka utan se det som ett lysande tillfälle att upplysa om att problemet är både stort och riktigt allvarligt eftersom det är frågan om diskriminering och kränkning av individers rättigheter, inte från enskilda medborgare, utan från den styrande makten som ju faktiskt har krav på sig att respektera såväl vår grundlag som de internationella konventioner som vi har ratificerat. Genom att inte respektera människors lika värdighet och rätt till rättigheter och friheter, och genom att minska vissa gruppers och individers demokratiska utrymme, så undergrävs demokrati och mänskliga rättigheter på ett sätt som till syvende och sist påverkar oss alla. När enskilda individer är rasister och homofober så är det självfallet både illa och sårande, men när staten diskriminerar med hjälp av de institutioner som ska skydda skydda oss så är det farligt på en helt annan nivå.
Det är svårt att tala om lösningen eftersom demokrati och inkludering inte är något som man har eller inte har, utan det behövs en medvetenhet om att man hela tiden behöver arbeta aktivt med frågorna, bland annat genom att göra väljarna medvetna om problemet, men också att de som arbetar inom den offentliga förvaltningen blir mer medvetna om sin roll som ansvarsbärare i dessa frågor.
Precis detta. Du säger det så bra! Men det är ju det där, hur når vi ut?
Kanske hör det hela samman med den minskade tron på demokrati överlag. Urvattnandet av begreppet till att betyda "rösta var fjärde år". Och när det inte fungerar att bara rösta, så verkar det som att siffrorna pekar på att många inte vill ha demokrati längre. Men även då - vill de
verkligen inte ha lika rättigheter för alla? Görs den kopplingen ens?
