Vänner - utbruten från Störiga saker vi stör oss på, del 17

Och jag förstår din vän. Jag har själv avslutat en relation på grund av hur denne valde att hantera sin depression. Jag ville vara sambo och flickvän, men slutade som mamma, sjuksköterska och sambo. Långt ifrån hållbart i en relation och drog även ner mig själv i skiten. Fullständigt destruktivt.

Fast om detta vet vi väl just ingenting om hur det hanterades i det här fallet. Det kan absolut vara svårt för båda parter i en relation när en drabbas av depression eller annan sjukdom, men väldigt olika hur väl man hanterar det från båda håll, och även av olika anledningar.

I övrigt tycker jag att det har skrivits kloka inlägg i tråden och tycker inte att flera av dem förringar det faktum att det uppenbarligen har funnits svåra motgångar. Ingen människa går genom livet utan motgångar och för en del personer och i vissa situationer är livet svårare än för andra, och det kan ses som orättvist, men den springande punkten är - utan att mena att låta förskräckligt klämkäck - oavsett hur man kan kämpa sig vidare och i vilken mån man har möjlighet att påverka situationen - med hjälp om så behövs! Vilket jag uppfattar många gånger och i många trådar skrivs av omtanke och för att komma med nya inputs, inte för att håna eller förringa sjukdom och svåra motgångar, utan för att se möjligheter och glädjeämnen nog att komma vidare - ändå.

Jag känner dig bara härifrån @Wille men jag uppfattar ibland glimtar i dina inlägg att det finns mer positiva stunder och absolut saker du har åstadkommit i ditt liv. Jag kan inte känna dina känslor och vet alls inte om jag kan påverka dig att se det jag uppfattar utefter vad du delar med dig av här, men vill i alla fall påpeka att du i mina ögon utifrån inte alls ses som en inkapabel person, även om du uppenbarligen har en tuff tid bakom dig. Ingen kan tyvärr säga att det är enkelt och det går inte att jämföra upplevelser av motgångar rakt av med varandra, men det jag ser här är att många delar erfarenheter av motgångar i olika skeenden och delar med sig av hur det kan vara möjligt att, om så med små steg i början, kunna komma vidare i en riktning man önskar. För att det absolut kan vara just det: möjligt.
 
Jag fattar att man är trött på att kämpa. Jag har många sådana T-shirtar om man säger så..
Men man kan ju faktiskt göra kamperna mindre och man kan göra dem färre baserat på hur man tänker och då på sikt känner.

Jag tror man ska vara väldigt försiktig med att anta saker om andra. Jag har en vän som växt upp under fruktansvärda förhållanden med misshandel, vanvård, knarkande föräldrar som både stal och sålde sex för att få droger etc. Man har misshandlat den här personen så fruktansvärt, tvingat den stå blick still i mörkt och kallt garage i flera timmar som barn, kastat ut ungen i snön utan kläder etc.
Personen fick flytta hemifrån med soc som betalade lägenhet då denna var 15 år. Man ska inte behöva leva själv som så ung! Personen hade ingen att vända sig till. Och även som myndig fick personen ett tag fira jul etc själv.
Möter man personen idag ser man en välartad person som har bra jobb, bostad i storstad, har fint socialt umgänge och alltid är glad och sjukt skoj. Personen mår idag bra. Trots att denne gått igenom helvete och fått skapa sig hela sitt liv själv.
Nu är ju den här historian extrem.
Men det är nog rätt många som har det helvetes tufft och kämpar. Många av oss med kroniska sjukdomar kämpar dagligen, varje minut kanske tom.

För att inte göra sin ryggsäck tyngre än vad den behöver vara så får man nog sortera och slänga bort ibland.
Om man utsätts för skit och går igenom helveten så ska man känna det, ge utlöpp för det, bearbeta det etc. Det måste man för att inte sedan gå under av allt man tryckt ner.
Men någon gång måste man släppa saker, acceptera dem.
Jag kan garantera att vi är många här som gått igenom en himla massa skit. Men ska man må bättre måste man släppa/acceptera. Annars blöder man energi och kommer inte vidare. Det negativa bor liksom gratis i ens huvud annars.
Vissa saker går inte att släppa. Tex, jag kan inte komma över att jag har kroniska, svåra sömnbesvär iom att jag fortsätter ha dem. Det kommer jag nog alltid ha. Men istället för att gå runt och slänga energi på att vara arg/ledsen/etc för det så kan jag acceptera och få lite mer energi att använda till kul saker.
 
Känner att du hånar en när man kämpar för att kunna ha ett fungerande liv eller ens må någotsånär bra. Det är fan motgång när man måste kämpa hela tiden och livet suger.

Jag tänkte tanken att bjuda in grannarna när jag flyttade hit men det blev inte av i allt flyttkaos.

Visst kan jag bjuda klassen. Haken är inte vad det kostar. Haken är att orka rodda det, att fixa och dona med alla förberedelser. Jag har liksom noll ork. Och det finns inte plats för hela klassen inne. Och vädret suger nu.

Det är kanske energi du får tvinga dig själv att få fram för att ha en trevlig dag/kväll. Du behöver kanske inte bjuda hela klassen. Sa du inte att det är några stycken som redan varit hemma hos dig?

Man kan göra god mat snabbt enkelt och billigt. Buke kan alldeles säkert hjälpa dig med idéer!! Jag tänker direkt på sån halvfärdig potatisgratäng i påse. Det finns såna som är riktigt goda! Har du en grill så köp lite grillkol och nåt som är gott att grilla så kan du och dina klasskompisar grilla tillsammans så slipper du göra det själv. Glass är gott och enkelt som efterrätt. Köp lite chokladsås till och kanske några maränger eller liknande.
 
Jag fattar att man är trött på att kämpa. Jag har många sådana T-shirtar om man säger så..
Men man kan ju faktiskt göra kamperna mindre och man kan göra dem färre baserat på hur man tänker och då på sikt känner.

Jag tror man ska vara väldigt försiktig med att anta saker om andra. Jag har en vän som växt upp under fruktansvärda förhållanden med misshandel, vanvård, knarkande föräldrar som både stal och sålde sex för att få droger etc. Man har misshandlat den här personen så fruktansvärt, tvingat den stå blick still i mörkt och kallt garage i flera timmar som barn, kastat ut ungen i snön utan kläder etc.
Personen fick flytta hemifrån med soc som betalade lägenhet då denna var 15 år. Man ska inte behöva leva själv som så ung! Personen hade ingen att vända sig till. Och även som myndig fick personen ett tag fira jul etc själv.
Möter man personen idag ser man en välartad person som har bra jobb, bostad i storstad, har fint socialt umgänge och alltid är glad och sjukt skoj. Personen mår idag bra. Trots att denne gått igenom helvete och fått skapa sig hela sitt liv själv.
Nu är ju den här historian extrem.
Men det är nog rätt många som har det helvetes tufft och kämpar. Många av oss med kroniska sjukdomar kämpar dagligen, varje minut kanske tom.

För att inte göra sin ryggsäck tyngre än vad den behöver vara så får man nog sortera och slänga bort ibland.
Om man utsätts för skit och går igenom helveten så ska man känna det, ge utlöpp för det, bearbeta det etc. Det måste man för att inte sedan gå under av allt man tryckt ner.
Men någon gång måste man släppa saker, acceptera dem.
Jag kan garantera att vi är många här som gått igenom en himla massa skit. Men ska man må bättre måste man släppa/acceptera. Annars blöder man energi och kommer inte vidare. Det negativa bor liksom gratis i ens huvud annars.
Vissa saker går inte att släppa. Tex, jag kan inte komma över att jag har kroniska, svåra sömnbesvär iom att jag fortsätter ha dem. Det kommer jag nog alltid ha. Men istället för att gå runt och slänga energi på att vara arg/ledsen/etc för det så kan jag acceptera och få lite mer energi att använda till kul saker.
ACCEPTANS är så himla viktigt!!
 
Men liksom vad vi vet inte vad motgångar är?
Jag har upplevt död, våld, mordhot, misshandel, lever med stora skulder jag aldrig blir av med för att jag valde att jobba.
Hade jag levt på soc hade jag sluppit dem.
Jag har försökt ta mitt liv och inte velat leva under en lång tid.
Jag var sjukskriven för depression i 3 år.
Jag äter fortfarande medicin för att hålla orken uppe.
Men jag har nog ett lyxliv....
Min vändning var att börja se det positiva i småsaker.
Inte gjort på en dag kan man säga, men man måste försöka.
Jag har ett jobb jag älskar och min son.
 
Ibland måste man faktiskt rycka upp sig, även när man är kroniskt deprimerad.

Vissa dagar är skit, någon liten motgång liksom sätter tonen och istället för att acceptera/ignorera det och gå vidare så börjar jag kanalisera ett sorts självhat där jag börjar älta allt som är fel och jävligt med livet. Jag misstänker att jag är lång ifrån ensam om detta.

DÄR måste man säga att stopp, sluta, skärp dig. Det gäller att sätta det i perspektiv. Du bor i ett eget hus, du har ordnad ekonomi, du går en utbildning inom ett ämne du tycker om. Det finns de som har det värre, det kunde varit värre för dig. Du kunde mått så dåligt som du mår och samtidigt inte haft någon bostad, inga pengar osv. Ibland måste man vara glad för det man har och utgå ifrån det.

Det är så himla lätt när man mår dåligt att tro att man liksom är unik, ingen har någonsin haft det så här illa som jag har det just nu. Men det är inte sant, och det måste man tvinga sig själv att inse.

När jag har sådana dippar ser jag till att göra något produktivt. Typ plocka disk, bädda rent, dammtorka, vad som helst av de sakerna jag liksom inte orkar med vanligtvis. Sen gör jag något där mina tankar får koncentrera sig på annat, för min del är det pusselspel på datorn men det kan vara vad som helst som du tycker är trevligt och där du har lite utrymme för att sitta och älta.

Jag tror också att du ska överväga igen att träffa någon att prata med om din ångest. Jag, och många här med mig, vet exakt hur ångest känns, vet exakt hur en panikattack känns och hur jävligt det är. Nu kan jag ju självklart inte tala för alla men om det är något jag vet så är det att försöka undvika eller smita undan liksom inte fungerar. Du måste ta tag i det. Ångest är jävligt men det är inte farligt. Jag brukar tänka på det som typ magknip. Man känner det innan, vet att det kommer. Det gör ont men det kommer gå över sen, det är liksom bara ett sorts sjukdomsförlopp som man får hitta verktyg för att kunna rida ut så bra som möjligt. Att försöka slippa undan och undvika allt som kan framkalla den fungerar liksom inte, det gör det bara värre när den väl kommer.

Det känns liksom ofta som att du bestämt sig för att ditten och datten kan du inte göra för du riskerar att få ångest. Jo det kan du, kanske får du ångest ja men då hanterar du den. Ska du hela tiden anpassa dig efter vad som inte är ångestframkallande så kommer det sluta med att du sitter ensam i ett litet rum och inte gör någonting för att hela världen är ångestframkallande. För tyvärr är det ju så att ångesten är som en röta som brer ut sig. Varje gång du undviker den och låter bli att göra saker och gömmer dig för den, så tar den över en liten bit till av ditt liv tills du inte har något kvar.

Du har ett enormt stöd här på forumet, försök se det positivt, försök ta till dig vad folk säger och försök lyssna på de råd du får. Du sitter inte i en unik situation, många har varit där innan dig.
 
Går ni i skolan IRL eller är det distansstudier? Om ni går på plats, föreslå att stanna i stan och ta en fika eller en lunch med några personer i klassen? När ni redan är där och på plats? Bjud hem en granne på en kopp kaffe, behöver ju inte vara mer krångligt än så?

Sen en sak som jag inte tänkte på när jag var arbetslös/pluggade på distans men som blev väldigt tydligt när jag började jobba heltid. Före covid när jag var på plats på kontoret måndag till fredag gick jag hemifrån senast halv åtta och var hemma tidigast fem varje dag. Efter att ha ätit middag och tagit hand om hästarna var klockan redan typ åtta på kvällen, då orkar i alla fall inte jag med mer än att duscha och typ däcka i soffan framför tvn. Helgerna behövdes för att göra allt jag inte hann med hemma i veckorna. Mina möjligheter att göra något socialt efter jobbet, plus att jag träffade kollegor hela dagarna, var obefintliga. När pandemin kom började vi jobba hemma och det har underlättat lite för mig eftersom jag kan dela upp stallarbetet under dagen, göra lite sysslor hemma under vardagarna istället för att typ gå till kaffeautomaten på jobbet och framför allt att jag slipper restiden. Nu hade jag haft möjlighet och ork att träffa folk, men det har ju samtidigt inte gått just på grund av pandemin.

Det jag försöker få fram är att personer som har jobb, familj och fritidsintressen kanske inte dissar dig, men de har fullt upp med sina liv och sina vardagsbekymmer. Om du frågar dem kanske de mycket väl säger ja. Det är ingen här i tråden som vill förringa dina problem, men alla har sina problem (större eller mindre) att brottas med och det handlar lite om vad man gör det till och om man väljer att se livet från den positiva eller negativa sidan.
 
Ibland måste man faktiskt rycka upp sig, även när man är kroniskt deprimerad.

Vissa dagar är skit, någon liten motgång liksom sätter tonen och istället för att acceptera/ignorera det och gå vidare så börjar jag kanalisera ett sorts självhat där jag börjar älta allt som är fel och jävligt med livet. Jag misstänker att jag är lång ifrån ensam om detta.

DÄR måste man säga att stopp, sluta, skärp dig. Det gäller att sätta det i perspektiv. Du bor i ett eget hus, du har ordnad ekonomi, du går en utbildning inom ett ämne du tycker om. Det finns de som har det värre, det kunde varit värre för dig. Du kunde mått så dåligt som du mår och samtidigt inte haft någon bostad, inga pengar osv. Ibland måste man vara glad för det man har och utgå ifrån det.

Det är så himla lätt när man mår dåligt att tro att man liksom är unik, ingen har någonsin haft det så här illa som jag har det just nu. Men det är inte sant, och det måste man tvinga sig själv att inse.

När jag har sådana dippar ser jag till att göra något produktivt. Typ plocka disk, bädda rent, dammtorka, vad som helst av de sakerna jag liksom inte orkar med vanligtvis. Sen gör jag något där mina tankar får koncentrera sig på annat, för min del är det pusselspel på datorn men det kan vara vad som helst som du tycker är trevligt och där du har lite utrymme för att sitta och älta.

Jag tror också att du ska överväga igen att träffa någon att prata med om din ångest. Jag, och många här med mig, vet exakt hur ångest känns, vet exakt hur en panikattack känns och hur jävligt det är. Nu kan jag ju självklart inte tala för alla men om det är något jag vet så är det att försöka undvika eller smita undan liksom inte fungerar. Du måste ta tag i det. Ångest är jävligt men det är inte farligt. Jag brukar tänka på det som typ magknip. Man känner det innan, vet att det kommer. Det gör ont men det kommer gå över sen, det är liksom bara ett sorts sjukdomsförlopp som man får hitta verktyg för att kunna rida ut så bra som möjligt. Att försöka slippa undan och undvika allt som kan framkalla den fungerar liksom inte, det gör det bara värre när den väl kommer.

Det känns liksom ofta som att du bestämt sig för att ditten och datten kan du inte göra för du riskerar att få ångest. Jo det kan du, kanske får du ångest ja men då hanterar du den. Ska du hela tiden anpassa dig efter vad som inte är ångestframkallande så kommer det sluta med att du sitter ensam i ett litet rum och inte gör någonting för att hela världen är ångestframkallande. För tyvärr är det ju så att ångesten är som en röta som brer ut sig. Varje gång du undviker den och låter bli att göra saker och gömmer dig för den, så tar den över en liten bit till av ditt liv tills du inte har något kvar.

Du har ett enormt stöd här på forumet, försök se det positivt, försök ta till dig vad folk säger och försök lyssna på de råd du får. Du sitter inte i en unik situation, många har varit där innan dig.

Att jämföra sig med andra och tänka att andra har det värre är inget jag förespråkar. Det finns väl alltid någon som har det värre. Var sätter man gränsen för att "få" må dåligt? Och vem är det som bestämmer det? Dessutom så kan man inte jämföra exempelvis en persons ångest med en annan persons ångest.

Och att "rycka upp sig" är som ett slag i magen när man mår dåligt. Hade man kunnat rycka upp sig så hade man nog gjort det. Ingen väljer att må dåligt. En spark i baken kan absolut vara nödvändigt för vissa, men att säga att någon man inte känner (eller öht) ska rycka upp sig får ofta motsatt effekt.

Nu vet jag inget om TS sjukdomar/diagnoser eller liknande, utan svarar mer generellt.
 
Jag är inte heller ett fan av frasen "ryck upp dig", har själv fått den till mig och det känns självklart förminskande.

Dock tar det inte bort det faktum att det mer eller mindre är det man behöver göra. Men det handlar inte i början om att man ska steppa upp och plötsligt bestämma sig för att vara glad och må bra (det går ju inte), och att göra det utan stöd är svårt. Det gör mig beklämd att det inte är lättare att kunna få den hjälpen. Professionellt då, för det är där den måste komma ifrån. Men att försöka vända dom destruktiva tankarna, om än mot något litet. Men det kräver träning och jag har alltid fått börja väldigt smått.

Att fortsätta på samma sätt och förvänta sig, eller hoppas på, ett annat resultat är sällan realistiskt. Och då talar jag av egen erfarenhet. För att bli av med ångest, eller minska och göra hanterbar, måste man stå ut i den. Hur jävlig den än känns. Och det är pissjobbigt, framförallt om man är ensam. Men ett stöd kan aldrig vara mer än ett stöd, man måste ändå själv göra jobbet.

Sen är det oerhört svårt att förmå sig att göra det när man är djupt nere i en depression, det vet jag, men på ett allmänt plan så är det ändå en realitet.

Jag har kämpat mer eller mindre hela mitt liv också. Att gå med ångesten har aldrig hjälpt, mer än möjligen för stunden. Men det blir alltid värre.
 
Är det ingen som fattar hur det är att kämpa hela tiden? Hur kan man få det till att man inte har motgång? Att man klarar något p.g.a. att man inte är död kan ju knappast räknas som medgång. Man klarar ju de där sakerna bara för att man kämpar.

Jag saknar liksom livsgnista och har gjort det sedan jag totalkraschade för snart fyra år sedan. Utmattad. Deprimerad. Jag klarade inte mitt jobb längre. Jag hade ett liv som pågick, men som jag plötsligt inte längre klarade av. Det var hemskt att inte längre klara sitt liv. Jag såg mig själv som en kapabel och handlingskraftig människa, men plötsligt var jag inget av det där. Och en person jag trodde var min vän orkade inte med min depression så vi har ingen kontakt längre. Jag borde enligt henne ha ryckt upp mig, som om det hade varit möjligt.

Att inte se kraschen och den efterföljande kampen som en motgång är ett hån. Jag är fortfarande väldigt långt från att må bra. Jag tänker ofta att det vore bättre om jag vore död.

Jodå jag vet hur det är att kämpa hela livet men jag har valt att leva med positivitet istället för negativitet.

Det finns nog inte en enda människa som aldrig haft motgångar i sitt liv.

Det är inte bara du som du verkar tro.

Varenda dag är en kamp för mig men jag tänker inte gräva ner mig för det. Jag väljer att leva livet och tänker fortsätta med det.
 
Att jämföra sig med andra och tänka att andra har det värre är inget jag förespråkar. Det finns väl alltid någon som har det värre. Var sätter man gränsen för att "få" må dåligt? Och vem är det som bestämmer det? Dessutom så kan man inte jämföra exempelvis en persons ångest med en annan persons ångest.

Och att "rycka upp sig" är som ett slag i magen när man mår dåligt. Hade man kunnat rycka upp sig så hade man nog gjort det. Ingen väljer att må dåligt. En spark i baken kan absolut vara nödvändigt för vissa, men att säga att någon man inte känner (eller öht) ska rycka upp sig får ofta motsatt effekt.

Nu vet jag inget om TS sjukdomar/diagnoser eller liknande, utan svarar mer generellt.
Det är väl individuellt då? Jag tycker definitivt att det kan hjälpa mig att fokusera på att jag faktiskt har saker, att det finns andra som har det värre än mig.

Det handlar inte om att man inte får må dåligt, och om du tolkade att "rycka upp sig" som att nu blir livet bra och man är glad och lycklig bara sådär så vet jag inte riktigt om du läste det jag skrev?

Det handlar om att man hamnar i en negativ spiral, där någon skitsak händer och man blir ledsen, sen bygger man själv vidare på den känslan där man tänker på hur värdelös man är, och den där andra grejen som inte går och livet är skit osv, osv. Och det är där man måste rycka upp sig, inte genom att bli glad utan att bryta tankarna och skärpa till sig.

Oavsett om det är jag eller någon annan som skriver här så kan alla bara utgå ifrån sig själva. Jag tror absolut inte att medhåll alltid är rätt väg att gå. Det är jättebefriande och otroligt tillfredsställande att folk tycker synd om en och daltar med en när man självömkar men det hjälper liksom inte. Det är som att pissa på sig, skönt i stunden osv.
 
Att jämföra sig med andra och tänka att andra har det värre är inget jag förespråkar. Det finns väl alltid någon som har det värre. Var sätter man gränsen för att "få" må dåligt? Och vem är det som bestämmer det? Dessutom så kan man inte jämföra exempelvis en persons ångest med en annan persons ångest.

Och att "rycka upp sig" är som ett slag i magen när man mår dåligt. Hade man kunnat rycka upp sig så hade man nog gjort det. Ingen väljer att må dåligt. En spark i baken kan absolut vara nödvändigt för vissa, men att säga att någon man inte känner (eller öht) ska rycka upp sig får ofta motsatt effekt.

Nu vet jag inget om TS sjukdomar/diagnoser eller liknande, utan svarar mer generellt.
Folk får må hur dåligt dom vill om dom vill, men vill man ha en förändring i livet så måste man själv bestämma sig för att den förändringen ska ske, vården hjälper förhoppningsvis sedan till att göra det enklare för en att göra den förändringen. Och man kommer långt bara genom att vilja vilja förändra sig själv och sitt liv. Man måste inte känna att man vill ha förändringen för att förstå att man måste förändra sitt sätt att tänka och sitt sätt att se på saker. Att sedan känna livsglädje och känna att vissa saker är positiva kan ju ta tid, men sakta men säkert så förändras faktiskt tillvaron om man envisas med att vilja ha viljan.

Tyvärr så är det ofta så att man måste välja att vilja ta kontrollen över dessa negativa tankar som kommer med måendet. Tar man inte kontrollen över dom och bestämmer sig för en förändring så kommer dom förr eller senare att förinta en totalt.

Hur menar du då att man ska göra för att förändra sitt mående och sitt sätt att se på saker? Är du en av dom som tror att förändring kommer av sej självt oavsett när man är redo för det? För det är någonting som otroligt sällan händer. Krasst sätt så är det så att vill man inte så händer sällan någonting alls.
 
Om det handlar om en depression så är alla välmenande råd om att rycka upp sig farliga och rent elaka. För det är just det man inte kan i en sådan situation och råden blir då bara ytterligare ett bevis för hur oduglig man är. Andra har minsann haft det minst lika svårt eller typ trettioåtta gånger sämre - men de ville och ryckte upp sig och på en eftermiddag hade de bildat familj och fått ordnad ekonomi.

Och råden som ges i tråden motsvarar att säga åt en tjockis att inte äta så förbannat mycket - något jag med flera här vet är kontraproduktivt
 
Om det handlar om en depression så är alla välmenande råd om att rycka upp sig farliga och rent elaka. För det är just det man inte kan i en sådan situation och råden blir då bara ytterligare ett bevis för hur oduglig man är. Andra har minsann haft det minst lika svårt eller typ trettioåtta gånger sämre - men de ville och ryckte upp sig och på en eftermiddag hade de bildat familj och fått ordnad ekonomi.

Och råden som ges i tråden motsvarar att säga åt en tjockis att inte äta så förbannat mycket - något jag med flera här vet är kontraproduktivt
Det är väl ingen som sagt att de ryckt upp sig på en eftermiddag?
 
Om det handlar om en depression så är alla välmenande råd om att rycka upp sig farliga och rent elaka. För det är just det man inte kan i en sådan situation och råden blir då bara ytterligare ett bevis för hur oduglig man är. Andra har minsann haft det minst lika svårt eller typ trettioåtta gånger sämre - men de ville och ryckte upp sig och på en eftermiddag hade de bildat familj och fått ordnad ekonomi.

Och råden som ges i tråden motsvarar att säga åt en tjockis att inte äta så förbannat mycket - något jag med flera här vet är kontraproduktivt

Jag tror ingen här menar att och tänker att Wille bara ska rycka upp sig, utan jag tycker att många försöker dela med sig av sina upplevelser och sen resonerar mer allmänt.
 
Om det handlar om en depression så är alla välmenande råd om att rycka upp sig farliga och rent elaka. För det är just det man inte kan i en sådan situation och råden blir då bara ytterligare ett bevis för hur oduglig man är. Andra har minsann haft det minst lika svårt eller typ trettioåtta gånger sämre - men de ville och ryckte upp sig och på en eftermiddag hade de bildat familj och fått ordnad ekonomi.

Och råden som ges i tråden motsvarar att säga åt en tjockis att inte äta så förbannat mycket - något jag med flera här vet är kontraproduktivt
Jag tänker också lite så. Även om jag såklart förstår att man behöver ändra förhållningsätt när man efter upprepade försök inte når önskat resultat, och att många som börjat må bättre kan vittna om att de faktiskt ryckt upp sig. Jag kan alltså köpa att i en tråd om ensamhet så följer råd om vänskapsrelationer, och att man kanske bör omvärdera sin strategi samt tala om hur folks relationer faktiskt verkar se ut (ofta iaf). Det känns för mig som matnyttiga råd. Sedan har jag svårare för när samtal börjar glida över i något som påminner om att man faktiskt gjorde ett aktivt val när man gått upp på morgonen, att man måste välja att se saker positivt etc. (Jag är verkligen ärrad av en föreläsning med nån jäkla coach som gick ut på liknande, det var vidrigt). Det kan kännas konstruktivt med råd om att försöka tänka om strategier kring exempelvis vänskaper, men det känns lite skammande när man börjar prata i termer om att man faktiskt måste välja att se saker ljusare. Brukar hålla med texter om toxisk positivitet, samtidigt som det såklart är hårfint mellan att älta på ett destruktivt sätt och cementera ett tillstånd.
 

Liknande trådar

Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 190
Senast: Whoever
·
Kropp & Själ Jag väljer att skriva det här inlägget här, då jag trots allt är lite "halvanonym" här. I alla fall så till vida att jag inte är öppen...
2 3 4
Svar
65
· Visningar
3 547
Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
4 484
Senast: Grazing
·
Övr. Djur Hej. Har två kaniner som jag har svårt att lyckas klippa klorna på. Vet att man kan åka till en del zoobutiker etc. för hjälp med detta...
Svar
4
· Visningar
743
Senast: Blyger
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Mat till kräsen liten valp
  • Akvarietråden IV
  • Kattsnack 10

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp