Vägskäl

Jag har tvekat mycket över att starta den här tråden men provar här på dagbok så jag kan välja att radera mina inlägg om jag ångrar mig. Kanske låter som ett nytt uppmärksamhetstörstigt troll nu. Men så är inte fallet. Bara en användare som vill använda anonymt nick eftersom det är känslig info och ämne. Vid misstanke om vem jag är: håll det för dig själv.

Jag sitter som i en rävsax sedan ett bra tag tillbaka.

• Har ett boende jag inte trivs i p.g.a stökigt område där det gapas, tutas och smäller både dag och natt. Huset är lyhört så hörlurar måste bäras inne för att skärma av något och på nätterna gäller öronproppar.
• Jobbet trivs jag inte alls på. Ledningen funkar inte och det påverkar såklart även klimatet bland kollegorna. Jag har ångest på kvällen när det är jobb som väntar dagen efter. Arbetsuppgifterna passar mig men eftersom det är en specialiserad tjänst i en liten stad kan jag inte söka något annat motsvarande utan att behöva pendla en bra bit. På platsbanken finns det knappt något annat ledigt jobb här eller nära som jag är behörig till eller som kroppen skulle klara i längden.
• Min häst står i ett stall där han funkar okej, saker hade kunnat vara både bättre och sämre. Det finns inget annat stall här i närheten som hade blivit lika eller bättre för hans del, så vi får kompromissa med fler stallpass för mig istället och jag märker att det sliter både på kroppen och mentalt. Människorna i stallet är till större delen trevliga, inget drama där.
• Jag har inga vänner i staden. Inte heller i närheten, så min fritid ägnas i stort sett åt hästen, TV och sociala medier. Känner mig extremt isolerad och min enda sociala kontakt i verkligheten är de flyktiga samtal som blir på jobb och i stall, samtidigt som ingen av personerna där känns som en potentiell vän utanför det sammanhanget. Den senaste gången jag umgicks med en vän måste ha varit förra året någon gång, jag minns faktiskt inte ens när det kan ha varit. Det finns inte ork/energi för andra aktiviteter och vänskapsappar ger inget här.
• Jag hade en pojkvän, eller har, eller vad det nu är. Han ändrar sig hela tiden och det som är viktigast för honom om han får ligga eller inte. Men utan honom har jag ingen vuxen att umgås med alls utanför stall och jobb. Det är ändå på något sätt bättre sedan han kom in i livet än innan. Vi bor inte ihop.
• De flesta släktingar bor inte i närheten och de som finns på nära håll har jag ingen kontakt med alls p.g.a helt olika liv.

Nu har det kommit ut en tjänst som passar mig några timmars bilfärd härifrån. I ett område där jag bott nära förut och trivdes bra samt känner en del folk. Där det finns gott om stall så det finns säkert något som skulle passa hästen minst lika bra som nu. Bostad borde gå att få tag i en i bättre område än nuvarande då jag har bra poäng i bostadskö där.
Sök och flytta tänker nog alla nu. Men det finns såklart ett stort men och själva rävsaxen: ett barn i mellanstadiet som jag inte har enskild vårdnad om.

Det finns inte en chans att den andra föräldern låter mig ta över hela boendet trots att barnet själv vill det redan i nuläget. När jag en gång nämnde att jag funderade på flytt blev det fullständigt kaos från den andra föräldern som då kräver hela boendet. Jag orkar ärligt talat inte med en rättslig process om det.

Det låter säkert löjligt att inte orka. Men jag vinglar på gränsen redan nu och är fullständigt slutkörd av allt med jobbet, stallpassen, av-och-på-pojkvännen, isoleringen medan jag hör om vad gamla vänner hittar på ihop där den lediga tjänsten finns. Jag sover dåligt och orkar inget. Sömnmediciner gjorde ingen märkbar skillnad. Samtal med vården gick mest ut på att jag fick välja om jag ville läggas in eller klara mig själv med ett onlineprogram, jag valde det senare och står ändå kvar på samma punkt eftersom jag inte får fler uppföljningar eller samtalstider. Det finns knappt något som ger mig energi i dagsläget förutom att rida hästen så det gör jag så ofta jag orkar. Jag vill inte bli sjukskriven för då blir jag ännu mer isolerad och arbetsplatsen kommer ändå se likadan ut när jag kommer tillbaka. Jag försöker kämpa på men det går knappt.

Det känns lite som att jag måste välja mellan att förstöra mitt eget liv genom att bo kvar eller förstöra barnets liv genom att flytta.
Snälla buke hjälp mig tänka och bolla om vad jag ska göra. Jag kan inte ha det såhär tills barnet gått ut gymnasiet.

 

[Sryoqwe]

Barnet skulle gynnas av att du mår bättre. Går det tåg/annan kollektivtrafik mellan ställena, som barnet hade kunnat ta själv? Jag vet inte hur den rättsliga processen kring boende ser ut, men det verkar finnas många olika upplägg. Jag skulle tro att det vore bättre både för dig och barnet om du bor någonstans där du trivs, även om det skulle innebära mindre umgänge med barnet under en tid.

 

[skiesabove]

Du får flytta, men då får du skjutsa barnet till nuvarande skola och vänner OCH riskerar att förlora boendetid (inte vårdnad, den kommer du ha kvar).

Mitt ex provade på det där med att skjutsa. Både han och barnet blev jättetrötta. Nu bor hon bara hos han varannan helg.

Det är alltså två frågor här: vad är bäst för dig, och vad är bäst för barnet. Det behöver inte vara samma sak.

Ditt barn går i mellanstadiet, dvs är ganska stor nu. Om hen trivs i sin skola, så finns det ju ingen anledning att riva upp hens liv. Och hen har en till förälder.

Skulle det kännas ok för dig att ha barnet varannan helg och på lov?

 

[gurkskiva]

Barnet skulle gynnas av att du mår bättre. Går det tåg/annan kollektivtrafik mellan ställena, som barnet hade kunnat ta själv? Jag vet inte hur den rättsliga processen kring boende ser ut, men det verkar finnas många olika upplägg. Jag skulle tro att det vore bättre både för dig och barnet om du bor någonstans där du trivs, även om det skulle innebära mindre umgänge med barnet under en tid.

Det går tåg mellan städerna. Men barnet är i nuläget inte mogen att åka ensam även om ena föräldern sätter hen på tåget och den andre lyfter av hen och det är svårt att sia om när det kan fungera. Om ett år eller om fem beror helt på hur barnet utvecklas och mognar.

Jag är rädd att tappa nästan all kontakt med barnet och den andra förälderns tidigare grepp om mig gör sig påmint. Jag blir helt enkelt rädd för vad hen ska hitta på för att straffa mig för att jag flyttar iväg och vilka osanningar hen kommer säga om mig till barnet (detta händer även nu men barnet berättar och då kan jag bemöta dom fort). Barnet har ingen egen telefon och får inte ringa mig när hen vill på sina bortaveckor. Den andra föräldern styr och ställer med allt från vilka veckor jag får ha semester till tvära byten av veckor för att hen hittade något som var roligare än att ha barnet när hen skulle. "Jag lämnar X hos dig så får du lösa det" hörs ofta.

 

[gurkskiva]

Du får flytta, men då får du skjutsa barnet till nuvarande skola och vänner OCH riskerar att förlora boendetid (inte vårdnad, den kommer du ha kvar).

Mitt ex provade på det där med att skjutsa. Både han och barnet blev jättetrötta. Nu bor hon bara hos han varannan helg.

Det är alltså två frågor här: vad är bäst för dig, och vad är bäst för barnet. Det behöver inte vara samma sak.

Ditt barn går i mellanstadiet, dvs är ganska stor nu. Om hen trivs i sin skola, så finns det ju ingen anledning att riva upp hens liv. Och hen har en till förälder.

Skulle det kännas ok för dig att ha barnet varannan helg och på lov?

Att skjutsa 4-6 timmar per dag (beroende på trafik) och samtidigt hinna med att jobba heltid, laga mat, och ta hand om hästen kommer bränna ut mig omgående. Barnet lär inte heller må bra av att spendera så lång tid i bilen dagligen under skoldagar och jag tror inte ens att jag hinner fram innan fritids stänger.

Hen trivs okej i skolan men har inga nära vänner där som hen vill leka med på fritiden. Hen är väldigt social och utåtriktad och skaffar nya vänner fort när vi är på sociala tillställningar. Barnet har själv pratat om byte av skola och det hade förmodligen gått bra om det inte vore för att den andra föräldern kommer vägra.

Den andra föräldern är helt ointresserad av fritidsaktiviteter för barnet och barnet känner sig ensam och uttråkad hos denne. Föräldern sätter hen framför tv-spel dagligen efter jobbet för att själv göra något barnfritt. Hos mig är barnet glatt med i stallet och pratar om sig själv som en hästmänniska som vill rida mer. Här spelas nästan inget tv-spel alls för att barnet inte är intresserad när det finns annat att göra eller vara med på. Barnet säger ofta att det är tråkigt hos den andra föräldern och att dom aldrig hittar på något.
Läxor sköts inte heller så bra där. Barnet får lösa dom helt själv vilket hen ibland inte kan och då gissar sig igenom och lämnar in felaktiga svar till läraren. Den andra föräldern tittar inte på svaren alls. Här sitter vi tillsammans och jag förklarar och stöttar så barnet lär sig och kommer vidare.
Barnet har även fått i uppgift att öva mer på att skriva hemma för att hen ligger efter. Det struntar den andra föräldern i så det görs bara här.

Svammel och väldigt långt svar. Men jag vill försöka få fram att barnet har ganska tråkigt och enformigt hos den andra föräldern och att skolan inte prioriteras. Det bidrar starkt till att jag känner att jag sviker barnet om tiden hos mig minskas ännu mer. Jag skulle hellre se att det var tvärt om: Att barnet hade alla vardagar hos mig och varannan helg och lov hos den andra. Men det lär hen som sagt inte gå med på.
Jag skulle säkert överleva att ha varannan helg och lov. Men det känns som att det blir på bekostnad av barnets mående och framtid.

 

[Unafraid]

Att skjutsa 4-6 timmar per dag (beroende på trafik) och samtidigt hinna med att jobba heltid, laga mat, och ta hand om hästen kommer bränna ut mig omgående. Barnet lär inte heller må bra av att spendera så lång tid i bilen dagligen under skoldagar och jag tror inte ens att jag hinner fram innan fritids stänger.

Hen trivs okej i skolan men har inga nära vänner där som hen vill leka med på fritiden. Hen är väldigt social och utåtriktad och skaffar nya vänner fort när vi är på sociala tillställningar. Barnet har själv pratat om byte av skola och det hade förmodligen gått bra om det inte vore för att den andra föräldern kommer vägra.

Den andra föräldern är helt ointresserad av fritidsaktiviteter för barnet och barnet känner sig ensam och uttråkad hos denne. Föräldern sätter hen framför tv-spel dagligen efter jobbet för att själv göra något barnfritt. Hos mig är barnet glatt med i stallet och pratar om sig själv som en hästmänniska som vill rida mer. Här spelas nästan inget tv-spel alls för att barnet inte är intresserad när det finns annat att göra eller vara med på. Barnet säger ofta att det är tråkigt hos den andra föräldern och att dom aldrig hittar på något.
Läxor sköts inte heller så bra där. Barnet får lösa dom helt själv vilket hen ibland inte kan och då gissar sig igenom och lämnar in felaktiga svar till läraren. Den andra föräldern tittar inte på svaren alls. Här sitter vi tillsammans och jag förklarar och stöttar så barnet lär sig och kommer vidare.
Barnet har även fått i uppgift att öva mer på att skriva hemma för att hen ligger efter. Det struntar den andra föräldern i så det görs bara här.

Svammel och väldigt långt svar. Men jag vill försöka få fram att barnet har ganska tråkigt och enformigt hos den andra föräldern och att skolan inte prioriteras. Det bidrar starkt till att jag känner att jag sviker barnet om tiden hos mig minskas ännu mer. Jag skulle hellre se att det var tvärt om: Att barnet hade alla vardagar hos mig och varannan helg och lov hos den andra. Men det lär hen som sagt inte gå med på.
Jag skulle säkert överleva att ha varannan helg och lov. Men det känns som att det blir på bekostnad av barnets mående och framtid.

Jag tänker att du måste fråga den andra föräldern om du får flytta med barnet, helt plötsligt kanske du får ett ja, om du lägger upp det på rätt sätt?

Utifrån vad du beskriver så känns flytta från barnet som ett dåligt alternativ för barnet.

Kan du byta jobb och bostad på orten där du befinner dig nu? Och flytta när barnet är äldre?

 

[vemsomhelst123]

Jag tänker att du måste fråga den andra föräldern om du får flytta med barnet, helt plötsligt kanske du får ett ja, om du lägger upp det på rätt sätt?

Utifrån vad du beskriver så känns flytta från barnet som ett dåligt alternativ för barnet.

Kan du byta jobb och bostad på orten där du befinner dig nu? Och flytta när barnet är äldre?

Jag håller med. Kanske den andre föräldern efter lite betänketid inser att det blir väldigt låst att ha barnet så mycket? Nu skrev du mellanstadieåldern och förstår att du inte vill specificera mer än så men ju äldre barnet blir desto mer har ju barnet att säga till om. Om barnet uttrycker att det hellre bor mer hos dig, kan ju det vara en aspekt att väga in också. Har ni haft kontakt med familjerätt/rådgivning? Det kan vara bra att ha samtal om det här med tredje part inblandad tänker jag med tanke på det du beskriver.

 

[SiZo]

Det absolut enda som håller dig kvar är alltså barnet?

Byt jobb och flytta.
Försök komma överens med den andra föräldern om att barnet ska få ha en telefon man kan ringa på så att ni kan hålla kontakten bättre. Kanske en telefon som inte är smartphone om det är där skon klämmer? Det finns sådana också tänker jag.

Ge honom lite tid att fundera över det. Det känns naturligt att han reagerar starkt som första reaktion. Han har ingen kontroll i det här alls liksom. Det skapar lätt rädsla.

Om några år kan barnet göra egna val. Kanske i samband med att hen ändå ska byta skola?

 

[Nota]

Jag har tvekat mycket över att starta den här tråden men provar här på dagbok så jag kan välja att radera mina inlägg om jag ångrar mig. Kanske låter som ett nytt uppmärksamhetstörstigt troll nu. Men så är inte fallet. Bara en användare som vill använda anonymt nick eftersom det är känslig info och ämne. Vid misstanke om vem jag är: håll det för dig själv.

Jag sitter som i en rävsax sedan ett bra tag tillbaka.

• Har ett boende jag inte trivs i p.g.a stökigt område där det gapas, tutas och smäller både dag och natt. Huset är lyhört så hörlurar måste bäras inne för att skärma av något och på nätterna gäller öronproppar.
• Jobbet trivs jag inte alls på. Ledningen funkar inte och det påverkar såklart även klimatet bland kollegorna. Jag har ångest på kvällen när det är jobb som väntar dagen efter. Arbetsuppgifterna passar mig men eftersom det är en specialiserad tjänst i en liten stad kan jag inte söka något annat motsvarande utan att behöva pendla en bra bit. På platsbanken finns det knappt något annat ledigt jobb här eller nära som jag är behörig till eller som kroppen skulle klara i längden.
• Min häst står i ett stall där han funkar okej, saker hade kunnat vara både bättre och sämre. Det finns inget annat stall här i närheten som hade blivit lika eller bättre för hans del, så vi får kompromissa med fler stallpass för mig istället och jag märker att det sliter både på kroppen och mentalt. Människorna i stallet är till större delen trevliga, inget drama där.
• Jag har inga vänner i staden. Inte heller i närheten, så min fritid ägnas i stort sett åt hästen, TV och sociala medier. Känner mig extremt isolerad och min enda sociala kontakt i verkligheten är de flyktiga samtal som blir på jobb och i stall, samtidigt som ingen av personerna där känns som en potentiell vän utanför det sammanhanget. Den senaste gången jag umgicks med en vän måste ha varit förra året någon gång, jag minns faktiskt inte ens när det kan ha varit. Det finns inte ork/energi för andra aktiviteter och vänskapsappar ger inget här.
• Jag hade en pojkvän, eller har, eller vad det nu är. Han ändrar sig hela tiden och det som är viktigast för honom om han får ligga eller inte. Men utan honom har jag ingen vuxen att umgås med alls utanför stall och jobb. Det är ändå på något sätt bättre sedan han kom in i livet än innan. Vi bor inte ihop.
• De flesta släktingar bor inte i närheten och de som finns på nära håll har jag ingen kontakt med alls p.g.a helt olika liv.

Nu har det kommit ut en tjänst som passar mig några timmars bilfärd härifrån. I ett område där jag bott nära förut och trivdes bra samt känner en del folk. Där det finns gott om stall så det finns säkert något som skulle passa hästen minst lika bra som nu. Bostad borde gå att få tag i en i bättre område än nuvarande då jag har bra poäng i bostadskö där.
Sök och flytta tänker nog alla nu. Men det finns såklart ett stort men och själva rävsaxen: ett barn i mellanstadiet som jag inte har enskild vårdnad om.

Det finns inte en chans att den andra föräldern låter mig ta över hela boendet trots att barnet själv vill det redan i nuläget. När jag en gång nämnde att jag funderade på flytt blev det fullständigt kaos från den andra föräldern som då kräver hela boendet. Jag orkar ärligt talat inte med en rättslig process om det.

Det låter säkert löjligt att inte orka. Men jag vinglar på gränsen redan nu och är fullständigt slutkörd av allt med jobbet, stallpassen, av-och-på-pojkvännen, isoleringen medan jag hör om vad gamla vänner hittar på ihop där den lediga tjänsten finns. Jag sover dåligt och orkar inget. Sömnmediciner gjorde ingen märkbar skillnad. Samtal med vården gick mest ut på att jag fick välja om jag ville läggas in eller klara mig själv med ett onlineprogram, jag valde det senare och står ändå kvar på samma punkt eftersom jag inte får fler uppföljningar eller samtalstider. Det finns knappt något som ger mig energi i dagsläget förutom att rida hästen så det gör jag så ofta jag orkar. Jag vill inte bli sjukskriven för då blir jag ännu mer isolerad och arbetsplatsen kommer ändå se likadan ut när jag kommer tillbaka. Jag försöker kämpa på men det går knappt.

Det känns lite som att jag måste välja mellan att förstöra mitt eget liv genom att bo kvar eller förstöra barnets liv genom att flytta.
Snälla buke hjälp mig tänka och bolla om vad jag ska göra. Jag kan inte ha det såhär tills barnet gått ut gymnasiet.

Du trivs ju inte där du bor så flytta, det kommer ju inte bli bättre.

 

[Nota]

Att skjutsa 4-6 timmar per dag (beroende på trafik) och samtidigt hinna med att jobba heltid, laga mat, och ta hand om hästen kommer bränna ut mig omgående. Barnet lär inte heller må bra av att spendera så lång tid i bilen dagligen under skoldagar och jag tror inte ens att jag hinner fram innan fritids stänger.

Hen trivs okej i skolan men har inga nära vänner där som hen vill leka med på fritiden. Hen är väldigt social och utåtriktad och skaffar nya vänner fort när vi är på sociala tillställningar. Barnet har själv pratat om byte av skola och det hade förmodligen gått bra om det inte vore för att den andra föräldern kommer vägra.

Den andra föräldern är helt ointresserad av fritidsaktiviteter för barnet och barnet känner sig ensam och uttråkad hos denne. Föräldern sätter hen framför tv-spel dagligen efter jobbet för att själv göra något barnfritt. Hos mig är barnet glatt med i stallet och pratar om sig själv som en hästmänniska som vill rida mer. Här spelas nästan inget tv-spel alls för att barnet inte är intresserad när det finns annat att göra eller vara med på. Barnet säger ofta att det är tråkigt hos den andra föräldern och att dom aldrig hittar på något.
Läxor sköts inte heller så bra där. Barnet får lösa dom helt själv vilket hen ibland inte kan och då gissar sig igenom och lämnar in felaktiga svar till läraren. Den andra föräldern tittar inte på svaren alls. Här sitter vi tillsammans och jag förklarar och stöttar så barnet lär sig och kommer vidare.
Barnet har även fått i uppgift att öva mer på att skriva hemma för att hen ligger efter. Det struntar den andra föräldern i så det görs bara här.

Svammel och väldigt långt svar. Men jag vill försöka få fram att barnet har ganska tråkigt och enformigt hos den andra föräldern och att skolan inte prioriteras. Det bidrar starkt till att jag känner att jag sviker barnet om tiden hos mig minskas ännu mer. Jag skulle hellre se att det var tvärt om: Att barnet hade alla vardagar hos mig och varannan helg och lov hos den andra. Men det lär hen som sagt inte gå med på.
Jag skulle säkert överleva att ha varannan helg och lov. Men det känns som att det blir på bekostnad av barnets mående och framtid.

Hoppas du och barnet kan flytta

 

[corzette]

Du säger ju bara "mellanstadieåldern" men enligt "ai översikten" svarar den så här

Här är viktiga punkter gällande barn och boendebeslut:
-----------------------------------------------------------------------------------

• Barnets bästa: Enligt föräldrabalken ska beslut om boende styras av vad som är bäst för barnet, där barnets vilja ska beaktas utifrån ålder och mognad.
• 12-årsgränsen: Det är en myt att barn automatiskt får välja vid 12 år, men i praktiken väger en 12-årings åsikt tungt i domstol eller vid vårdnadstvist.
• Mognad avgör:Ett yngre barn kan ha inflytande om det anses moget nog, medan ett äldre barn ibland inte får sin vilja igenom om det inte anses vara "barnets bästa"
• Umgänge kan inte tvingas: Föräldrar kan inte tvinga ett barn att bo hos den andra föräldern mot dess vilja, särskilt om barnet är äldre.
  

Vid oenighet mellan föräldrar är det i sista hand domstol som avgör boendet baserat på vad som är bäst för barnet, inte vad barnet vill.
----------------------------------------------------------------------------------

Så jag säger sök och flytta och ta sedan striden angående barnet när du flyttat. Så du mår bättre och orkar mer.

 

[Tantan]

Jag hade inte flyttat. Men det är jag. Jag valde att flytta 3 mil för att kunna vara förälder på halvtid (var annan vecka) och stora barnet bor numer permanent hos mig. Jag, utifrån min situation, hade lagt krut på att hitta vänner, försöka förändra boendet och annat för att öka min trivsel. Mitt ex ville att soc skulle hindra mig från att lämna kommunen med barnen, hade jag flyttat längre hade han sett till att alienera mig fullständigt. Jag hade nog gått mer sönder av att inte kunna ha barnen på halvtid. Jag har ingen avsikt att lägga skuld eller annat på dig vill jag poängtera. Jag pratar utifrån min situation och den var inte särskilt kul alls.