Var får man hjälp för ätstörningar.

[stjarnhimmel]

Bra där!

Ja det tog emot lite. Så det är dubbelt.
Det finns så få sammanhang där man möter andra som också har problematik med mat. Det är svårt att hitta bra sammanhang för att prata om det. Och jag känner att jag har ett stort behov av det nu.

 

[_Taggis_]

Jag använder inte Facebook alls, skaffade der bara för att kunna köpa pärlor till mitt pyssel genom grupper där. Men jag gick in en gång och blev så ledsen. Kompisarna som aldrig hör av sig, som inte svarar på sms från mig osv umgås visst fortfarande men jag får inte vara med. Jag kände mig så himla ensam.

Där är det troligen anorexin som spelar roll, för hur länge står man ut med en sjuk människa? Tydligen inte så pass att man ställer upp när någon mår dåligt över en längre tid. Vissa har aktivt berättat att dom inte klarar av att se mig må dåligt, att det är jobbigt att inte veta hur man bemöter mig. Sen har jag inte orkat allt som dom gör men jag har försökt. Jag har fortfarande inte fått svar på ett sms till en av mina bästisar jag haft från att jag var 6 år och hon har inte svarat på 4 år... Och detta trots att jag verkligen försöker tänka på vad jag säger, att inte prata om anorexin mer än att svara typ att det är lite kämpigt men att jag hänger i om någon frågar,

Har du märkt om vänner liksom försvinner eller inte orkar med att hantera ätstörningen?

Även om frågan inte var till mig så kan jag svara för min egen del, jag har också haft anorexi. Jag blev sjuk under gymnasiet och var riktigt dålig under många år. Ang kompisar så har jag aldrig haft ett stort kompisgäng där alla känner alla, jag har haft smågrupper här och där. Och några få riktigt nära vänner. De nära vännerna har jag kvar, en har jag tappat under sjukdomsåren men vi hade nog glidit isär oavsett. Vår relation övergick från bästisskap till att bara bero på att jag höll ihop det, och när jag slutade med det rann det ut i sanden. Jag ser det inte som en direkt följd av min sjukdom utan mer som att det blev ett avslut i och med den. De ytligare bekantskaperna har fallit bort men jag tänker att lite så är det ju oavsett under livets gång, jag har många jag umgåtts med via stallet, studier osv som fallit bort tex då jag bytt stall eller flyttat. Det är inte värre än så. Det kommer nya bekantskaper.

Mina vänner hade lite olika förhållningssätt till min sjukdom. För att ta några exempel:
En av dem var helt öppen med att hon visste att jag var sjuk och att hon inte tänkte delta i nåt tassande runt det. Hon har behandlat mig likadant innan, under och efter min sjukdomstid. Inte alltid den smidigaste men jag har alltid vetat vart jag haft henne, hon har alltid bett mig följa med på saker och tex bjudit mig på samma fika som alla andra och inte tagit nån speciell hänsyn. Det har varit upp till mig om jag deltagit, ätit eller ej.
En annan har varit mer avvaktande. Hon har vetat om allting och aldrig låtsas nåt annat heller, men hon har heller aldrig gått emot mig utan mest flutit med och låtit mig greja med mitt. Jag förstår givetvis att det varit jobbigt för henne att se hur sjuk jag varit och veta att jag riskerat att dö när vi gått långpromenader osv under min värsta tid. Men samtidigt har hennes jobb varit att vara min vän och inte min behandlare.
Jag måste säga att jag är imponerad över mina vänners förhållningssätt till mig under min sjukdomstid, oavsett hur de tacklat det. Jag förstår varför människor kan dra sig undan osv, för en är verkligen inte lätt att förhålla sig till när en är så sjuk. De vet nog helt enkelt inte hur de ska bete sig.

Jag tänker om mina vänner på så vis att deras jobb är inget annat än att vara vänner, och det är dom som fortsatt vara bara vänner med mig som är kvar efteråt. Om nån tar på sig en annan roll, tex att tro att de kan hjälpa och stötta, så bränner det lätt ut relationen. Jag kunde tex inte alls vara bland folk som skulle försöka "bota" eller "diskutera" med mig. Jag drog mig undan.
Nu låter det om att dessa relationer redan är lite över med de vänner du nämner, men jag tänker att det kanske kan vara användbart för dig att tänka lite som så att de kompisar/bekanta du möter kanske skulle må bra av att höra detta? Människor vet inte alltid hur de ska bete sig, och det får en ju förlåta dem för. Nämn för dem tex att du vet att du är sjuk och att det kan kännas obehagligt för dem, men att du inte väntar dig nånting speciellt av dem, mer än att ni kan umgås kring vanliga saker? De behöver liksom inte bete sig på nåt speciellt vis, tänka på vad du vill äta/inte äta osv. Utan bara umgås, se nån film, dricka kaffe, pyssla etc vad ni nu kan tänkas ägna er åt. Jag vet själv att då jag kommit till den insikten om min sjukdom, att det inte längre var tabu att vidröra ämnet, så var det en lättnad för mina vänner att höra från mig att tex "Jag vet hur det kan kännas/vara att se mig såhär men jag har inga andra förhoppningar om vår relation än att vi ska kunna umgås. Var bara min kompis. Vill du fråga så fråga och det är inget jag har problem att tala om, eller så talar vi inte alls om det. Det spelar ingen roll"

 

[Qelina]

Även om frågan inte var till mig så kan jag svara för min egen del, jag har också haft anorexi. Jag blev sjuk under gymnasiet och var riktigt dålig under många år. Ang kompisar så har jag aldrig haft ett stort kompisgäng där alla känner alla, jag har haft smågrupper här och där. Och några få riktigt nära vänner. De nära vännerna har jag kvar, en har jag tappat under sjukdomsåren men vi hade nog glidit isär oavsett. Vår relation övergick från bästisskap till att bara bero på att jag höll ihop det, och när jag slutade med det rann det ut i sanden. Jag ser det inte som en direkt följd av min sjukdom utan mer som att det blev ett avslut i och med den. De ytligare bekantskaperna har fallit bort men jag tänker att lite så är det ju oavsett under livets gång, jag har många jag umgåtts med via stallet, studier osv som fallit bort tex då jag bytt stall eller flyttat. Det är inte värre än så. Det kommer nya bekantskaper.

Mina vänner hade lite olika förhållningssätt till min sjukdom. För att ta några exempel:
En av dem var helt öppen med att hon visste att jag var sjuk och att hon inte tänkte delta i nåt tassande runt det. Hon har behandlat mig likadant innan, under och efter min sjukdomstid. Inte alltid den smidigaste men jag har alltid vetat vart jag haft henne, hon har alltid bett mig följa med på saker och tex bjudit mig på samma fika som alla andra och inte tagit nån speciell hänsyn. Det har varit upp till mig om jag deltagit, ätit eller ej.
En annan har varit mer avvaktande. Hon har vetat om allting och aldrig låtsas nåt annat heller, men hon har heller aldrig gått emot mig utan mest flutit med och låtit mig greja med mitt. Jag förstår givetvis att det varit jobbigt för henne att se hur sjuk jag varit och veta att jag riskerat att dö när vi gått långpromenader osv under min värsta tid. Men samtidigt har hennes jobb varit att vara min vän och inte min behandlare.
Jag måste säga att jag är imponerad över mina vänners förhållningssätt till mig under min sjukdomstid, oavsett hur de tacklat det. Jag förstår varför människor kan dra sig undan osv, för en är verkligen inte lätt att förhålla sig till när en är så sjuk. De vet nog helt enkelt inte hur de ska bete sig.

Jag tänker om mina vänner på så vis att deras jobb är inget annat än att vara vänner, och det är dom som fortsatt vara bara vänner med mig som är kvar efteråt. Om nån tar på sig en annan roll, tex att tro att de kan hjälpa och stötta, så bränner det lätt ut relationen. Jag kunde tex inte alls vara bland folk som skulle försöka "bota" eller "diskutera" med mig. Jag drog mig undan.
Nu låter det om att dessa relationer redan är lite över med de vänner du nämner, men jag tänker att det kanske kan vara användbart för dig att tänka lite som så att de kompisar/bekanta du möter kanske skulle må bra av att höra detta? Människor vet inte alltid hur de ska bete sig, och det får en ju förlåta dem för. Nämn för dem tex att du vet att du är sjuk och att det kan kännas obehagligt för dem, men att du inte väntar dig nånting speciellt av dem, mer än att ni kan umgås kring vanliga saker? De behöver liksom inte bete sig på nåt speciellt vis, tänka på vad du vill äta/inte äta osv. Utan bara umgås, se nån film, dricka kaffe, pyssla etc vad ni nu kan tänkas ägna er åt. Jag vet själv att då jag kommit till den insikten om min sjukdom, att det inte längre var tabu att vidröra ämnet, så var det en lättnad för mina vänner att höra från mig att tex "Jag vet hur det kan kännas/vara att se mig såhär men jag har inga andra förhoppningar om vår relation än att vi ska kunna umgås. Var bara min kompis. Vill du fråga så fråga och det är inget jag har problem att tala om, eller så talar vi inte alls om det. Det spelar ingen roll"

Jo dom närmsta pratade jag mycket om det med, dom visste allt i princip och det var svårt att liksom dölja det. Men försökte också att prata om annat så jag inte bara var den sjuka kompisen. En av mina två bästa vänner (dom som båda har lämnat mig nyss) var den som inte ville gå promenader med mig, hon ville inte ens träffa mig för att hon tyckte det vare så jobbigt utan vi pratade bara i telefon på slutet, vi kunde prata 2 timmar flera dagar i veckan. Vilket var det samma med kompis nummer två, vi pratade varje dag i flera år som nu när jag inte har dom två blev det väldigt tomt men jag har vant mig nu även om jag saknar dom ibland men livet går liksom vidare. Har en kvar jag kan prata med lite.

Men med dom från ungdomen och upp en bit i tjugoårsåldern som frågat som lämnade mig för flera år sedan vill jag inte ska veta hur jag mår på riktigt för jag vill inte att dom ska se mig som den misslyckade eller den som är sjuk och aldrig blir frisk eller tänka att dom gjort rätt som lämnade mig, jag vill liksom framstå som dem bästa versionen av mig. Till dom och dom som inte är nära försöker jag hålla samtalet borta från sjukdomen eller ett kort svar.

Har precis som du i alla år sagt till både kompisar och mina föräldrar att jag inte vill att dom ska vara mina behandlare utan bara kompisar eller föräldrar. Det var svårt när jag bodde hemma med dom för dom satt med varje måltid, var hemma med mig dygnet runt i flera månader i omgångar osv. Därför var det bra för vår relation att jag flyttade för vi bråkade varje dag, i princip varje måltid och däremellan.

Mamma har också sagt att det är naturligt att man liksom växer isär från vänner från ungdomen, att livet förändras och går i olika riktningar för alla. Flyttar, arbete, förhållanden osv. Att det inta bara är jag som tappat vänner. Det är naturligt men jobbigt, fast mest saknar jag dom sista nu.

 

[stjarnhimmel]

Jag använder inte Facebook alls, skaffade der bara för att kunna köpa pärlor till mitt pyssel genom grupper där. Men jag gick in en gång och blev så ledsen. Kompisarna som aldrig hör av sig, som inte svarar på sms från mig osv umgås visst fortfarande men jag får inte vara med. Jag kände mig så himla ensam.

Där är det troligen anorexin som spelar roll, för hur länge står man ut med en sjuk människa? Tydligen inte så pass att man ställer upp när någon mår dåligt över en längre tid. Vissa har aktivt berättat att dom inte klarar av att se mig må dåligt, att det är jobbigt att inte veta hur man bemöter mig. Sen har jag inte orkat allt som dom gör men jag har försökt. Jag har fortfarande inte fått svar på ett sms till en av mina bästisar jag haft från att jag var 6 år och hon har inte svarat på 4 år... Och detta trots att jag verkligen försöker tänka på vad jag säger, att inte prata om anorexin mer än att svara typ att det är lite kämpigt men att jag hänger i om någon frågar,

Har du märkt om vänner liksom försvinner eller inte orkar med att hantera ätstörningen?

Nä jag har inte märkt att vänner försvinner eller så. Men jag tänker att det kanske är olika när någon är anorektisk? De vänner jag har har ju accepterat att jag är tjock. De som inte gjort det är ju borta sen rätt länge. Sen tror jag att jag ofta inte har pratat så mkt om att jag mår dåligt. Dels blir jag ju glad när jag träffar vänner och får energi av det och det blir ett skönt avbrott. Sen har jag vissa vänner jag pratar med och som vet hur det är. Det sköna där är att där kan jag bara säga att "det är tufft nu" och sen är det bra. Ibland räcker det. Och sen andra gånger har vi pratat mer på djupet.

 

[stjarnhimmel]

För er som vill läsa mer om hur förespråkarna för sockerberoende ser på det så kan ni se nedan;

https://kurera.se/bitten-jonsson-sockrets-fiende-nummer-ett/
http://matkarlek.nu/sockerberoende-ar-en-hjarnsjukdom/
Jag hörde en annan intervju då hon sa att "pasta är ju som droger."

Det man dock måste säga är att hon och hennes förespråkare hjälpte mig på så sätt att jag slutade skämmas så mkt som jag gjorde innan. Det var väldigt befriande att få känna att det inte var mitt fel. Vilket tyvärr den vanliga vården mkt fått mig att känna dvs efter att ha blivit uppläxad av läkare och dietister för att jag var för tjock etc.

 

[stjarnhimmel]

Idag har jag en stor del av dagen haft en så stor längtan av att äta. Hjärnan skriker hela tiden att "ÄT, ÄT,ÄT". Och då får jag hela tiden kämpa med att stå emot för att inte äta. Jag vill inte äta. Jag ska inte äta. Det tar så mkt energi av att hela tiden kämpa för att stå emot. Jag blir helt slut, har känt mig helt svettig och uppe i varv bara av att kämpa för att stå emot. Känt mig snurrig och får svårt att koncentrera mig på annat. Det är svårt att stå emot när jag vet hur bra jag först känner det om jag får äta och struntar i kampen. Om jag slutar kämpa och gör som min hjärna vill och bara äter istället. Jag vet vilket lugn jag får då. Jag vet hur lugn jag blir om jag får äta grädde, strösocker, choklad, grädde, smör. Men lugnet är ju samtidigt kortsiktigt. För strax efter att jag ätit får jag ju ångest och panik av det istället. Känner att det är ett sånt misslyckande. Och jag känner mig värdelös.

Jag har idag fått undvika många ställen och tagit omvägar för att inte utsätta mig för ställen där det finns saker att äta. Är så trött på att lägga den energin på att planera och pussla ihop dagen.

 

[Lena Furberg]

Idag har jag en stor del av dagen haft en så stor längtan av att äta. Hjärnan skriker hela tiden att "ÄT, ÄT,ÄT". Och då får jag hela tiden kämpa med att stå emot för att inte äta. Jag vill inte äta. Jag ska inte äta. Det tar så mkt energi av att hela tiden kämpa för att stå emot. Jag blir helt slut, har känt mig helt svettig och uppe i varv bara av att kämpa för att stå emot. Känt mig snurrig och får svårt att koncentrera mig på annat. Det är svårt att stå emot när jag vet hur bra jag först känner det om jag får äta och struntar i kampen. Om jag slutar kämpa och gör som min hjärna vill och bara äter istället. Jag vet vilket lugn jag får då. Jag vet hur lugn jag blir om jag får äta grädde, strösocker, choklad, grädde, smör. Men lugnet är ju samtidigt kortsiktigt. För strax efter att jag ätit får jag ju ångest och panik av det istället. Känner att det är ett sånt misslyckande. Och jag känner mig värdelös.

Jag har idag fått undvika många ställen och tagit omvägar för att inte utsätta mig för ställen där det finns saker att äta. Är så trött på att lägga den energin på att planera och pussla ihop dagen.

Jag tycker ändå att du ska vara stolt och stärkt över att du KAN stå emot - även om du sen trillar dit ibland. Det är en bit på vägen. Och du ÄR ju på väg, glöm inte det.

För mig handlade förändringen mycket om att jag hittade annat som tog över min tid, min uppmärksamhet och mitt intresse. Det var en mycket mycket lång process, över många år (inget sånt här går över på en eftermiddag!) men i stort handlade det om att annat tog över - annat som var sunt, positivt och icke destruktivt. Jag märkte det knappt själv men såhär i efterhand kan jag se det tydligt. Kan du hitta sådant som kräver tid, något du kan bli passionerad över, eller i vart fall uppriktigt intresserad av? Där minuterna går utan att det finns plats och tid för tankar på att äta? Där ät-tankarna tillfällightvis får stå undan för annat som du där och då känner är viktigare? Vilka drömmar har du? Var vill du se dig själv om, säg fem år? Tio år?

 

[stjarnhimmel]

Jaha...
Jag tyckte jag hade kommit en bit på vägen med bra matvanor och bra rutiner. Men det var inte tillräckligt.
Hm... suck.

Tröttsamt med misslyckanden.

Inte hört något från mottagningen.

 

[monster1]

Jaha...
Jag tyckte jag hade kommit en bit på vägen med bra matvanor och bra rutiner. Men det var inte tillräckligt.
Hm... suck.

Tröttsamt med misslyckanden.

Inte hört något från mottagningen.

Förstår att det är kämpigt. Misstänker att de inte kommer höra av sig förrän efter semestrarna. Även om du får återfall och liknande så har du ju kommit långt. Det är ju tankarna kring det hela som är viktigt. Det märks att du tittar på ätstörningen "utifrån" du reflekterar över dina tankar och handlingar.

 

[stjarnhimmel]

Förstår att det är kämpigt. Misstänker att de inte kommer höra av sig förrän efter semestrarna. Även om du får återfall och liknande så har du ju kommit långt. Det är ju tankarna kring det hela som är viktigt. Det märks att du tittar på ätstörningen "utifrån" du reflekterar över dina tankar och handlingar.

Ja jag tänker att det blir efter semestrarna. Jag har hört av andra att de fått vänta ett år. Det var i oktober jag sökte så lär väl bli nästan ett år. Väldigt tråkigt att det ska behöva vara en sådan lång väntetid. Antar att det är pga att de inte har mer resurser.

Ja jag reflekterar en hel del och skriver ner en hel del. Men det är trist att jag känner mig så låst. Som att jag sitter fast och inte kommer någonstans. Har hela mitt liv väntat på att mitt liv ska börja och att jag ska slippa känna att jag sitter fast.

 

[mandalaki]

Ja jag tänker att det blir efter semestrarna. Jag har hört av andra att de fått vänta ett år. Det var i oktober jag sökte så lär väl bli nästan ett år. Väldigt tråkigt att det ska behöva vara en sådan lång väntetid. Antar att det är pga att de inte har mer resurser.

Ja jag reflekterar en hel del och skriver ner en hel del. Men det är trist att jag känner mig så låst. Som att jag sitter fast och inte kommer någonstans. Har hela mitt liv väntat på att mitt liv ska börja och att jag ska slippa känna att jag sitter fast.

Du ser det nog inte själv men vi är nog flera här som tycker att du redan kommit en bra bit.

 

[stjarnhimmel]

Du ser det nog inte själv men vi är nog flera här som tycker att du redan kommit en bra bit.

Jo jag kan ju se själv att jag har gjort en resa senaste åren. Speciellt genom att analysera själv. Men ibland tycker jag bara att det är så orättvist. Orättvist att jag har fått den har skiten och orättvist att det är så svårt att få hjälp och orättvist att man ska behöva kämpa så mkt själv och i ensamhet.

 

[stjarnhimmel]

Ett typexempel på mitt matmissbruk var häromdagen. Jag hade ätit bra och inte hetsätit på ett bra tag. Men så ringde ett ex till mig.
Jag blev rätt irriterad på hans attityd. När vi var tillsammans så tycker jag inte att han behandlade mig rätt. Och nu när han ringde hade han samma attityd- föräntar sig att allt ska vara på hans villkor. Bla så blev han sur över att jag inte hade tid att ses den veckan och såna saker.
Jag gjorde då något som jag aldirg gjort förut till honom- och det var att säga ifrån och säga att beter sig han på det sättet framöver så får han inte längre vara i mitt liv. REnt logiskt blev jag stolt över att jag gjorde det och vet att det var bra av mig.
Men- samtidigt tyckte jag det var jobbigt känslomässigt. Och det som hände var att jag direkt efter samtalet började äta. Jag kände obehag i kroppen och då var min första tanke - ÄTA!
Och jag kände hur jag genast mådde bättre när jag fick äta. Obehaget i kroppen byttes ut, jag blev lugn, och började genast må bättre.
Sen en stund senare får jag ju ångest. Men det är så tydligt för mig med den kopplingen. Så fort det blir obehagligt och jag känner saker- då skriker hjärnan ÄTA! Jag hade ätit bra och ordentlig mat och är i bra rutiner. Men jag fick ändå världens lyckorus av att äta choklad. Jag kände när jag åt den hur allt obehag bara rann bort och jag blev lugn och harmonisk.

 

[monster1]

Ett typexempel på mitt matmissbruk var häromdagen. Jag hade ätit bra och inte hetsätit på ett bra tag. Men så ringde ett ex till mig.
Jag blev rätt irriterad på hans attityd. När vi var tillsammans så tycker jag inte att han behandlade mig rätt. Och nu när han ringde hade han samma attityd- föräntar sig att allt ska vara på hans villkor. Bla så blev han sur över att jag inte hade tid att ses den veckan och såna saker.
Jag gjorde då något som jag aldirg gjort förut till honom- och det var att säga ifrån och säga att beter sig han på det sättet framöver så får han inte längre vara i mitt liv. REnt logiskt blev jag stolt över att jag gjorde det och vet att det var bra av mig.
Men- samtidigt tyckte jag det var jobbigt känslomässigt. Och det som hände var att jag direkt efter samtalet började äta. Jag kände obehag i kroppen och då var min första tanke - ÄTA!
Och jag kände hur jag genast mådde bättre när jag fick äta. Obehaget i kroppen byttes ut, jag blev lugn, och började genast må bättre.
Sen en stund senare får jag ju ångest. Men det är så tydligt för mig med den kopplingen. Så fort det blir obehagligt och jag känner saker- då skriker hjärnan ÄTA! Jag hade ätit bra och ordentlig mat och är i bra rutiner. Men jag fick ändå världens lyckorus av att äta choklad. Jag kände när jag åt den hur allt obehag bara rann bort och jag blev lugn och harmonisk.

Men det är ju inte alls konstigt, det är ju din ångesthantering och har varit så i många år. Saker och ting går ju inte i ett huj. Att få ångest av att säga ifrån är också helt som det brukar, det finns ju en anledning till att man undvikit det tidigare. Bara det här reflekterandet du gör är ju jättebra och fina framsteg. Att få bakslag är liksom en del av processen. Sen fattar jag att det känns skit att vänta på vård .

 

[DarkInNight]

Ett typexempel på mitt matmissbruk var häromdagen. Jag hade ätit bra och inte hetsätit på ett bra tag. Men så ringde ett ex till mig.
Jag blev rätt irriterad på hans attityd. När vi var tillsammans så tycker jag inte att han behandlade mig rätt. Och nu när han ringde hade han samma attityd- föräntar sig att allt ska vara på hans villkor. Bla så blev han sur över att jag inte hade tid att ses den veckan och såna saker.
Jag gjorde då något som jag aldirg gjort förut till honom- och det var att säga ifrån och säga att beter sig han på det sättet framöver så får han inte längre vara i mitt liv. REnt logiskt blev jag stolt över att jag gjorde det och vet att det var bra av mig.
Men- samtidigt tyckte jag det var jobbigt känslomässigt. Och det som hände var att jag direkt efter samtalet började äta. Jag kände obehag i kroppen och då var min första tanke - ÄTA!
Och jag kände hur jag genast mådde bättre när jag fick äta. Obehaget i kroppen byttes ut, jag blev lugn, och började genast må bättre.
Sen en stund senare får jag ju ångest. Men det är så tydligt för mig med den kopplingen. Så fort det blir obehagligt och jag känner saker- då skriker hjärnan ÄTA! Jag hade ätit bra och ordentlig mat och är i bra rutiner. Men jag fick ändå världens lyckorus av att äta choklad. Jag kände när jag åt den hur allt obehag bara rann bort och jag blev lugn och harmonisk.

Så himla starkt gjort av dig att säga ifrån, imponerande!

Sen var det ju tråkigt att ångesten kom som ett brev på posten.
Men jag tänker mig att ju mer man fokuserar på det positiva vid jobbiga situationer, så blir ångest med tiden lättare att hantera. Typ att när man lägger mer energi på det positiva och mindre på ångesten så krymper ångesten - på sikt -

Det är ett långtidsjobb det här med att hantera stark och återkommande ångest.
Men man lär sig mycket om sig själv på vägen

Sååå, med det sagt, åter igen, bra gjort!

 

[stjarnhimmel]

Men det är ju inte alls konstigt, det är ju din ångesthantering och har varit så i många år. Saker och ting går ju inte i ett huj. Att få ångest av att säga ifrån är också helt som det brukar, det finns ju en anledning till att man undvikit det tidigare. Bara det här reflekterandet du gör är ju jättebra och fina framsteg. Att få bakslag är liksom en del av processen. Sen fattar jag att det känns skit att vänta på vård .

Ja det kanske inte är så konstigt. Jag tror det är mkt som "sitter i ryggmärgen " alltså att jag gör en hel del saker automatiskt utan att tänka.
Det är mer jag som blir frustrerad. Jag blir liksom frustrerad av att jag kan analysera och se saker i mitt eget beteende men jag kan ändå inte låta bli att tex äta. Då blir Jag irriterad på mig själv. jag vill liksom komma framåt och ha resultat..

 

[Koltrast]

Ja det kanske inte är så konstigt. Jag tror det är mkt som "sitter i ryggmärgen " alltså att jag gör en hel del saker automatiskt utan att tänka.
Det är mer jag som blir frustrerad. Jag blir liksom frustrerad av att jag kan analysera och se saker i mitt eget beteende men jag kan ändå inte låta bli att tex äta. Då blir Jag irriterad på mig själv. jag vill liksom komma framåt och ha resultat..

Jag fattar att det är frustrerande, men det är väl ett väldigt bra första steg? Först kan du se vad som händer, dels att det är ganska automatiserat och väl inövat, dels att det fyller en funktion och sen kommer du kunna börja ändra på ditt beteende.

Utifrån sett ser du definitivt ut att vara på god väg framåt och din missnöjdhet och längtan efter att komma vidare ser ut som ett bra driv för att komma ännu längre. Lägg bara inte den energin på att klanka ned på dig själv❤ Bara att leva med ätstörningen låter som ett hästjobb och nu börjar du dessutom titta på vad som händer och ifrågasätta det - det blir ju ytterligare arbete! Du behöver klappa lite på dig själv, för du gör ett stort jobb.

 

[Petruska]

Ja det kanske inte är så konstigt. Jag tror det är mkt som "sitter i ryggmärgen " alltså att jag gör en hel del saker automatiskt utan att tänka.
Det är mer jag som blir frustrerad. Jag blir liksom frustrerad av att jag kan analysera och se saker i mitt eget beteende men jag kan ändå inte låta bli att tex äta. Då blir Jag irriterad på mig själv. jag vill liksom komma framåt och ha resultat..

Jag tycker att bland andra @Koltrast skriver klokt.

Jag tänker att det finns flera steg att ta i den process du beskriver och där du kommit imponerande långt redan. Du har identifierat dina problem som ätstörning och du kan analysera runt olika episoder i din ätstörning.

Att du trots att du ser det analytiskt ändå inte kan "göra rätt" är verkligen inte konstigt. För att "göra rätt" behöver du ju antingen hitta något annat sätt att kanalisera din ångest, helst då ett bra sätt. Eller så behöver du kunna ta dig igenom ångesten utan att ta till "felbeteenden". Din analys är liksom det golv som möjliggör nästa steg, men nästa steg är en annan sak än analys av situationerna. Tror jag.

Jag är alltså imponerad av din utveckling nu på kort tid!

 

[Kattennizze]

Ja det kanske inte är så konstigt. Jag tror det är mkt som "sitter i ryggmärgen " alltså att jag gör en hel del saker automatiskt utan att tänka.
Det är mer jag som blir frustrerad. Jag blir liksom frustrerad av att jag kan analysera och se saker i mitt eget beteende men jag kan ändå inte låta bli att tex äta. Då blir Jag irriterad på mig själv. jag vill liksom komma framåt och ha resultat..

Men du måste ju också vara snäll mot dig själv, du har ju en helt amazing självinsikt som kommer att hjälpa dig framöver. Alla får bakslag, det är en del i processen. Du kommer att komma dit du vill.

 

[stjarnhimmel]

Jag fattar att det är frustrerande, men det är väl ett väldigt bra första steg? Först kan du se vad som händer, dels att det är ganska automatiserat och väl inövat, dels att det fyller en funktion och sen kommer du kunna börja ändra på ditt beteende.

Utifrån sett ser du definitivt ut att vara på god väg framåt och din missnöjdhet och längtan efter att komma vidare ser ut som ett bra driv för att komma ännu längre. Lägg bara inte den energin på att klanka ned på dig själv❤ Bara att leva med ätstörningen låter som ett hästjobb och nu börjar du dessutom titta på vad som händer och ifrågasätta det - det blir ju ytterligare arbete! Du behöver klappa lite på dig själv, för du gör ett stort jobb.

Tack
jo jag antar att det är ett första steg- att bli medveten om det och att se mönster. Jag antar också att jag är på väg framåt.. Men jag har lite svårt att se att jag går framåt. Och det är nog det som frustrerar mig. Att lägga mkt energi på något och inte komma framåt. Det blir som vanligt för mig- jag är bra på att analysera men svårt att få det att hända sen.. och då blir jag frustrerad..