Var får man hjälp för ätstörningar.

Ja rent teoretiskt så inser jag att det är så. Men jag har lite svårt att tro att det kan vara annorlunda. Samtidigt som jag tänker att det kanske inte är så konstigt- om man har gjort något i hela sitt liv- i 40 år- så vet man ju inte om något annat.

Sen tror jag att jag tycker att det blir lite extra svårt för jag hör aldrig om folk som är som mig. Jag vet att folk har ätstörningar men då är det ofta att folk är smala. Ibland har jag lite svårt att relatera till det. Jag vet och tror det finns många som mig men man hör aldrig om ätstörningar hos feta. Det skulle vara lite lättare om det pratades mer om det.
Även när jag läser i facebookgrupper om hetsätning etc är det alltid smala och unga och när jag läser på olika hemsidor om vård för ätstörningar känns det som det också pratas mest om smala, anorektiker etc. Jag känner inte att jag riktigt passar in någonstans. Det hade varit skönt att få läsa eller träffa folk som var mer som mig.
Personer med hetsätningsstörning (där övervikt är vanligt) är i absolut majoritet bland ätstörda och även bulimi är en stor grupp. De som är underviktiga med anorexia är en jätteliten grupp.

Många som hetsäter skäms oerhört mycket över sin problematik och därför talar de inte lika öppet.
Generellt är det också lättare att dölja än restriktivitet som leder till undervikt så mörkertalet är stort.

Att även behandlingssidor kan vara vinklade mot anorexi är nog en rest från förr. Bulimi och framförallt hetsätningsstörning är nyare diagnoser och för sistnämnda har vården inte riktigt hunnit anpassa organisationen fullt ut.

Har du kollat något på patientorganisationen Frisk & fri? De har träffat för drabbade på olika platser i landet.
 
Men är det inte så som ni var inne på tidigare, att smala har ätstörning och tjocka dålig disciplin? Alltså nu menar jag inte på riktigt, utan "normen" och det är kanske därför informationen saknas?
Ja och det är ju det som blir jobbigt. Det känns som man inte passar in någonstans, inte ens när jag läser om ätstörningar.
 
Ja rent teoretiskt så inser jag att det är så. Men jag har lite svårt att tro att det kan vara annorlunda. Samtidigt som jag tänker att det kanske inte är så konstigt- om man har gjort något i hela sitt liv- i 40 år- så vet man ju inte om något annat.

Sen tror jag att jag tycker att det blir lite extra svårt för jag hör aldrig om folk som är som mig. Jag vet att folk har ätstörningar men då är det ofta att folk är smala. Ibland har jag lite svårt att relatera till det. Jag vet och tror det finns många som mig men man hör aldrig om ätstörningar hos feta. Det skulle vara lite lättare om det pratades mer om det.
Även när jag läser i facebookgrupper om hetsätning etc är det alltid smala och unga och när jag läser på olika hemsidor om vård för ätstörningar känns det som det också pratas mest om smala, anorektiker etc. Jag känner inte att jag riktigt passar in någonstans. Det hade varit skönt att få läsa eller träffa folk som var mer som mig.

När jag en gång i tiden gick på äs-klinik så fanns alla sorter där.
Jag tror det är minst lika vanligt bland äldre, men det är vanligare med övervikt och hetsätning bland äldre. Det är ju svårare att upptäcka inbillar jag mig, du ser inte sjuk ut på det sätt vi lärt oss att man gör av ätstörningar.
 
@stjarnhimmel Det här är väl egentligen en longshot och inte superrelevant, men serien My mad fat diary, har du sett den? Om inte kanske det skulle vara nånting?
Handlar om en förvisso ung tjej med allt vad det innebär, men en tjock sådan som hetsäter (och har en del andra psykiska problem) och man får följa henne efter utskrivning från klinik. Det är dels ungdomsliv i sig och även psykologbesök, och här har vi dessutom en tjock karaktär som porträtteras som en riktig människa.

Som sagt en longshot och inte superrelevant, men jag såg ditt inlägg om att du inte hör om folk som dig och jag minns hur glad jag blev över den här serien, över just representationen, så jag tänkte bara slänga in det :)
 
Personer med hetsätningsstörning (där övervikt är vanligt) är i absolut majoritet bland ätstörda och även bulimi är en stor grupp. De som är underviktiga med anorexia är en jätteliten grupp.

Många som hetsäter skäms oerhört mycket över sin problematik och därför talar de inte lika öppet.
Generellt är det också lättare att dölja än restriktivitet som leder till undervikt så mörkertalet är stort.

Att även behandlingssidor kan vara vinklade mot anorexi är nog en rest från förr. Bulimi och framförallt hetsätningsstörning är nyare diagnoser och för sistnämnda har vården inte riktigt hunnit anpassa organisationen fullt ut.

Har du kollat något på patientorganisationen Frisk & fri? De har träffat för drabbade på olika platser i landet.
Ja jag såg att frisk och fri har en träff snart för de med hetsätningsstörning. Så jag funderar på att gå på den.

Jag brukar för det mesta ändå må rätt bra
Men så kommer det perioder som nu då jag känner mig trött och sliten och då blir det jobbigt. Jag känner hur det sliter på kroppen och jag blir rädd för att kroppen ska ge upp och dö. I perioder är jag rädd för att gå och lägga mig för jag är rädd att jag inte kommer vakna. Är rädd för att kroppen tagit för mkt stryk av ätande och övervikt.
 
Det finns så många fördomar kring äs, saken är den att vad jag fått lära mig i behandlingar är att det bara är 6% av alla med äs som har anorexi och är underviktiga, sen har ungefär 12% bulimi och den stora majoriteten har äs uns och uppfyller antingen inte alla kriterier för dom diagnoserna eller lider av andra ätstörningar som t.ex. hetsätning. Så även om du känner dig ensam så är du inte det.

Att du skriver här, att du pratar om det betyder jätte mycket, det behövs fler som vågar och kan sprida den kunskapen.

Sen tror jag klimatet håller på att förändras lite och har gjort det ett tag men inte i samhället kanske men inom viss vård på vissa håll men det verkar bara gälla om man har tur så det är lite av ett lotteri, jag vet att väldigt många tyvärr bemöts sämre inom vården där man hade hoppats på mycket bättre förståelse. Människor i samhället vet ofta väldigt lite men där är det inte så konstigt eftersom det som media skriver om och visar upp bilder på magra och sjuka människor och vad dom väger vilket även för mig med anorexi är sjukt jobbigt och triggande.

Men jag har gått i dagvård 10 gången sen 2007 och det är faktiskt flera av dom som går där som har bulimi och antingen är normalviktiga eller lite större men också dom som har en annan äs som är överviktiga. Jag tycker det är sjukt jobbigt med anorexin för vad jag än söker vård för så kopplar dom det till anorexin och tar mig inte på allvar och lyssnar inte och jag kan tänka mig att det är så även om man är överviktig?

Det har gjort att när jag t.ex. var inlagd på sjukhuset för anorexin så hade jag jätte mycket problem med magen, hade sjukt ont, var förstoppad större delen av tiden och när jag lyckade gå på toa var det fullt med blod, VC hade skickat prover för dom problemen för jag var där precis innan jag blev inlagd, men Psyk vägrade kolla på dom och sa att mina extrema smärtor var något jag hittade på för att få laxermedel eller annat. Dom sa att det inte fans några provsvar och jag tjatade och tjatade på Psyk men dom bara nekade allt så till slut ringde jag VC och dom sa att dom var registrerade för 6 veckor sedan men ändå fick jag fick kämpa ännu mer på Psyk och när jag väl fick den där undersökningen så visade det sig ju att hela min tarm var full av blödande sår :crazy: Men det är lite OT men ville bara visa på hur jäkla dum och okunnig vården är kring ätstörningar utanför den specialiserade vården.

En sak jag tycker visar på förändring är att behandlingshemmet jag bott på 3 gånger hette dom första gångerna anorexicenter men sist jag var där 2016-2017 hade dom bytt namn till ätstörninscenter vilket jag tycker är jätte bra och vidgar vyerna lite. Så förhoppningsvis kommer du bemöttas bättre nu.

Min extra syster lider av ganska extrem fetma och när hon sökte hjälp visade proverna att hon är i riskgruppen för diabetes typ 2 och att det är farligt för hjärtat och det sliter på kroppen och att om hon inte ändrar livet kanske hon inte blir så gammal, hon är 43 år och att då få ett sådant besked är väldigt väldigt tungt. Istället för att skicka en remiss till dietist eller samtalskontakt eftersom hennes vikt är grundat i en väldigt problematisk och svår situation med maten så sa läkaren att om hon vill gå ner i vikt och bli frisk så ska hon bara leva på bönor resten av livet, hon fick äta en halv avokado men sen bara bönor resten. Jag blev fly förbannad när hon berättade om det. Jag sa att det är ohållbart, hon höll i i två veckor sen sprack det vilket inte förvånade mig alls. Enligt mig behövde hon hjälp från grunden, att reda ut och jobbande med det som problemen berodde på och få rätt hjälp med hur och vad hon ska äta med hjälp av samtalskontakter och dietist.
 
Ja jag såg att frisk och fri har en träff snart för de med hetsätningsstörning. Så jag funderar på att gå på den.

Jag brukar för det mesta ändå må rätt bra
Men så kommer det perioder som nu då jag känner mig trött och sliten och då blir det jobbigt. Jag känner hur det sliter på kroppen och jag blir rädd för att kroppen ska ge upp och dö. I perioder är jag rädd för att gå och lägga mig för jag är rädd att jag inte kommer vakna. Är rädd för att kroppen tagit för mkt stryk av ätande och övervikt.

Där känner jag igen mig till 100%, både för anorexin och för att jag ganska ofta tar överdoser av mina mediciner där jag vet rent logiskt att det är farligt och kan ibland ändra mig precis när jag svalt dom men då är det ju för sent. I och med mitt mående kan jag tänka att jaha ja, det får väl bli som det blir.

Men när det gäller ätstörningen är det hemskt, kan bli rädd när vården säger att det är en väldigt farligt situation men ändå så fortsätter jag, kan liksom inte ändra mig fast det vore självklart. Att ångest och tankar sitter så starkt är så otroligt ologisk, alla ätstörningar är så ologiska.

Hur länge har du haft problem med maten? Har du överätit länge? Var det överätning från början eller började det med den annan ätstörning? Vet dina vänner och familj om det?

Kan du tänka att imorgon ska jag göra annorlunda? Imorgon ska jag ta tag i det? Har haft ett par kompisar med bulimi och överätning och alla dom säger så.
 
@Qelina m.fl. Jag tycker det är rätt självklart att personer som hetsäter pga stress och ångest, hanterar ångesten över att hetsätingen är farlig med att hetsäta ännu mer.... Vården behöver verkligen ändra sättet de bemöter dessa patienter på!
 
Där känner jag igen mig till 100%, både för anorexin och för att jag ganska ofta tar överdoser av mina mediciner där jag vet rent logiskt att det är farligt och kan ibland ändra mig precis när jag svalt dom men då är det ju för sent. I och med mitt mående kan jag tänka att jaha ja, det får väl bli som det blir.

Men när det gäller ätstörningen är det hemskt, kan bli rädd när vården säger att det är en väldigt farligt situation men ändå så fortsätter jag, kan liksom inte ändra mig fast det vore självklart. Att ångest och tankar sitter så starkt är så otroligt ologisk, alla ätstörningar är så ologiska.

Hur länge har du haft problem med maten? Har du överätit länge? Var det överätning från början eller började det med den annan ätstörning? Vet dina vänner och familj om det?

Kan du tänka att imorgon ska jag göra annorlunda? Imorgon ska jag ta tag i det? Har haft ett par kompisar med bulimi och överätning och alla dom säger så.
Jag har haft problem med mat så länge jag kan minnas. Men inte fattat varför eller vad det är. Det har varvat mellan att hetsäta allt jag ser till att i vissa perioder inte äta alls. Eller i vissa perioder typ inte äta mat utan äta enbart strösocker.
jag har alltid tänkt att imorgon ska jag göra annorlunda. Imorgon ska jag skärpa till mig och stå emot. Men det går aldrig. Den där rösten eller den där filuren som kommer in och tar över och kidnappar min hjärna och gör så att jag äter allt jag ser- den vinner alltid. Jag försöker springa ifrån den och hoppas att den inte ska hinna upp mig- men den hittar mig alltid. Jag tänker på den eller det som ett stort svart moln :D - någon sorts figur som alltid hittar mig och tar över. Varenda dag går till att försöka gömma sig från molnet eller för att hålla emot. Ständig kamp, som är helt utmattande. Och varje gång känner jag mig så jävla dum och korkad som inte stod emot. Speciellt om molnet kom plötsligt- det är de gångerna jag typ känner mig tvingad att sätta mig i en buske eller gömma mig och äta ett glasspaket eller tårta med händerna eller strösocker. Molnet vill att jag ska äta där och då. Och då känner man sig misslyckad.
 
@Qelina m.fl. Jag tycker det är rätt självklart att personer som hetsäter pga stress och ångest, hanterar ångesten över att hetsätingen är farlig med att hetsäta ännu mer.... Vården behöver verkligen ändra sättet de bemöter dessa patienter på!
Ja man pratar så mkt om att övervikt och fetma ökar så mkt.
Jag tror att det är ganska vanligt med folk som hanterar känslor och ångest med mat, även bland folk som inte är sjukligt feta. Jag tänker ofta att det är konstigt att vården inte har fler kurser och behandlingar för tex detta.
 
Jag har haft problem med mat så länge jag kan minnas. Men inte fattat varför eller vad det är. Det har varvat mellan att hetsäta allt jag ser till att i vissa perioder inte äta alls. Eller i vissa perioder typ inte äta mat utan äta enbart strösocker.
jag har alltid tänkt att imorgon ska jag göra annorlunda. Imorgon ska jag skärpa till mig och stå emot. Men det går aldrig. Den där rösten eller den där filuren som kommer in och tar över och kidnappar min hjärna och gör så att jag äter allt jag ser- den vinner alltid. Jag försöker springa ifrån den och hoppas att den inte ska hinna upp mig- men den hittar mig alltid. Jag tänker på den eller det som ett stort svart moln :D - någon sorts figur som alltid hittar mig och tar över. Varenda dag går till att försöka gömma sig från molnet eller för att hålla emot. Ständig kamp, som är helt utmattande. Och varje gång känner jag mig så jävla dum och korkad som inte stod emot. Speciellt om molnet kom plötsligt- det är de gångerna jag typ känner mig tvingad att sätta mig i en buske eller gömma mig och äta ett glasspaket eller tårta med händerna eller strösocker. Molnet vill att jag ska äta där och då. Och då känner man sig misslyckad.
Jag vill bara skicka lite kärlek och förhoppningar om att du snart får den hjälp du behöver. Det verkar så jäkla kämpigt.
 
@Qelina m.fl. Jag tycker det är rätt självklart att personer som hetsäter pga stress och ångest, hanterar ångesten över att hetsätingen är farlig med att hetsäta ännu mer.... Vården behöver verkligen ändra sättet de bemöter dessa patienter på!
Ah, det låter troligt och rimligt, en riktigt ond cirkel :cry:
 
Ja man pratar så mkt om att övervikt och fetma ökar så mkt.
Jag tror att det är ganska vanligt med folk som hanterar känslor och ångest med mat, även bland folk som inte är sjukligt feta. Jag tänker ofta att det är konstigt att vården inte har fler kurser och behandlingar för tex detta.
Df
Där håller jag verkligen med dig, det finns brister inom sjukvården inom så otrolig många områden, inte bara när det gäller ätstörningar. Mer kunskap behövs verkligen och fler borde få specialistkompetens inom olika områden och primärvården/öppen psyk borde lära sig att känna igen olika problem och slussa dom vidare till rätt hjälp eftersom jag förstår att all kompetens inte kan rymmas i en enda person.
 
Jag vill bara skicka lite kärlek och förhoppningar om att du snart får den hjälp du behöver. Det verkar så jäkla kämpigt.
:heart
Tack.
Det är lite märkligt för under så många år var det så självklart att mitt liv var så och att jag tog för givet att det var mig det var fel på. Så det är nog nu på senare tid har börjat inse hur kämpigt det är att leva så. Men eftersom jag inte vetat något annat så har jag inte ens funderat kring att det är kämpigt - det var bara så livet var. Jag vet inte hur det är att ha en vardag där inte mat styr och är det centrala.
 
Senast ändrad:
Jag fortsätter skriva i tråden för mig en egen skull om mina egna tankar. Förväntar mig inga svar. Om du själv har ätstörningar är det kanske triggande så då kanske du inte ska läsa.
Idag känns det jobbigt.... Nu har jag en sån längtan efter att äta... Det är svårt att förklara känslan men det bara kryper i kroppen och är en så stark obehagskänsla. Jag vill bara här ifrån. Vet inte varför det känns så i kroppen. Det är inget jobbigt som har hänt och jag mår inte dåligt. Men det kryper ändå i kroppen.

Och nu vill jag bara äta. Jag förstår verkligen inte varför. Varför kryper det så i kroppen och varför vill jag äta nu? Är det ångest- känns ångest såhär?

Såna här dagar längtar jag efter att få hetsäta tårta eller socker. Eller glass. Det som brukar hända såna här dagar är att jag går ifrån jobbet eller där jag är för att köpa något av det och äta direkt. Det har hänt att jag köpt en hel stor tårta och satt mig bakom en buske eller där ingen ser mig och ätit den direkt ur kartongen med händerna. Eller att jag har ätit glass med händerna direkt ur paketen. Ibland har jag ätit socker direkt ur påsen. Det är som att jag inte kan vänta en sekund- jag måste bara ha den där tårtan eller sockret direkt och jag kan inte vänta tills jag kommer hem. Så jag sätter mig någonstans där ingen ser mig så jag får äta.

När jag får såna här attacker så är det som en "utomkroppslig upplevelse".. det känns inte som jag som styr. Det är något som kommer in, tar över och som kidnappar min hjärna. Jag brukar tänka att det ser ut som ett är svart moln, eller någon figur som ser ut som typ barbapappa.

Det är som att jag checkar ut och inte längre är närvarande. Drivkraften att äta är större än något annat så jag fortsätter även fast det gör ont i magen och fast jag inte vill äta. Mår illa och känns som att jag ska spy. Men den eller det som tagit över min hjärna struntar i vad jag vill och bestämmer bara att jag ska fortsätta äta. Så jag äter fast jag inte vill.. så länge attacken håller på. Och sen efter ett tag avtar attacken och lämnar mig ifred. Då är jag helt slut.... plockar ihop alla förpackningar och torkar mig om munnen. Känner mig som världens mest korkade person så berättar inte för någon. Istället går jag tillbaka till jobbet. Håller i ett möte, dricker kaffe med kollegor, skrattar. Sminkar mig och fixar i ordning kläderna. Får en komplimang om att jag ser ut att må bra och är fin idag. Jag ler och säger tack och att jag mår bra.

Nu är jag trött och lugn i kroppen. Ingen ångest. Men jag känner mig dum i huvudet och som världens mest korkade.
Men imorgon blir det kanske bättre. Imorgon kanske jag lyckas. Då kanske det inte kommer något svart moln och hinner upp mig.
Jag är inte ute efter att någon ska tycka synd om mig. Men jag önskar att folk visste mer om vad det innebär att ha problem med hetsätning. Och jag önskar att folk är mindre fördömande mot tjocka.
 
Jag fortsätter skriva i tråden för mig en egen skull om mina egna tankar. Förväntar mig inga svar. Om du själv har ätstörningar är det kanske triggande så då kanske du inte ska läsa.
Idag känns det jobbigt.... Nu har jag en sån längtan efter att äta... Det är svårt att förklara känslan men det bara kryper i kroppen och är en så stark obehagskänsla. Jag vill bara här ifrån. Vet inte varför det känns så i kroppen. Det är inget jobbigt som har hänt och jag mår inte dåligt. Men det kryper ändå i kroppen.

Och nu vill jag bara äta. Jag förstår verkligen inte varför. Varför kryper det så i kroppen och varför vill jag äta nu? Är det ångest- känns ångest såhär?

Såna här dagar längtar jag efter att få hetsäta tårta eller socker. Eller glass. Det som brukar hända såna här dagar är att jag går ifrån jobbet eller där jag är för att köpa något av det och äta direkt. Det har hänt att jag köpt en hel stor tårta och satt mig bakom en buske eller där ingen ser mig och ätit den direkt ur kartongen med händerna. Eller att jag har ätit glass med händerna direkt ur paketen. Ibland har jag ätit socker direkt ur påsen. Det är som att jag inte kan vänta en sekund- jag måste bara ha den där tårtan eller sockret direkt och jag kan inte vänta tills jag kommer hem. Så jag sätter mig någonstans där ingen ser mig så jag får äta.

När jag får såna här attacker så är det som en "utomkroppslig upplevelse".. det känns inte som jag som styr. Det är något som kommer in, tar över och som kidnappar min hjärna. Jag brukar tänka att det ser ut som ett är svart moln, eller någon figur som ser ut som typ barbapappa.

Det är som att jag checkar ut och inte längre är närvarande. Drivkraften att äta är större än något annat så jag fortsätter även fast det gör ont i magen och fast jag inte vill äta. Mår illa och känns som att jag ska spy. Men den eller det som tagit över min hjärna struntar i vad jag vill och bestämmer bara att jag ska fortsätta äta. Så jag äter fast jag inte vill.. så länge attacken håller på. Och sen efter ett tag avtar attacken och lämnar mig ifred. Då är jag helt slut.... plockar ihop alla förpackningar och torkar mig om munnen. Känner mig som världens mest korkade person så berättar inte för någon. Istället går jag tillbaka till jobbet. Håller i ett möte, dricker kaffe med kollegor, skrattar. Sminkar mig och fixar i ordning kläderna. Får en komplimang om att jag ser ut att må bra och är fin idag. Jag ler och säger tack och att jag mår bra.

Nu är jag trött och lugn i kroppen. Ingen ångest. Men jag känner mig dum i huvudet och som världens mest korkade.
Men imorgon blir det kanske bättre. Imorgon kanske jag lyckas. Då kanske det inte kommer något svart moln och hinner upp mig.
Jag är inte ute efter att någon ska tycka synd om mig. Men jag önskar att folk visste mer om vad det innebär att ha problem med hetsätning. Och jag önskar att folk är mindre fördömande mot tjocka.
Sådana känslor har jag lätt att få, gäller dock inte mat, för mig gäller det att kunna förutse det så att jag kan distrahera mig på rätt sätt. Sen är det nog också så att man måste lära sig att uthärda sådana attacker litegran, för även om man distraherar sig så kommer ändå kroppen på något sätt att göra allt för att få en till det läget igen så man måste lära sig att stå ut med den.
 
Jag fortsätter skriva i tråden för mig en egen skull om mina egna tankar. Förväntar mig inga svar. Om du själv har ätstörningar är det kanske triggande så då kanske du inte ska läsa.
Idag känns det jobbigt.... Nu har jag en sån längtan efter att äta... Det är svårt att förklara känslan men det bara kryper i kroppen och är en så stark obehagskänsla. Jag vill bara här ifrån. Vet inte varför det känns så i kroppen. Det är inget jobbigt som har hänt och jag mår inte dåligt. Men det kryper ändå i kroppen.

Och nu vill jag bara äta. Jag förstår verkligen inte varför. Varför kryper det så i kroppen och varför vill jag äta nu? Är det ångest- känns ångest såhär?

Såna här dagar längtar jag efter att få hetsäta tårta eller socker. Eller glass. Det som brukar hända såna här dagar är att jag går ifrån jobbet eller där jag är för att köpa något av det och äta direkt. Det har hänt att jag köpt en hel stor tårta och satt mig bakom en buske eller där ingen ser mig och ätit den direkt ur kartongen med händerna. Eller att jag har ätit glass med händerna direkt ur paketen. Ibland har jag ätit socker direkt ur påsen. Det är som att jag inte kan vänta en sekund- jag måste bara ha den där tårtan eller sockret direkt och jag kan inte vänta tills jag kommer hem. Så jag sätter mig någonstans där ingen ser mig så jag får äta.

När jag får såna här attacker så är det som en "utomkroppslig upplevelse".. det känns inte som jag som styr. Det är något som kommer in, tar över och som kidnappar min hjärna. Jag brukar tänka att det ser ut som ett är svart moln, eller någon figur som ser ut som typ barbapappa.

Det är som att jag checkar ut och inte längre är närvarande. Drivkraften att äta är större än något annat så jag fortsätter även fast det gör ont i magen och fast jag inte vill äta. Mår illa och känns som att jag ska spy. Men den eller det som tagit över min hjärna struntar i vad jag vill och bestämmer bara att jag ska fortsätta äta. Så jag äter fast jag inte vill.. så länge attacken håller på. Och sen efter ett tag avtar attacken och lämnar mig ifred. Då är jag helt slut.... plockar ihop alla förpackningar och torkar mig om munnen. Känner mig som världens mest korkade person så berättar inte för någon. Istället går jag tillbaka till jobbet. Håller i ett möte, dricker kaffe med kollegor, skrattar. Sminkar mig och fixar i ordning kläderna. Får en komplimang om att jag ser ut att må bra och är fin idag. Jag ler och säger tack och att jag mår bra.

Nu är jag trött och lugn i kroppen. Ingen ångest. Men jag känner mig dum i huvudet och som världens mest korkade.
Men imorgon blir det kanske bättre. Imorgon kanske jag lyckas. Då kanske det inte kommer något svart moln och hinner upp mig.
Jag är inte ute efter att någon ska tycka synd om mig. Men jag önskar att folk visste mer om vad det innebär att ha problem med hetsätning. Och jag önskar att folk är mindre fördömande mot tjocka.
Jag skulle nog säga att det är ångest, jag har inte direkt en ätstörning men känner igen din beskrivning att det kryper i kroppen osv. Som ett myggbett som måste klias och man kan inte tänka på något annat :heart.
 
Jag skulle nog säga att det är ångest, jag har inte direkt en ätstörning men känner igen din beskrivning att det kryper i kroppen osv. Som ett myggbett som måste klias och man kan inte tänka på något annat :heart.
Ok.
Jag fattar bara inte varför jag får det.
Jag tycker att jag mår bra och har inga stora trauman och sånt.
Jag förstår det inte.
 
Ok.
Jag fattar bara inte varför jag får det.
Jag tycker att jag mår bra och har inga stora trauman och sånt.
Jag förstår det inte.

Tycker du skrev en bra text om hur du känner, en idé kanske kan vara att spara ner detta och skicka in i förväg när du sen får hjälp? Ibland är det enklare att beskriva i skrift än muntligt. Jag känner i alla fall verkligen med dig när jag läser :heart

Gällande ångest så är det ofta mycket komplext, jag tror att en del helt enkelt enbart är ångestkänsliga. Kanske föddes vi så? Jag har mina första minnen av ångest från mellanstadiet. Jag upplevde det då som att jag plötsligt blev väldigt törstig. Halsen och lungorna kändes snustorra, från en sekund till en annan, hur kunde jag plötsligt bli så extremt törstig? Ändå hjälpte inget vatten i världen. Eller så kändes det som att jag plötsligt blev extremt trött och var tvungen att lägga mig ner på en bänk. Hur kunde jag plötsligt bli så yr och dåsig? Det är först i vuxen ålder, när jag lärt mig identifiera min ångest, som jag förstår att den fanns där redan som barn. Jag vet inte varför, min barndom var helt klanderfri. Min exsambo som bland annat led av OCD fick det som litet barn, i en gammal video från typ 87 ses han promenera på en grusväg och plocka upp stenar och pinnar längst vägen och fråga sina föräldrar om man blir sjuk om man tar på dessa saker. Det jag försöker säga är.. grubbla dig inte gammal och grå kring varför. Det är det väldigt få som vet, och om det är någon som möjligtvis ska veta svaret så är det en psykolog som kommer att hjälpa dig och inte du själv.

Personligen kommer jag sannolikt alltid att lida av ångest, hur bra jag än mår. Jag har förlikat mig med det, och att jag lär mig hantera det på ett bra sätt är det viktigaste.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ En person jag känner har drabbats av ME (vi kan kalla hen K) K är myndig, bor hemma. Har autism vilket förvärrar sjukdomen. K:s högsta...
2 3
Svar
51
· Visningar
5 208
Senast: TinyWiny
·
Småbarn Vi har sökt vård både på jourcentral, akuten och kommer sannolikt behöva söka oss till VC nästa vecka om symtomen inte släpper - men är...
2 3
Svar
49
· Visningar
4 248
Senast: Blyger
·
  • Artikel
Dagbok Jag både vill och inte vill gå till jobbet jag både vill och inte vill bry mig Men jag tror jag bryr mig för mycket och hur lär man sig...
Svar
13
· Visningar
1 130
Senast: escodobe
·
  • Artikel
Dagbok Jag tänkte jag kunde ha en egen tråd att uppdatera i istället för att drälla inlägg överallt i forumet och på dagbok. För att göra en...
2
Svar
31
· Visningar
1 859
Senast: Sasse
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp