Var ni med? (avlivning)

[LaMaya]

Undrar hur många här inne som personligen var med när deras häst avlivades. Är det något ni ångrar?
(Ångrar ni att ni var med? Eller ångrar ni att ni inte var med? Eller sköttes allt precis som ni ville?)

Berätta!
(Jag menar nu inte avlivningen i sig, utan hur ni själva kände runt det.)

Som de flesta kanske vet, iallafall gör de flesta det här i trakten, så kommer jag ta bort min ponny som jag haft i väldigt många år och som jag har en väldigt tajt relation med. Hon ska sprutas hemma av vår egna veterinär och sedan bli hämtad under nästa vecka. Saken är den att jag just nu går och funderar på vad som är bäst, att vara med eller inte. Har redan sprutat en häst och var med då så jag vet vad som kan hända.

Ponnyn i fråga köpte jag efter en omhändertagning och jag var den första hon någonsin kunnat lita på. Det är en helt annan ponny jämfört mot då jag fick hem henne, och då känns det naturligt att jag bör vara med in i det sista. Jag har verkligen en jätte tajt relation till henne som är svår att förklara. Men jag är livrädd att jag ska balla ur när det är dags, men sen är jag rädd att jag efter ska ångra att jag inte var med. Får man mot nog att klara sig igenom den dagen? Vill inte heller att vem som helst ska vara där för hennes och min egnas skull. Snack går otroligt fort här och en sån här sak är inget jag vill ska fara runt, för det gör bara att jag mår sämre.

Berätta gärna lite om hur ni upplevade det. Gärna ni som haft era hästar väldigt länge och behövt ta det här beslutet.

 

[Judelaw]

Sv: Var ni med? (avlivning)

Jag vill bara börja med att säga att jag tycker väldigt synd om dig!

Jag har tagit bort en ponny, för ca ett år sedan. Vi stod väldigt nära och det var min lilla ängel - men tyvärr blev han sjuk och jag var tvungen att ta bort honom..
Jag åkte med honom till veterinären istället för att ta hem någon. Väl hos veterinären så ledde jag in honom i en transport och sa hejdå. Jag valde att inte vara med när han fick sprutan men gick efteråt och tittade på honom.
Jag är glad att jag valde att göra så! Både jag och han fick frid eller vad man ska säga. Det såg bara ut som att han sov, han såg ut att må bra liksom. Jag ångrar inte något från den dagen, det blev precis som "jag ville".

Dock vet jag en kompis som inte följde med upp överhuvudtaget.. Hon ångrar sig sjukt mycket idag.

Men jag hoppas allt går bra! KRAM

 

[trofé]

Sv: Var ni med? (avlivning)

Har behövt ta beslut om avlivning på två av mina hästar. Det ena var akutavlivning efter en obotlig skada. Alltså avlivning direkt på plats, med någon minut på mig att konstatera att "så här måste vi göra". Det andra var bokad avlivning för ponny jag haft i 12 år. Bokade tid några dagar innan.

Jag var med vid båda tillfällena, jag var den som höll hästen vid båda tillfällena. Jag personligen skulle aldrig klara av efteråt att inte ha varit med. Lägger dock ingen moralisk aspekt i hur andra ska eller bör göra. Men jag har som sagt varit med vid båda avlivningarna, begravningarna (har begravts på egen mark) och allt annat runt det hela. För mig fanns inget annat alternativ.

Lycka till med allt, och hoppas det blir så bra det går.

 

[IrpaSnirpa]

Sv: Var ni med? (avlivning)

Jag tog bort mitt föl (08) för två veckor sedan.
Hon stod en vecka på klinik innan hon inte orkade mer. När jag tänkte på det så var jag bestämd med att vara med, men när det väl hände så var det såfort och jag väcktes av samtalet. Jag var inte med, och det ångrar jag. Jag var hos henne varje dag och försökte få henne att bli piggare igen, hålla henne sällskap. Men just där var jag inte med. Det känns lite krasst.

 

[Lindsen]

Sv: Var ni med? (avlivning)

Svårt!

Men jag har oxå en häst som litar 100% på mig och blir lite orolig om någon annan gör ngt med honom.

Jag resonerar som så att den dagen det är dags, måste jag, för hans skull, vara tuff, bita ihop och vara med.
Framför allt kanske OM det händer något oförutsett så tror jag att jag kommer ha en lugnande trygg känsla för honom att jag finns där. För hans skull. Inte för min skull.
Känner man att man inte kan vara tuff och klara det är det nog bäst för hästens skull att hålla sig borta.

Jag tror även att man alltid kommer att undra om det gick rätt till om man inte är med..

Lycka till!

 

[mimus]

Sv: Var ni med? (avlivning)

Jag tog bort min gamla här hemma i hennes box med vet och spruta. Jag hade haft henne i 22 år då, och hade gått de senaste åren och våndats över hur jag skulle agera när det var dags.

Men man finner sig i situationen när den sker, smärtan och chocken kommer efteråt.

Ingen kan bestämma över hur du ska göra, och det är svårt att råda, men jag tror inte du behöver oroa dig över hur du kommer att reagera innan och uner själva avlivningen, du kommer att klara det.
Efteråt kan du gå undan eller som jag, ha en nära vän med som hjälper dig under första timmen efteråt. För mig var det en otrolig lättnad att inte vara ensam då.

Tänker på dig, du kommer att finna råd. Kram.

 

[diving-leber]

Sv: Var ni med? (avlivning)

Ja jag var med vid avlivningen på älsklingen och vi gjorde det hemma på stallplanen..


Veterinären kom ut först och gav lugnande och det var även han som avlivade pållen,det som jag tyckte var värst var när han skulle avblodas(men han var ju redan död då)....

När han lyftes upp på kadaverbilen så hade jag redan gått in och grät vid dotterns ponnyer..

Tycker att han fick ett värdigt slut ändå,han fick dö hemma och utan en massa stress och ångest....

Kommer göra det samma för våra andra pållar också...
Kul är det inte men det får man stå ut med för älsklingarns bästa....

 

[manhattan_2006]

Sv: Var ni med? (avlivning)

Tog bort en ponny som vi haft i 20 år. fast han var sjuk då så ville han ändå försöka buffa lite på mig, (envis shettis), det kändes lite jobbigt nästan som han kände på sig att det var hans sista minuter i livet. När han fått sprutan så ramlade han ner lugnt och låg där, jag kunde tydligt se när livet försvann ur honom. Allt var lugnt och stilla, han fick dö hemma 29 år gammal. Jag kommer aldrig ångra att jag var med, efter så många år ihop så var det det minsta jag kunde göra. Det kändes som allt stod stilla, bara jag och han, jag är glad att jag fick dela hans sista stund.
Hade en annan häst som fick tas bort akut för några år sedan, jag var inte närvarande då eftersom jag befann mig 50 mil därifrån, fanns ingen tid att hinna dit. Jag tycker det är bäst att vara med för då känns det som att man gjort rätt för sig, att vara stöd för hästen in i det sista.

 

[KungTulle]

Sv: Var ni med? (avlivning)

Jag har varit med både när egen häst avlivades med bult samt andras hästar.

Inte det trevligaste hästminnena precis, MEN något man bör vara kapabel att göra när man har egen häst.

Tips, ta chanse att vara med när hästar avlivas hos bekanta när tillfälle gives, det är ett bra sätt att avdramatisera och förbereda sig mentalt inför dagen när det är dags för egna hästen.

/KT

 

[LaMaya]

Sv: Var ni med? (avlivning)

Jag resonerar som så att den dagen det är dags, måste jag, för hans skull, vara tuff, bita ihop och vara med. Framför allt kanske OM det händer något oförutsett så tror jag att jag kommer ha en lugnande trygg känsla för honom att jag finns där. För hans skull. Inte för min skull.

Det är lite så jag känner också.
Har redan varit med när vi avlivade ett 2 dagar gamla föl och när min mammas häst fick gå vidare. Båda gångerna kändes det väldigt bra efteråt även fast det är väldigt tugnt. Ponnyn i fråga har förändrat väldigt mkt senaste tiden och avlivning är sista utvägen för henne och det vet jag. Det måste göras nu innan det blir akut. Men jag hade mer än gärna transporterat henne till kliniken och dem gör det där, men det är inget alternativ då både vi och veterinär inte tror hon kommer klara resan dit (livrädd för transporter och fruktansvärt svag i bakdelen). Skulle vara hemskt om hon höll ihop och de får göra det i transporten.

Gäller nog att bita ihop och vara en trygghet, även fast man känner sig precis tvärtom.

 

[Mysaan]

Sv: Var ni med? (avlivning)

NU hade jga inte haft min häst så superlänge men åtminstone 3½ år och vi hade superbra kontakt och var riktigt tajta. Han var min absolut bästa vän och han förstod mig i alla lägen.

Jag valde att vara med när han bultades på sitt favoritbetes ställe. Visst tyckte jag att det var superjobbigt och jag hade min sambo med om i fall att jag skulle balla ur och inte klara det. Jag hade den tryggheten att veta att min sambo älskar hästen lika mycket och skulle finnas där om jag inte palla och jag kunde gå tillbaks till huset och gråta ut hos stallägaren.

Hade gärna kört iväg honom till kliniken eller kolmården elelr så emn eftersom han avskyr att åka transport fick han somna hemma.

Nu var jag i alla fall emd hlea tiden vilket jag är oehört tacksam för. Allt gick fint till och jag kunde klappa adjö på min fina vän när det var klart. Efteråt förföljde mig bilden av när han stupade länge. Jag kunde knappt åka för bi utan att bröja gråta och jag tyckte det var jobbigt att ha den bilden av honom i färskt minne. Alltså bilden av när han ramlar till marken och sedan inte rör sig mer. Jag önskar att jag hade haft bilden av en levande glad häst i minnet men tyvärr har jag inte det. De minnenan när han levde och jobba elelr bara busa börjar komma nu nästan ett år efter och det är tråkigt att det tagit sådan tid.

Men trots att jag känner så här om minnenan så ångrar jag inte att jag var med och den dagen jag behöver göra om det så kommer jag åter att stå vid min bästa väns sida och följa den hela vägen.

 

[Raline]

Sv: Var ni med? (avlivning)

Jag var med alla 3 gångerna, klarade dock inte hålla själv utan det gjorde min syster eller pappa eftersom det var vet som avlivade med spruta så var det hela VÄLDIGT odramatiskt. När sanitets bilen sen kom var det pappa som fick sköta det.

Hästarna hade vi haft länge den ena avlivades 05 pga ont i benen och ålder hon blev 19 år och vi hade henne 5 år.
Den andra avlivades som 23 år pga ålders krämpor henne hade vi i 7 år, hon avlivades 07.
Den sista blev 27 år och avlivades pga ålderskrämpor och snabb avmagring han hade vi i 14 år han togs också borts 07.

Det har varit jätte svåra beslut men det känns väldigt skönt efteråt, ingen av hästarna har behövts tas bort akut utan vi har planerat det väl och gjort det (känns det) precis i rätt tid, innan gnistan försvinner och dom får ont av krämporna.

Saknar dom alla väldigt mycket, men jag ångrar inget, tycker att det gått så värdigt till som det går.

 

[mazariin]

Sv: Var ni med? (avlivning)

Jag var med då vi tog bort min bästa vän sen 7 år tillbaka i julas och har inte ångrat det en sekund. Såg det som en självklarthet att vara med honom in i det sista trots smärtan.

Han fick en spruta hemma på stallplanen och allt gick lugnt och bra till. Fick sedan sitta och ta avsked av honom i lugn och ro efteråt. Bland det jobbigaste jag varit med om, men det fanns ingen annan utväg och nu i efterhand känns det bra att han slapp ha ont längre.

 

[Shudde]

Sv: Var ni med? (avlivning)

Vi valde att inte vara med. Hade haft hästen i 10 år och han kände oss utan och innan.
Mest bestämde vi så för att han var så otroligt känslig för ens eget sinnestillstånd, ffa mammas. Jag ville inte att hon skulle vara där och vara hysteriskt ledsen, och då kändes det bättre att inte heller jag var med.

Istället tog vanliga personalen ut honom vanlig tid, på vägen till hagen stannade de och betade honom, slaktaren hälsade och matade med morötter och sen var det över.

Med den hästen kändes det som det absolut bästa alternativet. Jag tycker man ska göra som man känner själv. Jag har inte ångrat att jag inte var med.

 

[Lovisaleonora]

Sv: Var ni med? (avlivning)

Jag har varit med mina hästar till slutet. Personligen är det värsta för mig beslutet. Att väga för och emot, komma fram till att det är dax. Och tiden fram till avskedet. Väntan. Veta att tiden är utmätt. Tid att ändra sig, fast jag vet att beslutet är fattat på goda grunder. Tankarna. Vetskapen att sanden rinner ur timglaset.

Själv tycker jag att det är min skyldighet att följa med hela vägen. Mina hästar ställer upp på mig, även när de känner att det tar emot, de litar på mig när de är rädda, de kommer till mig, de glädjer mig och ger mig så mycket att jag inte kan lämna dem när det känns svårt för mig.

Jag har bultat alla mina hästar, och det har jag inte ångrat. Varken de gånger vi tagit ut vår underbara gubbe som har trotjänaravlivning (tack, Kjell, för att du finns och gör våra svåra stunder lite lättare!), inte heller när vi körde till slakteriet. Då hade jag dock bett om att få komma direkt in och slippa vänta.

Har varit med tillräckligt många gångar för att veta vad som väntar, och att det går snabbt är en fördel i mina ögon.

Tomheten för mig efteråt uppvägs av vetskapen att hästen inte längre har ont/lider (jag har hittills bara behövt ta bort hästar som skadat sig eller varit sjuka). Saknaden kan jag leva med, det blir ett hål som läker lite undan för undan och till slut inte är mer än ett ärr och ett minne. Och jag minns bara det goda, det soliga och det som tillförde mitt liv glädje.

 

[Lindsen]

Sv: Var ni med? (avlivning)

Det var väldigt fint skrivet. -Äkta kärlek till dina hästar.

 

[Lindsen]

Sv: Var ni med? (avlivning)

Gäller nog att bita ihop och vara en trygghet, även fast man känner sig precis tvärtom.

Ja, bryta ihop kan man göra efteråt.

 

[Teckla]

Sv: Var ni med? (avlivning)

Jag lider verkligen med dig.

Jag har tyvärr genom åren varit tvungen att avliva flertal av mina hästar och har under de yngre åren valt att inte vara med.
Då har jag alltid bara haft de goda minnena kvar, det kan lätt bli så att det man kommer ihåg är just den sista dagen då hästen gick bort.
Jag har då sagt hejdå kvällen innna och skämt bort dom med massa godis och mys i flera timmar.

Men sist jag tog bort en häst så va det ungefär samma som för dig nu.
Han var så speciell och vi hade sån kontakt, jag har haft 14 hästar genom åren men aldrig kommit någon så nära som han.
Vi hade haft flera tuffa år med många bakslag men när det tillslut visade sig att han hade kissing spines så förklarades alla våra "problem" och jag kände mig så dum som hoppat och tävlat honom när han tydligen hade haft ont hela tiden.
Honom valde jag att hålla i själv när vi skulle ta honom och det är jag glad över idag, det va så skönt att se när han la sig ner och man såg hur all smärta bara rann av honom.

Oj vad långt det blev, förlåt

 

[MissMolly]

Sv: Var ni med? (avlivning)

Jag har varit med mina hästar till slutet. Personligen är det värsta för mig beslutet. Att väga för och emot, komma fram till att det är dax. Och tiden fram till avskedet. Väntan. Veta att tiden är utmätt. Tid att ändra sig, fast jag vet att beslutet är fattat på goda grunder. Tankarna. Vetskapen att sanden rinner ur timglaset.

Själv tycker jag att det är min skyldighet att följa med hela vägen. Mina hästar ställer upp på mig, även när de känner att det tar emot, de litar på mig när de är rädda, de kommer till mig, de glädjer mig och ger mig så mycket att jag inte kan lämna dem när det känns svårt för mig.

Jag har bultat alla mina hästar, och det har jag inte ångrat. Varken de gånger vi tagit ut vår underbara gubbe som har trotjänaravlivning (tack, Kjell, för att du finns och gör våra svåra stunder lite lättare!), inte heller när vi körde till slakteriet. Då hade jag dock bett om att få komma direkt in och slippa vänta.

Har varit med tillräckligt många gångar för att veta vad som väntar, och att det går snabbt är en fördel i mina ögon.

Tomheten för mig efteråt uppvägs av vetskapen att hästen inte längre har ont/lider (jag har hittills bara behövt ta bort hästar som skadat sig eller varit sjuka). Saknaden kan jag leva med, det blir ett hål som läker lite undan för undan och till slut inte är mer än ett ärr och ett minne. Och jag minns bara det goda, det soliga och det som tillförde mitt liv glädje.

Kunde inte sagt det bättre själv

TS:

Om du tror att du klarar det så tycker jag absolut att du ska hålla själv. Du är en trygghet för din vän när h*n behöver dig som mest.

Jag har varit med om detta ett par gånger då jag hållt åt andra som mentalt inte klarat av det. Dom var rädda för att dom skulle bryta ihop o skärra upp hästen... All respekt åt dom som lämnade över detta ansvar för att vara säkra på att ge bästa tänkbara slut för sin häst!

Som Lovisaleonara sa så när beslutet väl är taget och det är dags för det slutgiltiga avskedet så ser jag det som en befrielse för hästen att få slippa ha ont o istället få komma till de evigt gröna ängarna. Det ger mig styrka o kraft att finnas där för min vän när h*n verkligen behöver det!
Visst kommer tårarna efteråt när spänningarna släpper men dom brukar gå över rätt fort då jag vet att h*n har det bättre nu.. När det är över får man glädjas åt den tid man fick tillsammans o vårda de fina minnenman har

 

[Quii]

Sv: Var ni med? (avlivning)

jag sitter precis i samma dilemma som du, att vara med eller inte.

Visserligen är det "bara" min medryttarhäst som kommer att tas bort inom en kort framtid, men jag tycker så mycket om honom.

Jag vill ju på ett sätt vara med i hans sista stund, att han får känna trygghet, men jag vet faktikst inte om jag kommer att klara det.
Jag gråter av att bara tänka på saken, jag antar att när det vär är på g att jag kommer stört tjura och ev svimma.