Diskuterar man tolkningarna måste man göra det inom paradigmets ramar. Ifrågasätter man paradigmet så får det lov att vara en separat diskussion. Kanske är där ni knasar till det emellan er...
"Jag tror inte på slutsatsen för jag är tveksam till om utgångspunkterna är riktiga"
"Det är så vedertaget så jag vill inte ta hela den diskussionen i varje sammanhang där det tillämpas"
Detta kan du ha rätt i.
Problemet är ju att de personer som anser att "det är så vedertaget" glömmer att det är i deras omgivning som det är så vedertaget.
Den form av feminism och genusforskning som beskrivs av ett par användande här, är inte globalt accepterat och inte vedertaget som en sanning i hela samhället.
Därav att de också behöver tåla att deras teorier och världsbild ifrågasätts.
Att tåla att förutsättningarna för deras uttalanden ifrågasätts.
Och det är möjligt att ögonhimlande kan ursäktas med att man tycker så - men jag anser att en artighet är på plats.
Igår fick jag en fråga av en mamma på BVC. Den var - utifrån normal tolkning - helt absurd. Hade egentligen kunnat förtjäna ögonhimlande.
Men den mamman har inte samma bas som jag har, så självklart skrattade jag inte ut henne.
Jag förklarade tillämpningen, varpå hon faktiskt skrattade för hon insåg att hennes tolkning blev lite orimlig (plus att min förklaring gjorde att hon kunde sluta vara orolig helt i onödan).
Men om jag hade himlat med ögonen åt henne där, hade jag betett mig väldigt illa.
Här på buke är det några som ofta himlar med ögonen och som dessutom uppmuntras och påhejas i det.
De uttrycker sig nedlåtande kring personer med andra åsikter än de har.
Eftersom de nämligen har rätt åsikter och rätt bakgrund.
Medan andra har fel åsikter.
Därav åtminstone min frustration.
Man kan, i min värld, tycka olika. Och inte nödvändigtvis definiera "olika" i termer av rätt och fel, bättre och sämre. Utan acceptera "olika" utan att försöka trycka ner varandra och utan att nyttja härskartekniker som att kräva källa av vissa men själva anse sig inte behöva någon källa eftersom det de säger för dem är en så absolut sanning att den inte kräver källor.
Jag bad om källor till varför man anser att det är viktigt att kunna prata om känslor.
Jag fick källor.
Men det var inte riktiga källor i mina ögon; det var någon privatperson som var efterlevande till någon som begått självmord. Det är inte en riktig källa - det är en privatperson som uttrycker sina åsikter.
Jag hade en bekant som nyligen begick självmord. Begravningen kommer att ske i dagarna.
Vederbörande uttryckte alla möjliga känslor. Ledsen, arg, förtvivlad, arg, besviken, ledsen.
I flera år.
Men vad hjälpte det?
Mådde personen bättre för det? (nej.)
Gjorde den förmågan att uttrycka känslor att vederbörande är kvar i livet? Nej.
Så den "universella sanningen" (jo, jag vet att det anses vara en etablerad sanning, men jag ifrågasätter varifrån den sanningen kommit, eftersom det inte är säkert att det verkligen är så) att det är bra att kunna prata om känslor, kanske står på vacklande grund.