Vem är du.... vem är jag...

[manda]

Konstigt. Tur jag aldrig hamnar i sådana sällskap.

Du kanske inte har ett jobb som ses som enkelt, helt enkelt.

Jag trodde inte det fanns/märkte inte särskilt av att det fanns så mycket stigma runt sjukdom innan jag blev sjuk.

Det är väl diskriminerings karaktär, att de som inte drabbas inte tycker den är så farlig?


Att fråga ”vem är du?” Eller säga ”vill du berätta om dig?” är kanske höjden av öppenhet i frågan, ger frihet att svara ungefär vad som helst. Det kan vara lite parallellt till att fråga ”hur är livet?” istället för ”hur mår du?” vilket jag tycker är ett bra sätt att signalera att det är helt ok att som sjuk(/deprimerad/någon som uppenbart mår skit) tala om annat än sin sjukdom om hen vill, men att även det är välkommet.

 

[Hippocampus]

Du kanske inte har ett jobb som ses som enkelt, helt enkelt.

Jag trodde inte det fanns/märkte inte särskilt av att det fanns så mycket stigma runt sjukdom innan jag blev sjuk.

Det är väl diskriminerings karaktär, att de som inte drabbas inte tycker den är så farlig?


Att fråga ”vem är du?” Eller säga ”vill du berätta om dig?” är kanske höjden av öppenhet i frågan, ger frihet att svara ungefär vad som helst. Det kan vara lite parallellt till att fråga ”hur är livet?” istället för ”hur mår du?” vilket jag tycker är ett bra sätt att signalera att det är helt ok att som sjuk(/deprimerad/någon som uppenbart mår skit) tala om annat än sin sjukdom om hen vill, men att även det är välkommet.

Fast jag träffar ju inte bara folk inom ”min bransch”, jag träffar ju massor av olika yrkeskategorier, pensionärer osv. Blev så förvånad bara att folk får höra det rakt ut att deras jobb är enkla, blickar som fladdrar. Tragiskt. Mitt jobb är ganska enkelt, kan man läsa, skriva, prata och lyssna så löser man det, ingen hjärnkirurgi precis.

I intervjuer ställs ju mer sådana öppna frågor, så jag kan tro att ”vill du berätta om dig själv” kan upplevas att man frågas ut?

 

[manda]

Fast jag träffar ju inte bara folk inom ”min bransch”, jag träffar ju massor av olika yrkeskategorier, pensionärer osv. Blev så förvånad bara att folk får höra det rakt ut att deras jobb är enkla, blickar som fladdrar. Tragiskt. Mitt jobb är ganska enkelt, kan man läsa, skriva, prata och lyssna så löser man det, ingen hjärnkirurgi precis.

I intervjuer ställs ju mer sådana öppna frågor, så jag kan tro att ”vill du berätta om dig själv” kan upplevas att man frågas ut?

Ja och hur du beskriver ditt jobb visar ju att ett ”enkelt jobb” inte handlar om lätt att utföra, utan om låg status.

Det verkar nästan för mig som att du talar för att det inte finns status relaterat till yrken vilket ju blir rätt märkligt rent ut sagt, i samtidskulturen. Och om du menar att det finns status, så är det inget som påverkar något. Som att du talar om för de som skriver om sina upplevelser att de är osanna för att dina är annorlunda?

I dokumentären det omätbara beskrivs olika sorters kunskap, hur den mäts och värderas. Jonna Bornemark har forskat om (bland annat) det och beskriver väldigt tydligt vilket erkännande och status olika typer av kunskap har i vår kultur. Generellt är akademisk kunskap högre värderad än levd; rationalitet är den enda kunskapen med hög status medan färdigheter sällan räknas på samma sätt när det gäller kunskap som kan ge status.

Det är skillnad på att ’veta att’, att ’veta hur’, och att navigera livet klokt bortom kunskap som kan läras ut eller som kan vetas både att/hur. Lågstatusyrken har ofta mycket av den tredje sortens kunskap, den som knappt räknas som kunskap i vårt samhälle där kompetens bygger på utbildning mer än lärande. Inte de som jobbar i lagret på amazon kanske, men i vård och omsorg. Självklart saknas inte färdighetsbiten i högstatusyrken (jag har i mitt jobb kallat det klinisk intuition eller professionell magkänsla) men är mindre kopplad till statusen yrket ger. Tyvärr kan jag inte artikulera det här bättre än såhär just nu.

 

[Jamtland]

... jag tycker att ditt inlägg mer talar om att du själv inte accepterat det eller tom. har en syn på sjukdom som inte syns som inte är alls är bra.

Det här gjorde oväntat ont att läsa och även fast jag vid det här laget har läst det ett par gånger så får jag fortfarande tårar i ögonen när jag läser det här. För det är ju så det är, jag har inte accepterat att jag inte kan jobba mer... Jag kan inte acceptera det för det är i mitt huvud detsamma som att ge upp.

Andra människor som inte kan jobba och försörja sig själva pga sjukdom som inte syns- det är helt okej. Men när det gäller mig själv är jag tydligen inte alls lika snäll för jag känner mig som att jag tappar mitt samhällsvärde och människovärde totalt om jag inte kan jobba alls.

Och att då hamna i situationer där folk vill veta vad jag jobbar med och påminnas om att det gör jag inte, det är jobbigt.

 

[manda]

Det här gjorde oväntat ont att läsa och även fast jag vid det här laget har läst det ett par gånger så får jag fortfarande tårar i ögonen när jag läser det här. För det är ju så det är, jag har inte accepterat att jag inte kan jobba mer... Jag kan inte acceptera det för det är i mitt huvud detsamma som att ge upp.

Andra människor som inte kan jobba och försörja sig själva pga sjukdom som inte syns- det är helt okej. Men när det gäller mig själv är jag tydligen inte alls lika snäll för jag känner mig som att jag tappar mitt samhällsvärde och människovärde totalt om jag inte kan jobba alls.

Och att då hamna i situationer där folk vill veta vad jag jobbar med och påminnas om att det gör jag inte, det är jobbigt.

Jag önskar dig att åtminstone slippa känna dåligt samvete över att det är så. Det är naturligt med den sortens svårighet med acceptans och i mina ögon beror den mindre på hur och vem du är och en hel del på samtiden; arbetslinjen, hur sjuka misstros av myndigheter (se ökningen av avslag i sjukpenning), att det finns en historik av att sjukdomar som är komplexa och ännu inte medicinskt förstådda istället beskrivs som kataktärsfel, lathet och överkänslighet, hysteri, häxeri. Fibromyalgi håller väl på att röra sig från det, till att vara bättre förstådd, men om du levt med den länge så har du kanske också mött det osäkrare kunskapsläget där psykosociala förklaringar ges stort utrymme. Allt detta gör att det inte är konstigt om enskilda personer tänker likadant som samhället i stort och har svårt att acceptera, att se sitt värde bortom kapacitet.

Om du är någon som gärna läser, så kan jag tipsa om boken Sjuka kvinnor av Elinor Clegholm som tar upp historik om hur just sjuka kvinnor setts av samhället, på ett sätt som gör det extra svårt för den sjuka kvinnan att se sitt värde separat från hälsa och kapacitet.

Att se de tankarna är superviktigt även om det är tungt. Det är bara genom att upptäcka att de finns som det går att ändra dem. Och som du säger; de är inte del av din värdegrund och vad du generellt tycker om folk. Det går att ändra, men i min erfarenhet krävs en hel del medveten schyssthet mot sig själv och de tankarna när de kommer. Vi har formats så och det är tungt. Det är inte direkt vårt fel utan en del av normtrycket. Men det finns många som tvingas in i frigörelse- och sorgeprocessen kring ableism (att vårt värde sitter i normativ kapacitet). Att acceptera sjukersättning behöver inte alls vara att ge upp. Det är definitivt en omorientering och en sorg, men acceptans och att ge upp måste inte alls vara samma sak. Att tvingas ge upp yrkeslivet är inte samma sak som att ge upp livet i stort. Tvärt om, kanske läkaren nu bedömer att kroppen inte har kapacitet för både yrkesliv och privatliv och kanske, kanske kan det frigöra lite ork så livet-utanför-jobbet kan återfå lite livskvalitet och att ”du” får bättre plats i ditt liv igen? Bara för att du eventuellt slutar kämpa för ett yrkesliv betyder inte det att livet, eller ditt värde är slut.

Känner att jag tyvärr inte uttrycker mig så bra som jag önskar, hoppas det går att förstå.

 

[Sel]

Jag tycker det är lite intressant att de arbeten Jag tycker varit mest intressanta verkar vara mindre intressanta för andra människor. Det folk vill vet amer om är hotellstädet till exempel, inte när jag arbetade med att montera sprängämnen och färg i kassetterna som sitter i bankomater och låstes in i bankvalv för att uppdatera mjukvaror och grejer.
De vill mycket hellre höra om "den värsta eller bästa gästen" och liknande.
Det är väl sedan länge känt att det människor allra helst pratar om är andra människor så jag antar att det kanske kommer därifrån - jag har aldrig känt att folk i en social situation märkbart sett ned på mig eller mitt yrke, däremot kan det absolut hända när jag utövar själva yrket.

 

[SiZo]

Jag har haft ett gäng lite olika jobb. En del lågstatusyrken också. Och jag har så svårt att förstå hur man ser ner på folk i vissa yrken. Alla jobba finns för att de behövs - framförallt de som ses som lågstatus-yrken. Vårt land skulle inte gå runt utan djurskötare, städare, undersköterskor osv osv osv. Att se ner på andra bara för att de har ett jobb som man själv inte vill ha tycker jag är jättemärkligt. Alla jobb är dessutom krävande och kräver ofta att man har koll på en väldig massa saker. Om man tror något annat så handlar det nog mest om att man inte har koll på detaljerna i yrket.

 

[Luff]

Många, mycket fler än en tror, ser andra och sociala situationer, som ett redskap att höja sin egen status. Frågan dom ställer i sina hjärnor är; Kan jag ha nytta av den här bekantskapen? Jag trodde förr att dom var få men erfarenhet har lärt mig annorlunda.

 

[Habina]

Många, mycket fler än en tror, ser andra och sociala situationer, som ett redskap att höja sin egen status. Frågan dom ställer i sina hjärnor är; Kan jag ha nytta av den här bekantskapen? Jag trodde förr att dom var få men erfarenhet har lärt mig annorlunda.

Det har jag också upplevt, främst med stallkompisar, men då rör jag mig mest i stallmiljö också. Så himla tråkig inställning.