Vem är du.... vem är jag...

[SiZo]

Jag brukar fråga "vad gör du om dagarna då?" Istället för att fråga vad någon jobbar med. Dels får personen själv välja hur de vill tolka den frågan, om de vill dela med sig av sitt privatliv, sitt jobb, att de inte har jobb eller vad som så är det upp till dem att göra det de känner sig bekväma med.

 

[tuaphua]

....vem är jag om jag inte får använda mitt arbete som en del av min identitet?

I många av de få sociala sammanhang som jag ingår i så får jag 99 gånger av 100 frågan om vad jag jobbar med om jag talar med en ny bekantskap.

Jag märkte redan när jag arbetade deltid som lokalvårdare på en hc att många tyckte det var ett lågstatusyrke, konversationer liksom stannade av eller flöt ut i ingenting och många människor visade tydligt att de tappade intresset för mig då jag hade ett lågstatusjobb.

Nu råkade det vara så att jag var en jävligt bra och noggrann lokalvårdare och jag fick ofta beröm av patienter och kollegor att "min" hc alltid var så välstädad, så jag kunde mest rycka på axlarna när folk inte hade bättre vett än att döma ut mig pga mitt yrke. Deras förlust liksom.

Men efter att ha varit sjukskriven på heltid i snart två år så har både AG, FK och min läkare tjatat på mig att jag ska begära permanent sjukersättning på 100% då ingen längre tror att jag kan komma tillbaka till arbetet öht.

Och att inte ha något yrke alls, det är ännu värre än att ha ett "lågstatusyrke"...

Jag inser att jag börjat dra mig för att prata med okända för jag VET att frågan kommer att komma, "och vad jobbar du med?"

Och jag vill inte svara för jag blir så jävla besviken på folk varenda jävla gång... För om jag svarar med sanningen: "Jag har så svår fibromyalgi att jag inte kan jobba alls, jag är dock en jävel på att hålla masken korta stunder så den här trevliga, sociala människan du har framför dig ser inte ett dugg sjuk ut, men hon kommer garanterat kraschlanda när hon kommer hem och blir troligen sängliggande ett par dagar efter att ha minglat på det här mötet i ca 30 minuter"
så blir folk obekväma och vet inte hur de ska reagera. Och om jag ljuger och säger att jag fortfarande jobbar som lokalvårdare så tror folk att jag är för dum i huvudet för att ha läst på universitet och det gör mig också sur.


Jag inser ju att det ligger en hel del ångest bakom det här påtvingade beslutet att ansöka om ersättningen
och jag reagerar kanske inte helt vettigt...

Jag var också sjukskriven länge och tyckte det var jobbigt att svara när folk frågade om vad man jobbade med. För det skedde ändå väldigt ofta. Så jag fattar känslan. Man kanske inte vill prata om sin sjukdom och svårigheter som kan vara känsliga med kreti och pleti. Jag vet att några som visste att min pappa hade lyckats rätt bra ekonomiskt/i jobbet trodde att jag bara levde på honom och var lat/bortskämd eftersom jag inte berättat att jag var sjukskriven/sjuk. Det var inte så kul att höra på omvägar sedan.

Men med det sagt så upplever jag nog ändå att de flesta inte är riktigt så dömande som man själv tror när man är i den sitsen.

För många jag känner är det inte så att intressant kunskap måste kommit ur en lång utbildning/ur böcker. Jag tycker det är jätteintressant att lära mig av tex självlärda bonden eller liknande. Man kan ju kunna en himla massa saker utan att gått på universitet etc. Och man kan ha upplevt saker som formar en till en intressant person oavsett om det är via jobb eller annat. Folk som genomgått lidande, av sjukdom eller annat, brukar kunna ha tvingats till att växa som människor på ett sätt som gör dem väldigt intressanta att prata med. Även om man inte berör sjukdomen/förluster etc.
Jag tror många av oss ser lokalvårdare som sådana som jobbar hårt för att hjälpa andra. Och detsamma med människor med Fibromyalgi(som jag själv har med). Det drabbar ju ofta "duktiga kvinnor" som kämpat lite väl mycket. Tror inte jag känner någon med Fibro som är annat än en jäkla kämpe.
En barndomsvän till mig är döende i cancer. Inte ser någon ner på henne för att hon är sjuk. Du är ju också sjuk.
Att folk blir obekväma om man nämner sjukdom är väl tyvärr så det är. Vissa vet inte vad de ska säga iom att de själva varit rätt förskonade vad gäller sånt i sin närhet. Och vissa har svårt socialt. Kanske kan du köra någon vändande fråga som byter samtalsämne till andra intressen etc.

 

[Tantan]

Jag har ett jobb många uppfattar som simpelt. Det är det inte. Men. Jag struntar faktiskt i det, jag har kompetens och utbildning för annat men jag ska också få ihop mitt liv med barn. Jag gillar mitt jobb om än att jag är lite understimulerad ibland, men jag blir inte utbränd och kan gå hem från jobbet och helt släppa det. Mitt bästa knep om folk vill prata jobb är att fråga om deras eget, för det brukar folk vilja prata om. Det är i min bubbla också mer neutralt än att fråga vad folk gör på fritiden, det är den privata sfären, den delar jag helst inte med mig så mycket av med kreti och pleti. En vän brukar säga att hen rehabiliteras, det är en smidig lösning för denne. Nånstans önskar jag ju att ingen kände det skamfullt att vara sjuk/sjukpensionär mm, det är väl inte med flit. Livet är fullt av meningsfullheter som inte är jobb, men jobb är för många något man kan dela med sig av med främlingar på bröllop, trassliga skilsmässor och hydroponisk odling är kanske mer privat.

 

[Krystalline]

Förmodligen leder det bara till att går vidare och pratar med någon annan istället. Det hade nämligen varit ett ganska ohyfsat svar. Det trevliga hade varit att svara med något man faktiskt gör. Få människor gör inget annat än att försöka vara vid liv och jag tvivlar på att speciellt många av dem är ute och träffar folk då de faktiskt är upptagna med att hålla sig vid liv. Alla vi andra gör ju nåt på fritiden: klappar katten, läser/lyssnar på ljudbok, lyssnar på musik, virkar, tränar hund, tittar på film/serier m.m.

Sen undrar jag: om man inte är intresserad av dela med sig av sig själv (varken jobb eller fritid), hur hade man tänkt umgås med folk då?

Ohyfsat? det är ju sanningen. Om jag hade orkat leva som en normal människa hade jag ju haft ett riktigt jobb.
Det är ju precis det jag gör, försöker hålla mig vid liv. Kul för dig att du är välfungerande. Grattis.

 

[daymint]

....vem är jag om jag inte får använda mitt arbete som en del av min identitet?

I många av de få sociala sammanhang som jag ingår i så får jag 99 gånger av 100 frågan om vad jag jobbar med om jag talar med en ny bekantskap.

Jag märkte redan när jag arbetade deltid som lokalvårdare på en hc att många tyckte det var ett lågstatusyrke, konversationer liksom stannade av eller flöt ut i ingenting och många människor visade tydligt att de tappade intresset för mig då jag hade ett lågstatusjobb.

Nu råkade det vara så att jag var en jävligt bra och noggrann lokalvårdare och jag fick ofta beröm av patienter och kollegor att "min" hc alltid var så välstädad, så jag kunde mest rycka på axlarna när folk inte hade bättre vett än att döma ut mig pga mitt yrke. Deras förlust liksom.

Men efter att ha varit sjukskriven på heltid i snart två år så har både AG, FK och min läkare tjatat på mig att jag ska begära permanent sjukersättning på 100% då ingen längre tror att jag kan komma tillbaka till arbetet öht.

Och att inte ha något yrke alls, det är ännu värre än att ha ett "lågstatusyrke"...

Jag inser att jag börjat dra mig för att prata med okända för jag VET att frågan kommer att komma, "och vad jobbar du med?"

Och jag vill inte svara för jag blir så jävla besviken på folk varenda jävla gång... För om jag svarar med sanningen: "Jag har så svår fibromyalgi att jag inte kan jobba alls, jag är dock en jävel på att hålla masken korta stunder så den här trevliga, sociala människan du har framför dig ser inte ett dugg sjuk ut, men hon kommer garanterat kraschlanda när hon kommer hem och blir troligen sängliggande ett par dagar efter att ha minglat på det här mötet i ca 30 minuter"
så blir folk obekväma och vet inte hur de ska reagera. Och om jag ljuger och säger att jag fortfarande jobbar som lokalvårdare så tror folk att jag är för dum i huvudet för att ha läst på universitet och det gör mig också sur.


Jag inser ju att det ligger en hel del ångest bakom det här påtvingade beslutet att ansöka om ersättningen
och jag reagerar kanske inte helt vettigt...

Förstår dina krämpor, har själv fibromyalgi men det syns ju inte på utsidan, känns som att många inte förstår hur ont man har

 

[Lingon]

Ohyfsat? det är ju sanningen. Om jag hade orkat leva som en normal människa hade jag ju haft ett riktigt jobb.
Det är ju precis det jag gör, försöker hålla mig vid liv. Kul för dig att du är välfungerande. Grattis.

Så du gör ingenting alls?

Jag har vänner som inte klarar av att ha ett jobb (har inte haft på många år och kommer aldrig kunna ha ett igen) och som är så dåliga (stark smärta alltid) att de måste ligga i sängen i ett mörkt rum med ännu starkare smärta i flera dagar om de gjort något mer än vanligt (ingen tv, ingen musik). Men de hade svarat trevligt med något de gör eller tycker om att göra även om det är sällan de klarar av att göra det och enbart kortare perioder.

 

[sassiball]

I väldigt många år jobbade jag som djurskötare. Var en mycket kompetent sådan som tog resultat på högsta allvar och gick verkligen in för mitt jobb. Det var roligt, utvecklande och utmanande. Jag hade ett mycket gott samarbete med veterinär, foderleverantören och min arbetsgivare.

Allt skulle klaffa och allt hängde på mig- ett mycket stort ansvar.

Hatade verkligen att få frågan vad jag jobbade med. Jag kände mig bara missförstådd och förlöjligad när jag svarade att jag jobbade med grisar.

Men det beror ju på okunskap hos den som frågar. De vet ju inte vad som krävs i ett sådant arbete. De vet inte att ett arbete inom lantbruk kräver mycket utbildning, känsla och kunskap.

Men jag undvek att träffa folk på grund av den jobbiga frågan om vad jag jobbade med. För mig kändes det nästan som att släppa en bomb när jag sa vad jag arbetade med.
Man såg människan framför sig, hakan åkte 20 cm ner, munnen blev ett stort hål och ögonen två lika stora hål .
Och man visste att man var dömd.

Sedan 9 år tillbaka jobbar jag som handläggare på en myndighet. Och när jag får frågan om vad jag jobbar med behöver jag inte längre vara rädd och känna mig konstig eller för den delen gå i försvar.

Jag älskar djur, både hästar, marsvin, hundar och marsvin. Och grisar. Så jag tyckte om mitt gamla jobb som djurskötare, men jag vill inte tillbaka dit.

Jag identifierar mig inte direkt med nuvarande arbete, det är ett jobb som ger en inkomst helt enkelt.

Jag identifierar mig mer som en djurmänniska då djuren är en stor del av mitt liv.

 

[Luff]

I väldigt många år jobbade jag som djurskötare. Var en mycket kompetent sådan som tog resultat på högsta allvar och gick verkligen in för mitt jobb. Det var roligt, utvecklande och utmanande. Jag hade ett mycket gott samarbete med veterinär, foderleverantören och min arbetsgivare.

Allt skulle klaffa och allt hängde på mig- ett mycket stort ansvar.

Hatade verkligen att få frågan vad jag jobbade med. Jag kände mig bara missförstådd och förlöjligad när jag svarade att jag jobbade med grisar.

Men det beror ju på okunskap hos den som frågar. De vet ju inte vad som krävs i ett sådant arbete. De vet inte att ett arbete inom lantbruk kräver mycket utbildning, känsla och kunskap.

Men jag undvek att träffa folk på grund av den jobbiga frågan om vad jag jobbade med. För mig kändes det nästan som att släppa en bomb när jag sa vad jag arbetade med.
Man såg människan framför sig, hakan åkte 20 cm ner, munnen blev ett stort hål och ögonen två lika stora hål .
Och man visste att man var dömd.

Sedan 9 år tillbaka jobbar jag som handläggare på en myndighet. Och när jag får frågan om vad jag jobbar med behöver jag inte längre vara rädd och känna mig konstig eller för den delen gå i försvar.

Jag älskar djur, både hästar, marsvin, hundar och marsvin. Och grisar. Så jag tyckte om mitt gamla jobb som djurskötare, men jag vill inte tillbaka dit.

Jag identifierar mig inte direkt med nuvarande arbete, det är ett jobb som ger en inkomst helt enkelt.

Jag identifierar mig mer som en djurmänniska då djuren är en stor del av mitt liv.

Ja, kompetensen inom lantbruk är enorm. Det är så oerhört mycket parametrar som ska has i huvudet hela tiden. Djur med allt vad det innebär, mekanik, logistik, världsekonomin, juridik, bokföring, byggnadsvård, ekologi. Och i förlängningen politik, marknadsföring...Listan är oändlig.
Och att då bli avpolleterad som ointressant!

 

[Habina]

Tack ts för en väldigt intressant tråd. Jag har numera ett jobb där titeln inte säger ett jota om vad jag gör, så jag brukar förenkla genom att säga att jag puttar runt papper. Det är en del av jobbet iaf (flytta på fysiska papper från plats x till plats y). Minns när min nya chef ville ha ett möte för att förstå vad jag egentligen gör (lite med undertonen ”kan du stötta på det här stället också”) och efter mötet var chockad över allt jag gjorde, alla jag stöttade/hjälpte och pratade istället om att ta in resurser för att stötta mig.

Men min uppväxt lärde mig att jag bara dög när jag presterade, så det är något jag fortfarande kämpar med. Vet att flera i min familj ser ner på mig för att jag varken har en examen eller en hög lön.

Jag brottas en del med frågan kring just jobb, då jag har en dröm om att sluta jobba före 69 års ålder. Men det anses så fult och att jag då är lat.

Frågar ibland personer i stallet vad de jobbar med, men det är för att jag är nyfiken på vad andra gör när de inte är i stallet.

 

[Malibu_Stacy]

Tycker det är skittrist att prata jobb och hatar när folk ställer den frågan. Jag försöker prata om annat så frågan inte ens kommer. Om man själv inte frågar den andra så frågar den inte heller tillbaka men det kräver ju att man ställer andra frågor eller pratar om annat istället.

Till TS hade jag om jag fått frågan svara ”Jag jobbar inte just nu men är utbildad bla bla bla i grunden” eller ”Jag jobbar inte just nu men gillar att spendera tid med mina djur/baka/spela fotboll/måla/läsa fantasy etc”

 

[Mineur]

Det här är en av de många grejer Buke har lärt mig genom åren: Att inte fråga folk vad de jobbar med. För mig kommer det nämligen väldigt naturligt att fråga det eftersom jag faktiskt på riktigt tycker att det är jättekul att veta vad folk har som yrke. Inte för att döma dem utifrån det, absolut inte, utan för att jag helt enkelt är lite orimligt nyfiken av mig och älskar att höra om alla möjliga olika sorters sysselsättningar, branscher och perspektiv som jag aldrig tänkt på tidigare. Detta gäller för övrigt även när jag tittar på TV eller liknande, i serier som Vem bor här eller Race Across the World håller jag lite extra utkik efter folks jobbtitlar. Jag vet inte riktigt varför jag tycker det är så spännande, men så är det.

Men, jag förstår att det kan vara en lite problematisk fråga som inte uppskattas av alla, så jag har försökt lägga band på mig de senaste åren och frågar oftast bara om den andra personen öppnar för det själv.

 

[Hippocampus]

Jag tycker det är intressant att flera skriver att människor reagerat negativt på vad de jobbar med. Att det är enkelt osv.
Säger folk det till er då?
Jag har aldrig tänkt tanken att något jobb är ”enkelt”, att människan framför mig har valt det jobbet av nån anledning.

 

[Luff]

Jag tycker det är intressant att flera skriver att människor reagerat negativt på vad de jobbar med. Att det är enkelt osv.
Säger folk det till er då?
Jag har aldrig tänkt tanken att något jobb är ”enkelt”, att människan framför mig har valt det jobbet av nån anledning.

När en som jag är fritidsledare så ser ju folk i gemen framför sig en person som delar ut pingisrack eller hjälper till med läxor på fritis vilket oftast är en fritidspedagog.
Jag har jobbat som fritidsledare med målgruppen 13-25 i 20 år. Projekt, kultur, jämställdhet, arrangemang, utanförskap, drogförebyggande, föreningar, demokrati och öppen verksamhet - så lite pingisrack som det gick. Nu jobbar jag på naturbruksinternat och försöker att få 140 ungdomar att överleva mån-tors och ha lite roligt under tiden. Det innefattar hur mycket som helst av psykologi, ledarskap, pedagogik och framför allt samhällskunskap att kunna hjälpa ungdomar in i vuxenlivet på sina villkor.

 

[Hippocampus]

När en som jag är fritidsledare så ser ju folk i gemen framför sig en person som delar ut pingisrack eller hjälper till med läxor på fritis vilket oftast är en fritidspedagog.
Jag har jobbat som fritidsledare med målgruppen 13-25 i 20 år. Projekt, kultur, jämställdhet, arrangemang, utanförskap, drogförebyggande, föreningar, demokrati och öppen verksamhet - så lite pingisrack som det gick. Nu jobbar jag på naturbruksinternat och försöker att få 140 ungdomar att överleva mån-tors och ha lite roligt under tiden. Det innefattar hur mycket som helst av psykologi, ledarskap, pedagogik och framför allt samhällskunskap att kunna hjälpa ungdomar in i vuxenlivet på sina villkor.

Men när du säger det till andra människor, säger de då ”åh vilket enkelt jobb!” eller liknande? Det låter här inne som flera får sådana kommentarer. Jag har aldrig varit i sammanhang där någon sagt så om någons jobb.

 

[Luff]

Men när du säger det till andra människor, säger de då ”åh vilket enkelt jobb!” eller liknande? Det låter här inne som flera får sådana kommentarer. Jag har aldrig varit i sammanhang där någon sagt så om någons jobb.

Dom säger ingenting alt Så du jobbar med barn och har inga frågor. Många börjar direkt se sig om efter någon annan att mingla med. Blickarna börjar irra.

 

[Hippocampus]

Dom säger ingenting alt Så du jobbar med barn och har inga frågor. Många börjar direkt se sig om efter någon annan att mingla med. Blickarna börjar irra.

Konstigt. Tur jag aldrig hamnar i sådana sällskap.

 

[sassiball]

Men när du säger det till andra människor, säger de då ”åh vilket enkelt jobb!” eller liknande? Det låter här inne som flera får sådana kommentarer. Jag har aldrig varit i sammanhang där någon sagt så om någons jobb.

Det är ju ingen som säger det rent ut, men man uppfattar det så utifrån stämningen och utifrån följande frågor. En följdfråga jag ofta fick var "Grisar?! - vad gör man då? kliar dem bakom öronen? ! och alltid följt av ett gapskratt. Det är verkligen inget roligt att få en sådan kommentar. Skrattet var absolut värst. Men för att släta över lite så kanske man skrattar med och sen förklarar lite lätt vad man gör. Men man känner av det i situationen att man blir dömd som korkad, så kände i alla fall jag.
Någon gång kunde jag känna att jag fick äkta intresserade frågor om mitt arbete, så alla dömer inte.

 

[Palermo]

Men det är konstigt med nedlåtande attityd mot yrken som, tex, behandlingsassistent, fritidsledare, djurskötare med mera. De flesta människor har ju inte "glassiga" jobb. Tvärtom är det ju en massa fixande, donande, passande, tvättande, vårdande, undervisande och servande som gör att samhället överhuvudtaget rullar på. Nästan alla jobb innebär en ganska liten bit i det, så att säga.

De som tystnar så att det blir obekvämt, vad i all världen jobbar de med, undrar man.

 

[LenaH]

Jag slutade fråga vad folk jobbar med för många år sedan och frågade istället vad de brann för, det gav mig många fler ingångar till roliga samtal.

 

[Bison]

Jag brukar fråga "vad gör du om dagarna då?" Istället för att fråga vad någon jobbar med. Dels får personen själv välja hur de vill tolka den frågan, om de vill dela med sig av sitt privatliv, sitt jobb, att de inte har jobb eller vad som så är det upp till dem att göra det de känner sig bekväma med.

Det gör jag med och hoppas att folk inte börjar prata jobb. Det är oftast totalt dötrist och ointressant
Jag trivs med mitt jobb men är inte alls intresserad av att prata om det på min fritid och majoriteten av alla människor har rätt ointressanta jobb.