Vem är du.... vem är jag...

[Jamtland]

....vem är jag om jag inte får använda mitt arbete som en del av min identitet?

I många av de få sociala sammanhang som jag ingår i så får jag 99 gånger av 100 frågan om vad jag jobbar med om jag talar med en ny bekantskap.

Jag märkte redan när jag arbetade deltid som lokalvårdare på en hc att många tyckte det var ett lågstatusyrke, konversationer liksom stannade av eller flöt ut i ingenting och många människor visade tydligt att de tappade intresset för mig då jag hade ett lågstatusjobb.

Nu råkade det vara så att jag var en jävligt bra och noggrann lokalvårdare och jag fick ofta beröm av patienter och kollegor att "min" hc alltid var så välstädad, så jag kunde mest rycka på axlarna när folk inte hade bättre vett än att döma ut mig pga mitt yrke. Deras förlust liksom.

Men efter att ha varit sjukskriven på heltid i snart två år så har både AG, FK och min läkare tjatat på mig att jag ska begära permanent sjukersättning på 100% då ingen längre tror att jag kan komma tillbaka till arbetet öht.

Och att inte ha något yrke alls, det är ännu värre än att ha ett "lågstatusyrke"...

Jag inser att jag börjat dra mig för att prata med okända för jag VET att frågan kommer att komma, "och vad jobbar du med?"

Och jag vill inte svara för jag blir så jävla besviken på folk varenda jävla gång... För om jag svarar med sanningen: "Jag har så svår fibromyalgi att jag inte kan jobba alls, jag är dock en jävel på att hålla masken korta stunder så den här trevliga, sociala människan du har framför dig ser inte ett dugg sjuk ut, men hon kommer garanterat kraschlanda när hon kommer hem och blir troligen sängliggande ett par dagar efter att ha minglat på det här mötet i ca 30 minuter"
så blir folk obekväma och vet inte hur de ska reagera. Och om jag ljuger och säger att jag fortfarande jobbar som lokalvårdare så tror folk att jag är för dum i huvudet för att ha läst på universitet och det gör mig också sur.


Jag inser ju att det ligger en hel del ångest bakom det här påtvingade beslutet att ansöka om ersättningen
och jag reagerar kanske inte helt vettigt...

 

[Seabaz]

Så sorgligt att läsa om hur människor better sig mot dig.
Här i Australien, eller i alla fall där jag bor som är remote men med mycket turister, känns det verkligen inte som att någon dömer någon.

Det enda jag kan komma på om du vill gå runt den diskussionen vid mingel vore att dra på sanningen lite... typ "jag är sjukskriven just nu men hoppas på att snart kunna komma tillbaka som saneringstekniker på.... "
etc.
Och om någon frågar vad du är sjukskriven för skulle jag bara sagt att det är privat, inget jag går runt och pratar om. Och sedan byta ämne "vad sysslar du med själv? Hur har du hamnat här på det här minglet? Vem känner du av gästerna? Gillar du djur? Jag har en hund som jag brukar... Eller vad som? Följer du fotbolls VM? Har du sett tv serien.... etc

Hoppas det löser och du kan känna dig lugn att fortfarande vara bland folk

 

[Myzan87]

Min mamma har också fibromyalgi och har haft det sen början på 2000-talet. Hon kunde dock jobba 50% efter några år - beroende på vad det var för jobb. Men när äldsta barnbarnet föddes så valde hon att ta hand om dom och enbart va 50% sjukskriven/ sjukpensionär. Så hennes dagar har gått åt till att skjutsa, passa, nyckelvakt osv. men hon har kunnat vila när det behövdes.

Däremot är hon väldigt allmänbildad och social så jag upplever inte att folk sett ner på henne när hon förklarat varför hon varit sjukskriven. Och när hon säger att hon tar hand om barnbarnen blir det mer som att ”vilken tur de har som har dig”.

 

[Inte_Ung]

Jag slutade att arbeta i samband med att jag fick covid-19.
Mina lungor tog väldigt mycket stryk av det.
Dock har jag varken varit sjukskriven eller haft sjukersättning utan försörjt mig på annat sätt.
(Egenföretagande och litet pension.)

Jag brukade svara att min hälsa tyvärr inte var bra nog för ett lönearbete men att jag har utbildning både inom matematik och fysik och som förare på tunga fordon.
Det förmedlar ju vad jag kan och är intresserad av.

Numera är jag pensionär med sidoverksamhet och lungorna är nästan återhämtade.

Kan du inte presentera dig på något liknande sätt?
Typ "Jag är utbildad *något som du vill prata om* men tyvärr så medger inte min hälsa att jag klarar ett lönearbete."

 

[Inte_Ung]

Samtidigt tror jag att många som ställer frågan inte gör det för att döma, utan för att de inte vet vad de annars ska fråga. "Vad jobbar du med?" har blivit ett socialt standardmanus. Problemet uppstår när svaret avviker från det förväntade och folk inte vet hur de ska hantera det.

Nej det är ju för att hitta ett sammanhang att prata vidare på.
Det ger en fingervisning om vad människor är intresserade av i livet.

Så det är väl lämpligt att svara något om vad man lägger sin tid och energi på.
Eller vad man allmänt intresserar sig för.

 

[gulan]

....vem är jag om jag inte får använda mitt arbete som en del av min identitet?

I många av de få sociala sammanhang som jag ingår i så får jag 99 gånger av 100 frågan om vad jag jobbar med om jag talar med en ny bekantskap.

Jag märkte redan när jag arbetade deltid som lokalvårdare på en hc att många tyckte det var ett lågstatusyrke, konversationer liksom stannade av eller flöt ut i ingenting och många människor visade tydligt att de tappade intresset för mig då jag hade ett lågstatusjobb.

Nu råkade det vara så att jag var en jävligt bra och noggrann lokalvårdare och jag fick ofta beröm av patienter och kollegor att "min" hc alltid var så välstädad, så jag kunde mest rycka på axlarna när folk inte hade bättre vett än att döma ut mig pga mitt yrke. Deras förlust liksom.

Men efter att ha varit sjukskriven på heltid i snart två år så har både AG, FK och min läkare tjatat på mig att jag ska begära permanent sjukersättning på 100% då ingen längre tror att jag kan komma tillbaka till arbetet öht.

Och att inte ha något yrke alls, det är ännu värre än att ha ett "lågstatusyrke"...

Jag inser att jag börjat dra mig för att prata med okända för jag VET att frågan kommer att komma, "och vad jobbar du med?"

Och jag vill inte svara för jag blir så jävla besviken på folk varenda jävla gång... För om jag svarar med sanningen: "Jag har så svår fibromyalgi att jag inte kan jobba alls, jag är dock en jävel på att hålla masken korta stunder så den här trevliga, sociala människan du har framför dig ser inte ett dugg sjuk ut, men hon kommer garanterat kraschlanda när hon kommer hem och blir troligen sängliggande ett par dagar efter att ha minglat på det här mötet i ca 30 minuter"
så blir folk obekväma och vet inte hur de ska reagera. Och om jag ljuger och säger att jag fortfarande jobbar som lokalvårdare så tror folk att jag är för dum i huvudet för att ha läst på universitet och det gör mig också sur.


Jag inser ju att det ligger en hel del ångest bakom det här påtvingade beslutet att ansöka om ersättningen
och jag reagerar kanske inte helt vettigt...

När jag och min man avvecklade vår trav verksamhet jobbade jag som städerska i 1,5 år. Trivdes riktigt bra med det. Jag har aldrig någonsin känt av det som du beskriver och jag själv är väldigt nyfiken på vad andra gör eftersom det ofta bidrar till snabbare kontakt. Tycker din överskrift är så bra fast jag jag säger: Vem är du ....jag är ....städerska. När den andra svarat tex. lärare eller VD eller något så följer jag alltid upp med frågor och sen brukar samtalet vara igång. Det finns nog ingen som följt upp med följdfrågor kring mina städjobb men på något sätt brukar människor alltid bli intresserade av mig och mitt ochså och på något sätt hittas alltid gemensamma nämnare att kunna prata kring....om man är nyfiken på andra människor dvs.
Däremot är det sorgligt och jag förstår att det måste vara väldigt jobbigt att inte kunna berätta öppet att man är sjuk och jag tycker att ditt inlägg mer talar om att du själv inte accepterat det eller tom. har en syn på sjukdom som inte syns som inte är alls är bra.

 

[animalasia]

....vem är jag om jag inte får använda mitt arbete som en del av min identitet?

I många av de få sociala sammanhang som jag ingår i så får jag 99 gånger av 100 frågan om vad jag jobbar med om jag talar med en ny bekantskap.

Jag märkte redan när jag arbetade deltid som lokalvårdare på en hc att många tyckte det var ett lågstatusyrke, konversationer liksom stannade av eller flöt ut i ingenting och många människor visade tydligt att de tappade intresset för mig då jag hade ett lågstatusjobb.

Nu råkade det vara så att jag var en jävligt bra och noggrann lokalvårdare och jag fick ofta beröm av patienter och kollegor att "min" hc alltid var så välstädad, så jag kunde mest rycka på axlarna när folk inte hade bättre vett än att döma ut mig pga mitt yrke. Deras förlust liksom.

Men efter att ha varit sjukskriven på heltid i snart två år så har både AG, FK och min läkare tjatat på mig att jag ska begära permanent sjukersättning på 100% då ingen längre tror att jag kan komma tillbaka till arbetet öht.

Och att inte ha något yrke alls, det är ännu värre än att ha ett "lågstatusyrke"...

Jag inser att jag börjat dra mig för att prata med okända för jag VET att frågan kommer att komma, "och vad jobbar du med?"

Och jag vill inte svara för jag blir så jävla besviken på folk varenda jävla gång... För om jag svarar med sanningen: "Jag har så svår fibromyalgi att jag inte kan jobba alls, jag är dock en jävel på att hålla masken korta stunder så den här trevliga, sociala människan du har framför dig ser inte ett dugg sjuk ut, men hon kommer garanterat kraschlanda när hon kommer hem och blir troligen sängliggande ett par dagar efter att ha minglat på det här mötet i ca 30 minuter"
så blir folk obekväma och vet inte hur de ska reagera. Och om jag ljuger och säger att jag fortfarande jobbar som lokalvårdare så tror folk att jag är för dum i huvudet för att ha läst på universitet och det gör mig också sur.


Jag inser ju att det ligger en hel del ångest bakom det här påtvingade beslutet att ansöka om ersättningen
och jag reagerar kanske inte helt vettigt...

Jag tror att frågan om arbete används som en ingång till en konversation men jag förstår samtidigt att den kan uppfattas jobbig. Jag lever efter devisen att jag arbetar som lärare, jag är inte en lärare. För mig är det stor skillnad och ett sett att minska betydelsen av jobbet i mitt liv.

Min svärmor var en klok kvinna och hon sa alltid att det finns de som lever för att arbeta och de finns de som arbetar för att leva. Själv valde hon att arbeta deltid för att hinna med sina hundar och sitt engagemang i kyrkan.

 

[Fd Diabetikern]

- Jobbade tidigare som lokalvårdare men kroppen pallade inte med så är numer sjukskriven/sjukpensionär med oviss framtid - Kan vara ett sätt att svara

Och nej det är inte lågstatus på något sätt.

Tycker ofta att själva frågan är mer en allmän fråga för att vara lite social och starta en konversatino, Hitta gemensamma nämnare att prata om

Jaghade fokuserat på att berätta lite om vad som intresserar mig eller styrt om.

Det är inget att skämmas för att kroppen/knoppen inte orkar Lättare sagt än gjort.

 

[Catsu]

Jag har full sjukersättning sen ett par år. När jag får frågan om vad jag jobbar med svarar jag att det gör jag inte.
Reaktionerna är olika. En del ser väldigt konfunderade ut och andra undrar vad jag jobbade med innan.

 

[Hermelin]

En arbetskamrat gjorde en sådan reflektion för några år sen. Om människor får frågan "vem är du?" så svarar nästan alla vad de jobbar med. Hon undrade - är det verkligen så att i första hand så identifierar du dig som ditt jobb? Och så är det nog ändå inte för många. Jag är absolut inte mitt jobb. Jag vill inte heller framstå som den personen som är mitt jobb. Så jag har i stort sett slutat att svara på frågan så lydigt.

Så jag har själv helt slutat att ställa frågan. Jag frågar istället - när du inte jobbar, vad gör du helst då? Det har visat sig ge mycket roligare prat. Prat om människors intressen, passioner, familjer, hästar och jag vet inte allt.

 

[gulan]

Jag har full sjukersättning sen ett par år. När jag får frågan om vad jag jobbar med svarar jag att det gör jag inte.
Reaktionerna är olika. En del ser väldigt konfunderade ut och andra undrar vad jag jobbade med innan.

Om jag hade träffat dig och du svarat på min fråga -Vad jobbar du med? Och du svarat -det gör jag inte. OM jag då frågat....Varför inte ? Skulle du tycka det var en oförskämd fråga?

 

[Catsu]

Om jag hade träffat dig och du svarat på min fråga -Vad jobbar du med? Och du svarat -det gör jag inte. OM jag då frågat....Varför inte ? Skulle du tycka det var en oförskämd fråga?

Nej då hade jag svarat att jag har sjukersättning. Jag hade också svarat på eventuella följdfrågor om varför och vad jag jobbat med tidigare.

 

[Fd Diabetikern]

+ en på frågan som gulan ställe @Catsu

Jag hade nämligen automatiskt trott att du slutat jobba för att leva lugnt och skönt med massa pengar på fickan Och varför jag skulle tro det vet jag inte

Sen på bollen såg att du redan hade hunnit svara

 

[Krystalline]

När jag får frågan "Vad jobbar du med när du inte är här då?" (den frågan kommer alltid när de fått veta att jag bara är på jobbet ett par dagar i veckan), så har jag gett upp på att vara bekväm så jag svarar "Då försöker jag hantera att vara vid liv" ungefär.

Det leder 100% av gångerna till att frågaren blir mycket obekväm, men jag tänker att det kanske leder till att de slutar ställa såna frågor.

 

[manda]

Jag har precis fått sjukersättning och förstår dilemmat, som jag läser som tvådelat; dels att du undrar vem du är när hela yrkesidentiteten försvinner och dels hur inbyggt det är i sociala script och i vår samvaro att alla jobbar. Att folk inte blir obekväma om man frivilligt slutat jobba för att ägna sig åt båten och hästarna, men blir det om man är sjuk, är ändå en rätt tydlig signal på att det är olika lätt att hantera ett normbrott beroende på om det har hög eller låg status. Jag har reflekterat över hur mycket av social samvaro som bygger på att prata om vad vi gjort, gör och ska göra (inte bara jobb utan aktivitet i stort). Om det då decimerats för att kroppen inte pallar, finns så mycket mindre att prata om (med de man småpratar, ytlighetspratar med). Jag har inte varit på konsert, inte överhört något kul på bussen, inte märkt att samhället flödar över av varken studenter eller fotbollshysteri…

Själva frågan till sig själv vem man är utan yrkesidentiteten, rollen som vän, ryttare, x, y, z blir ju i det närmaste existentiell och det tycker jag är fint. Tex om det uppstår någon sorts mindervärdeskänsla så är det något som för mig ändå skaver mot min grundläggande syn om allas lika människovärde. Att upptäcka tankar och känslor som inte står för hur jag egentligen ser på livet, men tänker ändå (av vana? normtryck?) är rätt skönt, för det ger mig möjlighet att välja om jag vill fortsätta ha den uppfattningen om mig själv/livet/världen eller inte.

Du berör också hur krångligt det är att leva med dynamisk funktionsnedsättning (att kunna funka ibland men en hög kostnad och inte ibland). Det är ju något som är svårt att förstå för de flesta och som är ”fel” enligt många sociala och samhälleliga script. Att jag använder rullstol ibland och inte ibland, eller ställer mig upp eller rör benen är liksom FEL enligt vad folk tror sig veta om rullstolsanvändning (som ”ska” betyda förlamning eller total frånvaro av förmåga att gå), så det är lite svårt att vara sjuk på precis det sätt man är för det här att sjuka kan ha bra och dåliga dagar är tydligen svårgreppat fast friska kan ha det. Att sjuka kan ta rullstolen för att det är för långt att gå är orimligt men att friska tar bilen för att det är för långt att gå är naturligt (men hallå det tar ju bara tre dygn att gå till Skövde härifrån, du KAN ju gå varför gör du inte det ).

Kortversionen: det går att säga ”jag har jobbat länge inom x.” Ingen har någon skyldighet att berätta om sjukdom/jobbyte/levnadsvillkor, men ofta hamnar någon sorts krav att få den andra att förstå ett normbrott på den normbrytare (förklara mer om sin sjukdom, rättfärdiga) snarare än på den som har svårt att förstå. Det är nog sällan menat att vara konfronterande, bara att det saknas socialt script för hur samtalet ska fortsätta.

 

[Inte_Ung]

En arbetskamrat gjorde en sådan reflektion för några år sen. Om människor får frågan "vem är du?" så svarar nästan alla vad de jobbar med. Hon undrade - är det verkligen så att i första hand så identifierar du dig som ditt jobb? Och så är det nog ändå inte för många. Jag är absolut inte mitt jobb. Jag vill inte heller framstå som den personen som är mitt jobb. Så jag har i stort sett slutat att svara på frågan så lydigt.

Så jag har själv helt slutat att ställa frågan. Jag frågar istället - när du inte jobbar, vad gör du helst då? Det har visat sig ge mycket roligare prat. Prat om människors intressen, passioner, familjer, hästar och jag vet inte allt.

Och jag är det som jag för tillfället sysslar med.
Olika vid olika tider i livet alltså.
Det är nämligen vad jag mest har i huvudet just då.

Det har varit bl.a. programmerare, telecom-ingenjör, mammaledig och busschaufför.
Just nu är jag pensionär och hyresvärd.

Jag tänker mig att frågan egentligen handlar om vad man för tillfället tänker på.
Och att man kan svara som att det var frågan.

Jag var nyligen på en tillställning där majoriteten var åklagare och de flesta av resten jurister.
Förutom ett gäng politiker och andra nära människor.
Vissa var både politiker och jurister.
De gillar faktiskt väldigt mycket att prata om sina jobb.
De är genuint intresserade av vad de försörjer sig på.

 

[Fabian In Memoria]

Jag avskyr också frågan om vad jag jobbar med, men av andra orsaker. Jag orkar inte förklara vad mitt komplexa arbete innebär för de som inte har en susning (och som kommer med kommentarer som jaha, gör du det och det (vilket är helt fel uppfattat)). Så jag brukar bara säga var jag jobbar (på en statlig myndighet) och utelämna det där om vad jag faktiskt är anställd som och vad det innebär och låta folk få tro att de vet.

 

[Inte_Ung]

När mina lungor var som sämst, jag blev andfådd bara av att röra mig i huset, så bestämde jag mig för att tänka spännande tankar.
Det kan man göra liggande i en soffa.

Och så pratade jag om det, i den mån jag kunde prata, med andra människor.
Det blev väl mest skriva.

 

[Hermelin]

Och jag är det som jag för tillfället sysslar med.
Olika vid olika tider i livet alltså.
Det är nämligen vad jag mest har i huvudet just då.

Det har varit bl.a. programmerare, telecom-ingenjör, mammaledig och busschaufför.
Just nu är jag pensionär och hyresvärd.

Jag tänker mig att frågan egentligen handlar om vad man för tillfället tänker på.
Och att man kan svara som att det var frågan.

Jag var nyligen på en tillställning där majoriteten var åklagare och de flesta av resten jurister.
Förutom ett gäng politiker och andra nära människor.
Vissa var både politiker och jurister.
De gillar faktiskt väldigt mycket att prata om sina jobb.
De är genuint intresserade av vad de försörjer sig på.

Ja, många människor är superjätteintresserade av att prata om sina jobb. Men jag tycker ofta att det är mer intressant att prata om vad de gör med sin övriga tid. Det ger ofta intressantare samtal som leder till att man lär känna varandra på ett bättre sätt. Jag avstår ofta samtal som handlar om vad den andre jobbar med.

 

[Inte_Ung]

Jag avstår ofta samtal som handlar om vad den andre jobbar med.

Och jag tycker att det är spännande.

Vilket verkar vara tämligen vanligt om man tänker på alla TV-serier som handlar om just jobb.
Sjukhus, advokatbyrå, detektivarbete, poliser, Clarksons Farm och allt vad det är.