Viktläkemedel

Tror jag läste för många år sen, att flera som gjort operationen senare blev alkoholister. Missbruksproblemet fanns ju kvar och kunde man inte äta sig gladare, så tog man till nått annat. Låter inte alls osannolikt, tycker jag.
Ja jag har också läst om det tidigare. Matmissbruket går lätt över till något annat missbruk.
 
Ja. Jag minns mest att det började med att jag åt många mackor när jag kom hem från skolan i 6:an. Men det bör väl ha startats av nått annat.

Vi var ingen familj som alltid åt godsaker. Men å andra sidan är mamma, min syster och jag överviktiga nu. Så..

Nån som vet var man vänder sig angående medicinerna? Jag har "bara" BMI typ 32, så är inte aktuell för operation. Men har heller inga hälsoproblem vad jag vet.
Tror man får börja hos sin vc-läkare och ta upp det där.

Mitt problem började nog mycket tidigt. Jag skrek typ dygnet runt i typ 1,5 år från det att jag var nyfödd. Det var så illa att mamma gjorde ett självmordsförsök. Då skrev läkare ut sömnmedel åt mig och sa att det var kolik. Mamma protesterade och sa att man väl inte kan ha kolik i 9 månader i sträck. Läkare hummade och höll med, men tyckte ändå hon skulle ge mig sömnmedlet i vällingen. Vällingen som min mormor alltid gjorde extra tjock eftersom HON ansåg att jag skrek pga att jag var hungrig. Varken läkaren eller min mormor verkade ha rätt, jag skrek lika mycket ändå, men visst, när jag fick sömnmedlet sov jag ju en stund och mamma fick lugn och ro.

Grunden las tidigt, om än att jag växte i min vikt så försvann aldrig det jag hade runt magen riktigt.

Så från att vara född för tidigt och ha en vikt på 2,2 kg så såg jag några månader senare ut som barbapappa! ;)

228741548_10158636442378877_4883698058538246628_n.jpg


Lite storleksskillnad, faktiskt!
 
Tror man får börja hos sin vc-läkare och ta upp det där.

Mitt problem började nog mycket tidigt. Jag skrek typ dygnet runt i typ 1,5 år från det att jag var nyfödd. Det var så illa att mamma gjorde ett självmordsförsök. Då skrev läkare ut sömnmedel åt mig och sa att det var kolik. Mamma protesterade och sa att man väl inte kan ha kolik i 9 månader i sträck. Läkare hummade och höll med, men tyckte ändå hon skulle ge mig sömnmedlet i vällingen. Vällingen som min mormor alltid gjorde extra tjock eftersom HON ansåg att jag skrek pga att jag var hungrig. Varken läkaren eller min mormor verkade ha rätt, jag skrek lika mycket ändå, men visst, när jag fick sömnmedlet sov jag ju en stund och mamma fick lugn och ro.

Grunden las tidigt, om än att jag växte i min vikt så försvann aldrig det jag hade runt magen riktigt.

Så från att vara född för tidigt och ha en vikt på 2,2 kg så såg jag några månader senare ut som barbapappa! ;)

Visa bifogad fil 74530

Lite storleksskillnad, faktiskt!

Börjar att kolla med min läkare på psykiatrin. Så får det bli VC efter det om jag inte kan få hjälp.
 
Nä och jag vet inte heller såklart. Men min upplevelse är att även om man säger att allt ändras, nu är första dagen i mitt liv som smal här, nu blir jag accepterad osv så tror jag det sitter mer mentalt. Att man gör en fysisk quick-fix men ens mentala stadie är kvar och jag tror att de samarbetar väl... Några av mina vänner fortsatte äta samma mat, samma vanor osv men lite mindre portioner i början (det gick inte att äta mer) men är nu uppe på samma mängd igen. Min släkting kan knappt äta pga alla problem som kom med operationen, han svimmar nu som då, har fått öppna flertal gånger för att kolla vad som är fel, det växer ihop i magen osv. Jo, han gick ner kanske 50 kg, men till vilket pris? Att knappt kunna äta, det blir näringsbrist för han äter tex inga frukter eller grönsaker, det blir för "jobbigt" för magen.

Jag lyssnade på ett intressant radio-program om bantning och om fasta. Jag är totalt ointresserad av fasta osv men en läkare där pratade om intressanta saker om hur kroppen ställer in sig på vikt, jag minns inte exakt vad han sa men det var något om att om man har varit tjock "hela livet" så är kroppen inställd på detta...måste se om jag kan hitta det nånstans. Det var på P4 iaf.
Jag känner igen det från min syster. Hon gjorde operationen, gick ner 107 kg, har nu gått upp lite igen så är liite överviktig,men jag har aldrig riktigt sett att hon helt har förändrat varken tankarna på att motionera (tex vill jag gärna simma egentligen, så vi köpte båda månadskort en gång för att simma, men hon hade ursäkter för att simma under hela den månaden, skedde inte en endaste gång alls att vi var och simmade, varken hon eller jag. Jag vill inte göra det ensam utan vill ha någon med mig och hon sa att hon ville börja simma....) eller på mat. Hon har ju gjort förändringar, det tviingas man ju till, men jag tror inte de räcker, jag tror man måste gå all in helt enkelt.

Det där har jag också hört om! Minns inte så mycket mer än det du skrev, något om att om man varit tjock länge så är kroppen inställd på det och ser det som normalläge och varje försök till att ändra det leder till att kroppen kämpar emot för att återgå till normalläge. Om jag inte minns fel.

Vad jag förstått finns det numera en del forskning på fetma och mekanismer bakom, så de som tror att det bara är att äta en sallad och springa några mil har ju lite att googla, tänker jag.
 
Tror jag läste för många år sen, att flera som gjort operationen senare blev alkoholister. Missbruksproblemet fanns ju kvar och kunde man inte äta sig gladare, så tog man till nått annat. Låter inte alls osannolikt, tycker jag.
Ja, det förvånar mig faktiskt inte. Faktiskt inte alls!
Varför opererar man så många människor? För att slippa dem bland stroke-, diabetes- och hjärtpatienterna sedan?

Helt ärligt känns det som att man riskerar att orsaka sig mer problem än man försöker förebygga....
 
Jag beskriver inte nära till utmattning, nedstämdhet eller mat som tröst när det är jobbigt.
Det du kallar utmattning är liksom som det är med funktionsnedsättningar som gör hjärnan trött, det är ingen utmattning i vanligt betydelse. När syn OCH hörsel inte fungerar som de ska så tar de oerhörda krafter, det gäller att hushålla med energinivåerna. Det förändras inte av psykisk hjälp- hjärnan är så här pga fysiska fel, energinivån är inte som den var förr.
Nedstämdheten är väl inget onormalt, alla har väl dippar i livet när saker känns lite tungt, det är inget svårare än så.
Mat som tröst förstår jag inte hur du får det till. Det är just vad jag inte har. Det är när det blir körigt som matlusten sviktar mest, orken att upprätthålla matschema och ha koll på rätt näring osv brister. Så mat som tröst är det inte, snarare att jag skalar av matbiten för att ha energi till att lösa det problemet jag måste lösa. Att hushålla med energinivåerna liksom. När jag mår bra har jag ork att försöka äta alla de gånger per dag man ska äta, när saker krånglar och något är jobbigt och påverkar mig, så orkar jag inte med att rodda med maten utan faller tillbaka till att äta 1 ibland 2 gånger per dag igen.

Visst har jag matproblematik, och det behöver lösas.

Jag tolkade det som att du åt när det var jobbigt och tungt, men ser nu att det kan vara ett syftningsfel. Då förstår jag hur du menar.

Hursomhelst, att bara äta 1-2 gånger om dagen efter op funkar ju inte.
 
Jag har tyvärr erfarenhet av alkoholism efter op som anhörig. Som redan påpekats är det inte ovanligt att ett missbruk byts till ett annat, och det är ju just för att så många fortsätter i samma mönster även om kroppen förändras. Man får inte tillräcklig hjälp. Efter min närståendes resa och även flera av dennes vänner och arbetskamrater så har jag en hel del tvivel kring denna typ av op. Det är så långt ifrån en quick-fix man kan komma, som vissa tror. Jag förstår varför de utförs, men samtidigt blir det ofta att börja i fel ände och ibland verkar det nästan som att patienterna lämnas vind för våg trots att de fortfarande har problem.
 
Viktminskning kan absolut lindra symtomen. Men då ser jag det som att viktminskningen ska komma på rätt sätt. Och att man hittar orsaken till obalansen.


Till att börja med behöver de vara villiga att utreda den.
Jag vet att du är expert på ämnet. Ville bara förtydliga lite. :bow: jag vet hur du kämpar och lyfter verkligen på hatten :heart
 
Jag tolkade det som att du åt när det var jobbigt och tungt, men ser nu att det kan vara ett syftningsfel. Då förstår jag hur du menar.

Hursomhelst, att bara äta 1-2 gånger om dagen efter op funkar ju inte.
Jag vet inte var syftningsfelet är, men det måste det vara då, för det är när det är jobbigt och tungt jag inte äter. :)

Det funkar inte att äta 1-2 gånger nu heller. Så om jag inte kan äta som man ska nu kan jag inte göra det efter en operation heller, det är det jag är mest orolig för, tror jag.
 
Jag har tyvärr erfarenhet av alkoholism efter op som anhörig. Som redan påpekats är det inte ovanligt att ett missbruk byts till ett annat, och det är ju just för att så många fortsätter i samma mönster även om kroppen förändras. Man får inte tillräcklig hjälp. Efter min närståendes resa och även flera av dennes vänner och arbetskamrater så har jag en hel del tvivel kring denna typ av op. Det är så långt ifrån en quick-fix man kan komma, som vissa tror. Jag förstår varför de utförs, men samtidigt blir det ofta att börja i fel ände och ibland verkar det nästan som att patienterna lämnas vind för våg trots att de fortfarande har problem.
Jag har fått känslan för rätt många år sedan att vården är ganska drivande i att man ska operera sig. Att de lägger fram det så väldigt positivt. Nackdelarna nämns i förbifarten liksom. Så beskriver min syster det också + att hon även säger att de la fram det som "du kommer dö om du inte gör den" Tex som min gynekolog gjorde när jag fick PCOS diagnosen " enda sättet är operation, annars kommer du få diabetes tex och dö i förtid. Tänk på dina barn, de behöver sin mamma".

Vad jag såg i papperna jag fick så följs man upp ett år efter operation. Sedan vet jag att vc tar över och gör kontroll av blodprov, vikt och blodtryck efter 2 år, 5 år och 10 år. Inget om det psykiska alltså. Jag antar man får information om hur man ska äta och vilka vitaminer man måste ta osv, kanske ett dietistbesök i samband med operationen? Men jag tror att det är för lite. Visst ska man ju ha avverkat dietistbesök och sånt där innan vc skickar remiss, å andra sidan borde det kanske vara obligatoriskt med psykologbesök a´minst 10 gånger hos specialist inom det här med mat innan operation? Kanske ger något vettigt?
 
I dag åt jag frukost 8.30 (fil och flingor), lunch 13.30 (sallad) och mellanmål vid 16.30 (två knäckebröd med rädisor på). Och guuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuud vad hungrig jag är nu! Så hungrig att jag nyss käkade fem godisbitar av godiset till i morgon. Fortfarande lika hungrig. Fortfarande lika sugen. Fortfarande lika stort tuggbehov. Kanske skulle klockan skynda sig lite så det snart är dags för middag?!?!

Hade det varit en vanlig dag hade jag ätit typ nu, middag, hungern hade lyst med sin frånvaro fram tills jag hade börjat känna lukten av lagad middag liksom. Nu har jag varit hungrig sedan 15 i alla fall....
 
Tänker att det kanske gäller att man tränar nåt som bygger muskler då? De gånger i mitt liv som jag styrketränat har jag upplevt det som att jag bygger muskler väldigt lätt. Tyvärr tycker jag det är skittråkigt. Älskar konditionsträning men det har inte min kropp samma fallenhet för :meh:. Alltså, ska man ha nån nytta av det gissar jag att man måste träna på rätt sätt också.
Det måste vara detta som informationen jag fått och läst är ihopblandat med. Att man har lättare att bygga muskler, för det märker jag tex att jag har extremt lätt för att göra. Däremot har jag alltid fått höra att jag gör fel som är överviktig med PCOS eftersom det ska hjälpa mig att gå ner. Jag har ju multipla allergier tyvärr och jag svullnar extremt lätt om jag äter fel, förutom gluten då som jag inte alls klarar pga glutenintolerans. Det var därför jag skrev om just svullnad och övervikt eftersom för mig när jag ser mig själv inte kan avgöra vad som är vad alla gånger och därmed tappar sugen extremt mycket att fortsätta. Jag kör ju mina kurer med 800kcal om dagen för att hålla blodsockret nere för att undvika diabetes typ 2 som är en vanlig följd till just PCOS. Kanske det också är fel att det är vanligt?
 
I dag åt jag frukost 8.30 (fil och flingor), lunch 13.30 (sallad) och mellanmål vid 16.30 (två knäckebröd med rädisor på). Och guuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuud vad hungrig jag är nu! Så hungrig att jag nyss käkade fem godisbitar av godiset till i morgon. Fortfarande lika hungrig. Fortfarande lika sugen. Fortfarande lika stort tuggbehov. Kanske skulle klockan skynda sig lite så det snart är dags för middag?!?!

Hade det varit en vanlig dag hade jag ätit typ nu, middag, hungern hade lyst med sin frånvaro fram tills jag hade börjat känna lukten av lagad middag liksom. Nu har jag varit hungrig sedan 15 i alla fall....
Vad får du i dig för protein?
 
Tack för ditt svar!

Jag tror att mitt största problem är en kombination av matvanor (eller brist på dylika) och PCOS, för jag har liksom testat en massa, utan resultat också, precis som många andra med PCOS. Vikten sitter där den sitter liksom.

Du skulle träffat min dietist, han är varken inställd på pulver eller på operation, vilket för mig betyder en hel del eftersom jag ju egentligen ser både pulver och operation som quick fix. Jag hoppas bara att det fungerar, den vägen jag slagit in på nu....

Jag har haft PCOS diagnosen i 10 år, tydligen ser jag ut inuti som ett skolboksexempel på PCOS, och blodproverna visar också på det, samt manlig behåring, däremot har jag inte alls lika uttalade mensproblem. Så när mensen strulade för en massa år sedan tog jag kontakt med gynekolog som gav mig diagnosen utan att blinka. Snacka om att jag blev förvånad, hade ingen aning om att det var något sådant fel alls. Men visst, det har ju förklarat en del faktiskt.

Ska du testa några läkemedel igen?
Hade jättegärna träffat din dietist.
Har en vän som är dietist och hon gör så gott hon kan, men hon trodde också att dietisterna på obesitas skulle kunna hjälpa mig mer.

Jag går andra vägar. TCM, dietist på nätet (specialiserad på PCOS) och andra källor till fertilitetsförståelse. Min vikt och min mentala mående hänger starkt ihop med min fertilitet.

Jag tänker inte göra nånting annat alls förrän min galla (och lever) är undersökt. Har väntat på svar från endokrin (om medicinen jag inte längre kan ta) sen i maj, men har ingen brådska med nya försök just nu.


Jag vet att du är expert på ämnet. Ville bara förtydliga lite. :bow: jag vet hur du kämpar och lyfter verkligen på hatten :heart
Jag har en skitvecka och är både otydlig och mossig, så förtydligande behövs. Tack (men jag är långt ifrån expert).
 
Relaterar starkt till detta med obefintliga matrutiner. Och det blev bara värre när barnen flyttat hemifrån, då försvann den externa pepp jag tydligen behöver för att komma ihåg att äta. Tycker som TS och fler har uttryckt att mat är ointressant och tar energi. Att komma på, att handla, att laga...

Tror inte jag känner hunger på ett normalt sätt, känner oftast ingen hunger alls. För att ibland bli akut hungrig, med illamående och ont i magen som följd. Det händer inte varje dag, inte ens varje vecka, men ibland några dagar i rad. Kan glömma att äta både lunch och middag och komma på framåt läggdags att jag borde äta något. Då blir det ofta knäckemacka eller yoghurt. Känns inte näringsmässigt ok, och jag känner ju att jag inte mår bra av det.

Jag har i varje fall lyckats hitta en frukostrutin som funkar, äter alltid havregrynsgröt. Är inte hungrig när jag äter frukosten men den går ner utan problem ändå.

Skulle vilja hitta något som funkar lika enkelt och bra som gröten till lunch och middag! Har haft perioder med soppa till lunch, funkar bra framför allt höst, vinter, vår. Har gjort listor med rätter att laga som är både enkla och ofta snabba och som funkar till matlådor. Men då ska allt finnas hemma, eller så ska jag handla först och sen är energin för mat slut.

Ni som hittat enkel, snabb näringsmässigt ok mat vad lagar ni?
@TinyWiny @Red_Chili och kanske någon mer?

@Enya tror som du att operation inte ger energi till bättre matrutiner. Däremot ger ju näringsmässigt bra mat energi till orka hålla sina rutiner. Hoppas jag!

Och jag önskar du kan komma tillbaka till din känsla att du inte behöver ändra din vikt pga vad andra kan tycka om dig och ditt utseende. Kan du leva hälsomässigt bra, så är vikten inte det viktiga!
 
Jag är väldigt tacksam över att jag alltid träffat på dietister som faktiskt sett just det, att min fetma inte beror på den där vanliga överätningen som gemene man har fördomar om.

Det finns ju självklart saker som kostmässigt kan förbättras hos mig, jag har testat det X antal gånger under mitt liv, ätit rätt och motionerat rätt och vågen visar knappt en förändring. För en person som inte ens tycker om att äta överlag, som inte tycker om att laga mat alls och inte känner någon riktig ork att lägga energi på plugga in en massa om vettig mat och näring och allt det där så är det en enorm besvikelse när jag verkligen har gjort en kraftansträngning på alla sätt och så får jag inget för det (=viktminskning)! Då är det lätt att ge upp igen och återgå till att låta mat få en bakgrundsroll i livet och vikten likaså, tills jag påminns om vikten av att väga mindre än vad jag gör.
Min bakgrund är egentligen att jag har ett BMI på 56. Jag hävdar att jag inte har några viktrelaterade sjukdomar eller problem, utan det jag har hade jag haft som normalviktig också. Jag har allmän värk i kroppen från och till och har haft sedan tonåren, då jag inte var tjock. Nu känner jag mig lite utsliten och stel liksom och har funderat om både åldern och vikten bidrar till att den känslan är tydligare.
Jag har dock inte högt blodtryck och mina blodprover ser bra ut- till varje läkares förvåning med tanke på min bollformade kropp, de är vana vid att feta människor är sjuka eller visar blodprov och blodtryck som leder till sjukdom....

Jag har PCOS, fick diagnos för 10 år sedan och gynekologen sa att jag ALDRIG kommer gå ner i vikt av mig själv och att ENDA utvägen är en viktoperation, hormonerna är liksom inte på min sida. Jag har gjort många försök med att överbevisa henne och inte lyckats. Och till slut nöjt mig med att feta människor är också människor med värde. Fallit tillbaka på att anledningen till att jag vill gå ner i vikt handlar inte om att jag vill leva hälsosamt, för jag lever inte direkt ohälsosamt- och sjuk är jag inte, jag vill gå ner i vikt för att det anses fult och fel att vara fet.

Jag har gått upp i vikt senaste tiden, trots att jag rört mig mer, på samma gång har jag haft mer ont i kroppen igen, mycket pga att draghunden drar så att det värker i ryggen. Och i resten av kroppen. Det känns som för några år sedan när jag fick så ont i ryggen när jag gick och när jag stod. Jag tänkte att motion är bra så jag gick mer, men ju mer jag gick desto ondare gjorde det. Att stå två minuter för att diska gjorde ont. Jag träffade sjukgymnast som sa att eftersom jag bar tung ryggsäck med mat samt drog tungt lastad dramaten så belastade jag muskler, tror det var i ryggen, felaktigt, och jag fick göra rörelser för att stärka dem på rätt sätt. Problemet försvann. Det känns exakt så nu igen- ju mer jag går desto ondare gör det i ryggen, strålar ner i benen och upp i nacken. Att stå i någon minut för att diska eller vänta på tåg för ont. Hunden ligger konstant på i kopplet, drar, så att det blir som när jag drog dramatenväskan, fast tvärtom så att säga, så jag tänker att jag nog har gjort samma sak igen.

Som om inte det räcker fick jag ont i foten i december, dags att byta skor så det gjorde jag i januari, varpå det efterföljde tre månader med konstant värk i höger knä. Till slut fick jag den att gå över med regelbundet intag av Naproxen och Alvedon i två veckor. Men det är där och spökar, gör bara inte lika ont längre. Minsta felställning märks värken av, är knät böjt för länge, som när jag ska sova eller när jag sitter, så märker jag det, går jag mycket på tex asfalt så värker det i flera timmar efter.

Här kommer nog vikten också in mer än vad den gör vanligtvis, för ju mer ont jag får desto mer anti mot att röra mig blir jag, och jag kan verkligen känna ibland att jag inte orkar röra mig som vanligt längre. Allt är värkens fel sedan puschar vikten på och jag tappar sugen alldeles och blir sådär trött, värkig och sur och lat som jag avskyr att andra tror att jag som fet är.... Som jag från början egentligen inte alls är. Men jag känner mig som gammal och utsliten och kanske hade jag sluppit allt om jag vägt 50 kg istället för 135.
Vad fint att du har fått träffa kunniga dietister.

Jag relaterar ganska mycket till det du skriver angående smärta osv och det är ju svårt att veta vad som skulle vara lättare om man väger mindre, att röra på sig, ja definitivt, men där är det ändå motivation som är den stora faktorn tänker jag, att man gör det för att man vill och tycker om det, inte för att man måste, då kommer det inte att vara lätt även om man väger 50 kilo.

Det som fastnade mest hos mig var det här du skrev
" Fallit tillbaka på att anledningen till att jag vill gå ner i vikt handlar inte om att jag vill leva hälsosamt, för jag lever inte direkt ohälsosamt- och sjuk är jag inte, jag vill gå ner i vikt för att det anses fult och fel att vara fet."
Där tror jag att du har ditt svar.

Det man också kan tänka på är att kroppen kommer att sträva efter att få återgå till sin form som den vill vara i oavsett vilken metod för viktminskning man använder.
 
Inte vet jag, helt ärligt. Har nyss käkat färdigpizza från Felix. Inte det nyttigaste, men barnen är inte hemma och det var lagom att kränga.
Vad säger sin dietist?

Jag behöver protein för att bli nöjd. Kött. Gärna med animaliskt fett, broccoli och tjock sås. Potatis är en bonus, inget jag blir mätt på.
Fisk funkar också, i kombination med nötter och fetaost. Eller olika bön-kombo.

Till proteinet äter jag gärna sallad/grönsaker. De gör mig gladare. Den här sommaren har jag haft dille på tomat-lök-sallad och vattenmelon-fetaost-citronmeliss. Så dem har jag ätit mycket av i sommar.
 

Liknande trådar

Skola & Jobb Kan man skriva en skriva-av-sig-tråd här? Den kanske bör ligga under Dagbok, men samtidigt kanske det funkar lika bra här? För er som...
2
Svar
24
· Visningar
4 018
Senast: Sasse
·
Kropp & Själ Vi försöker hjälpa en vän till min mamma som nyss än en gång blivit katastrofdåligt bemött av vården, jag är så arg att jag kokar varje...
Svar
19
· Visningar
2 631
Senast: Saigon
·
Katthälsa Att avliva två älskade katter. När ingen enskild faktor är avgörande nog att definitivt ta det stora beslutet... men ackumulativet av...
3 4 5
Svar
83
· Visningar
10 342
Senast: Murphy
·
Hästhantering Detta är en ganska lång historia och jag kan ha svårt för att vara kort och koncist. 2022 blev mitt halvblod ensam och behövde...
3 4 5
Svar
93
· Visningar
7 040

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp