Vila

Jag önskar att jag kunde få vila någon gång. Som det är nu så är hjärnan igång non-stop all vaken tid. Planerar. Löser problem.

En hel del av det kan skyllas på samhället som drivs av girighet och egoism.

Det här samhället är väl generellt inte till för människor. Folk slits ut på löpande band och så kastas de på tippen. Jag tänker t.ex. på de som utförsäkras. Antalet människor som utförsäkras ökar.

Och idag måste jag åka ända till byn, bara för att hämta lite medicin. Sånt tar orimligt mycket energi för mig.

Jag längtar efter att få vila.

 

[ginnies]

Så det är inget konstigt med att man orkar med att göra saker hemmet man orkar bara inte med att göra dom så effektivt så att det går att få en lön för det.

Men det är ju egen vald fritid, det har vi alla i olika omfattning och ingen får väl lön för det även om fritiden är mer effektiv? Jag menar man får rätta fritiden efter sin ork rent generellt så jobbar man och har fritid efter ork, vissa bara jobbar och orkar inget mer.

 

[Alexandra_W]

Jag har mer pauser i jobbet än vad de andra anställda har. Tycker dock inte att det känns så vilsamt att ta pauser bara för pausernas skull så tar inte dem som jag "borde". Däremot- när jag faktiskt känner dagar att jag inte orkar så har jag inte dåligt samvete för att jag tar pauser, jag kämpar också med att inte ha dåligt samvete för att jag vissa dagar är långsammare än andra dagar, chefen är fullt medveten om det och anser att jag är högpresterande. Vissa dagar är jag verkligen det på riktigt, andra dagar är jag inte alls det lika mycket utan bränslet tar slut efter två timmar istället för fyra som är min arbetstid. Då väljer jag att ta fler pauser samt göra lättare uppgifter som hjärnan klarar av bättre.

Det går absolut att få till en bra dialog med arbetsgivare tänker jag.

Jag har inget lönebidrag. Men precis sådär är det för mig med. Vissa dagar gör jag nästan ingenting i arbetsväg för jag fungerar inte. Eller så går det extremt långsamt. Andra dagar är jag som vem som helst. Jag kan dock inte köra ”full fart”(halv)dagar hela tiden för då kraschar det. Jobbar också med att inte ha dåligt samvete för det sämre dagarna, och såhär efter 5 år börjar det bli bättre. Även min chef är helt medveten om det, men betraktar mig som högpresterande i det stora hela.

 

[Alexandra_W]

Jag har nämnt lönebidrag i mina ansökningar och jag har aldrig fått svar från dem. Så jag har slutat nämna det. Men jag får inte svar i alla fall.

Vilopaus på jobbet har provats och det fungerade inte. Då börjar min hjärna mala: "när ska jag ta rast, hur länge ska jag ta rast, hur vet jag när rasten är färdig, vad är klockan". Dessutom var det omöjligt att ta rast när man var ute på byn och jobbade. Det var omöjligt att komma undan och stänga av alla intryck. Det blir en stress att ta vilopaus på jobbet för att jag känner mig övervakad och lat. Det spelar ingen roll att överenskommelsen finns på papper. Jag känner ändå stress.

Vad tänker du själv du kan göra för att ändra att du känner dig lat, att din hjärna maler mm? Vilket upplägg med vila/pauser hade fungerat bättre osv?

För du kan inte bara kategoriskt avvisa hela grejen med arbetsanpassning och pauser för att ETT upplägg inte passade dig. Utan då får man skruva på det, jobba med sina egna känslor inför det osv.

 

[Enya]

Jag har inget lönebidrag. Men precis sådär är det för mig med. Vissa dagar gör jag nästan ingenting i arbetsväg för jag fungerar inte. Eller så går det extremt långsamt. Andra dagar är jag som vem som helst. Jag kan dock inte köra ”full fart”(halv)dagar hela tiden för då kraschar det. Jobbar också med att inte ha dåligt samvete för det sämre dagarna, och såhär efter 5 år börjar det bli bättre. Även min chef är helt medveten om det, men betraktar mig som högpresterande i det stora hela.

Ja precis, det är det stora hela som ju räknas, och det är faktiskt skönt! Jag kraschar också om jag bara kör på sådär, men jag är en arbetsmyra och har högt driv. Det är en svår kombination att behöva pauser och ha högt driv, så jag har arbetat mycket med mig själv för att kunna hantera det.

 

[Alexandra_W]

Ja precis, det är det stora hela som ju räknas, och det är faktiskt skönt! Jag kraschar också om jag bara kör på sådär, men jag är en arbetsmyra och har högt driv. Det är en svår kombination att behöva pauser och ha högt driv, så jag har arbetat mycket med mig själv för att kunna hantera det.

Ja jag tycker fortfarande det är svårt. Och jag tror det är det för de allra flesta i samma situation. Men det är ju också en tröst, att man dels inte är ensam och dels att det finns verktyg att ändra känslorna kring det. Jag har en bra chef som bromsar mig med när jag börjar vilja för mycket eller tycka att ”det går bra, jag kan ta det med”.

 

[Sel]

Nej, det stämmer inte. Jag var på intervjuer för flera år sedan, runt 2022. År 2022 hade jag en säsongsanställning, sedan arbetslöshet igen. Ny säsongsanställning 2023 på samma plats. Arbetslös efteråt. Ej välkommen tillbaka året därpå. År 2024 och 2025 har jag jobbat 25% under 4 månader. Det har inte kvalificerat mig till ny a-kassa. Sedan juli 2025 har jag städat timmar på ett hotell. Det har blivit cirka 6 timmar om dagen, 2 dagar per vecka, (inte alla veckor för ibland blev det inget alls) förutom de senaste månaderna p.g.a. lågsäsong.

Nuvarande jobb kan jag inte heller försörja mig på.

Inget av dessa jobb har jag kunnat försörja mig på. Jag har försökt hävda att jag nog minsann kan jobba 75%, men min ena boendestödjare som läser mig som en öppen bok, ser att även 12 timmar i veckan gör mig för trött. Läkaren har bestämt över huvudet på mig att jag inte bör jobba mer än 50%. Jag kan tycka att det är rätt skönt att läkaren fattat det beslutet. Tyvärr dröjer ansökan om sjukersättning p.g.a. kö till arbetsterapeut som måste göra en kartläggning av mig innan ansökan.

Jag tycker väl ändå att 2022, 2024 och 2025 räknas som "de senaste åren" när det gäller både jobba och intervjuer. Att det sedan inte har lett till fasta anställningar är olyckligt, men du har både blivit kallad till och faktiskt Fått arbete! Det är inte fy skam! Så synd att du inte kan se det som en framgång - det betyder att du inte alls är helt oattraktiv på arbetsmarknaden.
Sedan är det jättesynd att du har begränsningar särskilt när det kommer till avstånd som säkert gör det hela ännu svårare, men samtidigt är du ju ingalunda så "oanställningsbar." som du försöer få det att framstå.
Jag hoppas givetvis att det löser sig så att du får igenom sjukersättning och/eller arbetsbalans.

 

[Enya]

Ja jag tycker fortfarande det är svårt. Och jag tror det är det för de allra flesta i samma situation. Men det är ju också en tröst, att man dels inte är ensam och dels att det finns verktyg att ändra känslorna kring det. Jag har en bra chef som bromsar mig med när jag börjar vilja för mycket eller tycka att ”det går bra, jag kan ta det med”.

Precis. Det är ju inte lätt, men man måste vilja arbeta på det för att det ska fungera så att man klarar sig ändå. Och ha en dialog med chefen. Min bromsar också. Skönt att inte vara ensam heller som du skriver, det här kämpar vi nog alla med mer eller mindre.

 

[Tissla]

Fast det är väll rätt tydlig att det är helt omöjligt att arbeta på ett sätt som gör att för att få i hop en halvtid så måste man spendera 12h på jobbet. Själv blir jag trött bara av att vistas på min arbetsplats, att vila där är inte möjligt, jag kan helt enkelt inte återhämta mig. Så det är inget konstigt med att man orkar med att göra saker hemmet man orkar bara inte med att göra dom så effektivt så att det går att få en lön för det.

Men vem har en massa energi efter jobbet och pendling på det? Jag gör inte en massa saker då, utan det får.jag göra på lediga dagar. Tror att denna tro att alla är så aktiva är helt fel och kanske TS ska skruva ner den ambitionen. Jag är trött när jag jobbat. Har en fysiskt jobb som frestar på min kropp så vila och återhämtning är det jag pysslar medn5 dagar i veckan efter jobbet. 2 dagar kan jag hålla på med mina projekt. Det är nog en rätt vanlig verklighet.

Just kravet att man ska kunna hålla igång lika mycket som när man går hemma på heltid, eller nästan heltid är för de flesta, även utan diagnoser en utopi och ju äldre jag blir, ju mindre orkar jag. Gjorde helt klart mer efter jobbet när jag var 20 än nu när jag är 60.

 

[Tissla]

Jag tycker väl ändå att 2022, 2024 och 2025 räknas som "de senaste åren" när det gäller både jobba och intervjuer. Att det sedan inte har lett till fasta anställningar är olyckligt, men du har både blivit kallad till och faktiskt Fått arbete! Det är inte fy skam! Så synd att du inte kan se det som en framgång - det betyder att du inte alls är helt oattraktiv på arbetsmarknaden.
Sedan är det jättesynd att du har begränsningar särskilt när det kommer till avstånd som säkert gör det hela ännu svårare, men samtidigt är du ju ingalunda så "oanställningsbar." som du försöer få det att framstå.
Jag hoppas givetvis att det löser sig så att du får igenom sjukersättning och/eller arbetsbalans.

Sen kan ju jag tycka att har man problem med avstånd, kanske man inte ska bosätta sig mitt i spenaten. Det är ju att sätta käppar i hjulet för sig själv på arbetsmarknaden.

 

[Sel]

Sen kan ju jag tycka att har man problem med avstånd, kanske man inte ska bosätta sig mitt i spenaten. Det är ju att sätta käppar i hjulet för sig själv på arbetsmarknaden.

Jag tror inte att de problemen fanns just då. Livet förändras ju.

 

[Alexandra_W]

Men vem har en massa energi efter jobbet och pendling på det? Jag gör inte en massa saker då, utan det får.jag göra på lediga dagar. Tror att denna tro att alla är så aktiva är helt fel och kanske TS ska skruva ner den ambitionen. Jag är trött när jag jobbat. Har en fysiskt jobb som frestar på min kropp så vila och återhämtning är det jag pysslar medn5 dagar i veckan efter jobbet. 2 dagar kan jag hålla på med mina projekt. Det är nog en rätt vanlig verklighet.

Just kravet att man ska kunna hålla igång lika mycket som när man går hemma på heltid, eller nästan heltid är för de flesta, även utan diagnoser en utopi och ju äldre jag blir, ju mindre orkar jag. Gjorde helt klart mer efter jobbet när jag var 20 än nu när jag är 60.

Just det här är en av de saker jag ofta diskuterat med @Wille tidigare. Att det är otroligt lätt att tro att ”alla andra” klarar en massa. Och så känns sig dålig/sämre för man inte gör det. Men utan att inse att de allra flesta andra faktiskt inte heller orkar det.

Vi har bla diskuterat matlagning och huruvida alla har ork att laga mat varje dag eller inte.

 

[Tissla]

Jag tror inte att de problemen fanns just då. Livet förändras j

Just det här är en av de saker jag ofta diskuterat med @Wille tidigare. Att det är otroligt lätt att tro att ”alla andra” klarar en massa. Och så känns sig dålig/sämre för man inte gör det. Men utan att inse att de allra flesta andra faktiskt inte heller orkar det.

Vi har bla diskuterat matlagning och huruvida alla har ork att laga mat varje dag eller inte.

Jag äter bara mackor allt för många dagar för att jag inte orkar laga mat. Försöker laga mycket när jag gör det och frysa in men det går sådär. Mycket få rätter smakar bra upptinande enligt mig.

 

[monster1]

Men vem har en massa energi efter jobbet och pendling på det? Jag gör inte en massa saker då, utan det får.jag göra på lediga dagar. Tror att denna tro att alla är så aktiva är helt fel och kanske TS ska skruva ner den ambitionen. Jag är trött när jag jobbat. Har en fysiskt jobb som frestar på min kropp så vila och återhämtning är det jag pysslar medn5 dagar i veckan efter jobbet. 2 dagar kan jag hålla på med mina projekt. Det är nog en rätt vanlig verklighet.

Just kravet att man ska kunna hålla igång lika mycket som när man går hemma på heltid, eller nästan heltid är för de flesta, även utan diagnoser en utopi och ju äldre jag blir, ju mindre orkar jag. Gjorde helt klart mer efter jobbet när jag var 20 än nu när jag är 60.

Det känns som att du pratar om något annat nu än det jag beskriver. Dvs varför man orkar göra en tillsynes likvärdig uppgift hemma men inte orkar/ klara av att ha ett arbete som innehåller den uppgiften. Typ om du orkar ta hand om din häst varför klara du inte av ett arbete som hästskötare då. Ork efter arbete är en intressant diskussion men det var inte det det handlade om här.

 

[Wille]

Vad tänker du själv du kan göra för att ändra att du känner dig lat, att din hjärna maler mm? Vilket upplägg med vila/pauser hade fungerat bättre osv?

För du kan inte bara kategoriskt avvisa hela grejen med arbetsanpassning och pauser för att ETT upplägg inte passade dig. Utan då får man skruva på det, jobba med sina egna känslor inför det osv.

Ingen aning. Verkligen ingen aning. Jag är autistisk och fruktansvärt plikttrogen. Lat får man inte vara.

Att jag är autistisk gör att jag behöver ramar utifrån, men då går jag väl bara och tittar på klockan hela tiden. Vilket också är en stress.

Jag tycker väl ändå att 2022, 2024 och 2025 räknas som "de senaste åren" när det gäller både jobba och intervjuer. Att det sedan inte har lett till fasta anställningar är olyckligt, men du har både blivit kallad till och faktiskt Fått arbete! Det är inte fy skam! Så synd att du inte kan se det som en framgång - det betyder att du inte alls är helt oattraktiv på arbetsmarknaden.
Sedan är det jättesynd att du har begränsningar särskilt när det kommer till avstånd som säkert gör det hela ännu svårare, men samtidigt är du ju ingalunda så "oanställningsbar." som du försöer få det att framstå.
Jag hoppas givetvis att det löser sig så att du får igenom sjukersättning och/eller arbetsbalans.

Jag är inte oduglig, men har svårt att övertyga arbetsgivare om det. Städningen på hotellet fick jag genom att åka dit och lämna en spontanansökan till hotellets ägare. Tyvärr har min rygg svårt att klara av jobbet. Jag skulle behöva vara ledig var tredje dag för att ryggen ska få återhämta sig. Ryggen går ju också att träna, men jag har svårt att få till träningen.

Men vem har en massa energi efter jobbet och pendling på det? Jag gör inte en massa saker då, utan det får.jag göra på lediga dagar. Tror att denna tro att alla är så aktiva är helt fel och kanske TS ska skruva ner den ambitionen. Jag är trött när jag jobbat. Har en fysiskt jobb som frestar på min kropp så vila och återhämtning är det jag pysslar medn5 dagar i veckan efter jobbet. 2 dagar kan jag hålla på med mina projekt. Det är nog en rätt vanlig verklighet.

Just kravet att man ska kunna hålla igång lika mycket som när man går hemma på heltid, eller nästan heltid är för de flesta, även utan diagnoser en utopi och ju äldre jag blir, ju mindre orkar jag. Gjorde helt klart mer efter jobbet när jag var 20 än nu när jag är 60.

Jag skulle inte ha ork alls under helgen. Och det blir ju olidligt att gå omkring som en tryckkokare hela tiden och svära för att man inte orkar minsta motgång, såsom att tappa en gaffel i golvet. Jag blir ilsken när jag är för trött, men måste orka ändå. Och det är inte kul att vara arg precis hela tiden.

Sen kan ju jag tycka att har man problem med avstånd, kanske man inte ska bosätta sig mitt i spenaten. Det är ju att sätta käppar i hjulet för sig själv på arbetsmarknaden.

Jag hade ett jobb på distans då. Åkte till Stockholm en gång i månaden för att träffa min chef. Jag trodde jag skulle ha det jobbet för evigt. Sen kom coronan...

Och under tiden har jag också drabbats av utmattning och jag har fått återfall i min ångestproblematik. Inget jag planerade direkt.

 

[Alexandra_W]

Ingen aning. Verkligen ingen aning. Jag är autistisk och fruktansvärt plikttrogen. Lat får man inte vara.

Att jag är autistisk gör att jag behöver ramar utifrån, men då går jag väl bara och tittar på klockan hela tiden. Vilket också är en stress.

Ett sätt skulle ju då vara att inte ha klocka.
Men när du vilar hemma, hur gör du då?
Tar du dina dagar helt som de kommer eller har du någon slags grundstruktur? Att börja ha en grundstruktur och schemalägga vila hemma är ju en start. Och ja det är trist och tråkigt osv - men det är också det absolut första och mest universella råd som precis alla är överens om. Man måste när orken är nedsatt planera in vila. Idealiskt innan man blir trött.

Jag jobbar som sagt fortfarande med det fem år senare, men det går bättre och bättre.

 

[Wille]

Ett sätt skulle ju då vara att inte ha klocka.
Men när du vilar hemma, hur gör du då?
Tar du dina dagar helt som de kommer eller har du någon slags grundstruktur? Att börja ha en grundstruktur och schemalägga vila hemma är ju en start. Och ja det är trist och tråkigt osv - men det är också det absolut första och mest universella råd som precis alla är överens om. Man måste när orken är nedsatt planera in vila. Idealiskt innan man blir trött.

Jag jobbar som sagt fortfarande med det fem år senare, men det går bättre och bättre.

Jag vilar när jag behöver. Inte en chans att det skulle fungera att planera in sånt och att också planera när jag gör saker. Jag fungerar inte på det sättet alls. En sån grej kommer det bli en rejält brant uppförsbacke av. Och det skulle trötta ut mig. Jag lyckas ju inte ens utföra saker jag schemalagt i mobilen.

 

[Alexandra_W]

Jag vilar när jag behöver. Inte en chans att det skulle fungera att planera in sånt och att också planera när jag gör saker. Jag fungerar inte på det sättet alls. En sån grej kommer det bli en rejält brant uppförsbacke av. Och det skulle trötta ut mig. Jag lyckas ju inte ens utföra saker jag schemalagt i mobilen.

Har du provat? Som sagt det är något det råder extremt stor enighet om. Men det går inte automatiskt eller lätt, så det är inget nederlag om man i början misslyckas, känner att det inte kommer fungera, att det är svårt mm

 

[athena_arabians]

Problemet är väl att man inte kan ta dessa jobb för att man saknar kompetens och/eller förmåga.

Jag söker exempelvis städjobb fast min rygg inte håller för det. Det kan hålla i två dagar. Sen kan jag inte gå. Brukar släppa efter en halv dag eller så, men jag är inte i bruksskick alls innan det. Minns en dag när jag inte ens kunde krypa på alla fyra. Fick ringa efter hjälp.

Klarar du av tyngre trädgårdsjobb klarar du att städa. Det är en fråga om ergonomi och träning (och det säger jag som har en rätt trasig kropp... jag måste tänka mig för hur jag arbetar med tyngre saker men nog går det).

Sedan är du som vanligt föraktfull gentemot de som kommer med invändningar till ditt tankesätt och attityd. Att påstå att @Alexandra_W fått jobb pga tur är så enormt fult och förminskande att det finns inte.

Tyvärr sätter du upp väggar för dig själv hela tiden när du säger att det går inte, det fungerar inte osv. Det blir i sig självuppfyllande, har en bestämt från början att det går inte så kommer det inte att göra det. Det kanske är så att du inte klarar ett jobb fullt ut utan anpassningar men guess what? Det är det många som behöver, på olika nivåer.

 

[Grazing]

Jag vilar när jag behöver. Inte en chans att det skulle fungera att planera in sånt och att också planera när jag gör saker. Jag fungerar inte på det sättet alls. En sån grej kommer det bli en rejält brant uppförsbacke av. Och det skulle trötta ut mig. Jag lyckas ju inte ens utföra saker jag schemalagt i mobilen.

Fast vilar du när du känner att du behöver det så är det oftast försent. Speciellt som autistisk så är det superviktigt att vila trots att man känner att man hade orkat mer. Det är viktigt att förebygga saker och ting och leva runt det. Därför är det jättebra att som autistisk planera in vila hur tråkigt det än är och hur lite man än tycker att man behöver det för tillfället för att senare inte få ett smärre sammanbrott och hamna i en utmattningskänsla som är svår att ta sig ur

När det gäller autism och sådant är det viktigaste att lära sig acceptans, att det är så här och såhär hur skit det en känns men att anpassa sig och kroppen efter det gör att man kan uppehålla ett hyfsat stabilt både känsloliv och den jobba känslan att inte orka någonting.

 

[Wille]

Har du provat? Som sagt det är något det råder extremt stor enighet om. Men det går inte automatiskt eller lätt, så det är inget nederlag om man i början misslyckas, känner att det inte kommer fungera, att det är svårt mm

Varje dag klockan 11 ringer min mobil och säger att jag ska borsta tänderna. Jag förstår varför jag bör göra det. Gör jag det? Nej, det gör jag inte.

Jag har tidigare försökt införa rutiner. Att jag t.ex. ska träna varje dag (vilket jag verkligen behöver). Det funkar i bästa fall en kort period. Sen orkar jag inte längre ta mig i kragen. Det är oerhört utmattande att leva sitt liv med ett grepp i kragen hela tiden.