Jag hade ingen aning om fällandet! De känns ju annars rätt "lagom" som sällskapkatter sådär.
Ja det är ett gamble, det förstår jag. Jag kan tänka mig en lugnare katt om jaktlusten är lägre. Jag kommer ändå inte kunna ha en så aktiv katt som jag skulle vilja då min sambo vill ha en coollugn katt som är lite dissig. Jag vill bara inte ha en katt som mest sover bort dagarna.Jag tänker lite som någon skrev tidigare att med aktiv katt kommer jaktlust... eller med alla katter förutom de riktigt loja som perser och liknande i alla fall. Det var dels därför jag inte rekommenderade vare sig min egen (oriental. Kim skulle dräpa allt han kom över om han gick lös ute tror jag, och är smidig nog att lyckas) och burman. De två burmor jag har i närheten är Väldigt effektiva jägare. Den äldre släpade in en vuxen kanin genom kattluckan.
Jag tänker att om man vill ha en aktiv katt men som ändå håller sig på gården när den är ute är det Catio eller koppel som gäller, lite krasst sådär.
Ja tyvärr är det största nackdelen med katter tycker jag. Jag har haft tur med mina huskatter, de har satsat på syrsor och de största djuren de jagat har varit näbbmöss. Så det beror ju verkligen på hur individen är men också rasen spelar roll.
Vet du (eller någon annan) skillnaderna på corater och burmor?
En "icke grinig"-burma och en korat är väldigt lika att ha. Båda två kan verka rätt tjuriga på utställning (de gillar ju inte att vara i samma sal som massa främmande katter) så jag tycker man ska träffa dem i hemmiljö för att förstå hur de är. Man får vara beredd att lägga tid och energi på att umgås och göra saker tillsammans med sin katt, det tycker jag att blivande kattägare ofta underskattar trots att man säger det många gånger.). Det finns dock ett gäng bra koratuppfödare i skandinavien så det brukar inte vara några problem att få tag på en om man faktiskt vill.Tack för en jättebra förklaring! Just nu känns burmor och korater mest intressantaUtseendemässigt eller temperamentsmässigt?
De har liknande ursprung och är lika på många sätt, men burman har avlats i väst mycket längre och har därmed en mer utställningsinriktad typ, koraten varierar mer i typ men har kvar mer av det thailändska ursprunget (vi använder regelbundet inmönstrade ursprungskatter från Thailand för att hålla avelsbasen bredare, på burman gör man det väldigt sällan). Båda två är sociala och ofta smarta katter, man får se upp ibland så att inte katten tränar ägaren mer än tvärtom. De uppskattar att leka och träna tillsammans med sina människor mer än att härja runt själva.
Båda raserna kan vara tuffa mot katter som de uppfattar som "inte familj" men bildar tighta familjeband med sina egna. Bland avelskatter har jag hört om flera fall av burmahonor som mobbat andra honor, vilket jag nog aldrig hört talas om när det gäller korater. Däremot kan korathanar vara slagskämpar mot andra hankatter om de inte kastreras i god tid. Kastrerar man mellan 4-6 mån ålder som rekommenderat har man inte det problemet.
Jag upplever att man oftare stöter på burmor som kan vara lite speciella att handskas med och ärligt talat rätt griniga mot människor också om det inte passar dem, koraterna är i regel väldigt människokära och möjligen jobbiga för att de inte låter en vara ifred.
Utseendemässigt är de av liknande modell och pälstyp. Burman ska ha en rätt hårt markerad profil, öron som sitter längre ner och vinkel på ögonen så att de ser lite barska ut. Koraten har mjukare markerad profil, lite högre placerade öron och stora, öppna ögon (ser sneda ut när de inte är helt öppna ut, till skillnad från tex britter). Pälsen är kort, utan underull och silkig. Jag upplever att koraternas päls ofta är kortare mer utan ull än burmorna, framförallt i linjer med mycket thailändskt blod. Korater är alltid blå med silverskimrande yta och har gröna ögon som vuxna. Burman finns i en mängd burmamaskade färger och har gula/orange ögon.
Burmor är mycket lättare att få tag på som en av de vanliga korthårsraserna, korater tillhör de absolut minsta raserna (men ironiskt nog också en av de raser som har absolut lägst inavelsprocent när man DNA-testar dem
Måste bara följa upp det här, för idag har han jagat lite mer intensivt än annars.Min oriental är en helt värdelös jägare. Han försöker mest stirra ihjäl sina byten (flugor och andra insekter som kommer in), möjligen klappa på dom lite med mjuk tass, och sen går han därifrån när han ledsnat
Kim jagar typ allt. Äter insekter till frukost, fiskar upp halvtinat kött ur vattenbadet och försöker hoppa på duvor och kråkor när han är ute i koppel.
Passi blir rädd när det flyger fåglar utanför balkongenKim jagar typ allt. Äter insekter till frukost, fiskar upp halvtinat kött ur vattenbadet och försöker hoppa på duvor och kråkor när han är ute i koppel.
, och tycker att koppelpromenader är jätteläskiga. Han hade aldrig klarat sig som utekatt . Men utställningar sov han sig igenom helt obrydd och var inte ens lite blyg på domarbordet (men den karriären la vi ner eftersom jag tyckte att det var för tråkigt och han är ändå inte utställningssnygg så en titel fick räcka)Det är ändå ganska skönt att det kan flyga in vad som helst utan att alla krukväxter i fönstren får sätta livet till
. 
Fast vad är det din sambo tror om mer aktiva katter? Att de inte är keliga, eller är det att de faktiskt är livliga som skrämmer?
Han vill helst inte ha husdjur men katt är ok. Så en katt som är väldigt självständig (dvs inte stör honom) och som är lite svårflörtad är hans typ av katt. Medan min är det motsattaFast vad är det din sambo tror om mer aktiva katter? Att de inte är keliga, eller är det att de faktiskt är livliga som skrämmer?
. Men såklart vill jag inte ha de galnaste som typ bengaler. Lite sömn vill jag få 
.
