Vill inte gå i dagvård

För ett tag sen så skrev jag att vi hade pratat om dagvård och att jag kanske skulle börja i ungefär mitten av september. Men har tänkt ganska mycket på det och jag har bestämt att jag inte ska gå i dagvård. Och då tycker säkert många att jag är jätte dum som inte vill det och att jag inte vill ha hjälp och så men det är INTE så!
Men det jag har läst så står det ofta att det är från 16 år. Så ifall det är så här skulle jag inte ens passa där iallafall. Så det är en andledning att jag inte vill.
Och sen att man är där många timmar varje dag och att man ät typ en grupp med flera andra. Och det vet jag att jag skulle INTE klara för blir sååå stressad av att träffa andra och så. Så det skulle inte gå bra alls och jag skulle få massa ångest av det.
Och en till sak som står på många ställen att man ska ha hög mottivation och vilja förändra liksom. Och det har inte jag. Utan såfort jag skulle få chansen så skulle jag inte äta som dom bestämmer eller typ skära mig eller nåt sånt. Så skulle inte vara säkert eller hur man ska säga och att jag vill inte behöva börja känna massa nya människor och allting. För jag skulle ändå bara må sämre av det.
Men ja så jag har iallafall bestämt att jag INTE vill gå i dagvård. Men vet inte om jag får säga nej eller om dom bara bestämmer att jag ska. Men ifall jag VET att det skulle gå jätte dåligt och bara bli skit av allting om jag skulle gå där så fattar jag inte varför dom isåfall skulle tvinga mig. Eller ja det skulle bara bevisa isåfall att dom inte lyssnar och inte bryr sig vad jag säger.
Men jag ska ha läkar samtal imorgon tror jag så tänkte säga det då så får jag väl se vad dom säger. För vet inte vad det finns för alternativ heller om jag kan få bara börja skolan som vanligt om jag får komma härifrån eller om jag isåfall bara måste sitta hemma eller hur dom tycker.
Men ja det är väl det om dagvård som jag har tänkt på. Och idag blir bara en vanlig dag tror jag och har fortfarande att jag inte får ha permison och inte vara ifred så kanske ska träffa hundarna i eftermiddag men annars är det nog bara sitta och typ ruttna bort.
Lägger in en skitful bild också som jag höll på med igår och imorse. Som är jätte ful och ville typ riva sönder den men jag gjorde klart iallafall.

 

[LiviaFilippa]

Det var olika åldrar. Jag tror alla var vuxna och yngsta i slutet av tonåren. Så de var ju äldre än du.

Just den trauma-gruppen hade folk varit med om väldigt extrema trauman. Och många hade burit på dem i många år just för att man bara inte kunde prata om saker. Man hade fått en låsning och blivit så där som du var när du var tom.
Jag var väl värst på så sätt iom att jag verkligen inte kunde få ur mig sakerna. Den första omgången i gruppen trodde terapeuten och läkaren att jag bara sket i det tills de insåg hur allvarlig min låsning var och hur mycket jag kämpade. Jag hade stängt av så mycket under så många år att jag bara inte kunde öppna upp ordentligt förrän på slutet av de 5-6 v som vi gick heltid varje dag. Och även efter det hade jag många år i terapi för att kunna få ur mig saker. Men det är ju just det terapi och vård ska hjälpa en med. De ska hjälpa en förstå sina känslor och hitta ett sätt att kommunicera dem för att man sen ska få hjälp.

Nu iom inriktningen på den här gruppen så var det inte bara terapi som byggde på "prat".
Utan man jobbade med musikterapi/bildterapi, attitydgrupp(där man fick hjälp att ändra attityd till sina känslor, tankar, problem, händelser som skett etc), man gjorde livslinje där man sedan pratade om de viktiga händelser som var på den etc.
Det finns en massa sätt att få ur känslor ur människor som kanske inte genom att prata kan få fram allting.
Och även i vanlig terapi där man pratar så finns det duktiga terapeuter/psykologer som vet vad de ska fråga och hur de ska få folk att dels börja prata men också styra in på vad man behöver prata om, i grupp eller solo.
Så det är inte så mycket gruppen som påverkar pratet som det pratas om som terapeuten som leder allt.
Jag vet att tex bildterapi kan användas i anorexi-behandling på vissa ställen. Det kan ju vara en öppning för att börja prata.

Det med att du inte kunde få ut det så är det ju så det blir för mig också. Att såfort jag ska prata med läkaren så blir det typ minsta lilla svåra saken eller att hon inte fattar så KAN jag inte säga nåt. Eller så blir jag arg bara. Och samma med dom andra i personalen så om dom försöker prata med mig så oftast kan jag inte svara om det är nåt jobbigt eller så. Så dom tror ju säkert att jag är tjurig och dum bara men det är som att det inte går och jag får jätte mycket ångest.

 

[LiviaFilippa]

Här finns förresten information om hur behandling av ätstörningar brukar gå till, ifall du vill läsa:

https://www.akademiska.se/for-patient-och-besokare/ditt-besok/undersokning/atstorning/

Kanske är det sådant du redan känner till, men jag tycker det känns bättre när jag läser på och vet mer om hur vården tänker.

Tack för tipset! Jag ska läsa där snart

 

[LiviaFilippa]

Jag förstår

Men målet kanske kan vara att du med tiden inte ska ha så svår ångest? Att du ska lära dig nya sätt att vara, så att ångesten inte får så stort livsutrymme?

Jag förstår att det känns avlägset just nu. Men det är möjligt! Ångest är inte ett permanent tillstånd. Man kan absolut bli frisk från ångest. Men det kräver att man får hjälp med att utmana de tankemönster som triggar ångesten. I början är det kanske svårt att ens förstå vad det är som drar igång alarmet i kroppen, men de människor som jobbar med just sånt här är jätteduktiga på att hjälpa folk som har ångest.

Jag har (för ett par år sedan) pratat om ångest med en bekant som är specialistläkare i psykiatri. Hans uppfattning är att ångest för det första är väldigt vanligt och för det andra är ganska lättbotat. Man måste bara komma till rätt person som kan hjälpa en på rätt tankestig.

Som jag skrev i din andra tråd har jag förr haft mycket problem med ångest. Men jag fick hjälp och det blev bättre! Jag hade aldrig trott då att det skulle kunna bli så bra som det är idag.
Men det krävde att jag lärde mig tänka på ett nytt sätt, släppa kontrollen och lita på att saker faktiskt ordnar sig. Jag klarar av att lösa saker när de kommer, jag behöver inte ha 100 färdiga planer "ifall att".

Mitten av september är ju ändå två veckor bort. Mycket hinner hända på två veckor.

Jag fattar att det kanske verkar för dig som att mycket kan ändras innan mitten av september. Men jag har varit här i mer än en MÅNAD nu och det är inte bättre. Eller ja endel saker är ju bättre men endel saker är mycket sämre också. Och jag tror inte dom kommer hinna försvinna på två veckor.
Och en till sak att det är som att ALLT blir jätte stort och jätte jobbigt som inte var det alls förr. Som idag när jag skulle träffa hundarna så skulle min moster och ena kusin komma också för dom var ändå på sjukhuset. Och jag brukar ju träffa dom jätte ofta så det borde inte vara jobbigt alls och det var ju en possitiv sak! Men ändå så fick jag sååå mycket ångest och nästan en panik attack och allt blev jätte jobbigt bara för det. Så jag fattar inte hur det ens skulle gå att jag skulle gå i dagvård liksom plus att jag fattar inte om dom helt plötsligt då tycker att jag klarar det men nu får jag inte ens duscha ifred liksom.
Så då tror jag ändå det är för dom inte vill ha mig kvar här föralltid. Och det fattar jag ju att dom inte vill! Och om jag skulle vara i dagvård så kanske mamma och pappa kunde börja jobba som vanligt igen också och alla andra skulle väl tycka det var jätte bra. Men det skulle inte det för mig.
Och förresten så tycker jag inte ens att det är anorexi som är mitt största problem nu iallafall så skulle inte passa där ändå.

 

[Motacilla]

Kanske det är så att du framför allt behöver få hjälp med ångesten? Det verkar som att det är väldigt jobbigt för dig just nu med starka ångestattacker.

Jag tror ändå inte att de vill bli av med dig. Men de kanske vill slussa dig vidare till en annan vårdform. Nu kan jag inte säga så mycket om vilken typ av vård du får just nu eller vad planen är framöver. Men jag tycker du ska be att läkaren ska förklara mer för dig.

Eventuellt kan det hända att nästa vårdsteg - dagvården - har bättre möjligheter till psykoterapi. Det är framför allt i psykoterapi man jobbar med ångest och lär sig att hantera sitt liv så att ångesten inte får så stor del i ens liv.

Jag tror inte att någon tänker att du ska vara "klar" för att kunna bli flyttad vidare. Säkert behöver du uppfylla vissa kriterier, men frisk behöver du inte vara.

Vad tänker du att är ditt största problem?

 

[Sleepy]

@EmmaFilippa Det där med mitten av september är inte skrivet i sten; sånt kan ändras. Din behandling anpassas efter hur du mår och vad som är lämpligt. Bara andas.

 

[LiviaFilippa]

Kanske det är så att du framför allt behöver få hjälp med ångesten? Det verkar som att det är väldigt jobbigt för dig just nu med starka ångestattacker.

Jag tror ändå inte att de vill bli av med dig. Men de kanske vill slussa dig vidare till en annan vårdform. Nu kan jag inte säga så mycket om vilken typ av vård du får just nu eller vad planen är framöver. Men jag tycker du ska be att läkaren ska förklara mer för dig.

Eventuellt kan det hända att nästa vårdsteg - dagvården - har bättre möjligheter till psykoterapi. Det är framför allt i psykoterapi man jobbar med ångest och lär sig att hantera sitt liv så att ångesten inte får så stor del i ens liv.

Jag tror inte att någon tänker att du ska vara "klar" för att kunna bli flyttad vidare. Säkert behöver du uppfylla vissa kriterier, men frisk behöver du inte vara.

Vad tänker du att är ditt största problem?

Jag får typ ingen vård nu. Eller alltså allt är väl vård på ett sätt men är inte att det är nån behandling liksom. Utan det är bara att äta och vila typ och sen allt att jag inte får vara själv och sånt. Men som jag har fattat så är det att jag ska bli stabil typ så är behandling sen liksom. Men vet inte vad dom gör om jag aldrig blir stabil som dom tycker.
Och ja jag tycker mitt största problem går inte att säga EN sak. Men tycker inte anorexin iallafall för dom flesta dagarna kan jag iallafall följa matschemat okej om jag kan äta det jag brukar på mellanmål och så och inte gör liksom utmaningar. Men skulle säga att ångest och alla jobbiga tankar är mycket större problem och att jag känner mig hela tiden konstig i huvudet och inte sover bra och alla såna saker.

 

[LiviaFilippa]

@EmmaFilippa Det där med mitten av september är inte skrivet i sten; sånt kan ändras. Din behandling anpassas efter hur du mår och vad som är lämpligt. Bara andas.

Jag hoppas det men jag tror ändå aldrig jag kommer passa för dagvård.

 

[Motacilla]

Försök att inte fundera så mycket på hur det eventuellt ska bli. Allt kommer att lösa sig på ett eller annat sätt.

Som Sleepy skriver, så behöver inget bestämmas exakt just nu. Planer kan förändras utgående från hur du mår och vad du klarar av.

Försök hålla dig sysselsatt när tankarna kommer krypande. Sätt igång en podd, börja pyssla.

Nu börjar det bli läggdags så jag säger godnatt!

 

[LiviaFilippa]

Försök att inte fundera så mycket på hur det eventuellt ska bli. Allt kommer att lösa sig på ett eller annat sätt.

Som Sleepy skriver, så behöver inget bestämmas exakt just nu. Planer kan förändras utgående från hur du mår och vad du klarar av.

Försök hålla dig sysselsatt när tankarna kommer krypande. Sätt igång en podd, börja pyssla.

Nu börjar det bli läggdags så jag säger godnatt!

Jag vill bara inte att ännu mer ska handla om anorexin. Jag är så trött på allt som har med det att göra så vill inte veta att ännu mer behandling och så mot den väntar liksom. Utan vill bara att alla ska sluta ha fokus på det sluta prata om det sluta vara så besatta. Som bara okej jag hade det men jag kan väl få ett matschema som funkar så kan jag följa det exakt och bara sluta med allt med anorexi och ha fokus på nåt viktigare. Och så kan det ju inte bli om jag måste gå i dagvård.
Men ja det är ju bara hur jag skulle vilja som dom inte brukar bry sig då mycket om ändå.

 

[stjarnhimmel]

Okej så det är alla möjliga som går där blandat? Är det både unga och vuxna blandat också?

Ja det är allt från barn till de i pensionsålder och med olika problematik.

 

[sorbifolia]

Du, jag håller helt med dig att anorexin inte är ditt primära problem, jag tror snarare att den är ett symptom. Att banta har blivit ett sätt att hantera svårigheter som ångest etc. MEN anorexian är farlig, den kan döda dig i värsta fall, eller skada kroppen permanent. Därför har de fokuserat så mycket på den hittils.

Men det att du själv numera ser att de jobbiga tankerna och att du har svårt att sova är större och viktigare problem, och vill att de fokuserar på det istället, det är ju ännu ett framsteg! Förhoppningsvis så kan du få börja med någon form av terapi OM du ska testa ut dagvård snart. Hade du eller din pappa frågat läkaren angående terapi tidigare?

 

[LiviaFilippa]

Nu har jag haft läkar samtal idag. Och det gick väl inte så bra. För först så var det om den medicinen för ångest och att jag egentligen inte vill ta den. Men då tyckte hon att jag ska ta den ändå varje kväll för är ju mest då det brukar bli jobbigast plus att jag sover lite bättre då. Och att man inte blir beroende av den och så. Men jag tycker ändå inte det känns bra för vill inte ta medicin hela tiden.
Men ja sen var det iallafall om dagvård och det. Och som hon sa nu var att jag isåfall skulle ha en som jobbar där som har extra koll liksom. Så jag pratar med den och så och att man nog kan vara bara med den också. Så som ni skrev här också. Och att OM jag skulle gå i dagvård så skulle jag isåfall vara kvar här på kvällarna och nätterna ett tag till så dom ser att det funkar och att det finns personal hela tiden liksom. Så kanske jag skulle bli utskriven härifrån efter några veckor OM dagvården skulle fungera bra och allt sånt.
Men det känns ändå inte som det är nåt för mig och försökte förklara det också men det gick inte så bra. Så hon bestämde att jag ska stå kvar på nån typ väntelista så får jag komma dit på ett besök först när det är dags. Men jag vet ju redan att jag kommer säga nej då men men.
Sen var det vägning och sånt och då var hon inte nöjd med det. För har inte gått upp i vikt som jag måste. Utan hade gått ner lite nu. Alltså bara LITE så jag tycker inte det borde spela nån roll. Och tror ju knappast att min kropp blir jätte sjuk direkt för jag väger liiite mindre nån gång. Men ändå så ändrade hon tillbaka till att jag inte får gå ute och allt detdär igen så det stoppas nu så jag inte tappar mer i vikt. Som jag tycker är väldigt överdrivet för att jag har gått ner jätte lite men det är ju hon som bestämmer allt sånt.
Men ska få prova ha permison igen men BARA hem eller till stallet och om det går bra med att säga till om jag mår jätte dåligt. Så får inte välja nåt annat innan nästa läkar samtal iallafall. Och jag tror inte jag vill åka till stallet om jag inte får gå till hagen ens och inte får rida nu heller men ska iallafall hem och gosa med hundarna idag.
Så det var väl typ alla stora saker vi pratade om tror jag. Så mest dåligt men får iallafall åka hem en liten stund så det var ju iallafall NÅNTING bra också!

 

[Motacilla]

Jag tycker ändå det låter som att ni haft ett okej samtal. Jag förstår att det inte känns roligt att höra att det blir restriktioner igen (eller vad man ska kalla det), men du får försöka lita på att läkaren vet vad som är bäst för dig.

Jag är övertygad om att de här gränserna med vikter och så är till för att du ska må så bra som möjligt. Det kanske känns dumt för dig, men lita på att människor som har lång erfarenhet av att sköta om patienter med ätstörningar vet vad som funkar bäst.

När det gäller medicinen tycker jag att du ska lyssna på läkaren. Det är väldigt viktigt att du får sova tillräckligt, och eftersom medicinen verkar fungera bra för det ändamålet så tycker jag att du ska göra som hon vill. När du börjar må bättre kommer läkaren att säga till att du kan sluta med den (rättare sagt: hon förnyar inte receptet då längre).

Och dagvården behöver du ju inte bestämma NU. Även om det säkert känns som att du ALDRIG vill gå där så kanske det ändå är en idé att inte bestämma det just nu. Lämna den dörren lite på glänt och se hur det känns om några veckor. Du kan ju faktiskt inte veta hur det är innan du har provat. Just nu har du tankar om hur det kanske är i dagvård, men du har inte fakta.

 

[Motacilla]

Här en bra text om hur man kan jobba med sitt tänkande, läs gärna:

https://www.ahum.se/bloggen/sa-bryter-du-negativa-tankemonster/

 

[LiviaFilippa]

Jag tycker ändå det låter som att ni haft ett okej samtal. Jag förstår att det inte känns roligt att höra att det blir restriktioner igen (eller vad man ska kalla det), men du får försöka lita på att läkaren vet vad som är bäst för dig.

Jag är övertygad om att de här gränserna med vikter och så är till för att du ska må så bra som möjligt. Det kanske känns dumt för dig, men lita på att människor som har lång erfarenhet av att sköta om patienter med ätstörningar vet vad som funkar bäst.

När det gäller medicinen tycker jag att du ska lyssna på läkaren. Det är väldigt viktigt att du får sova tillräckligt, och eftersom medicinen verkar fungera bra för det ändamålet så tycker jag att du ska göra som hon vill. När du börjar må bättre kommer läkaren att säga till att du kan sluta med den (rättare sagt: hon förnyar inte receptet då längre).

Och dagvården behöver du ju inte bestämma NU. Även om det säkert känns som att du ALDRIG vill gå där så kanske det ändå är en idé att inte bestämma det just nu. Lämna den dörren lite på glänt och se hur det känns om några veckor. Du kan ju faktiskt inte veta hur det är innan du har provat. Just nu har du tankar om hur det kanske är i dagvård, men du har inte fakta.

Ja jag vet. Allting är ju bara att lyssna på läkaren och göra som hon bestämmer. Men det spelar ju ingen roll egentligen för måste ändå göra så även ifall jag inte håller med.
Och det är inte att jag inte tror hon kan nånting alls men känns som allt jag kanske kan må bättre av får jag inte göra. Och om jag bara får göra saker jag mår sämre av så kommer ju inget bli bättre iallafall så blir bara så himla trött på exakt allt.

 

[Sleepy]

Ja jag vet. Allting är ju bara att lyssna på läkaren och göra som hon bestämmer. Men det spelar ju ingen roll egentligen för måste ändå göra så även ifall jag inte håller med.
Och det är inte att jag inte tror hon kan nånting alls men känns som allt jag kanske kan må bättre av får jag inte göra. Och om jag bara får göra saker jag mår sämre av så kommer ju inget bli bättre iallafall så blir bara så himla trött på exakt allt.

Så som allt var förut fungerade inte; det ledde till att du hamnade där du är nu. Nu får du hjälp att hitta nya vägar framåt. Det blir bra ska du se.

 

[LiviaFilippa]

Så som allt var förut fungerade inte; det ledde till att du hamnade där du är nu. Nu får du hjälp att hitta nya vägar framåt. Det blir bra ska du se.

Nej jag vet. Men efter jag kom hit så har allt med ångest och dåliga tankar och att jag sover dåligt och när jag blir jätte arg och allt sånt har blivit EFTER att jag hamnade här. Så det är nästan bara själva anorexin som har blivit lite bättre. Och OM jag skulle få välja nu skulle jag inte gå tillbaka som det var i somras ändå.

 

[Motacilla]

Det måste vara jobbigt att vara tvungen att anpassa sig till vad läkaren tycker och tänker.
Men anoreximonstret är lömskt och kan smyga sig på när du minst anar det. Därför är det viktigt att verkligen bryta med gamla vanor och tillräckligt länge öva på att göra på ett nytt sätt.

Det tar ändå ett tag att lära sig att göra på ett nytt sätt, och ännu längre innan det nya känns som ett självklart val.

De metoder du själv använde dig av var kanske inte så jättebra eftersom du ändå blev väldigt sjuk då.

 

[Motacilla]

Nej jag vet. Men efter jag kom hit så har allt med ångest och dåliga tankar och att jag sover dåligt och när jag blir jätte arg och allt sånt har blivit EFTER att jag hamnade här. Så det är nästan bara själva anorexin som har blivit lite bättre. Och OM jag skulle få välja nu skulle jag inte gå tillbaka som det var i somras ändå.

Men när du kom in till vården var du helt enkelt för dålig för att kroppen skulle orka känna något. All energi gick åt till att hålla dig vid liv.

Nu när du äter igen har kroppen hunnit ifatt känslorna och därför kommer allt så starkt nu. Men jag förstår att det är jobbigt!

Däremot måste du lära dig att det inte går att ha svält som ett sätt att behärska ångest. Det är vad man kallar en dålig coping-strategi. En fungerande strategi är t.ex pyssel, att lyssna på musik eller skriva dagbok när det känns jobbigt.

 

[nullo-modo]

Nej jag vet. Men efter jag kom hit så har allt med ångest och dåliga tankar och att jag sover dåligt och när jag blir jätte arg och allt sånt har blivit EFTER att jag hamnade här. Så det är nästan bara själva anorexin som har blivit lite bättre. Och OM jag skulle få välja nu skulle jag inte gå tillbaka som det var i somras ändå.

Innan så kontrollerade du ångesten genom att inte äta och nu när du inte kan det längre så är det jobbigt och blossar upp när du inte kan dämpa ångesten genom maten utan måste få hjälp med att hitta andra vägar.