Vill ni hjälpa mig med en ny "Bukeroman"?

[Habina]

Kan kanske vara ett ämne att skriva om. Vem är jag utan min hästidentitet? Tänk en kvinna som i 40-50 eller ändå fler år har varit hästtjej och som nu då krämporna sätter in måste avveckla... det är en tuff omställnig.

Det hade verkligen varit intressant att läsa om. Jag har satt ridningen på paus pga ridhästen dog, har nu en liten ponny och en unghäst som ska sittas in nästa höst. Bara det är en konstig upplevelse, jag är både fysiskt och psykiskt så van att rida åtminstone några gånger/vecka. Nu är det liksom tomt.

Säger inte att det är en dålig tomhet, bara ovant. Att öht inte åka till ett stall och ha det sammanhanget, det måste vara en enorm omställning (tänker pensionären vars identitet var jobbet).

 

[Miran]

Och den här ensamma personen då, vad händer om hon skadar sig eller nåt annat, när det inte finns nån familj som rycker in? Är de ens nån som märker om hon t ex tuppat av hemma i köket?

Det där sätter ju igång ens fantasi... man undrar ju också vad rädslan för att något sådant ska hända kan göra med en människa.

 

[Miran]

Kan kanske vara ett ämne att skriva om. Vem är jag utan min hästidentitet? Tänk en kvinna som i 40-50 eller ändå fler år har varit hästtjej och som nu då krämporna sätter in måste avveckla... det är en tuff omställnig.

Ja öht när du måste ge upp det som varit din identitet, när du inte känner igen dig själv. Just det där med att plötsligt inte ha häst längre kan jag verkligen relatera till själv. Hästar har ju alltid varit så stor del av mitt liv.

 

[Philosophia]

Hej! Börjar med en lite presentation: Jag är författare, har skrivit ca 90 böcker, de flesta för barn och unga. Eftersom det här är ett hästforum så kanske en del av er känner igen Klaraböckerna, Flisan, Millan, Svante, Juli, Saga osv? Jag har också skrivit många ungdomsdeckare, bl.a Dalslandsdeckarna som var rätt populära för några år sedan.

I alla fall. Häromdagen fick jag en notis om att jag varit med i Bukefalos i 22 år!! Jag gillar ju hästar, men nästan mer fascinerad blev jag över alla möjliga och omöjliga ämnen som dök upp här på "Allmänt". Det blev jag inspirerad av och eftersom jag tyckte att det fanns (finns) för få böcker för vuxna hästtjejer så skrev jag en. Det blev den sk "Bukeromanen" (ni kan använda sökfunktionen om ni blir nyfikna eller inte fattar vad jag pratar om). Den boken heter "Du och jag och vi" och kom 2012.

Sedan kom det en Bukeroman nr 2 (som egentligen heter "Kunde varit vi") 2019. En psyklogisk thriller. Även den kan väl sägas vara en hästbok för vuxna.

För en månad sedan släpptes min senaste vuxenroman som heter "DY". Det är också en psykologisk thriller. Huvudpersonen och andra viktiga karaktärer är i min egen ålder, alltså runt 60-65. Jag tycker att det är en grupp som det skrivs alldeles för lite om och vars röster sällan blir hörda. Så det var något jag ville försöka göra.

Nu när jag plötsligt halkade in här på Buke häromdagen så upptäckte jag massor med nick som jag känner igen från förr. ni måste ju också ha blivit 22 år äldre. Så jag tänkte be er (plus nya som kommit till, förstås) om hjälp med inspiraton nu när jag håller på att skriva uppföljaren till DY.

Så vad för ämnen tycker ni att det skrivs för lite om? Vad skulle ni vilja läsa om? Alltså utifrån er livssituation? Det finns så mycket. Åldrandet, att inte bli tagen på allvar, "var det här allt?", varför bryr sig mina barn inte om mig?, ny kärlek, vänskap, närstående som blir sjuka, att klämmas mellan sina vuxna barn och sina åldrande föräldrar.

Som ni märker har jag förstås en massa egna idéer och tankar, men alla historier kan berättas ur så många olika vinklar. Jag undrar bara om ni vill hjälpa mig med lite input. Buke brukar leverera. Vore roligt att få bolla lite. Tack på förhand!
(kanske blir någon annan också inspirerad och börjar skriva. Jag bidrar gärna med tips, har ju ändå jobbat heltid som författare i 25 år)

Jag har inga tips men vill bara säga att din senaste bok var otroligt bra! Jag ser fram emot uppföljaren.

 

[clusia]

Jag har inga tips men jag vill bara säga att det värmer så himla fint i mig när jag ser min dotter läsa Klara-böckerna med samma entusiasm som jag själv gjorde i hennes ålder. Vi hoppas på flera uppföljare.

 

[Miran]

Jag har inga tips men vill bara säga att din senaste bok var otroligt bra! Jag ser fram emot uppföljaren.

Men åh vad glad jag blir. Dy kostade på att skriva. Är tacksam över att få skriva om Lovisa igen.

 

[Alexandra_W]

Jag håller helt med om klimakteriet. Något som jag flera gånger pratat med särbon om och som han instämmer i är även att verkligen ingen alls förberedde en på är det här med att ”plötsligt” ha gamla föräldrar som börjar svikta kognitivt, får fysiska krämpor de vägrar söka hjälp för/acceptera osv. Som envisas vid att hålla fast vid saker (bo kvar i stort hus de inte kan ta hand om eller ens hålla rent osv) etc.

 

[Myzan87]

Kan kanske vara ett ämne att skriva om. Vem är jag utan min hästidentitet? Tänk en kvinna som i 40-50 eller ändå fler år har varit hästtjej och som nu då krämporna sätter in måste avveckla... det är en tuff omställnig.

Detta tror jag många funderar på. Man har tyckt om och hållit på med hästar i så många år att när man är i 40-60års åldern och slutar med det och ska hitta en ny identitet.

Jag vet att när ponnyn jag haft i 19år (från att jag var 14 och hon föddes) plötsligt fick avlivas så kände jag att jag fick en identitetskris. Det är oftast lättare att anpassa sig när det tillkommer individer än när de försvinner.

 

[SaraXX]

Jag funderar mycket kring tvåsamhet och ensamhet. Jag fyller 50 om några år. Avslutade en 6 år lång särborelation förra året, innan dess hade jag varit singel några år efter en knappt 20 årig relation med barnens far.

Jag har mitt hus, mina katter och mina barn. Har det senaste året tagit initiativ till att vara med i olika sociala sammanhang, träning bland annat, och trivs verkligen med livet. Jag kan öht inte tänka mig en relation nu, det känns bara jättejobbigt och som att jag får offra en massa av det jag egentligen vill göra. Samtidigt tänker en del av mig att det kanske vore lite sorgligt om jag lever i 30 år till och aldrig mer får uppleva romantisk kärlek? Men jag har så oerhört svårt att se att det skulle finnas någon som kunde passa sömlöst in i mitt liv. Jag har inga kompromisser kvar i mig, och inga fucks heller för den delen.

 

[Cattis_E]

Tycker du fått intressanta uppslag och skriver verkligen under på utan barn perspektivet och vem är jag utan häst.

Angående barn så har det ibland känts lite svårt med hur de som skaffat/vill ha barn inom kort liksom blir helt upp i familjen.

Det är ju inte så att jag inte förstår att/varför det blir så, men det är ju onekligen en förändring.
Gissningsvis väljer de ju att i sitt umgänge i större utsträckning vara med vänner som har någotsånär jämnåriga barn.

Jag har flera vänner där det känts lite så att en vän försvinner till en stor del.
Allt har ju sin tid, men det har i alla fall en del tankar i mig genom åren.

 

[Palermo]

En grej jag, själv 60 fyllda, funderar på rätt ofta är den frihet i livet, och i livsvalen, som ofta verkar komma vid ungefär 50. Och framåt. Folk skiljer sig, eller organiserar på andra sätt om sina liv efter egna önskemål. Mindre normstyrt. Och ungarna är eller blir inom kort utflugna. Just kvinnor får ju förnyat utrymme av detta. Tex ett eget rum, när barnen inte längre måste ga sina egna. Tid för sin häst, utan att gå upp i ottan eller rida vid midnatt efter att ungarna äntligen somnat. Och utan att behöva förhandla om TID med sin partner, ofta en man vars högre lön möjliggjort hästeriet.

Alltså, man återfår frihet som man inte haft sedan puberteten, som kvinna. Om man är frisk. Kanske är perspektivet lite för privilegierat?

 

[manda]

En grej jag, själv 60 fyllda, funderar på rätt ofta är den frihet i livet, och i livsvalen, som ofta verkar komma vid ungefär 50. Och framåt. Folk skiljer sig, eller organiserar på andra sätt om sina liv efter egna önskemål. Mindre normstyrt. Och ungarna är eller blir inom kort utflugna. Just kvinnor får ju förnyat utrymme av detta. Tex ett eget rum, när barnen inte längre måste ga sina egna. Tid för sin häst, utan att gå upp i ottan eller rida vid midnatt efter att ungarna äntligen somnat. Och utan att behöva förhandla om TID med sin partner, ofta en man vars högre lön möjliggjort hästeriet.

Alltså, man återfår frihet som man inte haft sedan puberteten, som kvinna. Om man är frisk. Kanske är perspektivet lite för privilegierat?

Det kan ju bli jätteintressant om den situationen är på väg, eller uppstått och sedan kommer tex sjukdom (eller ett vuxet barns död som föreslagits, eller kaos i och med åldrande förälder med kognitiv svikt) som ”tar” en del eller mycket av den väntade eller nyvunna friheten. Men friheten i sig är också intressant med både härliga och svåra aspekter säkert!

 

[Palermo]

Det kan ju bli jätteintressant om den situationen är på väg, eller uppstått och sedan kommer tex sjukdom (eller ett vuxet barns död som föreslagits, eller kaos i och med åldrande förälder med kognitiv svikt) som ”tar” en del eller mycket av den väntade eller nyvunna friheten. Men friheten i sig är också intressant med både härliga och svåra aspekter säkert!

Och med åldrande föräldrar, särskilt en börda för kvinnor.

 

[manda]

Och med åldrande föräldrar, särskilt en börda för kvinnor.

Ja jisses!

Jag försöker navigera just det som enda anhörig till en kvarvarande förälder och är dessutom själv beroende av hemtjänst. Inte är det lätt att räcka till inte och min förälder måste hela tiden städa tillräckligt fint för att kunna ta hjälp av städfirma, fixarservice, bistånd… eftersom hen inte längre förmår hålla sin egen standard så kan hen heller inte med att ta hjälp för då syns det ju att hen behöver hjälp.

 

[Miran]

Ni är fantastiska!! Så många bra och viktiga tankar. Tycker det pratas (och skrivs) för lite om sånt här.

Jag vill att det ska kännas att det är riktiga människor det handlar om när jag skriver. Äldre kvinnor skildras ofta som gamla oförargliga tanter eller så är det klämkäcka pensionärer på äventyr.

Om några av er läser den nya boken DY så är jag också VÄLDIGT intresserade av vad ni tycker, både om själva boken, intrigen och kvinnorna.

Jag tycker själv att jag har snäppet upp från de tidigare böckerna. Men det är ju oerhört svårt att avgöra själv.

Fortsätt med tankar och tips!!

 

[Houdinie]

Jag håller med de som nämnt klimakteriet. Jag är själv mitt i det och sitter i denna stund och svettas med hetsigt oregelbunden puls och bara önskar att det ska vara över.

Jag skulle dessutom vilja läsa om en kvinna som är sådär modig som jag skulle vilja vara - som sätter ner foten och tar plats i sitt eget liv. Jag skulle vilja vara arg och skrika på orättvisor och försvara mig mot elakheter - men istället förväntas jag le, skämta och böja mig dubbelt för att göra livet enklare för andra. Jag förväntas vara förstående, tillmötesgående, uppoffrande och lättsam, för det är alltid någonn annan det är "synd om" och jag som ska ge plats för fridens skull..

Jag tror att många kvinnor känner likadant, och som du skriver så skildras vi oftast just som lättsamma och lite roliga, men mycket sällan får vi läsa om kvinnor i övre medelåldern som tar plats utan att vara boven i dramat. Alternativen verkar vara mesig eller elak - inget däremellan.

Så, "rant over", nu backar jag tillbaka in i buskarna igen.

 

[Miran]

Jag har inga tips men jag vill bara säga att det värmer så himla fint i mig när jag ser min dotter läsa Klara-böckerna med samma entusiasm som jag själv gjorde i hennes ålder. Vi hoppas på flera uppföljare.

Men vad härligt att höra!! Hälsa dottern så gott från mig.

 

[Miran]

Jag håller med de som nämnt klimakteriet. Jag är själv mitt i det och sitter i denna stund och svettas med hetsigt oregelbunden puls och bara önskar att det ska vara över.

Jag skulle dessutom vilja läsa om en kvinna som är sådär modig som jag skulle vilja vara - som sätter ner foten och tar plats i sitt eget liv. Jag skulle vilja vara arg och skrika på orättvisor och försvara mig mot elakheter - men istället förväntas jag le, skämta och böja mig dubbelt för att göra livet enklare för andra. Jag förväntas vara förstående, tillmötesgående, uppoffrande och lättsam, för det är alltid någonn annan det är "synd om" och jag som ska ge plats för fridens skull..

Jag tror att många kvinnor känner likadant, och som du skriver så skildras vi oftast just som lättsamma och lite roliga, men mycket sällan får vi läsa om kvinnor i övre medelåldern som tar plats utan att vara boven i dramat. Alternativen verkar vara mesig eller elak - inget däremellan.

Så, "rant over", nu backar jag tillbaka in i buskarna igen.

Det där väckte något i mig. Huvudpersonen i Dy är en sån som inte klarar av att säga nej. För mig faller det sig inte naturligt att skriva om en "Lisbeth Salander-typ" som hämnas på våldsamma sätt. Det är mer lite smygande och under ytan.
Men bara en helt rekorderlig kvinna som säger ifrån, vet sitt värde och inte tar nån skit vore det faktiskt roligt att försöka sig på.

 

[Miran]

Ja jisses!

Jag försöker navigera just det som enda anhörig till en kvarvarande förälder och är dessutom själv beroende av hemtjänst. Inte är det lätt att räcka till inte och min förälder måste hela tiden städa tillräckligt fint för att kunna ta hjälp av städfirma, fixarservice, bistånd… eftersom hen inte längre förmår hålla sin egen standard så kan hen heller inte med att ta hjälp för då syns det ju att hen behöver hjälp.

Ja!! Det är så tungt. Även om man har syskon (och det är ju inte säkert att alla syskon vill samarbeta heller). Och sedan när det helt enkelt inte går längre öht och man kanske måste tvinga en förälder att flytta mot hens vilja. Bra tanken på att själv bli tvingad gör mig också skräckslagen.

 

[stjarnhimmel]

Lite alternariva livsstilar. Mes det menar jag tex att inte leva i kärnfamilj utan tex ett gäng kvinnor/ vänner/ släktingar som lever nära varandra. Kamske inte samma hus men mer i nätheten eller pä samma gård oxh hir dessa blir varandras familj och trygghet.

Eller kärnfamiljer där mamman inte är en supermorsa som är projektkedare för familjen samtidogt som hon är VD medan mannen är en idiot och ett extra barn.