Vill vi för olika?

[Hemul]

Skriver under anonymt användarnamn.

Jag och min partner har varit tillsammans i 8 år. Under den tiden har vi flyttat 4 gånger, mycket på grund av att min partner inte har trivts i våra olika boenden. Det har varit för lyhört, för mycket trafik, för mycket skugga på tomten etc etc etc.

Nu bor vi sedan två år tillbaka på en gård. Det är min absoluta dröm och jag älskar varje sekund, förutom det orosmolnet att min sambo inte trivs. Han blev tvungen att byta jobb när vi flyttade hit, och trivs inte så bra på sitt nya jobb (han trivdes inte så bra på sitt gamla heller ska sägas). Han tycker att allt är härligt här så länge allt går bra, men så fort någonting går sönder eller vi har någon liten motgång så påverkar det honom mycket. Vintern har varit lång och det kostar lite mer att bo här än vad vi räknat med. För mig är det värt, men för honom är det kanske inte det.

Allt detta gör att jag hela tiden går runt och oroar mig för att någonting ska paja, att elräkningen ska bli hög eller att vi ska stöta på problem när vi drar igång ett projekt. Vi försöker prata om detta men har svårt att hitta en lösning. Jag är också färgad av att han aldrig riktigt trivts på sina tidigare platser heller. Det gör mig otrygg och jag förstår inte hur vi någonsin ska hitta en plats där vi kan bo på utan hotet att behöva flytta igen när ett år passerat och min sambo har börjat störa sig på saker/inte trivas. Han i sin tur tycker att han inte får känna det han känner och att han inte vågar ta upp negativa saker kring gården för att han inte vill stressa mig. Att hela tiden ha hotet om att behöva flytta gör också att jag inte riktigt vågar dra igång grejer här. Jag vill skaffa höns, katter och kanske flera djur, men är livrädd att behöva göra mig av med dessa igen om det inte fungerar här. Har ingen möjlighet att bo ensam på gården om vi skulle separera.

Han vill inte gå i parterapi för han "förstår inte hur det ska kunna lösa att han inte trivs på sitt jobb och att det är dyrt att bo på gård".

/En trött och ledsen Hemul.

 

[Midsommarblomster]

Jag och min man är rätt olika, och har hängt ihop i drygt 8 år nu. Jag har med tiden frigjort mig en del från hans vilja och tänkt att, vi måste inte alltid vilja samma saker, det finns utrymme att vara två individer i ett förhållande där man har en del saker gemensamt och en del saker inte gemensamt. Det har nog varit rätt befriande för oss båda att inse det, och turligt nog vill vi samma med de stora klossarna i livet som boende och barn.

I ditt fall tolkar jag det dock som att det kanske i grunden inte handlar om att ni är olika, utan att han har svårt att finna ro någonstans? Har du någon gång sagt till honom att han inte kan släpa runt på dig från boende till boende för att han inte är nöjd någonstans? Gården eller inte gården, så låter det ju som att det är ett problem som kommer att följa er även om ni skulle flytta. Hade hans vilja att röra på sig igen varit mer rationell hade jag nog i högre grad förespråkat en kompromiss i boendet, om du vill leva med honom. Men jag hade inte varit sugen på att lämna mitt eget drömboende för att nästa boende också skulle ha ytterst oklar framtid.

 

[Blyger]

Jag har haft lite liknande med rastlösheten och oron men hårdnackat vägrat flytt. Vi har hästar och barn nu också.
Har nog tyvärr inga råd men här har det lugnat sig ju mer vi renoverat huset och allt blivit lite finare och lättare.

 

[Palermo]

Jag tänker två saker.

1. Ni är två olika personer. Du resonerar (och känner) som om ni vore en persongeggamoja. Låt honom hantera sitt, så hanterar du ditt.

2. Varför är det ok att han driver igenom den ena flytten efter den andra? (Och oroar det honom att gång på gång "tvinga" dig att flytta.)

 

[gulan]

Allt detta gör att jag hela tiden går runt och oroar mig för att någonting ska paja, att elräkningen ska bli hög eller att vi ska stöta på problem när vi drar igång ett projekt. Vi försöker prata om detta men har svårt att hitta en lösning. Jag är också färgad av att han aldrig riktigt trivts på sina tidigare platser heller. Det gör mig otrygg och jag förstår inte hur vi någonsin ska hitta en plats där vi kan bo på utan hotet att behöva flytta igen när ett år passerat och min sambo har börjat störa sig på saker/inte trivas. Han i sin tur tycker att han inte får känna det han känner och att han inte vågar ta upp negativa saker kring gården för att han inte vill stressa mig. Att hela tiden ha hotet om att behöva flytta gör också att jag inte riktigt vågar dra igång grejer här. Jag vill skaffa höns, katter och kanske flera djur, men är livrädd att behöva göra mig av med dessa igen om det inte fungerar här. Har ingen möjlighet att bo ensam på gården om vi skulle separera.

Fråga din sambo var någonstans han har trivits. vilken bostad var det. Vad hade den bostaden som gjorde trivdes han där, vilka egenskaper hade bostaden. Någonstans tänker jag att din sambo har en tanke om i vilken miljö han trivs i och har en bild av sitt drömboende.
Vill man bo i hus men inte tycker trädgårdsarbete eller reparationer (se om sitt hus reparationer) är kul eller inte vill göra det själv så har man att välja mellan ta in entreprenörer som utför det åt en, strunta i det (men då ska man ha klart för sig att strunta i underhåll är ett asdyrt ställningstagande) eller att tvinga sig själv att utföra dem.....eller välja att bo i lgh eller kanske mindre nybyggt radhus med liten gårdsplätt.
Om en vill bo i ett hur (som du, på landet) och kan tänka sig att utföra reparationer eller göra mycket själv och den andra inte så gäller det att vara tydlig med det.
Jag tycker du har gjort mycket för din sambo som flyttat mycket för hans skull -nu är det dags för dig att ta beslut om du kommer klara ett liv med den här mannen.

 

[Hermelin]

Jag och min man är rätt olika, och har hängt ihop i drygt 8 år nu. Jag har med tiden frigjort mig en del från hans vilja och tänkt att, vi måste inte alltid vilja samma saker, det finns utrymme att vara två individer i ett förhållande där man har en del saker gemensamt och en del saker inte gemensamt. Det har nog varit rätt befriande för oss båda att inse det, och turligt nog vill vi samma med de stora klossarna i livet som boende och barn.

I ditt fall tolkar jag det dock som att det kanske i grunden inte handlar om att ni är olika, utan att han har svårt att finna ro någonstans? Har du någon gång sagt till honom att han inte kan släpa runt på dig från boende till boende för att han inte är nöjd någonstans? Gården eller inte gården, så låter det ju som att det är ett problem som kommer att följa er även om ni skulle flytta. Hade hans vilja att röra på sig igen varit mer rationell hade jag nog i högre grad förespråkat en kompromiss i boendet, om du vill leva med honom. Men jag hade inte varit sugen på att lämna mitt eget drömboende för att nästa boende också skulle ha ytterst oklar framtid.

Det här tycker jag var klokt.

Det verkar inte handla om gård eller inte gård. Probelmet är snarare att han inte trivs någonstans utan ska flytta vidare. Och så kan ni inte ha det i längden.

 

[Otherside]

Förutom att jag instämmer i @Palermo :s inlägg #4 här ovan, undrar jag också om det kanske inte är vantrivsel så mycket som ett slags flyktbeteende? Så fort något känns lite besvärligt så vill han fly - hitta nåt helt okomplicerat som inte kräver något. En slags utopi. Ett sånt liv existerar ju inte - tack och lov höll jag på att säga.

Så länge man flyr oavbrutet behöver man inte ta itu med nåt, varesej det är praktiska utmaningar eller sig själv. (Det gäller ju tydligen även arbetet och arbetsplatsen, så det är ett mönster.)

Oavsett så är det ju inte ditt problem - så länge du inte låter dig dras med i det eviga flyttandet. Gör inte det.

 

[Lingon]

Har du möjlighet att bo kvar på gården själv eller är du beroende av honom för att kunna bo där?

Jag skulle säga att nånstans måste du sätta ner foten och säga att du inte vill flytta mer. Det låter väldigt stressigt att flytta så ofta!

 

[Rumpnissen]

Skriver under anonymt användarnamn.

Jag och min partner har varit tillsammans i 8 år. Under den tiden har vi flyttat 4 gånger, mycket på grund av att min partner inte har trivts i våra olika boenden. Det har varit för lyhört, för mycket trafik, för mycket skugga på tomten etc etc etc.

Nu bor vi sedan två år tillbaka på en gård. Det är min absoluta dröm och jag älskar varje sekund, förutom det orosmolnet att min sambo inte trivs. Han blev tvungen att byta jobb när vi flyttade hit, och trivs inte så bra på sitt nya jobb (han trivdes inte så bra på sitt gamla heller ska sägas). Han tycker att allt är härligt här så länge allt går bra, men så fort någonting går sönder eller vi har någon liten motgång så påverkar det honom mycket. Vintern har varit lång och det kostar lite mer att bo här än vad vi räknat med. För mig är det värt, men för honom är det kanske inte det.

Allt detta gör att jag hela tiden går runt och oroar mig för att någonting ska paja, att elräkningen ska bli hög eller att vi ska stöta på problem när vi drar igång ett projekt. Vi försöker prata om detta men har svårt att hitta en lösning. Jag är också färgad av att han aldrig riktigt trivts på sina tidigare platser heller. Det gör mig otrygg och jag förstår inte hur vi någonsin ska hitta en plats där vi kan bo på utan hotet att behöva flytta igen när ett år passerat och min sambo har börjat störa sig på saker/inte trivas. Han i sin tur tycker att han inte får känna det han känner och att han inte vågar ta upp negativa saker kring gården för att han inte vill stressa mig. Att hela tiden ha hotet om att behöva flytta gör också att jag inte riktigt vågar dra igång grejer här. Jag vill skaffa höns, katter och kanske flera djur, men är livrädd att behöva göra mig av med dessa igen om det inte fungerar här. Har ingen möjlighet att bo ensam på gården om vi skulle separera.

Han vill inte gå i parterapi för han "förstår inte hur det ska kunna lösa att han inte trivs på sitt jobb och att det är dyrt att bo på gård".

/En trött och ledsen Hemul.

Håller med @Palermo m.fl.

Det låter inte som att problemet är att ni är för olika, utan att din sambo inte vet vad han vill och inte tar ansvar för sin vilsenhet En olikhet hade ju varit att ni trivs med att bo på helt olika platser. Problemet här är ju att din sambo inte trivs någonstans.

Låter inte heller som att parterapi är prio ett, möjligen att din sambo skulle ha nytta av att prata med någon.

Du behöver hitta ett sätt att förhålla dig till hans missnöje, vilsenhet och rastlöshet, om du vill det.

 

[hundtant]

Hur har det gått till när ni letat nytt boende alla de här gångerna? Har ni varit lika delaktiga i projektet husjakt båda två och lika överens om att nu har ni hittat rätt?

 

[monster1]

Skriver under anonymt användarnamn.

Jag och min partner har varit tillsammans i 8 år. Under den tiden har vi flyttat 4 gånger, mycket på grund av att min partner inte har trivts i våra olika boenden. Det har varit för lyhört, för mycket trafik, för mycket skugga på tomten etc etc etc.

Nu bor vi sedan två år tillbaka på en gård. Det är min absoluta dröm och jag älskar varje sekund, förutom det orosmolnet att min sambo inte trivs. Han blev tvungen att byta jobb när vi flyttade hit, och trivs inte så bra på sitt nya jobb (han trivdes inte så bra på sitt gamla heller ska sägas). Han tycker att allt är härligt här så länge allt går bra, men så fort någonting går sönder eller vi har någon liten motgång så påverkar det honom mycket. Vintern har varit lång och det kostar lite mer att bo här än vad vi räknat med. För mig är det värt, men för honom är det kanske inte det.

Allt detta gör att jag hela tiden går runt och oroar mig för att någonting ska paja, att elräkningen ska bli hög eller att vi ska stöta på problem när vi drar igång ett projekt. Vi försöker prata om detta men har svårt att hitta en lösning. Jag är också färgad av att han aldrig riktigt trivts på sina tidigare platser heller. Det gör mig otrygg och jag förstår inte hur vi någonsin ska hitta en plats där vi kan bo på utan hotet att behöva flytta igen när ett år passerat och min sambo har börjat störa sig på saker/inte trivas. Han i sin tur tycker att han inte får känna det han känner och att han inte vågar ta upp negativa saker kring gården för att han inte vill stressa mig. Att hela tiden ha hotet om att behöva flytta gör också att jag inte riktigt vågar dra igång grejer här. Jag vill skaffa höns, katter och kanske flera djur, men är livrädd att behöva göra mig av med dessa igen om det inte fungerar här. Har ingen möjlighet att bo ensam på gården om vi skulle separera.

Han vill inte gå i parterapi för han "förstår inte hur det ska kunna lösa att han inte trivs på sitt jobb och att det är dyrt att bo på gård".

/En trött och ledsen Hemul.

Jag tycker det låter som att din sambo (och möjligen du också) försöker laga någon skav som finns inne ihonom genom att förändra saker på utsidan (bostad, arbete). Tänker att det är något som skaver hos honom, en oro kanske som gör att han får starka negativa känslor som han sedan försöker lösa genom att förändra omvärlden när det kanske är på insidan det behöver förändras?

Som jag läser ert nuvarande problem runt gården, så oroar han sig/stressar upp sig över saker på gården och du i din tur oroar och stressar upp dig över hans oro/stress. Kan ni sätta en tidsfrist. Vi bor här 3-5 år och gör sedan en utvärdering av läget. Då kan ni ju prata om de olika sakerna under tiden och du vet att varje liten sak inte gör att ni ska flytta bums. Han känner att han kan ta upp sina oros grejer utan att du blir stressad och tror att han vill flytta.

Det går ju också bra att vara särbo han kan flytta runt du får bo där du vill.

 

[lizzie]

Jag hade en period som ung där jag flyttade ofta. Bodde i lägenhet då och stod inte ut med stökiga grannar. Bodde ändå cirka 2 år på varje plats innan jag bytte bostad.

Nu har jag bott på samma plats i snart 32 år och visst finns det tillfällen är jag funderar på att det skulle vara skönt att bo i stan (bor på landet), men det är snabbt övergående för jag inser ju att jag skulle inte stå ut en sekund.

Däremot så har jag haft perioder som jag tröttnar på att huset inte är exakt så som jag egentligen vill ha det, men det blir ju inte bättre av att flytta. Så i stället har jag försökt förändra/piffa till det som inte varit ok just då.

Någon gång måste man landa och bestämma sig att här bor vi nu - oavsett vad det är som skaver. Då får man försöka åtgärda det som man irriterar sig mest på. För även om man flyttar så kommer ju nyhetens behag ändå lägga sig ganska snabbt.

/Lizzie

 

[skiesabove]

Jag tänker två saker.

1. Ni är två olika personer. Du resonerar (och känner) som om ni vore en persongeggamoja. Låt honom hantera sitt, så hanterar du ditt.

2. Varför är det ok att han driver igenom den ena flytten efter den andra? (Och oroar det honom att gång på gång "tvinga" dig att flytta.)

Ettan är så bra, den behöver jag tänka på ibland. Ordvalet gjorde också min dag, bättre än vilken terapi som helst, persongeggamojja

 

[sjoberga]

Jag hade en period som ung där jag flyttade ofta. Bodde i lägenhet då och stod inte ut med stökiga grannar. Bodde ändå cirka 2 år på varje plats innan jag bytte bostad.

Nu har jag bott på samma plats i snart 32 år och visst finns det tillfällen är jag funderar på att det skulle vara skönt att bo i stan (bor på landet), men det är snabbt övergående för jag inser ju att jag skulle inte stå ut en sekund.

Däremot så har jag haft perioder som jag tröttnar på att huset inte är exakt så som jag egentligen vill ha det, men det blir ju inte bättre av att flytta. Så i stället har jag försökt förändra/piffa till det som inte varit ok just då.

Någon gång måste man landa och bestämma sig att här bor vi nu - oavsett vad det är som skaver. Då får man försöka åtgärda det som man irriterar sig mest på. För även om man flyttar så kommer ju nyhetens behag ändå lägga sig ganska snabbt.

/Lizzie

Om man är överens (eller är själv) så behöver man inte rota sig, att flytta dit man vill vara de närmaste åren är också en livsstil, där man aldrig har ambitionen att det ska blir mer än "några år". Om man vill bo tillsammans är det dock svårt om man inte har samma inställning till det, men man kan vara ett par även om man inte bor ihop om ekonomin tillåter det och man vill prioritera det.

 

[corzette]

Min man sa typ direkt när jag pratade om hus att han ALDRIG vill bo i hus. (eller gifta sej)
Vi bor i hus nu, det var tom HAN som sa efter visning "det här köper vi" (och vi gifte oss året efter flytt hit)

Dvs man kan ändra sej, men i vårt fall är det VI, vi är det där "persongeggamojja" vi "sitter ihop"... Vi tycker och tänker till 90 % lika. (kan va högre procent)


Jag har haft pojkvänner där det heter "vi får se vad som händer i framtiden" / "allt kan hända"
I mitt nuvarande heter det "det är du och jag förevigt" det finns inget "vi får se" utan i såna fall ett "händer nåt vi inte kan förutse löser vi det"...

Så jag är helt klart inne på att det är nåt som skaver hos din sambo. HAN behöver prata med nån. Om han inte kan prata med dej (?) så någon annan. För jag hade ALDRIG stått ut med den ovissheten eller framförallt den osäkerheten som han "avger"...

 

[Askur2017]

Så jobbigt det är när man är på olika platser mentalt. För mig känner jag direkt av när någon i familjen inte mår bra och i det kan jag inte stänga av och tänka ”Deras grej, jag sköter mitt…”

Men med det sagt kan jag inte ta på mig att lösa några problem åt någon heller. Vilket jag inte tycker TS verkar göra heller. Om man själv känner att man hamnat rätt men inte kan njuta av det pga att känslan inte delas av ens partner är det inte konstigt att tankarna krockar på alla håll, och att man önskar att det gick att göra något åt situationen.

Vågar ni prata öppet om era drömmar? Eller censurerar man drömmarna man vet inte delas av den andre för att inte behöva öppna dörrar till besvikelse? Han kanske inte vet vad han drömmer om, eller också gör han det men upplever att det krockar med din dröm och ser inte vägen runt. Det kanske finns kompromisser som gör er båda nöjda om ni släppte alla spärrar och sa precis vad ni båda behöver och längtar efter framåt. Håller tummarna för att du kan skaffa dina höns snart!

 

[Human]

Hur ser det ut på jobbfronten där ni bor, kan din sambo söka andra jobb? Nu verkar ju din sambo generellt velig, men annars tänker jag att känslan av att vara fast på ett jobb kan påverka hur man känner för sitt boende.

 

[anonymys22]

Det verkar som din partner mår dåligt i sig själv och allmänt behöver reda ut vad han/hon vill med sitt liv. Kanske via terapi. Tipsa om livshjulet, där ska man markera med nummer och förklaring till varför man inte trivs med olika delar i sitt liv. Livshjulet är markerat med olika tårtbitar och delar livet i t.ex boende, relationer, fritid, arbete etc. Jag tror att din partner är allmänt olycklig och tar ut det på boendet.

 

[Enya]

Jag vet en person som gick utbildningen samtidigt som jag och som därefter har haft jobb efter jobb efter jobb efter jobb, nytt hela tiden, inte stanna mer än ett år eller något på samma knappt. Ursäkt av något slag för att byta jobb. Flyttat några gånger och nyligen både flyttat och bytt jobb igen. Det hon söker kommer hon ALDRIG att finna där hon söker efter det. Det finns inte där. Nytt jobb och ny bostad är inte vad som krävs för att finna det som verkar saknas. Vad det är som saknas vet jag inte, det vet nog inte ens hon (eller din sambo?), men för att komma vidare måste man nog helt enkelt sluta med beteendet man har och söka på andra ställen efter svaret.

Antingen att ni blir särbo eller att han har samma jobb och bostad och börjar rannsaka sig själv efter vad problemet är. Ny hobby? Nya vänner? Terapi?

Påminner om min mans familj som hela tiden ska ha senaste av allt som finns man kan ha senaste av. Senaste mobiltelefonen, senaste MCn, senaste båten, senaste bilen, senaste TVn osv. Jag har pratat med mina barn om just det, att det inte handlar om det materiella egentligen utan om en längtan, rastlöshet inom sig själv som man försöker ersätta med prylar och när det blir sådär överdrivet så kan man behöva stanna upp och fundera vad det är man egentligen behöver. Självklart vill man kanske ha senaste av en del, men de flesta människor känner ofta att det finns rimliga gränser även där, så när det blir lite överdrivet, får man fundera en stund över sig själv.

 

[Hemul]

Tack allihop för kloka svar Jag är också tämligen säker på att min sambo mår dåligt av andra orsaker (låg självkänsla, trasslig uppväxt), men det är så himla svårt när han inte själv ser att han skulle behöva experthjälp för att hitta verktyg för det. Jag ska verkligen försöka att inte bära hans mående och känslor, men samtidigt bor vi under samma tak och jag bryr mig om honom. Och - hans svajiga humör påverkar mig MYCKET. Jag har generellt lite svårt för dålig stämning och att ha det hemma stup i kvarten dränerar mig.