Vinter- och vårföräldrar 26/27

[Acto]

Så jag tänker att det är dags för denna tråd för oss som väntar barn under vintern 2026 och våren 2027 . Har länge tänkt skapa denna tråd men det har inte blivit av. Hoppas att det är andra som också ska ha barn under denna period!

 

[Acto]

Jag är idag i vecka 16 + 5 dagar och har BF den 2 december. Har valt att skaffa barn som ensamstående så min situation är ju lite annorlunda från normen . Väntar mitt första barn.

Är otroligt tacksam att första trimestern är över sen några veckor. Mådde inte bra under maj månad - totalt utmattad och ständigt illamående. Nu mår jag riktigt bra och jag hoppas verkligen det håller sig.

 

[Human]

Jag är idag i vecka 16 + 5 dagar och har BF den 2 december. Har valt att skaffa barn som ensamstående så min situation är ju lite annorlunda från normen . Väntar mitt första barn.

Är otroligt tacksam att första trimestern är över sen några veckor. Mådde inte bra under maj månad - totalt utmattad och ständigt illamående. Nu mår jag riktigt bra och jag hoppas verkligen det håller sig.

Grattis till både graviditeten och till att vara förbi första trimestern!

 

[Acto]

Grattis till både graviditeten och till att vara förbi första trimestern!

Tack . Är så glad över graviditet och tacksam över att vara förbi första trimestern

 

[Myzan87]

Jag är idag i vecka 16 + 5 dagar och har BF den 2 december. Har valt att skaffa barn som ensamstående så min situation är ju lite annorlunda från normen . Väntar mitt första barn.

Är otroligt tacksam att första trimestern är över sen några veckor. Mådde inte bra under maj månad - totalt utmattad och ständigt illamående. Nu mår jag riktigt bra och jag hoppas verkligen det håller sig.

Jag är lite nyfiken kring dina tankegångar om att va ensam om ett sådant beslut. Har du någon runt dig som stöttar dig, följer ex med på olika besök och framtida barnvakter/ avlastning? Hur har reaktionerna varit när du berättat?

Vi påbörjar hormonbehandlingen för IVF i slutet av augusti och jag är både rädd, nervös och gråtfärdig just nu. Det är tusen tankar om allt från nålar/ sprutor till omgivningens reaktion och då har jag ändå en sambo som får stå ut med precis alla frågor och funderingar och som har genomgått denna processen tidigare

 

[Acto]

Jag är lite nyfiken kring dina tankegångar om att va ensam om ett sådant beslut. Har du någon runt dig som stöttar dig, följer ex med på olika besök och framtida barnvakter/ avlastning? Hur har reaktionerna varit när du berättat?

Vi påbörjar hormonbehandlingen för IVF i slutet av augusti och jag är både rädd, nervös och gråtfärdig just nu. Det är tusen tankar om allt från nålar/ sprutor till omgivningens reaktion och då har jag ändå en sambo som får stå ut med precis alla frågor och funderingar och som har genomgått denna processen tidigare

Menar du mina tankar om beslutet att skaffa barn själv? Det var en rätt lång process innan jag tog det slutliga beslutet så att säga. Skulle väl säga att det tog mig 2 år innan jag landade i att detta var rätt och ett ok beslut för min del. Det som var svårast för min del var det själviska i beslutet. Jag har en fantastisk pappa (och mamma) och att skaffa barn själv innebär ju att mitt barn inte kommer ha någon pappa som utgångspunkt. Efter mycket funderande och dryftande med nära vänner och familj så landade jag ändå i att detta var rätt beslut för min del. Jag tycker fortfarande att det finns en självisk del i det, men jag har accepterat den.

Jag har ett stort kontaktnät runt mig. Det är även en av många frågor som den kurator man får träffa för att få remiss ställer. Om man trots avsaknad av kontaktnät kan få remissen godkänd vet jag inte. Jag har haft min mamma eller syster med mig vid läkarbesök såsom vid äggplock, insättning, samt sedan jag blev gravid, vid ultraljudsbesöken. Mina föräldrar har även varit noga med att säga att de kommer vara mycket delaktiga och stötta mig. För egen del hoppas jag dock kunna hålla en bra balans på det då det ju ändå är jag som valt att skaffa barn och inte mina föräldrar. Min tanke är även att efter föräldraledigheten hitta en bra barnvakt via en barnvaktstjänst för att kunna använda när så behövs (i tillägg till mina föräldrar) – jag har vänner, som inte har föräldrar etc. i närheten, som har haft sådan tjänst och nyttjat det kanske 2–3 gånger i månaden eller så. Om det kommer fungera eller inte återstår ju såklart att se. Jag har även flera syskon som stöttar, däribland min syster som specialiserar sig mot obstetrik och gynekolog.

Jag har bara fått positiva reaktioner, och då ofta ordentligt positiva reaktioner. Trodde jag skulle bli lite ifrågasatt av en kollega men hon blev jätteglad när jag berättade för några veckor sedan. Sen hoppas och utgår jag ifrån att folk som inte är nära mig och som är negativa till mitt beslut faktiskt håller det för sig själva.

Min närmaste familj och nära vänner har ju vetat om det länge då jag diskuterade själva frågan med dem sedan jag började fundera på det. De har ju även stöttat mig i IVF processen.

Hur menar du att omgivningen skulle reagera på din och din partners IVF process? Varför skulle de reagera på den och varför skulle de ha frågor? Frågor om hur processen går till förstår jag att vänner och familj ställer av intresse, men i övrigt? Jag utgår även från att din omgivning har medkänsla till att ni behöver genomgå IVF process, i vart fall om man är i en heterosexuell relation så det är ju inte förstahandsvalet.

Min närmaste familj och mina närmsta vänner har ju varit väl informerade från start. Men jag har absolut inte fått några konstiga frågor eller funderingar. Jag har fått några frågor från nära vänner om hur donator väljs när jag diskuterade själva beslutet med vänner, och möjligen lite om hur IVF processen ser ut för min del. Så för min del inga invasiva eller konstiga frågor. Majoriteten av frågorna har ju egentligen varit hur jag mår under processens gång.

Om du känner att du har många frågor så rekommenderar jag att du pratat med din klinik. De är där för att besvara dessa frågor. Jag hade många frågor och tyckte att det var så skönt att få de besvarade av kliniken (min läkare). Jag var även tydlig med hur jobbigt jag tyckte gynekologiska undersökningar var och hur viktigt det var för min del med smärtstillande mm vid äggplock. Rekommenderar att du funderar på vad du är orolig över (vilket är helt naturligt att vara!) och att du skriver ner dina frågor och ställer dem antingen vid ditt nästa besök på kliniken eller ta dem per telefon. Kom ihåg att det inte finns några dumma frågor att ställa. Det är även du som kommer genomgå själv behandlingen så även om din partner har varit med om det tidigare så tycker jag det är viktigt att du ställer dina frågor till din läkare/klinik.

 

[Myzan87]

Menar du mina tankar om beslutet att skaffa barn själv? Det var en rätt lång process innan jag tog det slutliga beslutet så att säga. Skulle väl säga att det tog mig 2 år innan jag landade i att detta var rätt och ett ok beslut för min del. Det som var svårast för min del var det själviska i beslutet. Jag har en fantastisk pappa (och mamma) och att skaffa barn själv innebär ju att mitt barn inte kommer ha någon pappa som utgångspunkt. Efter mycket funderande och dryftande med nära vänner och familj så landade jag ändå i att detta var rätt beslut för min del. Jag tycker fortfarande att det finns en självisk del i det, men jag har accepterat den.

Jag har ett stort kontaktnät runt mig. Det är även en av många frågor som den kurator man får träffa för att få remiss ställer. Om man trots avsaknad av kontaktnät kan få remissen godkänd vet jag inte. Jag har haft min mamma eller syster med mig vid läkarbesök såsom vid äggplock, insättning, samt sedan jag blev gravid, vid ultraljudsbesöken. Mina föräldrar har även varit noga med att säga att de kommer vara mycket delaktiga och stötta mig. För egen del hoppas jag dock kunna hålla en bra balans på det då det ju ändå är jag som valt att skaffa barn och inte mina föräldrar. Min tanke är även att efter föräldraledigheten hitta en bra barnvakt via en barnvaktstjänst för att kunna använda när så behövs (i tillägg till mina föräldrar) – jag har vänner, som inte har föräldrar etc. i närheten, som har haft sådan tjänst och nyttjat det kanske 2–3 gånger i månaden eller så. Om det kommer fungera eller inte återstår ju såklart att se. Jag har även flera syskon som stöttar, däribland min syster som specialiserar sig mot obstetrik och gynekolog.

Jag har bara fått positiva reaktioner, och då ofta ordentligt positiva reaktioner. Trodde jag skulle bli lite ifrågasatt av en kollega men hon blev jätteglad när jag berättade för några veckor sedan. Sen hoppas och utgår jag ifrån att folk som inte är nära mig och som är negativa till mitt beslut faktiskt håller det för sig själva.

Min närmaste familj och nära vänner har ju vetat om det länge då jag diskuterade själva frågan med dem sedan jag började fundera på det. De har ju även stöttat mig i IVF processen.

Hur menar du att omgivningen skulle reagera på din och din partners IVF process? Varför skulle de reagera på den och varför skulle de ha frågor? Frågor om hur processen går till förstår jag att vänner och familj ställer av intresse, men i övrigt? Jag utgår även från att din omgivning har medkänsla till att ni behöver genomgå IVF process, i vart fall om man är i en heterosexuell relation så det är ju inte förstahandsvalet.

Min närmaste familj och mina närmsta vänner har ju varit väl informerade från start. Men jag har absolut inte fått några konstiga frågor eller funderingar. Jag har fått några frågor från nära vänner om hur donator väljs när jag diskuterade själva beslutet med vänner, och möjligen lite om hur IVF processen ser ut för min del. Så för min del inga invasiva eller konstiga frågor. Majoriteten av frågorna har ju egentligen varit hur jag mår under processens gång.

Om du känner att du har många frågor så rekommenderar jag att du pratat med din klinik. De är där för att besvara dessa frågor. Jag hade många frågor och tyckte att det var så skönt att få de besvarade av kliniken (min läkare). Jag var även tydlig med hur jobbigt jag tyckte gynekologiska undersökningar var och hur viktigt det var för min del med smärtstillande mm vid äggplock. Rekommenderar att du funderar på vad du är orolig över (vilket är helt naturligt att vara!) och att du skriver ner dina frågor och ställer dem antingen vid ditt nästa besök på kliniken eller ta dem per telefon. Kom ihåg att det inte finns några dumma frågor att ställa. Det är även du som kommer genomgå själv behandlingen så även om din partner har varit med om det tidigare så tycker jag det är viktigt att du ställer dina frågor till din läkare/klinik.

Tack för att du tog dig tid att svara så utförligt. Jag tycker det är ett modigt beslut att ta som ensamstående eftersom det inte är en lätt process. Det är en medveten handling där man vet vad resultatet kommer bli

Mina funderingar är mer för min egen del, den moraliska biten att jag inte ”sviker jobbet” för att vi tagit ett aktivt beslut med IVF. Och sen är de sprutorna som ställer till det. För mej är det ren och skär ångest när de pratar om sprutor, kanyl för mer smärtstillande mm.

Även om alla säger att de självklart kommer va glada för vår skull - och det är nått som säkert även kuratorer skulle säga. Så finns ändå en sådan tanke att man sviker jobbet och kollegorna. Att nu när vi/de äntligen lyckats komma rätt med allt jobb så försvinner jag (de hade det skittufft med arbetet innan jag började så de är jättenöjda med mitt ledarskap). Så det är mer sådana saker jag känner att jag måste reda ut i mitt egna sinne

 

[Praeterea]

Som jag har väntat på en sån här tråd!

Jag är några veckor efter dig @Acto, jag är idag i vecka 16+5, med BF 24 (!) december
Också första barnet, med mycket tankar och känslor och på det stora hela rätt overkligt fortfarande. Vi har börjat kolla på lite barngrejer, typ vagn och säng och sånt, men jag känner mig mest överväldigad av att det finns så mycket prylar och så många val...

Även om första trimestern var relativt lätt - mest trött och inte så illamående - så är ju andra trimestern en ren fröjd i jämförelse. Nu ska bara hjärnan och känslorna hänga med i de kroppsliga förändringarna.

 

[Sansko]

Hoppar också på! Är idag vecka 13+3 med BF 18 januari. Första för mig med så känner mig helt borttappad med allt och har nog inte helt mentalt fattat vad som händer. Har inte ännu vågat börja på kolla på saker, tänker gladeligen att jag inte behöver tänka på det förrän i höst någongång om jag skulle känna mig smartare då.

Har egentligen mått oförskämt bra första trimestern utan något illamående. Vecka 7-11 var jag dock extremt trött och fick ta tupplurer nu som då, men det har som tur gått förbi.

 

[Acto]

Som jag har väntat på en sån här tråd!

Jag är några veckor efter dig @Acto, jag är idag i vecka 16+5, med BF 24 (!) december
Också första barnet, med mycket tankar och känslor och på det stora hela rätt overkligt fortfarande. Vi har börjat kolla på lite barngrejer, typ vagn och säng och sånt, men jag känner mig mest överväldigad av att det finns så mycket prylar och så många val...

Även om första trimestern var relativt lätt - mest trött och inte så illamående - så är ju andra trimestern en ren fröjd i jämförelse. Nu ska bara hjärnan och känslorna hänga med i de kroppsliga förändringarna.

Vad kul med fler i tråden!

Av och till är det verkligen mycket tankar. Har också börjat kolla på vagn, men blir rätt slut av att leta . Behöver även en vagn som funkar med en liten hiss.

Andra trimestern är verkligen en fröjd i jämförelse med första! Även om jag plötsligt blivit riktigt trött på kvällen plötsligt denna vecka.

Jaa, hjärnan, känslorna och kroppens förändringarna. Det är mkt att ta in.

 

[Acto]

Hoppar också på! Är idag vecka 13+3 med BF 18 januari. Första för mig med så känner mig helt borttappad med allt och har nog inte helt mentalt fattat vad som händer. Har inte ännu vågat börja på kolla på saker, tänker gladeligen att jag inte behöver tänka på det förrän i höst någongång om jag skulle känna mig smartare då.

Har egentligen mått oförskämt bra första trimestern utan något illamående. Vecka 7-11 var jag dock extremt trött och fick ta tupplurer nu som då, men det har som tur gått förbi.

Så kul med fler i tråden!

Vad skönt att du har mått så bra under förta trimestern!

Att huvudet inte riktigt hänger med vad som händer så här i början måste ju vara en vanlig känsla. Jag kände liknande och kan fortfarande känna att detta är lite overkligt. Allt är ju nytt också och varje upplevelse/kroppslig förändring är helt ny.

Det är ju långt kvar så verkligen ingen stress med bäbissaker. Det enda jag har tittat lite på är vagn. Egentligen tänker jag att det inte är särskilt mycket man behöver i början; några uppsättningar kläder, blöjor och lite så . Även om jag har tänkt köpa vagn så är det ju inte säkert att bebisen accepterar att ligga i vagnen... Min ena brorson vägrade vagn tills han var drygt 6 månader. Jag ska få en hel del saker från vänner som de inte längre behöver (kläder, bärsele, babysitter) samt låna av syskon.

 

[Acto]

Jag gick idag in i vecka 21 så är idag i 20+0. Känns som att jag plötsligt har en gravidmage. Vet inte riktigt när den kom men det kan "dra" och strama rätt ordentligt runt "magen" på kvällarna.

Gjorde RUL i tisdags. Allt såg bra ut . Han rör på sig ordentligt men var mycket samarbetsvillig vid ultraljudet. Fick med bilder därifrån.

Jag tycker inte att jag har börjat känna några sparkar eller så men min moderkaka ligger i framkant så då kan dröja ett par veckor till innan jag känner det.

Gällande att köpa saker så har jag faktiskt beställt en gravidkudde. Började plötsligt den senaste veckan ha svårt att hitta en bekväm sovställning och lite ont i ryggen. Så beställde en gravidkudde från bbhugme

 

[Praeterea]

Hur har ni det i sommarvärmen?
Här rullar det på, semestern har varit perfekt att få landa i det nya och förändringarna. Det har också varit skönt att vara i andra trimestern, så att vi har kunnat vara ute med vår campervan och vandra, utan att jag blir helt utmattad. Jag har också hunnit med ett par besök på gymmet.

Nu i veckan börjar jag jobba igen, så har köpt ett gäng begagnade gravidbyxor, eftersom jag tänker att jag kanske vill kunna variera lite mer än kjol och klänning och mysbyxor inte riktigt funkar på kontor. Även om jag inte har jättemycket mage ännu, så är det ett gäng vanliga byxor som inte längre funkar och några som kanske funkar några veckor till...

Jag har också köpt en kudde, väldigt mysig och bra för sömnen, även om jag ändå vaknar runt tre-fyra varannan natt och sen ligger vaken ett par timmar innan jag somnar om igen. Hoppas jag kommer sova bättre när jobbet är igång och jag kanske är lite tröttare, annars är det väl bara att vänja sig...

 

[Acto]

Hur har ni det i sommarvärmen?
Här rullar det på, semestern har varit perfekt att få landa i det nya och förändringarna. Det har också varit skönt att vara i andra trimestern, så att vi har kunnat vara ute med vår campervan och vandra, utan att jag blir helt utmattad. Jag har också hunnit med ett par besök på gymmet.

Nu i veckan börjar jag jobba igen, så har köpt ett gäng begagnade gravidbyxor, eftersom jag tänker att jag kanske vill kunna variera lite mer än kjol och klänning och mysbyxor inte riktigt funkar på kontor. Även om jag inte har jättemycket mage ännu, så är det ett gäng vanliga byxor som inte längre funkar och några som kanske funkar några veckor till...

Jag har också köpt en kudde, väldigt mysig och bra för sömnen, även om jag ändå vaknar runt tre-fyra varannan natt och sen ligger vaken ett par timmar innan jag somnar om igen. Hoppas jag kommer sova bättre när jobbet är igång och jag kanske är lite tröttare, annars är det väl bara att vänja sig...

Jag har det bra! Har varit lite off från buke pga semestern. Gick in i vecka 24 idag (så är i vecka 23 plus 0 dagar).

Började för kanske 3-4 veckor sen känna av fötterna så har fått köpa ett par riktigt sköna gympaskor och ett par jätteful tofflor . Men det har verkligen hjälpt att bara använda de nya gympaskorna och sen tofflorna när jag är "hemma"/inomhus. Känner dock att promenader börjar bli tyngre på så sätt att jag ofta känner mig trött efter typ 5 km. Har hund så det blir ju en del promenader, vilket jag normalt sätt älskar. Upptäckte förra veckan att jag inte kan ha mina ballerinaskor så nu vet jag inte vilka skor jag ska ha på jobbet när jag börjar jobba igen efter semestern om 1,5 vecka . Hade inte noterat att mina fötter hade blivit större.

Jag vaknade också ofta för typ en månad sen. I början av graviditeten behövde jag även gå upp och kissa typ 1-2 gånger per natt. Sover nog faktiskt bättre nu men är tröttare än för en månad sen.

Min mage syns ju nu tydligt och jag har inte kunnat ha mina jeans sen kanske vecka 14, i vart fall inte bekvämt. Har fått låna tre par gravidbyxor från min syster och dom är så sköna! Ibland tycker jag magen är jättestor och ibland rätt liten

Har tid hos barnmorskan nästa vecka. Tror hon kallade det "vecka 20 besök". Kanske minns fel iom att jag då kommer ha börjar vecka 25. Tror det är det första besöket där man mäter magen.

 

[Acto]

Blev ett besök hos min barnmorska idag. Skrev till dom imorse och frågade gällande barnets rörelse då jag inte känt rörelse sen i tisdags morse (vilket var första gången jag tydligt kände rörelse). Frågade om det var normalt att jag inte hade känt något sen dess (min moderkaka ligger i framkant så det ska då vara lite svårare att känna rörelser i "början"). Blev uppringd och då de råkade ha tid idag fick jag komma in. Allt såg bra ut , vi lyssnade på hjärtat mm , och sen gjorde min barnmorska de kontroller som var planerade för nästa vecka, vilket skulle ha varit mitt 25 v besök (inte v 20 besök som jag skrivit upp). Så måttet "över magen" togs för första gången (kommer inte ihåg vad det heter) samt lite prover. Fick även väga mig, vilket var första gången sen innan inskrivningen - hade ingen uppfattning alls hur mycket/lite jag hade gått upp så det var lite intressant att veta. Gillar verkligen min barnmorska .

Svårt det där med rörelse tycker jag då det nu i början är så små/känns inte så mycket. Från och med nästa vecka trodde min barnmorska att jag tydligare/lättare kommer känna rörelser. Fick även rekommendation att ta tid att bara sitta ner och känna efter.

 

[Malibu_Stacy]

Blev ett besök hos min barnmorska idag. Skrev till dom imorse och frågade gällande barnets rörelse då jag inte känt rörelse sen i tisdags morse (vilket var första gången jag tydligt kände rörelse). Frågade om det var normalt att jag inte hade känt något sen dess (min moderkaka ligger i framkant så det ska då vara lite svårare att känna rörelser i "början"). Blev uppringd och då de råkade ha tid idag fick jag komma in. Allt såg bra ut , vi lyssnade på hjärtat mm , och sen gjorde min barnmorska de kontroller som var planerade för nästa vecka, vilket skulle ha varit mitt 25 v besök (inte v 20 besök som jag skrivit upp). Så måttet "över magen" togs för första gången (kommer inte ihåg vad det heter) samt lite prover. Fick även väga mig, vilket var första gången sen innan inskrivningen - hade ingen uppfattning alls hur mycket/lite jag hade gått upp så det var lite intressant att veta. Gillar verkligen min barnmorska .

Svårt det där med rörelse tycker jag då det nu i början är så små/känns inte så mycket. Från och med nästa vecka trodde min barnmorska att jag tydligare/lättare kommer känna rörelser. Fick även rekommendation att ta tid att bara sitta ner och känna efter.

Så länge man känner något varje dag vid den tidpunkten i graviditeten är det lugnt sa min BM. Har också moderkakan i framkant. Man lär sig också lite när barnet oftast är aktivt och när det är lugnare. Nu är jag i vecka 30 är det betydligt mer ofta och regelbundet.

 

[Acto]

Så länge man känner något varje dag vid den tidpunkten i graviditeten är det lugnt sa min BM. Har också moderkakan i framkant. Man lär sig också lite när barnet oftast är aktivt och när det är lugnare. Nu är jag i vecka 30 är det betydligt mer ofta och regelbundet.

Låter bra . Tycker bara det är svårt att veta om det där något är barnet, min egen kropp eller inbillning då det kan vara så kort tid jag känner något, typ en sekund.

 

[Acto]

Så länge man känner något varje dag vid den tidpunkten i graviditeten är det lugnt sa min BM. Har också moderkakan i framkant. Man lär sig också lite när barnet oftast är aktivt och när det är lugnare. Nu är jag i vecka 30 är det betydligt mer ofta och regelbundet.

Vecka 30 - då bör du ha BF typ samtidigt som min svägerska . Hon är ca 6 veckor före mig. För henne och min lillebror är det dock barn nr 3.

 

[Malibu_Stacy]

Vecka 30 - då bör du ha BF typ samtidigt som min svägerska . Hon är ca 6 veckor före mig. För henne och min lillebror är det dock barn nr 3.

Jag har BF 21/10, men hoppas på lite tidigare då jag önskar snitt. Ska ha möte med förlossningsläkare den 31/8.

 

[Acto]

Jag har BF 21/10, men hoppas på lite tidigare då jag önskar snitt. Ska ha möte med förlossningsläkare den 31/8.

Min svägerska har BF den 22/10 . Håller tummarna att du får snitt! Min syster som är gynekolog (jobbar på förlossning och kvinnomottagning) här i Stockholm har sagt att man är ganska öppna till att godkänd snitt i Stockholm om det önskas.

En av mina bästa vänner fick snitt pga förlossningsrädsla. Hon fick ju gå via Aurora kliniken (tror jag det heter) för att prata om det men fick sen snitt godkänt.