Min dregglar också massor och tuggar på händerna. Bvc sa att det kunde börja flera månader innan tänderna kom, jag hoppas det stämmer, tänderna får gärna vänta. Läste nånstans att dreglandet berodde på att dom lärt sig röra tungan på nytt sätt, men sanningshalten i det vågar jag inte uttala mig om.
Men hoppas tänderna väntar lite här också. Har beställt lite bitringar iaftyckte mig kunna känna nåt häromdan, men sjukt osäker. Första barnet så vet ju inte hur det ska kännas
Usch vad jobbigtNu har jag lätt ångest. Sitter och väntar till taxin som ska ta mig till tåget och jag ska till Stockholm hela helgen. Jag ska vara utan mina barn tills på måndag
Säkert mest för dig i och för sig. Hoppas det är något roligt du ska göra, som kan hålla tankarna och saknaden borta.Jag träffade en fysioterapeut som har inriktat sig på ryttare. Det är privat också så det blir lite mer än "gå hem och gör de här övningarna".Vad gjorde du?
Hoppas att du får tillbaka din före-kropp snart och slipper ha ont! Jag längtar efter detsamma (men har inte ont, tack och lov!). Men steg ett för mig får vara att gå ner till före-vikten (eller före-master-uppsats-vikten om jag ska vara ärlig
Jag tänker att det oftast är så, att man levt ett helt annat liv än sina föräldrar, och att det förmodligen är det som bidrar till att man tänker så olika och fattar olika beslut.Ja, det är klart att det är väldigt olika på det sättet! Det är nog mer att jag märker att min måttstock har förändrats... min förälder och jag har levt väldigt olika liv!
Och ja, jag ställer mig också ständigt frågan i ditt sista stycke! Men å andra sidan - tänk hur vettiga vi själva ändå blev
Jag träffade en fysioterapeut som har inriktat sig på ryttare. Det är privat också så det blir lite mer än "gå hem och gör de här övningarna".
Jag vet att det skulle vara väldigt bra för min kropp att gå ner en hel del men just nu är det inte prio. Det har blivit mycket ångest-och stressätande för min del så jag har en lång bit kvar till startvikten.
Jag får erkänna att jag verkligen drabbades av tvåbarnschocken trots att jag tyckte att jag förberedde mig för det mentalt. Men så här i efterhand så låg nog mitt tankefokus på hur storebrodern skulle ta det och hur det skulle fungera rent praktiskt med ett barn till. Chocken ligger inte i att det blev ett barn till utan ett nytt barn. Många av mina knep från barn nr 1 har funkat vad det gäller att söva/trösta/lösa logistiken i hemmet. Men det har varit väldigt tärande att vagnen inte funkade ens för korta stunder, att det vrålades i bilen när man behövde göra 2-4 korta resor per dag och att hon aldrig sov någon längre stund på dagarna. Jag har nog aldrig varit så arg på att det blåser som denna vintern! Selpromenaderna har minskats till det minimala och stallbesöken har varit ren ångest.
Jag har aldrig tidigare tjafsat med min man men nu händer det titt som tätt. Även om jag vet vad det beror på så känns det så nedbrytande. Speciellt när vi efter en lång och tålamodsprövande dag fortfarande går till var sitt sovrum...
Förra helgen känns som en bottenmarkering men också som en vändpunkt. Min man insåg nog i vilket stadie jag faktiskt befinner mig och just nu ligger fokus på att skaffa en säng som båda trivs med så att vi kan få somna tillsammans igen. Men då måste vi skaffa barnvakt också
Och bebis har vänt helt och tycker vagn är toppen och bil helt ok! En riktig partyprissa vilket gör att folk har svårt att ta in det som jag upplevt varit jobbigt för det har ju nästan bara drabbat mig.
Oj vad det spårade ur, gissar på att jag bara behövde få ur mig det.
). Jag förstår verkligen att du inte prioriterar ätande/vikt då, säga vad man vill om ätande som ”medicin” men det fungerar ju - i alla fall för mig så känns det t ex bättre att ha motat ett sammanbrott med choklad än att ha tagit ut det över barnen (vet ju förstås inte om det är den typen av situationer för dig, men jag tänker att känslan kan vara likartad!). Det kommer ju ett helt liv efter småbarnsperiden när man kan ta hand om sig på ett helt annat sätt . Jag hoppas i alla fall att förra helgens botten visade sig vara vändpunkten, att ni hittar en säng och att lillan fortsätter att gilla/ok:a vagn och bil! . Inga av mina små beskedliga projekt blir någonsin färdiga. När jag handlar till dem blir det bara fel (felleveranser, uteblivna leveranser, fel leveranssätt... näthandelsguden har något emot mig. Och så toppar jag själv med att beställa fel ). Osv...Jag träffade en fysioterapeut som har inriktat sig på ryttare. Det är privat också så det blir lite mer än "gå hem och gör de här övningarna".
Jag vet att det skulle vara väldigt bra för min kropp att gå ner en hel del men just nu är det inte prio. Det har blivit mycket ångest-och stressätande för min del så jag har en lång bit kvar till startvikten.
Jag får erkänna att jag verkligen drabbades av tvåbarnschocken trots att jag tyckte att jag förberedde mig för det mentalt. Men så här i efterhand så låg nog mitt tankefokus på hur storebrodern skulle ta det och hur det skulle fungera rent praktiskt med ett barn till. Chocken ligger inte i att det blev ett barn till utan ett nytt barn. Många av mina knep från barn nr 1 har funkat vad det gäller att söva/trösta/lösa logistiken i hemmet. Men det har varit väldigt tärande att vagnen inte funkade ens för korta stunder, att det vrålades i bilen när man behövde göra 2-4 korta resor per dag och att hon aldrig sov någon längre stund på dagarna. Jag har nog aldrig varit så arg på att det blåser som denna vintern! Selpromenaderna har minskats till det minimala och stallbesöken har varit ren ångest.
Jag har aldrig tidigare tjafsat med min man men nu händer det titt som tätt. Även om jag vet vad det beror på så känns det så nedbrytande. Speciellt när vi efter en lång och tålamodsprövande dag fortfarande går till var sitt sovrum...
Förra helgen känns som en bottenmarkering men också som en vändpunkt. Min man insåg nog i vilket stadie jag faktiskt befinner mig och just nu ligger fokus på att skaffa en säng som båda trivs med så att vi kan få somna tillsammans igen. Men då måste vi skaffa barnvakt också
Och bebis har vänt helt och tycker vagn är toppen och bil helt ok! En riktig partyprissa vilket gör att folk har svårt att ta in det som jag upplevt varit jobbigt för det har ju nästan bara drabbat mig.
Oj vad det spårade ur, gissar på att jag bara behövde få ur mig det.
Lite pepp till dig också! Fattar att det är jobbigt. Det är snart måndag!Nu har jag lätt ångest. Sitter och väntar till taxin som ska ta mig till tåget och jag ska till Stockholm hela helgen. Jag ska vara utan mina barn tills på måndag
Det där med värmen är verkligen jättesvårt. Vill inte ha kläder på för det blir så varmt, men det behövs ju som solskydd. För min del hjälper det dock inte att stanna inne, det blir jättevarmt (sovrummet är lite mindre varmt, men där kan vi ju inte vara dygnet runt). (Vårt hus är felplacerat, i norr-syd-läge, jättekorkat.)Har ju jobbat lite korta pass här och där sen förra månaden, inte många alls egentligen. Och tanken är ju att jobba i sommar så sambon får vara föräldraledig.
Nu jobbar jag lör-tis 4h/dag och känner att jag får så mycket energi av att bara komma hemifrån såhär ibland och göra nåt annat än bebis relaterat, få använda hjärnan lite
Dessa pass är dessutom utomhus i fina vädret, så det ger verkligen massor att få vara ute också!
Känns som jag inte vågar vara ute för mycket numera med lillan, pga solen och värmen liksom. Tycker det är så svårt att skydda i vagnen och så blir det varmt, dessutom verkar hon tröttna nästan jämt på att ligga ner i vagnen nu. Jag vill ju gärna vara ute men tycker det blir bökigt och hon blir varm och ledsnar fort.
Igår var vi iväg och handla lite inför dopet med mormor och det blev alldeles för varmt i bilen för lillan, hon var genomsvettig och skrek hela vägen hem, kände mig hemsk som utsatte henne för det, onödigt egentligen men det kändes inte alls bra i mammahjärtat. Men vill ju inte bli bunden hemma och inomhus hela dagarna..
I veckan lämnade jag in cykeln för lagning och då bar jag lillan i selen fram och tillbaka, hade paraply för att skydda från solen och det funkade faktiskt bra, får kanske börja göra så mer istället. Dock blir ju selen också varm men hon verkar inte besväras av det lika mycket längre.
Jösses vad långt det här blev nu.. tänkte bara skriva första raderna ju
Du behöver också pepp tror jag! Gör ännu mindre projekt som inte innehåller handling? Typ gå ut med soporna. Det är den nivån jag har på mina projekt just nuDet låter ju toppen med fysioterapeuten! (Blir lite avis!
Desto tyngre med tvåbarnschocken
—-
Själv känner jag mig lite nött för tillfället. Tror att lilla A har någon ökningsperiod, för han ammar som en tok. Jag har försökt hitta tillfälle att träffa lite vänner, men jag får inga svar
