Tänk vad tiden kan gå både fort och långsamt på samma gång ibland. Det känns ju som en annan livstid, det där Före som jag vet fanns där innan något slags efter som är nu och resten av våra liv. Tio år till och liten lämnar boet för att hitta sin egen plats i världen. Kvar blir, vadå? Knappast dom vi var då, när vi var tjugotre tjugofem tjugoåtta.
I mitt barns närvaro känner jag mig absolut starstruck, som att hans storhet kan jag aldrig riktigt känna mig värdig. Hans klokhet kan jag aldrig mäta mig mot - det blir liksom löjligt att ens försöka. Ja, jag känner mig löjlig. Liten och fyrkantig i skallen där han har hela universum. Tråkig och orkeslös och begränsad och kanske lite bitter. Jag vill inte att han ska minnas mig så! Men man kan aldrig på riktigt påverka någon annans minnesbild, den lever sitt eget liv därinne i dom som skapar dig på nytt i sin egen snickarboa. Men oron kan rassla förbi i mig ibland absolut när jag tänker på hur angelägen min kärlek är att få bli bekräftad i honom. Ängslig att inte räcka till som den är. Var det något mera, eller finns det inget mera? Mer? Av vadå? Av allt.
Egentligen skulle man ha passat på att yngla av sig ordentligt när man ändå var i farten. Men tiden. Men orken. Men viljan? Viljan till nånting annat, också. Ett annat slags liv, inte inhägnat av hämtnings och lämningstider. Nu när jag ser friheten fälla ut sina gracila vingar över vidder av ödslig tid börjar jag ändå tveka och vackla. Tänker jag rätt? Är det som jag känner sant?
I mitt barns närvaro känner jag mig absolut starstruck, som att hans storhet kan jag aldrig riktigt känna mig värdig. Hans klokhet kan jag aldrig mäta mig mot - det blir liksom löjligt att ens försöka. Ja, jag känner mig löjlig. Liten och fyrkantig i skallen där han har hela universum. Tråkig och orkeslös och begränsad och kanske lite bitter. Jag vill inte att han ska minnas mig så! Men man kan aldrig på riktigt påverka någon annans minnesbild, den lever sitt eget liv därinne i dom som skapar dig på nytt i sin egen snickarboa. Men oron kan rassla förbi i mig ibland absolut när jag tänker på hur angelägen min kärlek är att få bli bekräftad i honom. Ängslig att inte räcka till som den är. Var det något mera, eller finns det inget mera? Mer? Av vadå? Av allt.
Egentligen skulle man ha passat på att yngla av sig ordentligt när man ändå var i farten. Men tiden. Men orken. Men viljan? Viljan till nånting annat, också. Ett annat slags liv, inte inhägnat av hämtnings och lämningstider. Nu när jag ser friheten fälla ut sina gracila vingar över vidder av ödslig tid börjar jag ändå tveka och vackla. Tänker jag rätt? Är det som jag känner sant?
