Adhd

[Wille]

Det är ju inte bara bipolär sjukdom som ger återkommande depressioner. När man är deprimerad är hjärnan också väldigt rörig, så det är överlag svårt att avgöra om en person med pågående depression faktiskt har add också. Skillnaden blir tydligare i perioder där man faktiskt mår bra under ett längre tag.

Jag har inte fungerat bättre när jag mått bättre, utan har varit likadant då. Alltid samma kaos.

 

[animalasia]

Har man redan en autism-diagnos har man i många fall rätt till mer stöd än en adhd-diagnos motiverar. (Och dubbeldiagnos ger inte mer rätt till stöd eller insatser, utöver att man kan få medicin då.)



Det är ju inte bara bipolär sjukdom som ger återkommande depressioner. När man är deprimerad är hjärnan också väldigt rörig, så det är överlag svårt att avgöra om en person med pågående depression faktiskt har add också. Skillnaden blir tydligare i perioder där man faktiskt mår bra under ett längre tag.

Jag kommenterade diagnoser generellt.

 

[Niyama]

Just att du har haft en traumatisk barndom är något som kan ställa till det när man diagnostiserar NPF. Har man obehandlad trauma så kan det vara missvisande.

Ju mer komplex en människa är ju svårare är det att ställa rätt diagnos /diagnoser. Så jag tycker absolut att du ska lyfta frågan med vården om du känner att det kan finnas något mer än autism. Kan dock vara bra att ha i bakhuvudet att obehandlade traumatiska upplevelser kan ge liknade symptom som NPF (eller i alla fall ligga och ”störa” möjligheten att ge en korrekt diagnos).

Lite tvärtom också. NPF påverkar behandlingen av trauma, så det är fördelaktigt att ha fått eventuella NPF-diagnoser innan traumabehandling.

 

[Tassetassen]

Den där krocken känner jag också av. Förutom att jag inte har en adhd-diagos. Jag vill ha ordning men kan inte.

Ja och han vill ju ha ordning egentligen
Så det är ju tröttsamt det med

 

[Tora]

Lite tvärtom också. NPF påverkar behandlingen av trauma, så det är fördelaktigt att ha fått eventuella NPF-diagnoser innan traumabehandling.

Nja ett trauma kan felaktigt ge liknande symtom som vid en NPF-diagnos. Det är bland annat därför man måste vara noggrann med att utesluta så många differentialdiagnoser som möjligt.

Man kan bearbeta ett trauma som om patienten har en diagnos men själva diagnosen är svår att sätta korrekt innan traumat är färdigbehandlat alternativt att man kommit fram till att påverkan av traumat är försumbar vid en utredning.

 

[Niyama]

Nja ett trauma kan felaktigt ge liknande symtom som vid en NPF-diagnos. Det är bland annat därför man måste vara noggrann med att utesluta så många differentialdiagnoser som möjligt.

Man kan bearbeta ett trauma som om patienten har en diagnos men själva diagnosen är svår att sätta korrekt innan traumat är färdigbehandlat alternativt att man kommit fram till att påverkan av traumat är försumbar vid en utredning.

Fast du svarar på nåt annat än vad jag skrev.

Det är även viktigt för att kunna se vad som beror på NPF och inte PTSD. Annars blir traumabehandlingen aldrig klar, eftersom det finns kvarstående symtom och inte kunskap om att dessa beror på NPF och inte PTSD.

 

[Tora]

Fast du svarar på nåt annat än vad jag skrev.

Det är även viktigt för att kunna se vad som beror på NPF och inte PTSD. Annars blir traumabehandlingen aldrig klar, eftersom det finns kvarstående symtom och inte kunskap om att dessa beror på NPF och inte PTSD.

Aha! Du menar så. Det är bra att du förtydligade vad du menade.

Ja så kan det ju vara. Som du skrev förut så lät det som om man skulle sätta en ADHD-diagnos innan man behandlat/utrett själva traumat.

Eftersom det känns som om vi pratar runt varandra lite så gör jag ett förtydligande själv: För att få diagnos ADHD så är ett av kriterierna att man ska ha haft tillräckligt många symtom i barndomen. Om man då haft en traumatisk uppväxt så kan även detta ge liknande symtom. Man behöver då först utreda den traumatiska upplevelsen. När traumat anses färdigbehandlad eller så pass utredd/behandlat att traumat inte påverkar utredningen, så vet man att de uppvisade symtomen beror på ADHD och inte själva traumat.

Det är inte ovanligt att psykologer som gör en traumabehandling remitterar patienter vidare för ADHD-utredning. Speciellt när patienten inte svarar på traumabehandlingen som förväntat kan det väckas misstanke om andra bakomliggande orsaker. Skillnaden då är dock att själva traumat är utrett och eventuellt färdigbehandlat och det går då att se vad som är vad vid en NPF-utredning.

Om man gör en NPF-utredning och det i anamnesen framkommer ett trauma så är det dock vanskligt att göra en NPF-utredning innan man utrett och eventuellt behandlat traumat.

 

[Wille]

Aha! Du menar så. Det är bra att du förtydligade vad du menade.

Ja så kan det ju vara. Som du skrev förut så lät det som om man skulle sätta en ADHD-diagnos innan man behandlat/utrett själva traumat.

Eftersom det känns som om vi pratar runt varandra lite så gör jag ett förtydligande själv: För att få diagnos ADHD så är ett av kriterierna att man ska ha haft tillräckligt många symtom i barndomen. Om man då haft en traumatisk uppväxt så kan även detta ge liknande symtom. Man behöver då först utreda den traumatiska upplevelsen. När traumat anses färdigbehandlad eller så pass utredd/behandlat att traumat inte påverkar utredningen, så vet man att de uppvisade symtomen beror på ADHD och inte själva traumat.

Det är inte ovanligt att psykologer som gör en traumabehandling remitterar patienter vidare för ADHD-utredning. Speciellt när patienten inte svarar på traumabehandlingen som förväntat kan det väckas misstanke om andra bakomliggande orsaker. Skillnaden då är dock att själva traumat är utrett och eventuellt färdigbehandlat och det går då att se vad som är vad vid en NPF-utredning.

Om man gör en NPF-utredning och det i anamnesen framkommer ett trauma så är det dock vanskligt att göra en NPF-utredning innan man utrett och eventuellt behandlat traumat.

Jag har en svår fobi som inte har svarat på behandling. Jag har gått i kbt, hypnos, emdr och psykodynamisk terapi. Och läget är oförändrat.

 

[ainasoja]

Jag är äldre än dig och har fortfarande inte lärt mig att hålla ordning. Jag är fortfarande sån att när jag behöver något i en låda så sliter jag ut den ur städskrubben (eventuellt också fler lådor om den jag ska ha är under andra lådor), hittar det jag ska ha och springer vidare. Att lägga tillbaka lådorna finns inte på kartan fast jag vet att jag behöver göra det.

Och jag har alltså aktivt kämpat med att få ordning. Det funkar bara delvis i rum där jag inte är så mycket.

I mina ögon och baserat på min arbetslivserfarenhet så är det där väldigt vanligt vid Autism. Speciellt om man har nedsatta exekutiva funktioner.

 

[Happimess]

Jo, det finns folk i min omgivning som tycker att jag inte borde jobba alls, bl.a. min ena boendestödjare.

Men det är inte alls sannolikt att FK ser det så.

En boendestödjare har inte kompetens att avgöra folks arbetsförmåga och jag tycker det är provocerande att personen ens uttalar sig kring det då det ligger långt utanför dennes jurisdiktion.

 

[Wille]

En boendestödjare har inte kompetens att avgöra folks arbetsförmåga och jag tycker det är provocerande att personen ens uttalar sig kring det då det ligger långt utanför dennes jurisdiktion.

I fredags låg jag i sängen när hon kom, påklädd förvisso, men med täcket upp till öronen. Jag såg ingen anledning till att försöka fungera. Hade kraschat mentalt och blivit beviljad insats av ett mobilt specialistpsykiatriskt team. Jag har pressat mig själv länge.

 

[Alexandra_W]

En månne ”dum” fråga. Men jag har dels funderat på den för egen del många gånger, och dels funderade över den på den tiden jag satt och läste läkarutlåtanden på arbetstid.
Om en person har t ex uttalade exekutiva svårigheter, livslånga svårigheter med ordning och struktur osv men inte har någon npf-diagnos. Hjälper då ändå samma verktygslåda som om personen hade det?

Tar jag mig själv som exempel brukar jag bara halvt på skämt säga att jag har ingen NPF-diagnos enbart för att ingen har utrett mig. Jag känner dock igen mig i otroligt mycket av de svårigheter som är typiska. Jag har hittat vägar runt och verktyg att hantera det mesta men inte allt. Men ffa sen jag fick postcovid med tillhörande hjärntrötthet mm inser jag att mina gamla trogna knep inte funkar längre.

 

[Exile]

En månne ”dum” fråga. Men jag har dels funderat på den för egen del många gånger, och dels funderade över den på den tiden jag satt och läste läkarutlåtanden på arbetstid.
Om en person har t ex uttalade exekutiva svårigheter, livslånga svårigheter med ordning och struktur osv men inte har någon npf-diagnos. Hjälper då ändå samma verktygslåda som om personen hade det?

Tar jag mig själv som exempel brukar jag bara halvt på skämt säga att jag har ingen NPF-diagnos enbart för att ingen har utrett mig. Jag känner dock igen mig i otroligt mycket av de svårigheter som är typiska. Jag har hittat vägar runt och verktyg att hantera det mesta men inte allt. Men ffa sen jag fick postcovid med tillhörande hjärntrötthet mm inser jag att mina gamla trogna knep inte funkar längre.

Tror det är individuellt. Men sen känns det ju minst sagt luddigt med vilka svårigheter som faktiskt "räknas" också. Jag har alltid haft exekutiva svårigheter och känner igen mig i princip alla "klassiska tecken". Jag har blivit utredd och fick där bekräftat att ja, jag ligger definitivt utanför vad som anses som "normalt" men eftersom jag klarar av att ha ett heltidsjobb så kan jag inte få en diagnos då mina svårigheter helt enkelt inte är illa nog, ja på riktigt. Då tog jag ändå upp min oro över att jag stundvis faktiskt gravt missköter mitt jobb pga detta, men eftersom jag ändå får behålla jobbet så är det ingen fara tydligen.

Jag tror alla måste hitta sina egna strategier men det har ju också tagits upp att det faktiskt finns vissa saker som visat sig bättre än andra. Att ha rutiner rekommenderas ju inte för ingenting liksom. Sen tror jag också att man helt enkelt måste förlika sig med att det kommer att bli jobbigt. Oavsett vilka strategier man har så kommer man inte helt magiskt få en vardag som funkar där man bara gör allt utan tjafs och utan att det är jobbigt. Det är en evig liten kamp och så fort man börjar slarva så halkar man tillbaka på noll. Men det är på't igen bara, för det är värt det.

 

[Tantan]

En månne ”dum” fråga. Men jag har dels funderat på den för egen del många gånger, och dels funderade över den på den tiden jag satt och läste läkarutlåtanden på arbetstid.
Om en person har t ex uttalade exekutiva svårigheter, livslånga svårigheter med ordning och struktur osv men inte har någon npf-diagnos. Hjälper då ändå samma verktygslåda som om personen hade det?

Tar jag mig själv som exempel brukar jag bara halvt på skämt säga att jag har ingen NPF-diagnos enbart för att ingen har utrett mig. Jag känner dock igen mig i otroligt mycket av de svårigheter som är typiska. Jag har hittat vägar runt och verktyg att hantera det mesta men inte allt. Men ffa sen jag fick postcovid med tillhörande hjärntrötthet mm inser jag att mina gamla trogna knep inte funkar längre.

Jag säger ja. Det handlar mycket om struktur, förutsägbarhet, rutiner. Sånt alla mår bra av.

 

[Alexandra_W]

Tror det är individuellt. Men sen känns det ju minst sagt luddigt med vilka svårigheter som faktiskt "räknas" också. Jag har alltid haft exekutiva svårigheter och känner igen mig i princip alla "klassiska tecken". Jag har blivit utredd och fick där bekräftat att ja, jag ligger definitivt utanför vad som anses som "normalt" men eftersom jag klarar av att ha ett heltidsjobb så kan jag inte få en diagnos då mina svårigheter helt enkelt inte är illa nog, ja på riktigt. Då tog jag ändå upp min oro över att jag stundvis faktiskt gravt missköter mitt jobb pga detta, men eftersom jag ändå får behålla jobbet så är det ingen fara tydligen.

Jag tror alla måste hitta sina egna strategier men det har ju också tagits upp att det faktiskt finns vissa saker som visat sig bättre än andra. Att ha rutiner rekommenderas ju inte för ingenting liksom. Sen tror jag också att man helt enkelt måste förlika sig med att det kommer att bli jobbigt. Oavsett vilka strategier man har så kommer man inte helt magiskt få en vardag som funkar där man bara gör allt utan tjafs och utan att det är jobbigt. Det är en evig liten kamp och så fort man börjar slarva så halkar man tillbaka på noll. Men det är på't igen bara, för det är värt det.

Ja men precis. Det där är ju anledningen jag inte bett om att få bli utredd. Jag har liksom fungerat tillräckligt bra ändå med en blandning av rutiner, strategier och acceptans, och en eventuell diagnos hade inte förändrat någonting direkt.

Dock som sagt fungerar jag lite för dåligt för närvarande då hjärntröttheten mm sätter mina gamla vanliga rutiner och strategier ur spel. Så jag behöver hitta och implementera nya. Och därav funderingen om man skulle rikta in sig på de speciellt framtagna så att säga. Det kan ju inte bli så fel att prova, värsta är ju att de inte fungerar och man får prova något annat.

 

[grodan21]

Tror det är individuellt. Men sen känns det ju minst sagt luddigt med vilka svårigheter som faktiskt "räknas" också. Jag har alltid haft exekutiva svårigheter och känner igen mig i princip alla "klassiska tecken". Jag har blivit utredd och fick där bekräftat att ja, jag ligger definitivt utanför vad som anses som "normalt" men eftersom jag klarar av att ha ett heltidsjobb så kan jag inte få en diagnos då mina svårigheter helt enkelt inte är illa nog, ja på riktigt. Då tog jag ändå upp min oro över att jag stundvis faktiskt gravt missköter mitt jobb pga detta, men eftersom jag ändå får behålla jobbet så är det ingen fara tydligen.

Jag tror alla måste hitta sina egna strategier men det har ju också tagits upp att det faktiskt finns vissa saker som visat sig bättre än andra. Att ha rutiner rekommenderas ju inte för ingenting liksom. Sen tror jag också att man helt enkelt måste förlika sig med att det kommer att bli jobbigt. Oavsett vilka strategier man har så kommer man inte helt magiskt få en vardag som funkar där man bara gör allt utan tjafs och utan att det är jobbigt. Det är en evig liten kamp och så fort man börjar slarva så halkar man tillbaka på noll. Men det är på't igen bara, för det är värt det.

Just detta stör mig väldigt mycket. Bara för att jag klarar av att jobba så får en inte hjälp. Nu har jag en diagnos, men när jag försökte få stöd från vården hade de inte något att erbjuda, då jag var "välfungerande".

 

[Tantan]

Just detta stör mig väldigt mycket. Bara för att jag klarar av att jobba så får en inte hjälp. Nu har jag en diagnos, men när jag försökte få stöd från vården hade de inte något att erbjuda, då jag var "välfungerande".

Krasst: vi har enorma krav på att vara högfungerande. De flesta människor skulle nog fungera bättre på lågdos amfetamin. Om man får ihop vardagen hjälpligt ska man enligt mig inte medicinera, man får istället ändra saker i vardagen om det blir för mycket.

 

[grodan21]

Krasst: vi har enorma krav på att vara högfungerande. De flesta människor skulle nog fungera bättre på lågdos amfetamin. Om man får ihop vardagen hjälpligt ska man enligt mig inte medicinera, man får istället ändra saker i vardagen om det blir för mycket.

Det var hjälp med att hitta fungerande strategier för att få vardagen att skulle fungera bättre och inte riskera sjukskrivning.

 

[ginnies]

Krasst: vi har enorma krav på att vara högfungerande. De flesta människor skulle nog fungera bättre på lågdos amfetamin. Om man får ihop vardagen hjälpligt ska man enligt mig inte medicinera, man får istället ändra saker i vardagen om det blir för mycket.

Jag spinner vidare på att det faktiskt väldigt ofta är fritiden som stupar människor. Att bara arbeta heltid och sen mer softa sliter som regel inte ut någon.

 

[ginnies]

Ja men precis. Det där är ju anledningen jag inte bett om att få bli utredd. Jag har liksom fungerat tillräckligt bra ändå med en blandning av rutiner, strategier och acceptans, och en eventuell diagnos hade inte förändrat någonting direkt.

Det är nog ganska många som skulle få diagnoser om de utreddes.