Bukefalos 28 år!

Är det normalt att vara deppig på slutet?

Krati

Trådstartare
Hej!
Kände att jag behövde skriva av mig.
Går in i vecka 38 på söndag och har dom senaste två veckorna blivit deppig och mer orolig.
Jag är som person lite halvnojig av mig och oroar mig för mycket, men det har ändå hållt sig ganska stabilt tidigare i graviditeten.

Nu kan jag börja störtgråta för minsta lilla motgång. Jag känner mig ensam och rastlös - men jag orkar inte göra något, vilket naturligtvis gör mig deppig.
Blir jag arg börjar jag gråta (inte små tårar utan vi snackar hejdlöst) och arg blir jag så fort det inte blir som jag planerat..
Jag blir ledsen när jag är ensam, vilket jag oftast är nu när man går hemma på gravidpenning och mannen jobbar.
Igår fick jag bita ihop för att inte börja gråta när jag och min mamma vart vid sjön och haft mysigt, men hon var tvungen att åka hem (efter typ två , nästan tre timmar). Det blir som en kalldusch, jag blir stressad och orolig så fort jag inte vet vad jag ska göra.
Jag skäms när jag gråter och känner mig så himla löjlig.

Oron som kommit är också skit jobbig. Jag oroar mig för hästarna, att dom är olyckliga för att jag inte rider. Den ena har blivit riden av min tränare hela juli men har semester nu i augusti för att sedan bli riden av henne hela september också så EGENTLIGEN förstår jag ju innerst inne att det inte är någon fara, men ja..
Den andra hästen har haft lite olika åkommor under sommaren så det är ganska lägligt för henne att vila upp sig och stärka kroppen, men jag har ett tvång att jag måste ut och promenera dom så mycket som möjligt, vilket är lite besvärligt med kondition likt en flodhäst och kraftiga sammandragningar när jag går för mycket...

Sen oroar jag mig för katterna, att dom ska fly när bebis kommer. Det räcker att dom hostat eller sovit en timme längre än vanligt den sista veckan så har jag varit övertygad om att dom är allvarligt sjuka.

Och nu idag började jag oroa mig jättemycket för att bebis inte ska vara frisk, trots att ultraljuden sett perfekta ut. Men så googlar man och hamnar på familjeliv och då är ju ångesten ett faktum..
Ja, ni hör ju.
Är det normalt att känna såhär? Det är så himla frustrerande! Vill att bebis ska komma nu!
 
Hej! Jag har liknande känslor som dig och går in i v.33 på månd.

Jag har också oroat mig för min häst som förövrigt bara är 4år. Som är jätte snäll att rida så jag har ridit honom fram tills nu, då det inte är så bekvämt att rida för magen tar i mot i framvalvet och skaver på magen. Så har tappat motivationen och ork att rida mm.. Men har hittat en underbar medryttare som har ridit honom lite under våren/sommaren och har nu frågat henne om hon kan tänka så att ha honom på foder i vinter ev längre. En klump i magen av oro om framtiden släppte nu när hon tar över hästen några månader. Så får jag en liten paus från hästeriet och kommer iordning med nya livet med bebis.

Jag har oroat mig mycket över om hur jag ska hinna/orka med häst, bebis mm. Samtidigt som vi håller på att totalrenovera ett hus nu som kommer vara klart att flytta in i dec/Jan. När vi väl kommit iordning i vårt nya hus så kan jag ha hästen hos svärföräldrarna på deras gård som ligger 50-100 m från vårt hus. Så det kommer underlätta mycket och så hoppas jag att motivationen kommer tillbaka för att träna och ev tävla min häst i framtiden

Jag tror det är vanligt att oroa sig och fundera på hur framtiden kommer bli med en ny familjemedlem, tror det blir bättre när våra små hjärtan kommer
 
Ja, det är normalt (som allt annat...). Är beräknad om en vecka och har fått världens hormondusch sista dagarna och mår verkligen inte något vidare. Det här är min nr2 och funderingarna ser lite annorlunda ut. Det är väl mer så att jag känner mig allmänt skräp och eländig.
 
Hej! Jag har liknande känslor som dig och går in i v.33 på månd.

Jag har också oroat mig för min häst som förövrigt bara är 4år. Som är jätte snäll att rida så jag har ridit honom fram tills nu, då det inte är så bekvämt att rida för magen tar i mot i framvalvet och skaver på magen. Så har tappat motivationen och ork att rida mm.. Men har hittat en underbar medryttare som har ridit honom lite under våren/sommaren och har nu frågat henne om hon kan tänka så att ha honom på foder i vinter ev längre. En klump i magen av oro om framtiden släppte nu när hon tar över hästen några månader. Så får jag en liten paus från hästeriet och kommer iordning med nya livet med bebis.

Jag har oroat mig mycket över om hur jag ska hinna/orka med häst, bebis mm. Samtidigt som vi håller på att totalrenovera ett hus nu som kommer vara klart att flytta in i dec/Jan. När vi väl kommit iordning i vårt nya hus så kan jag ha hästen hos svärföräldrarna på deras gård som ligger 50-100 m från vårt hus. Så det kommer underlätta mycket och så hoppas jag att motivationen kommer tillbaka för att träna och ev tävla min häst i framtiden

Jag tror det är vanligt att oroa sig och fundera på hur framtiden kommer bli med en ny familjemedlem, tror det blir bättre när våra små hjärtan kommer

Ja, jag red fram till veckan 30. Sen ramlade jag av och insåg att balansen och styrkan inte riktigt är densamma.. Sen är båda mina hästar lite lätt på tårna och tanken på att man ramlar av o bebis skulle ta skada får en ju spyfärdig av ångest.

Nä, jag längtar tills lillen är ute så jag kan gosa med honom på säkert avstånd och rida utan att vara rädd att skada bebis!
 
@Krati Sluta googla! Jag får sgs tvinga mig själv att sätta bort telefonen ibland då jag kommer in på sidor om olika sjukdomar och allt som kan hända. Man tjänar inget på att oroa sig i förskott. Lätt att säga men jag har själv för några år sen varit en riktig grubblare. Låg sömnlös på nätterna och oroade mig för ALLT och då var jag inte ens gravid. Var t.om säker på att inte skaffa barn för att ngt skulle kunna hända. Gick till psykolog och åt medicin ett tag.
 
Den sista månaden eller mer av min graviditet grät jag minst en timme varje dag! För världsliga saker som att jag var för gravid för att kunna rida (har inte ridit på två år så det borde ju inte ha varit ett akut behov men det var mer att jag inte KUNDE) bland annat. Kände mig också ensam och orolig inför hur livet skulle bli med barn. Ingenting kändes roligt helt enkelt.
De känslorna släppte helt efter förlossningen. Blev inte heller euforisk eller lycklig på en gång men det blev mycket bättre. Jag tror det är normalt, man står inför en stor händelse och det är mycket tankar som far runt samtidigt som man känner sig begränsad.
 
Du är inte ensam. Står dessutom inför en separation nu i månadsskiftet med pappan. Bebis är beräknad 17/9. Kommer bli ensam med gård och djur. Har ingen bra inkomst. Bor 30 mil från familjen. :(

Vågar inte sluta jobba heller trots att jag borde. Behöver pengarna. Så nu oroar jag mig dessutom för att bebis ska ta skada av att jag överanstränger mig....


Har helt enkelt gått från "Det ordnar sig" till att oroa mig över allt möjligt. :eek:
 
Du är inte ensam. Står dessutom inför en separation nu i månadsskiftet med pappan. Bebis är beräknad 17/9. Kommer bli ensam med gård och djur. Har ingen bra inkomst. Bor 30 mil från familjen. :(

Vågar inte sluta jobba heller trots att jag borde. Behöver pengarna. Så nu oroar jag mig dessutom för att bebis ska ta skada av att jag överanstränger mig....


Har helt enkelt gått från "Det ordnar sig" till att oroa mig över allt möjligt. :eek:

Men fy vad jobbigt! Stackare. Hoppas det ordnar upp sig snart för dig. :heart
 
Jag är definitivt INTE en halvnojig person (som du beskriver dig), men under sista halvan av min andra (och sista) graviditet så var jag jättedeppig och grät över allt möjligt. Jobbet gick bra, men hemmavid var det värre; jag kände inte ens igen mig själv.... jag kände mig så oerhört ENSAM många, många gånger.... som om ingen kunde förstå mig; speciellt inte mannen. Det var väldigt mycket upp och ner; ena timmen/dagen var jag glad och tillfreds, nästa kände jag mig såååå himla ledsen och deppig.

Denna känsla höll även i sig ganska länge efter födseln; vi fick dessutom ett barn som var totalt motsatt mot 1:an som hade varit en lugn, stabil och i princip alltid glad liten bebis. Här kom ett barn som skrek massor (tyckte jag som jämförde med vårt första barn) och jag kände mig otillräcklig som mor både till bebis och vår äldsta (som var 3,5 år).

I efterhand kan jag se att jag kanske borde gjort som jag ibland tänkte; pratat med min BM och bett att få träffa någon att prata med ordentligt. Men just de där dagarna när jag åkte till BM så kändes det ju bra just den dagen/timmen.

MEN; det gick över! Barnet har visat sig vara en rastlös och temperamentsfull person (väldigt lik mig...), numera 4 år, oftast glad, med på allt, men vill byta sysselsättning ofta. Det ska HÄNDA något i livet. Hon är en spelevink, aktiv och oerhört rolig. Och oerhört viljestark. Hon är helt enkelt ganska mycket motsatsen till sin bror; som varit mer av en betraktare, ganska jämn i humöret och mycket mer samarbetsvillig än sin lillasyster.

Min deppighet släppte allteftersom månaderna gick; när barnet var över halvåret var den i stort sett borta och lugnet infann sig inombords igen.
 
Jag är definitivt INTE en halvnojig person (som du beskriver dig), men under sista halvan av min andra (och sista) graviditet så var jag jättedeppig och grät över allt möjligt. Jobbet gick bra, men hemmavid var det värre; jag kände inte ens igen mig själv.... jag kände mig så oerhört ENSAM många, många gånger.... som om ingen kunde förstå mig; speciellt inte mannen. Det var väldigt mycket upp och ner; ena timmen/dagen var jag glad och tillfreds, nästa kände jag mig såååå himla ledsen och deppig.

Denna känsla höll även i sig ganska länge efter födseln; vi fick dessutom ett barn som var totalt motsatt mot 1:an som hade varit en lugn, stabil och i princip alltid glad liten bebis. Här kom ett barn som skrek massor (tyckte jag som jämförde med vårt första barn) och jag kände mig otillräcklig som mor både till bebis och vår äldsta (som var 3,5 år).

I efterhand kan jag se att jag kanske borde gjort som jag ibland tänkte; pratat med min BM och bett att få träffa någon att prata med ordentligt. Men just de där dagarna när jag åkte till BM så kändes det ju bra just den dagen/timmen.

MEN; det gick över! Barnet har visat sig vara en rastlös och temperamentsfull person (väldigt lik mig...), numera 4 år, oftast glad, med på allt, men vill byta sysselsättning ofta. Det ska HÄNDA något i livet. Hon är en spelevink, aktiv och oerhört rolig. Och oerhört viljestark. Hon är helt enkelt ganska mycket motsatsen till sin bror; som varit mer av en betraktare, ganska jämn i humöret och mycket mer samarbetsvillig än sin lillasyster.

Min deppighet släppte allteftersom månaderna gick; när barnet var över halvåret var den i stort sett borta och lugnet infann sig inombords igen.

Tack för ditt svar! Känns skönt att veta att man inte är ensam om det.
Hoppas på att lillen vill titta ut snart så jag slipper gå hemma och deppa, utan istället få ha bebismys och kanske känna igen sig i sin vanliga kropp igen. :)
 

Liknande trådar

Gravid - 1år Det här kan bli lite rörigt, jag ber om ursäkt på förhand. Jag och maken har en dotter på 1.5 år. Hon är det bästa som hänt oss och...
2 3 4
Svar
72
· Visningar
10 037
Senast: gulakatten
·
Hundhälsa Vi i vår familj har under hösten hamnat i en fasansfull situation, som gjort och gör mig så upprörd och ledsen. Den 20:de september i år...
14 15 16
Svar
311
· Visningar
22 614
Skola & Jobb Började nytt jobb för 2 veckor sedan. Ingen överlämning har funnits eller upplärning utav arbetsuppgifter, utan jag får springa och ta...
2
Svar
37
· Visningar
4 293
Senast: Soapbubble
·
Oro
Kropp & Själ Jag har alltid varit en orolig människa, på lågstadiet satt jag många gånger inne hos skolsystern under mattelektionerna eftersom jag va...
Svar
17
· Visningar
1 519
Senast: Squie
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Guldfasanerna
  • Hundlucka
  • Flämtningar

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp