är ni aldrig rädda?

[oh_darling]

jag undrar verkligen och förvånas över er fältävlansryttare som kan hoppa över vadsomhelst. är själv inte så rädd av mig egentligen, tycker vanliga hopphinder är helt okey och vissa terängshinder... men när det sedan börjar handla om att hoppa ned i vattengropar, ned för bankrar osv... hur klarar ni detta psykiskt? har ni nerver av stål? har ni aldrig varit rädda ens?

hm coolt iaf

 

[Jochanda]

kan säga att jag är så rädd så jag skakar av att hoppa vanliga banhopningshinder, men terränghinder är nemas problemeas har aldrig varit rädd i terrängen. Och jag vet inte varför det är såhär jag menar egentligen borde det vara tvärtom men det kan bero på att hindrena i terrängen kommer mer naturligt.

 

[Therese_Zipp]

jag har aldrig varit rädd men det finns hinder som jag har respekt för

 

[oh_darling]

vi har en stor bank (eller banker eller hur det heter) vid stallet. när jag stod uppe på den såg jag inte marken nedanför.
kan inte fatta hur man bara vågar hoppa rakt ut..

 

[Splittan]

Dett finns hinder som jag är rädd för, men det kan ju bero på att jag inte har kommit upp till den svårighetsgraden där de hinderna ingår.
När man väl har kommit så långt, så vet man hur det ska hoppas och både hästen och en själv har rutin för sådana hinder.
Så när jag väl har kommit så långt, så kanske man kan hoppa dem och inte bara rida sidan om (på träning) och undra hur f-an man vågar hoppa sådant hinder....

 

[supersonic]

Jo, jag är igentligen rädd och ändå tävlar jag **.
Jag undrar alltid i startfållan om jag kommer i mål levande. Jag har en del rejäla vurpor bakom mig med tidigare hästar, som inte har gjort mig modigare. Men när jag väl fått startsinal är rädslan som bortblåst och jag satsar allt.
Känslan man får efter att ha kommit i mål är obeskrivlig, fantastisk. Det är den där känslan av att ha övervunnit sig själv som får mig att fortsätta, att sätta nya mål. Det är en fantastiskt rolig sport.
(Jag har nu också förmånen att ha en fantastisk häst, försiktig och storhoppande)
Kom ihåg, rädsla är till för att övervinnas.....

 

[Ramona]

Jag undrar alltid i startfållan om jag kommer i mål levande./.../ Men när jag väl fått startsinal är rädslan som bortblåst och jag satsar allt.
Känslan man får efter att ha kommit i mål är obeskrivlig, fantastisk. Det är den där känslan av att ha övervunnit sig själv som får mig att fortsätta, att sätta nya mål.

Kom ihåg, rädsla är till för att övervinnas.....

Precis vad jag tankte skriva!! Instammer helt.
Nar man val kommit in i startfallan ar allting battre for mej dock, men innan, nar man vantar pa att komma in i startfallan!!
Nar man val ar ute pa banan kan vissa hinder kannas lite mindre trevliga an andra, men det ar bara att driva pa och hoppas pa det basta!!

Jag kan vara skitradd, rent ut sagt, men det handlar om att gora det i alla fall. Man ska inte gora saker som ar farliga for dej sjalv och hasten, men det ar bra att pusha sej sjalv lite langre an man trodde var mojligt.

 

[Vita_N_6520]

ja har ju då tine hoppat så högt i fälttävlan, men jag är säker om jag "vet" att hästen ska klara det, för som förut då hade jag en häst som kanske inte räckte över längdhinder ordentligt så då blev ja osäker på typ alla oxrar men när man har en häst som man litar på så är det inga problem.
däremot så kan ja bli lite nervös för nerhopp men det brukar helelr inte va nån fara så länge ja litar på hästen

 

[Dalatjej]

kan säga att jag är så rädd så jag skakar av att hoppa vanliga banhopningshinder, men terränghinder är nemas problemeas har aldrig varit rädd i terrängen.

Jajjamensan - så är det för mig oxå! Banhoppningshinder är jätteläskiga, bommar som flyger överallt. Inga som helst problem med några hinder i terrängen. Troligen för att hästarna hoppar bättre i "skogen" då de har längre avstånd att fokusera på hindret.