Ångesttråden, utbruten ur Vad gör vi? Del CCXXXIII

[farin]

Alltså, tycker och tror folk här pratar om lite olika saker. Ångest är en naturlig och livsviktig känsla för oss alla att ha, det som gör att det blir en sjuklig grej man kan behöva hjälp för är när ångesten blir orationell och kroppen går i en konstant stress.

Jag har väldiga ångestproblem men har tex inte alls problem med panikångest, någon enstaka gång som jag drabbats av det men det är inget problem jag har riktigt.

Att påstå att man inte eller aldrig har någon ångest är inte helt friskt heller. Däremot så behöver man inte ha en sjuklig orationell ångest som hindrar än från att kunna leva normalt, det är det långt ifrån alla som har.

Känns som att vissa kanske inte riktigt vet vad ångest är..?

Kan du förklara vad ångest är?
För jag upplever som sagt oro ibland, men skulle inte kalla det ångest.

 

[LenaH]

Att påstå att man inte eller aldrig har någon ångest är inte helt friskt heller.

Men vad vill du då att de av oss som inte upplever ångest ska känna?
Jag tycker detta är jättespännande för jag kan inte påstå att jag upplevt ångest egentligen.
Oro, stress, ängslan, tvehågsenhet, ånger - you name it men inget av det skulle jag kalla ångest utan just vad jag det kallade nu.

Är det bara en definitionsfråga eller vad handlar det om?

Obs, jag är alltså nyfiken.

 

[Grazing]

Kan du förklara vad ångest är?
För jag upplever som sagt oro ibland, men skulle inte kalla det ångest.

Ångest är när kroppen går in i en överlevnadsituation, när man blir så rädd att kroppen är beredd på flykt helt enkelt.

 

[Grazing]

Men vad vill du då att de av oss som inte upplever ångest ska känna?
Jag tycker detta är jättespännande för jag kan inte påstå att jag upplevt ångest egentligen.
Oro, stress, ängslan, tvehågsenhet, ånger - you name it men inget av det skulle jag kalla ångest utan just vad jag kallade nu.

Är det bara en definitionsfråga eller vad handlar det om?

Obs, jag är alltså nyfiken.

Så du har aldrig känt att kroppen har reagerat på att vilja fly, eller blivit så rädd att puls och muskler blir spända och hjärtklappning kommer pga rädsla? För att rädda dig själv från någonting som kroppen anser är farligt?

Ångest är en reaktion kroppen går in i för att överleva faror, det är därför som orationell ångest, när kroppen är i ett konstant mer eller mindre sådant läge blir sjuklig. Kroppen reagerar på faror som inte finns helt enkelt och det är orationell ångest som man måste få hjälp för oftast.

 

[EmmaW]

Det behöver inte vara något fel, men det är en mänsklig reaktion som saknas i så fall på dessa individer.

För att förtydliga mitt svar här, så anser hansen detta. Och därför jag skrev det. Jag tror faktiskt att den människan vet vad han pratar om. Jag kunde ha varit tydligare här. absolut.
Och han tar själv upp det i sin intervju med en psykopat att hon inte känner ångest alls men å andra sidan ingen oro eller något annat heller.

Sen pratar vi väl ångest generellt och inte diagnosen. För man kan ha ångest utan att ha det som dignos.

Jag borde väl aldrig ha öppnat munnen här och hänvisat till hansen som är den mest världsledande inom hur hjärnan fungerar eller att jag tror på hans forskning.

Det är inget fel att inte ha ångest. Det gör ingen till sämre människor för det. Jag står dock fast vid att många har det utan att veta om det. Sen om dom kallar det grodor eller vad som spelar ingn roll. Det är naturligt med ångest och många som inte tror att dom har det har det men kallar det för något annat helt enkelt.

Nu lämnar jag den här diskussionen innan den förvrids ännu mera.

 

[SiZo]

Jo delvis, just vid sorg kan jag få andnöd tex men det jag menar med utagerande är snarare att jag blir otrevlig mot omgivningen vid stress - jag märker det inte själv men andra gör. Jag är också typen som bråkar högljutt och även fysiskt på så sätt att jag drämmer igen dörrar o dyl.

Men varför skulle det inte vara ångest tänker du?

 

[LenaH]

Så du har aldrig känt att kroppen har reagerat på att vilja fly, eller blivit så rädd att puls och muskler blir spända och hjärtklappning kommer pga rädsla? För att rädda dig själv från någonting som kroppen anser är farligt?

Jomen rädsla kan jag identifiera och iom det höjd puls, absolut.
Men jag kallar det väl just rädsla med adrenalinpåslag liksom?

Jag försöker verkligen inte göra mig dum eller nåt men min kompis beskrev det mer som att det liksom knyter sig i bröstet utan att hon alltid förstår varför (obs, hon är inte diagnosticerad med ångestsyndrom) och att hon kan hantera det genom att tänka att det bara är en känsla, jaha liksom så släpper det efter en stund men jag kan inte relatera riktigt.

 

[Grazing]

Jomen rädsla kan jag identifiera och iom det höjd puls, absolut.
Men jag kallar det väl just rädsla med adrenalinpåslag liksom?

Jag försöker verkligen inte göra mig dum eller nåt men min kompis beskrev det mer som att det liksom knyter sig i bröstet utan att hon alltid förstår varför (obs, hon är inte diagnosticerad med ångestsyndrom) och att hon kan hantera det genom att tänka att det bara är en känsla, jaha liksom så släpper det efter en stund men jag kan inte relatera riktigt.

Ångest är fysiskt, det sätter sig i olika delar hos olika människor. Det är ju därför också det är så svårt att hantera ofta för det sätter sig i kroppen och det är också ofta därför folk med ångestproblematik inte sällan blir självdestruktiva för att leda bort ångesten.

Det är en känsla som man kan lära sig, ofta, att hantera på olika sätt. Det är ju också därför inte sällan som medicin behövs också för att kunna hantera den och leva ett normalt liv.

Det du kallar för rädsla och adrenalinpåslag, tänk dig att ha det större delen av dygnet av ingen anledning alls, att kroppen befinner sig i den "beredd på att dö" reaktionen hela tiden nästan. Det är fruktansvärt jobbigt och kan lätt utan problem driva en till det mesta för att få lite lugn.

 

[LenaH]

För att förtydliga mitt svar här, så anser hansen detta. Och därför jag skrev det. Jag tror faktiskt att den människan vet vad han pratar om. Jag kunde ha varit tydligare här. absolut.
Och han tar själv upp det i sin intervju med en psykopat att hon inte känner ångest alls men å andra sidan ingen oro eller något annat heller.

Sen pratar vi väl ångest generellt och inte diagnosen. För man kan ha ångest utan att ha det som dignos.

Jag borde väl aldrig ha öppnat munnen här och hänvisat till hansen som är den mest världsledande inom hur hjärnan fungerar eller att jag tror på hans forskning.

Det är inget fel att inte ha ångest. Det gör ingen till sämre människor för det. Jag står dock fast vid att många har det utan att veta om det. Sen om dom kallar det grodor eller vad som spelar ingn roll. Det är naturligt med ångest och många som inte tror att dom har det har det men kallar det för något annat helt enkelt.

Nu lämnar jag den här diskussionen innan den förvrids ännu mera.

Ingen har kallat något en groda, det är ju faktiskt du som gett människor utan ångest en stämpel och fortsatt hänvisa till forskning du inte presenterat.
Ingen har heller påstått att inte ångest är naturligt eller normalt, den enda som pratat i de termerna är ju du som pratat om att ångestbefriade människor är onormala.

 

[Sel]

Jag tycker det blir så konstigt när man skriver att någon "har" ångest, förutom antingen just i ögonblicket eller eventuellt när någon blivit diagnostiserad och lider ofta och mycket. Jag tror nog att gemene man då och då upplever ångest vid särskilt pressade, skrämmande eller intensiva situationer i livet.
Ett barn som tappar bort mamma på stora nöjesfältet, en ryttare som går omkull med hästen och för några ögonblick inte vet hur det gått med en själv eller hästen. När man får dödsbesked. När man måste ringa veterinären och boka det sista besöket.. När hunden springer bort och det har gått lite för lång tid innan den återfinns. Det är så ångest känns för mig, ungefär. Helt naturligt och någonting man arbetar igenom, det är inte alls säkert att det märks utåt och någon annan kallar det kanske för någontig annat.
Problemet uppstår ju först när kroppen inte förmår släppa taget och känslan eskalerar.

 

[LenaH]

Men varför skulle det inte vara ångest tänker du?

Jamen sure, men det finns ju ord för oro och stress, varför ska jag kalla det ångest apropå devalvering av ord?

 

[Manji]

Jag har aldrig haft en panikångestattack eller nåt dåligt psykiskt mående men det skulle vara intressant att på djupet verkligen få reda på varför vissa av oss aldrig drabbas och vissa kan bryta ihop av minsta lilla och allt däremellan.
Jag är människotypen som kan stå mitt i ett kaos helt lugnt och dirigera folk eller djur, dessutom blir människor och djur lugna i min närhet, det har jag upplevt hur många gånger som helst.

Jag har varit först på olycksplatser. Lugnat människor, pratat tydligt och svarat på frågor åt sos osv. Jag har gått in i bostäder där misshandel pågår och vet att jag riskerar att drabbas, för att rädda människor.

Jag är också en människa som stundvis har så mycket ångest att anhöriga kör mig till akutpsyk.

Psykisk ohälsa är sjukdomstillstånd precis som alla andra. De drabbar alla typer av människor, men inte alla människor. Precis som att cancer kan drabba vem som helst.

 

[farin]

Så du har aldrig känt att kroppen har reagerat på att vilja fly, eller blivit så rädd att puls och muskler blir spända och hjärtklappning kommer pga rädsla? För att rädda dig själv från någonting som kroppen anser är farligt?

Ångest är en reaktion kroppen går in i för att överleva faror, det är därför som orationell ångest, när kroppen är i ett konstant mer eller mindre sådant läge blir sjuklig. Kroppen reagerar på faror som inte finns helt enkelt och det är orationell ångest som man måste få hjälp för oftast.

Jo jag har blivit rädd ett antal gånger i mitt liv. Vid något av de tillfällena har min kropp gått in fight-mode, snarare än frys eller flykt. Men det kopplar jag till en akut stressreaktion snarare än ångest. Och det är också vad jag anser att stress är, snarare än att ha mycket att göra, apropå det här med devalverade ord igen då.

Jag kopplar ångest till ett tillstånd som påverkar både kropp och hjärna (tankar, känslor) mer än behovet i situationen kräver, och som inte lättar av att tänka rationellt. Annars skulle jag kalla det oro. Eller kanske olust, beroende på typ av känsla och anledning till den.

 

[farin]

Jag tycker det blir så konstigt när man skriver att någon "har" ångest, förutom antingen just i ögonblicket eller eventuellt när någon blivit diagnostiserad och lider ofta och mycket. Jag tror nog att gemene man då och då upplever ångest vid särskilt pressade, skrämmande eller intensiva situationer i livet.
Ett barn som tappar bort mamma på stora nöjesfältet, en ryttare som går omkull med hästen och för några ögonblick inte vet hur det gått med en själv eller hästen. När man får dödsbesked. När man måste ringa veterinären och boka det sista besöket.. När hunden springer bort och det har gått lite för lång tid innan den återfinns. Det är så ångest känns för mig, ungefär. Helt naturligt och någonting man arbetar igenom, det är inte alls säkert att det märks utåt och någon annan kallar det kanske för någontig annat.
Problemet uppstår ju först när kroppen inte förmår släppa taget och känslan eskalerar.

Jagvahr upplevt flera av de saker du beskriver. Och absolut har jag kunnat var rädd i situationen. Fast oftast har jag nog inte noterat någon känsla alls i den akuta situationen utan direkt gått in i "lösnings-mode". Känslorna har kommit efteråt, och då kan jag känna att jag haft ett stort adrenalinpåslag, att jag varit rädd, jag har upplevt akut sorg och flera både stora och starka känslor.
Men det är fortfarande inte det jag tolkar som ångest. Och det är kanske där skillnaden ligger mellan oss som aldrig upplevt ångest och de som tänker att alla har ångest annars är man konstig, att vi definierar vad det är väldigt olika?

 

[SiZo]

Jamen sure, men det finns ju ord för oro och stress, varför ska jag kalla det ångest apropå devalvering av ord?

Så vart går skillnaden mellan oro och ångest?
Hur orolig är man egentligen om man inte får minsta fysiska tecken?

Jag tycker det här är svårt att läsa sig till, för när man läser om det så är det bara de typiska tecken de tar till, och det är mycket ångest som inte passar in där.

Sen tror jag absolut att du är något på spåren ang att vara utåtagerande och inte. Jag själv skulle dock uppskatta om folk tyglade sina känslor och inte tex small i dörrar så länge man är i närheten, för det är läskigt. Jag har själv varit utåtagerande och sett hur det påverkar min omgivning så jag håller mig ifrån det. Och jag skulle iofs inte säga att jag var utan ångest då, den bara tog sig ett annat uttryck (som tex smällande i dörrar). DÅ tyckte jag att jag var det dock, men med backspegeln...

Men sen är ju frågan vad som händer med själva personen i sig. Kanske är det mer naturligt när känslorna tar ett fysiskt uttryck och då blir man liksom "klar" med det? Jag har ingen aning. Och det är svårt att hitta info om det här tycker jag, när man går utanför hur de tex skriver om ångest på 1177. Sådan ångest har jag aldrig haft mer än några sekunder inför något väldigt jobbigt.

 

[LenaH]

Så vart går skillnaden mellan oro och ångest?
Hur orolig är man egentligen om man inte får minsta fysiska tecken?

Jag tycker det här är svårt att läsa sig till, för när man läser om det så är det bara de typiska tecken de tar till, och det är mycket ångest som inte passar in där.

Sen tror jag absolut att du är något på spåren ang att vara utåtagerande och inte. Jag själv skulle dock uppskatta om folk tyglade sina känslor och inte tex small i dörrar så länge man är i närheten, för det är läskigt. Jag har själv varit utåtagerande och sett hur det påverkar min omgivning så jag håller mig ifrån det. Och jag skulle iofs inte säga att jag var utan ångest då, den bara tog sig ett annat uttryck (som tex smällande i dörrar). DÅ tyckte jag att jag var det dock, men med backspegeln...

Men sen är ju frågan vad som händer med själva personen i sig. Kanske är det mer naturligt när känslorna tar ett fysiskt uttryck och då blir man liksom "klar" med det? Jag har ingen aning. Och det är svårt att hitta info om det här tycker jag, när man går utanför hur de tex skriver om ångest på 1177. Sådan ångest har jag aldrig haft mer än några sekunder inför något väldigt jobbigt.

Ditt svar är superspännande men jag måste sova!
Återkommer!

 

[Sel]

Jagvahr upplevt flera av de saker du beskriver. Och absolut har jag kunnat var rädd i situationen. Fast oftast har jag nog inte noterat någon känsla alls i den akuta situationen utan direkt gått in i "lösnings-mode". Känslorna har kommit efteråt, och då kan jag känna att jag haft ett stort adrenalinpåslag, att jag varit rädd, jag har upplevt akut sorg och flera både stora och starka känslor.
Men det är fortfarande inte det jag tolkar som ångest. Och det är kanske där skillnaden ligger mellan oss som aldrig upplevt ångest och de som tänker att alla har ångest annars är man konstig, att vi definierar vad det är väldigt olika?

Jag känner också oftast efteråt när det handlar om akuta situationer - eller rättare sagt är det då känslan får ta plats. Oron över hunden finns ju där redan innan men eftersom handling krävs finns det inte utrymme för den just då så att säga. Jag tror det är väldigt vanligt (till och med vanligast?) och funktionellt att reagera så.
Och ja, jag tror absolut att det är terminologin som har lett till mycket missförstånd i den här tråden. Det är liksom skillnad på "vardagsångest" då och då och någonting folk faktiskt lider av och behöver hjälp med även om båda faller under samma paraply, i min värld i alla fall. Har man någon gång känt sorg så skarp att man fått svårt att andas eller oro som bränner i bröstet, då har man känt ångest anser jag.

 

[Sel]

Jag håller för övrigt delvis med om att ordet ångest gärna överanvänds på ett dramatiskt vis, precis som depression, OCD och annat.

 

[supercalifragilistic]

Jag borde väl aldrig ha öppnat munnen här och hänvisat till hansen som är den mest världsledande inom hur hjärnan fungerar eller att jag tror på hans forskning.

Jag förstår frustrationen i att försöka diskutera med dig när du inte står pall för repliker och dina egna åsikter bara är vurm för din privata husgud.

Anders Hansen är en av de mest kändiskåta poppsykologiska läkarna vi har här i landet, men jag är uppriktigt nyfiken på varifrån utmärkelsen "den mest världsledande inom hur hjärnan fungerar" kommer ifrån?

 

[Mia_R]

Jag tror som många är inne på att vi pratar förbi varandra. Jag har t ex aldrig haft panikångest, något som kommer plötsligt och förlamar, får svårt att andas, en känsla jag inte vet vad det beror på. Johan Jureskog fick panikångest och trodde han höll på få en hjärtattack och symptomen ska vara liknande. Väl på akuten konstaterades det att han var fullt frisk men stressen under lång tid i jobbet tog ut sin rätt och han trodde där och då att han skulle dö.

De gånger jag haft ångest är t ex att sitta vid en dödsbädd när någon jag älskar dör, att sitta hos en häst med brutet ben och vänta på nödslakten, att ringa det sista samtalet när ett djur ska avlivas, den sorg och stress jag känner sånna gånger är för mig ångest, en maktlöshet. Jag ser ju även hur jag och andra reagerar vid kris, jag är rationell och gör vad som krävs för att lösa situationen, medan andra kan rasa ihop, blir irrationella och kan få panik.

Jag känner de som skär/skurit sig som ett sätt att hantera ångest. Smärtan är något de kan kontrollera, inte känslorna. Andra självmedicinerar mha alkohol eller andra droger. Jag har tränat för att fysiskt ta ut mig och på så sätt hantera min stress och sorg. Vi har alla olika sätt att hantera den oro som då sitter i kroppen, för några hjälper det med samtal, andra behöver mediciner för att orka hantera det och några ser inget slut och orkar inte utan tar livet av sig.