Arbetsförmedlingen

Jag vet inte varför du ställer frågan till mig, för jag har precis samma inställning som du. Det finns en massa outnyttjad kapacitet, ekonomi och individuellt välmående i att få människor att bidra på arbetsmarknaden.

Vi ska inte gömma folk i förtidspensioner (= att gå hemma heltid), vi ska jobba med reformer på arbetsmarknaden och aktiv habilitering och anpassning som gör att vi kan maximera människors förmåga att bidra oavsett om den maximala förmågan är 100%, 80%, 50%, 25% eller 10%. Och att man hela tiden har ett ekonomiskt incitament både som individ och samhälle att verkligen ta tillvara på så mycket som möjligt av den förmågan.

Men det går inte riktigt ihop sig med konservativ högerpolitik, så det är synd att vi röstar så brunblått numer.
Jag ställde nog frågan till dig som vidare funderingar på det du skrev, inte för att jag inte håller med dig elelr för att jag tror att du inte håller med mig. Tvärtom. Jag bara tänkte vidare högt liksom.

I det här inlägget håller jag också med dig, men vill tillägga också att arbetsgivarna har ett stort ansvar också. Det är ju de som ska anställa och de som många gånger inte vill anställa. Eller vågar.
Jag gör mitt jobb lika bra som andra, men ändå så är det så svårt att få en chans att visa det, jag har meriter och referenser, rekommendationsbrev liksom, folk som är villiga att följa med på intervjuer för att styrka det men jag har så svårt att ens komma dit, jag sållas bort. Annonser kommer ut igen.
Just nu vill jag bara skrika "Arbetsgivare, hallå, jag finns! Jag är jäkligt duktig, det är inte bara fina ord i min ansökan och mitt rekommendationsbrev, det är förbannad fakta liksom. Man förlorar ingenting om man vågar satsa på mig." Fast jag vet inte åt vilket håll jag ska vända mig och vråla det. Arbetsgivare måste våga också. Och det är det arbetsförmedlingen är behjälplig med till viss del tänker jag.
 
Lite OT men ledsamt nog har motreaktionen framförallt blivit en nationalistisk högerkonservatism när vi istället skulle behöva en motreaktion åt det socialistiska hållet. Det är inte det liberala - i dess rätta bemärkelse i min mening - vi behöver åtgärda genom repressiva åtgärder som minskar friheten för många och ska stöpa oss i exakta "svenska" former. Det är det där "ny" vi behöver åtgärda genom att istället förstärka friheten för alla genom satsningar - även de som behöver stöd i olika omfattning för att kunna använda sin frihet.
Det märkligaste tycker jag är att vi har kvar självbilden av att vi har ett så bra socialt skyddsnät.
Det bidrar till att många har uppfattningn att de som trillar igenom har gjort något själva för att förtjäna det, för om man inte gjort det så hade man inte trillat ur, för de där osynliga hålen som vem som helst av otur och olycka kan snubbla ner i, de finns ju inte.
 
Jag ställde nog frågan till dig som vidare funderingar på det du skrev, inte för att jag inte håller med dig elelr för att jag tror att du inte håller med mig. Tvärtom. Jag bara tänkte vidare högt liksom.

I det här inlägget håller jag också med dig, men vill tillägga också att arbetsgivarna har ett stort ansvar också. Det är ju de som ska anställa och de som många gånger inte vill anställa. Eller vågar.
Jag gör mitt jobb lika bra som andra, men ändå så är det så svårt att få en chans att visa det, jag har meriter och referenser, rekommendationsbrev liksom, folk som är villiga att följa med på intervjuer för att styrka det men jag har så svårt att ens komma dit, jag sållas bort. Annonser kommer ut igen.
Just nu vill jag bara skrika "Arbetsgivare, hallå, jag finns! Jag är jäkligt duktig, det är inte bara fina ord i min ansökan och mitt rekommendationsbrev, det är förbannad fakta liksom. Man förlorar ingenting om man vågar satsa på mig." Fast jag vet inte åt vilket håll jag ska vända mig och vråla det. Arbetsgivare måste våga också. Och det är det arbetsförmedlingen är behjälplig med till viss del tänker jag.
Jag får lust att säga att du kan vråla åt mig om du vill det. :)
Men det kommer ju inte ge någon effekt som hjälper dig. :(

När någon får betalt per person som kommer ut i arbete är risken att de inte har samma trovärdighet i den rollen som en myndighet.
 
Jag har inte heller helt bra erfarenheter från AF om man säger så. Ett exempel är när de ville ha intyg och papper från läkare och jag meddelade läkare det som lovade att skcika. AF var sedan på mig om att de inte fått, jag var på läkaren, Af var på mig igen om att de inte fått, jag var på läkaren. Ytterligare en gång var AF på mig om att jag inte ordnat med det här och sa att jag var osamarbetsvillig och att jag riskerades att uteslutas och tappa hjälpen och stödet från dem, varpå jag blev förbannad och meddelade att jag redan hade tryckt på läkaren men absolut skulle göra det igen självklart. Gjorde så, aningens hårt kanske, och berättade det för AF som sedan inte sa mer. Hörde inte mer om papperna. Nu i dagarna när jag läste några papper från AF insåg jag att de papperna de ville ha fick de ett halvår efter jag tjafsade med läkaren om det. Det var banne mig inte jag som var osamarbetsvillig!

Eller när jag fick ett jobb som de inte ansåg som säkert så ringde en och frågade om anpassning vilket gjorde att arbetsgivaren valde att inte påbörja anställningen jag faktiskt hade fått.... De får inte lov att kontakta arbetsgivaren utan mitt tillstånd, och det hade de inte. De tyckte jobbet var för farligt och det var ju inte heltid, bättre gå arbetslös tills ett heltidsjobb dyker upp. 1 år senare var jag fortfarande arbetslös och inget mer hänt på fronten....

Eller vad sägs om när jag fixade plats för arbetsträning allt enligt vad handläggaren givit mig order att göra, de lovade att fixa hjälpmedel. Efter tre veckor utan hjälpmedel tyckte arbetsgivaren att det inte var lönt att jag var kvar...

Fler saker har hänt, men detta känns som allvarligast. Det som funkar bäst är ändå de jag har kontakt med i dag.

Som sagt. Det behövs en förändring där.
Helt OT - och jag vet inte hur man skriver det här vettigt - men vad bra du är! Liksom en annan hade tappat sugen mycket snabbt i din situation
 
Det märkligaste tycker jag är att vi har kvar självbilden av att vi har ett så bra socialt skyddsnät.
Det bidrar till att många har uppfattningn att de som trillar igenom har gjort något själva för att förtjäna det, för om man inte gjort det så hade man inte trillat ur, för de där osynliga hålen som vem som helst av otur och olycka kan snubbla ner i, de finns ju inte.

Jag tänker nog att man aldrig ska tycka att fallande genom skyddsnätet är något som någon förtjänar. Då är det liksom inte något skyddsnät. Man kan säkert hitta några få som är helt rabiata, har otur när de tänker och inte förstår sitt eget bästa - men är det inte också precis de som verkligen behöver att vi andra kan se till att det finns ett skyddsnät?

De allra flesta som behöver skyddsnät har bara haft sämre förutsättningar och ett mer ogynnsamt omständighetsutfall än andra - av tusen olika skäl.
 
Jag tänker nog att man aldrig ska tycka att fallande genom skyddsnätet är något som någon förtjänar. Då är det liksom inte något skyddsnät. Man kan säkert hitta några få som är helt rabiata, har otur när de tänker och inte förstår sitt eget bästa - men är det inte också precis de som verkligen behöver att vi andra kan se till att det finns ett skyddsnät?

De allra flesta som behöver skyddsnät har bara haft sämre förutsättningar och ett mer ogynnsamt omständighetsutfall än andra - av tusen olika skäl.
Det tycker jag också.
Vad jag menar är att själva bilden (på någon kollektiv, offentlig nivå) av att nätet skyddar på ett sätt som det i verkligheten inte gör skapar problem. Verkar finnas så stark tröghet för den att följa med i utvecklingen.
 
Det märkligaste tycker jag är att vi har kvar självbilden av att vi har ett så bra socialt skyddsnät.
Det bidrar till att många har uppfattningn att de som trillar igenom har gjort något själva för att förtjäna det, för om man inte gjort det så hade man inte trillat ur, för de där osynliga hålen som vem som helst av otur och olycka kan snubbla ner i, de finns ju inte.
Jac har tappat tron på skyddsnätet för länge sen. Maskorna i nätet är så stora att det i princip är fritt fall om man hamnar i en oturlig sits. Det ger mig ångest. Så länge man kan jobba tillräckligt så funkar det men kan man inte det så är risken alltför stor att det går åt helvete.
 
Jag ställde nog frågan till dig som vidare funderingar på det du skrev, inte för att jag inte håller med dig elelr för att jag tror att du inte håller med mig. Tvärtom. Jag bara tänkte vidare högt liksom.

I det här inlägget håller jag också med dig, men vill tillägga också att arbetsgivarna har ett stort ansvar också. Det är ju de som ska anställa och de som många gånger inte vill anställa. Eller vågar.
Jag gör mitt jobb lika bra som andra, men ändå så är det så svårt att få en chans att visa det, jag har meriter och referenser, rekommendationsbrev liksom, folk som är villiga att följa med på intervjuer för att styrka det men jag har så svårt att ens komma dit, jag sållas bort. Annonser kommer ut igen.
Just nu vill jag bara skrika "Arbetsgivare, hallå, jag finns! Jag är jäkligt duktig, det är inte bara fina ord i min ansökan och mitt rekommendationsbrev, det är förbannad fakta liksom. Man förlorar ingenting om man vågar satsa på mig." Fast jag vet inte åt vilket håll jag ska vända mig och vråla det. Arbetsgivare måste våga också. Och det är det arbetsförmedlingen är behjälplig med till viss del tänker jag.
Jag håller med till 110%!

Jag fick enorm hjälp av SIUS jag också och de var (och är) guld värda :love::love::love:
Jag hade varit hos AF i ett par år innan dess och bara haft en praktikplats som slutade när jag hade varit där "för länge" (sett från AFs sida, ag tyckte ju mest att det var bra med en gratis arbetare) och AF pressade ag till att kanske anställa mig, då försvann jag istället illa kvickt. Visserligen var det i en butik men jag kände mig rätt oönskad då... :( Men så fick jag äntligen hjälp från SIUS som fungerade precis som AF borde fungera i en ideal värld, de hjälpte mig med allt jag kunde tänkas behöva och lite till! :love: Tack vare min kontaktperson därifrån så fick jag tillfällig anställning hos kommunen som nu förlängts till nästa år. AF betalar dock fortfarande min hela lön och jag vet inte om kommunen skulle vilja anställa mig "på riktigt" sas, jag tror att jag har en väldigt dålig syn på mitt värde på arbetsmarknaden pga detta. (Plus att jag kritiserar mig själv som inte orkade plugga vidare för att kunna skaffa bättre jobb.) Närmsta chefen gillar mig men hen bestämmer inte allt och dessutom avskedades hen i en omorganisation och en ny ska anställas.... Inte så bra magkänsla ibland :crazy: även om jag försöker vara pepp på jobbet och ha sån attityd.

/27årig gravt hörselskadad
 
Jag håller med till 110%!

Jag fick enorm hjälp av SIUS jag också och de var (och är) guld värda :love::love::love:
Jag hade varit hos AF i ett par år innan dess och bara haft en praktikplats som slutade när jag hade varit där "för länge" (sett från AFs sida, ag tyckte ju mest att det var bra med en gratis arbetare) och AF pressade ag till att kanske anställa mig, då försvann jag istället illa kvickt. Visserligen var det i en butik men jag kände mig rätt oönskad då... :( Men så fick jag äntligen hjälp från SIUS som fungerade precis som AF borde fungera i en ideal värld, de hjälpte mig med allt jag kunde tänkas behöva och lite till! :love: Tack vare min kontaktperson därifrån så fick jag tillfällig anställning hos kommunen som nu förlängts till nästa år. AF betalar dock fortfarande min hela lön och jag vet inte om kommunen skulle vilja anställa mig "på riktigt" sas, jag tror att jag har en väldigt dålig syn på mitt värde på arbetsmarknaden pga detta. (Plus att jag kritiserar mig själv som inte orkade plugga vidare för att kunna skaffa bättre jobb.) Närmsta chefen gillar mig men hen bestämmer inte allt och dessutom avskedades hen i en omorganisation och en ny ska anställas.... Inte så bra magkänsla ibland :crazy: även om jag försöker vara pepp på jobbet och ha sån attityd.

/27årig gravt hörselskadad
Jag vill tillägga att jag inte kritiserar mina AF handläggare personligen så hårt. Även om jag fick byta två gånger inom en ganska kort period en gång. Min handläggare därifrån har jag nästan alltid haft dålig kontakt med. Jag behöver tex en tolk till möten (och kan inte boka en själv pga de har eget kontrakt med ett företag) och sist även om jag frågade veckor i förväg så hörde hen av sig till min ovan nämnda kontaktperson fråm SIUS dagen innan om hen kunde boka istället :banghead:🙄 Det var bara tack vare hen som ringde samtal osv som jag fick en tolk ändå.
Men jag fick, och får, snarare bilden att detta beror på att de har alldeles för tok hög belastning - de måste ta hand om allt för många personer. En enstaka handläggare kan ha typ 30 personer, det blir inte ens ett nät då med de lastbilsstora hålen. De kan helt enkelt inte ta hand om dem som kan behöva mera hjälp än andra, jag blev t.o.m tacksam att jag hade ett så tydligt funktionshinder som gjorde att jag fick hjälp från annan instans. Jag undrar vad de som inte har såna tydliga funktionshinder gör...
 
Min son, fodd i Sverige och Svensk medborgare men flyttade ut som 3 aring. Han ville lara kanna Sverige och bestamde sig for att flytta dit (runt 2005-2010, eller sa) Han hade bra betyg fran Amerikansk Highschool (gymnasium) och inte lika bra, men godkanda betyg fran tva ars Universitet.

Nar han kom till Sverige hjalpte vi honom att fixa bostad och han gick till AF ... de kunde inte alls hjalpa honom. Det fanns inga jobb alls for "nagon som dig". Han stod pa sig och undrade vad han skulle gora for att kunna hitta ett job. Som tjugoaring behovde han kunna forsorja sig sjalv.

Han rekommenderades att ga om gymnasiet och lasa Svenska 2 sa skulle de kanske kunna hjalpa honom. Att bade talad och skriven Svenska var mycket bra sag de ju, men det hjalpte inte, och inte kunde han tenta av den heller. En handledare pa AF forklarade for honom att det enda han kunde gora var att se till att hans foraldrar (alltsa vi) betalade for honom. Inte ens job i aldrevarden kunde han fa utan att ga gymnasiet.

Han slog nastan knut pa sig sjalv (med viss hjalp fran mig) for att fa hjalp att komma in i det Svenska samhallet, men det fanns ingen hjalp att fa. En kompis fixade job at honom i en bokaffar och han jobbade dar nagot ar innan han kom tillbaka "hem" till USA igen.
 
Men jag fick, och får, snarare bilden att detta beror på att de har alldeles för tok hög belastning - de måste ta hand om allt för många personer. En enstaka handläggare kan ha typ 30 personer, det blir inte ens ett nät då med de lastbilsstora hålen.

Ja, arbetsbelastningen på de lokala kontoren är helt bizarro, kan säga att 30 pers på en handläggares signatur räcker inte på långa vägar. Vet kollegor som sitter med över hundra sökanden på sin signatur. Utbrändhet är lite av en nationalsport på AF.

Förstår vad du menar med "tacksamhet" över funktionshinder, det är sjukt att det ska behöva kännas så men de sökanden som ligger på "gränsen" och anses närmre arbetsmarknaden finns det helt enkelt inte resurser till. Lär ju inte bli bättre heller.

Håller tummarna att du får fortsatt anställning!
 
Ja, arbetsbelastningen på de lokala kontoren är helt bizarro, kan säga att 30 pers på en handläggares signatur räcker inte på långa vägar. Vet kollegor som sitter med över hundra sökanden på sin signatur. Utbrändhet är lite av en nationalsport på AF.

Förstår vad du menar med "tacksamhet" över funktionshinder, det är sjukt att det ska behöva kännas så men de sökanden som ligger på "gränsen" och anses närmre arbetsmarknaden finns det helt enkelt inte resurser till. Lär ju inte bli bättre heller.

Håller tummarna att du får fortsatt anställning!
Hjälp :crazy::crazy::crazy: Inte undra på att jag inte fick någon hjälp därifrån.

Tack! :love:
 
Jag får lust att säga att du kan vråla åt mig om du vill det. :)
Men det kommer ju inte ge någon effekt som hjälper dig. :(

När någon får betalt per person som kommer ut i arbete är risken att de inte har samma trovärdighet i den rollen som en myndighet.
Tack! :)
Det är lätt att bli uppgiven och trött på allt när det är svårt att hitta vettiga förklaringar till att jag inte får en chans. Det finns absolut de jobben där arbetsgivaren har vettiga förklaringar, men det finns de som inte har det. Som lägger ut annonserna igen utan att ens brytt sig om att kontakta mig. Jag var på en intervju, men de valde slutligen någon annan de också intervjuat. För mig kändes det ärligt och bra, den andra person kan ju ha haft mer erfarenhet än vad jag har, kunde mer i något program än vad jag kunde eller vad som helst som har med kompetens att göra så att säga. Jag blev förstås besviken, hade gärna jobbat där, men ärligt och bra eftersom jag fick en chans. De lyssnade på mig, träffade mig.
Men varför så ovanligt?
 
Helt OT - och jag vet inte hur man skriver det här vettigt - men vad bra du är! Liksom en annan hade tappat sugen mycket snabbt i din situation
Tack, snällt skrivet!
Faktum är att bra är allt annat än vad jag känner mig! Sugen har jag verkligen tappat, jag vet inte var jag ska hitta orken riktigt. Är så trött på att alltid vara den som måste resa mig upp vid varje motgång, inte få lägga mig ner i ett hörn och dö. Att ha ett jobb och trivas med det var otroligt viktigt för mig, nu när jag inte har något känner jag mig oerhört värdelös. Oron för framtiden och för vad det gör med min hjärna dessutom kan jag inte släppa. Jag är inte skapt att inte jobba. Visst, jag fixar inte heltid längre, men jag vill jobba, älskar att göra det jag kan.
 
Jac har tappat tron på skyddsnätet för länge sen. Maskorna i nätet är så stora att det i princip är fritt fall om man hamnar i en oturlig sits. Det ger mig ångest. Så länge man kan jobba tillräckligt så funkar det men kan man inte det så är risken alltför stor att det går åt helvete.
Ja, jag tror också att skyddsnätet ser bra ut i teorin många gånger. Visst fungerar det för många, men det känns också som att en del människor trillar igenom nätet helt utan anledning alls. Kan du jobba fixar du "allt". Kan du inte jobba hamnar du mellan FK som sparkar på dig för att få dig att jobba, sjukvården som inte förstår FKs resonemang och man har svårt att ens få tid hos läkare, arbetsgivare som rynkar på näsan åt de som inte passar in i mallen och AF som håller på att nedgraderas. Det blir svårare att få hjälp.
Det oroar också mig, jag kommer inte bi "frisk". Jag önskar så jag vore, önskar så jag kunde hugga av huvudet och byta ut det. Då vore alla bekymmer lösta. Och jag passar in i den svenska mallen där man kan jobba och är viktig och betyder något.
 
Jag håller med till 110%!

Jag fick enorm hjälp av SIUS jag också och de var (och är) guld värda :love::love::love:
Jag hade varit hos AF i ett par år innan dess och bara haft en praktikplats som slutade när jag hade varit där "för länge" (sett från AFs sida, ag tyckte ju mest att det var bra med en gratis arbetare) och AF pressade ag till att kanske anställa mig, då försvann jag istället illa kvickt. Visserligen var det i en butik men jag kände mig rätt oönskad då... :( Men så fick jag äntligen hjälp från SIUS som fungerade precis som AF borde fungera i en ideal värld, de hjälpte mig med allt jag kunde tänkas behöva och lite till! :love: Tack vare min kontaktperson därifrån så fick jag tillfällig anställning hos kommunen som nu förlängts till nästa år. AF betalar dock fortfarande min hela lön och jag vet inte om kommunen skulle vilja anställa mig "på riktigt" sas, jag tror att jag har en väldigt dålig syn på mitt värde på arbetsmarknaden pga detta. (Plus att jag kritiserar mig själv som inte orkade plugga vidare för att kunna skaffa bättre jobb.) Närmsta chefen gillar mig men hen bestämmer inte allt och dessutom avskedades hen i en omorganisation och en ny ska anställas.... Inte så bra magkänsla ibland :crazy: även om jag försöker vara pepp på jobbet och ha sån attityd.

/27årig gravt hörselskadad
Hej Hörselskadade bukefalist! :)
Jag känner igen mig i det du berättar! Tråkigt att det var så för dig, men bra att du också kände att SIUS hjälpte! Det är bra att det finns! Visste inte att det fanns förrän förra året och hade egentligen behövt träffa en redan tidigare när jag var arbetslös i Sörmland, men då lät de mig liksom bara gå arbetslös till ingen nytta i två år. De jag pratat med som också har funktionsnedsättningar och träffat en sådan har samma erfarenhet, de har hjälpt mycket!
Träffade min i dag, efter ett mycket uppgivet och ledset mail i onsdags till henne. Tyckte mötet i dag gav en bra plan ändå och hon är så peppig och positiv så det räcker och blir över. Det smittar, även om det känns tungt fortfarande så känns det lite bättre att få ventilera och veta att någon annan har diskuterat en plan och håller i vissa bitar. Jag gör vissa bitar från mitt håll och hon vissa från sitt, det blir inte så övermäktigt då. Tänk om jag varit helt ensam i detta? Det är svårt för min familj och vänner att egentligen veta hur det är. De peppar, hoppas och håller tummarna och lyssnar, men om man inte är insatt, tex genom att själv jobba med det här eller att vara funktionsnedsatt så tror jag att det är väldigt svårt att kunna förstå helt och hållet.

Där jag jobbade nu arbetstränade jag först i 8 månader. Från början fick jag veta att det bara skulle röra sig om "någon månad" för att se hur jag klarade av jobbet, vilka hjälpmedel som behövdes osv och sedan skulle jag anställas var ju planen. Tyvärr är ju en vanlig inställning just samma som du mött- gratis arbetskraft är bra. Jag pratade med AF om det, jag fick ju inte ens aktivitetsstödet från Af längre eftersom det var slut (jag sökte inte försörjningsstöd förrän efter 4 månader utan aktivitetsstöd och det visade sig att jag låg rätt mycket under vad som räknas som riksnorm eller vad det heter) och jag kände inte för att jobba gratis helt enkelt, för det var vad jag bokstavligt talat gjorde, och de höll med om att det inte var ok att stanna längre- anställa eller sluta. Jag fick sluta. En månad senare började jag igen, som anställd för då betalade andra min lön, bland annat AF, så jag jobbade där precis som du under en viss oro att "tänk om chefen inte vill anställa mig när tiden går ut". Det blev förlängt de här tre månaderna till, men så hände detta som gjorde att jag ändå fick sluta. Man värderar ju sig själv i lönen man får. Eller inte får. Så länge man är gratis är det bra, när man ska få en del av lönen från arbetsgivaren blir det nej, trots att AF betalar en del. Då känner man sig värdelös, är man inte värd en lön i folks ögon? Förstår du hur jag menar, vilken känsla jag menar?

Det är svårt att se att alla människor är lika mycket värda när andra tänker att "nej, vi anställer gärna den personen om den är gratis". Både ditt och mitt värde på arbetsmarknaden borde vara precis lika högt som alla andras och värderas utefter vår kompetens och andra värderingar vi har som är viktiga för ett jobb, men arbetsgivare tänker inte alltid på samma vis. De förstorar gärna hindren som kan finnas istället för att se det som faktiskt finns som är bra. Och jag har svårt att tro att du gör ett sämre jobb för att dina öron inte fungerar som andras!

Ja jag hör dåligt, men det fungerar ju med mina hjälpmedel och inför nästa anställning ska vi prata om hjälpmedel som kan göra att jag kan få hänga med på möten (jag hör inte på möten) och något som gör att jag inte blir så skrämd när någon plötsligt dyker upp i ett rum när jag inte märkt dem. Tror det på möten var någon slags förstärkare och slinga av något slag som kan funka, annat alternativ som jag testat var skrivtolk. Det andra kallas nog varselblivning tror jag. Vad som förvånar mig är att det finns rätt mycket som kan hjälpa i olika situationer för att jag ska kunna leva ett så normalt liv som möjligt, vilket jag inte visste om. Ganska otroligt! Problem som uppstår verkar ju att gå att lösa, tänka sig.

Och för övrigt hoppas jag att det löser sig för dig så att du får behålla ditt jobb! Sådan där oro äter upp en!
 
Jag vill tillägga att jag inte kritiserar mina AF handläggare personligen så hårt. Även om jag fick byta två gånger inom en ganska kort period en gång. Min handläggare därifrån har jag nästan alltid haft dålig kontakt med. Jag behöver tex en tolk till möten (och kan inte boka en själv pga de har eget kontrakt med ett företag) och sist även om jag frågade veckor i förväg så hörde hen av sig till min ovan nämnda kontaktperson fråm SIUS dagen innan om hen kunde boka istället :banghead:🙄 Det var bara tack vare hen som ringde samtal osv som jag fick en tolk ändå.
Men jag fick, och får, snarare bilden att detta beror på att de har alldeles för tok hög belastning - de måste ta hand om allt för många personer. En enstaka handläggare kan ha typ 30 personer, det blir inte ens ett nät då med de lastbilsstora hålen. De kan helt enkelt inte ta hand om dem som kan behöva mera hjälp än andra, jag blev t.o.m tacksam att jag hade ett så tydligt funktionshinder som gjorde att jag fick hjälp från annan instans. Jag undrar vad de som inte har såna tydliga funktionshinder gör...
Visst har de mycket att göra, det har jag också känt. Mycket missas på grund av att de är stressade. Det är gräsligt irriterande när saker missas från AFs håll och det går ut över en själv, man får ju själv inte missa ett dugg liksom. Jag kan också tycka att det är på ett sätt bra med funktionshinder för då har jag fler att vända mig till och få hjälp av. Det är tydligen handläggaren som fattar besluten men det känns som om det fungerar bättre med direktkontakt med de andra än att gå om handläggaren först.

Med andra ord, den biten som det också mejas ner i just nu handlar ju om stödet och hjälpen till de med funktionshinder. Så frågan är, hur kommer det se ut längre fram, det finns färre som kan hjälpa, men antalet med funktionshinder sjunker ju inte bara för att AF säger upp personalen som jobbar med dem.
 
Visst har de mycket att göra, det har jag också känt. Mycket missas på grund av att de är stressade. Det är gräsligt irriterande när saker missas från AFs håll och det går ut över en själv, man får ju själv inte missa ett dugg liksom. Jag kan också tycka att det är på ett sätt bra med funktionshinder för då har jag fler att vända mig till och få hjälp av. Det är tydligen handläggaren som fattar besluten men det känns som om det fungerar bättre med direktkontakt med de andra än att gå om handläggaren först.

Med andra ord, den biten som det också mejas ner i just nu handlar ju om stödet och hjälpen till de med funktionshinder. Så frågan är, hur kommer det se ut längre fram, det finns färre som kan hjälpa, men antalet med funktionshinder sjunker ju inte bara för att AF säger upp personalen som jobbar med dem.
Men usch! Det hoppas jag verkligen inte! Jag fick vänta i något år eller lite mer för att få hjälpen, och under den tiden så gjorde jag ju typ ingenting. Var deprimerad och gick till en psykolog dock. :grin: Bara det räckte ju!

Jag blir nästan lite nervös bara av tanken att min tid med den här hjälpen går ut om ett år 😅
 
Hej Hörselskadade bukefalist! :)
Jag känner igen mig i det du berättar! Tråkigt att det var så för dig, men bra att du också kände att SIUS hjälpte! Det är bra att det finns! Visste inte att det fanns förrän förra året och hade egentligen behövt träffa en redan tidigare när jag var arbetslös i Sörmland, men då lät de mig liksom bara gå arbetslös till ingen nytta i två år. De jag pratat med som också har funktionsnedsättningar och träffat en sådan har samma erfarenhet, de har hjälpt mycket!
Träffade min i dag, efter ett mycket uppgivet och ledset mail i onsdags till henne. Tyckte mötet i dag gav en bra plan ändå och hon är så peppig och positiv så det räcker och blir över. Det smittar, även om det känns tungt fortfarande så känns det lite bättre att få ventilera och veta att någon annan har diskuterat en plan och håller i vissa bitar. Jag gör vissa bitar från mitt håll och hon vissa från sitt, det blir inte så övermäktigt då. Tänk om jag varit helt ensam i detta? Det är svårt för min familj och vänner att egentligen veta hur det är. De peppar, hoppas och håller tummarna och lyssnar, men om man inte är insatt, tex genom att själv jobba med det här eller att vara funktionsnedsatt så tror jag att det är väldigt svårt att kunna förstå helt och hållet.

Där jag jobbade nu arbetstränade jag först i 8 månader. Från början fick jag veta att det bara skulle röra sig om "någon månad" för att se hur jag klarade av jobbet, vilka hjälpmedel som behövdes osv och sedan skulle jag anställas var ju planen. Tyvärr är ju en vanlig inställning just samma som du mött- gratis arbetskraft är bra. Jag pratade med AF om det, jag fick ju inte ens aktivitetsstödet från Af längre eftersom det var slut (jag sökte inte försörjningsstöd förrän efter 4 månader utan aktivitetsstöd och det visade sig att jag låg rätt mycket under vad som räknas som riksnorm eller vad det heter) och jag kände inte för att jobba gratis helt enkelt, för det var vad jag bokstavligt talat gjorde, och de höll med om att det inte var ok att stanna längre- anställa eller sluta. Jag fick sluta. En månad senare började jag igen, som anställd för då betalade andra min lön, bland annat AF, så jag jobbade där precis som du under en viss oro att "tänk om chefen inte vill anställa mig när tiden går ut". Det blev förlängt de här tre månaderna till, men så hände detta som gjorde att jag ändå fick sluta. Man värderar ju sig själv i lönen man får. Eller inte får. Så länge man är gratis är det bra, när man ska få en del av lönen från arbetsgivaren blir det nej, trots att AF betalar en del. Då känner man sig värdelös, är man inte värd en lön i folks ögon? Förstår du hur jag menar, vilken känsla jag menar?

Det är svårt att se att alla människor är lika mycket värda när andra tänker att "nej, vi anställer gärna den personen om den är gratis". Både ditt och mitt värde på arbetsmarknaden borde vara precis lika högt som alla andras och värderas utefter vår kompetens och andra värderingar vi har som är viktiga för ett jobb, men arbetsgivare tänker inte alltid på samma vis. De förstorar gärna hindren som kan finnas istället för att se det som faktiskt finns som är bra. Och jag har svårt att tro att du gör ett sämre jobb för att dina öron inte fungerar som andras!

Ja jag hör dåligt, men det fungerar ju med mina hjälpmedel och inför nästa anställning ska vi prata om hjälpmedel som kan göra att jag kan få hänga med på möten (jag hör inte på möten) och något som gör att jag inte blir så skrämd när någon plötsligt dyker upp i ett rum när jag inte märkt dem. Tror det på möten var någon slags förstärkare och slinga av något slag som kan funka, annat alternativ som jag testat var skrivtolk. Det andra kallas nog varselblivning tror jag. Vad som förvånar mig är att det finns rätt mycket som kan hjälpa i olika situationer för att jag ska kunna leva ett så normalt liv som möjligt, vilket jag inte visste om. Ganska otroligt! Problem som uppstår verkar ju att gå att lösa, tänka sig.

Och för övrigt hoppas jag att det löser sig för dig så att du får behålla ditt jobb! Sådan där oro äter upp en!
Min SIUS handledare är också sådär väldigt peppig och uppmuntrande men ändå pushar och så :D:love: De måste vara gjorda av sånt material tror jag! ;) Min hjälpte mig enormt till mitt jobb idag, hon fick tag på det via en granne till henne :rofl::love:

Men ååh jag förstår verkligen din känsla! Som gratis arbetskraft duger jag utmärkt, men betald arbetskraft som de alla andra på arbetsplatsen? Då duger jag plötsligt inte. Inte konstigt att man då känner att man är mindre värd än ens kollegor! Även om min chef säger att alla tycker om mig osv så känns det ju lite som att man är där för att de ska hjälpa mig, istället för att jag ska hjälpa dem med mitt arbete så att säga.
Min lön höjde arbetsgivaren (kommunen) liiite grann efter det här första året, men fortfarande betalar AF fortfarande min hela lön - såklart att de är okej med att höja den då :grin:

Jag blir lätt lite negativ ang min hörsel, som med praktiken i butiken. Jag förstod dem till fullo när de inte ville anställa mig, jag fungerar ju inte i miljön med kunderna pga min hörsel.
Men samtidigt så gnager en liten röst inom mig ... varför är jag så förstående? Det är inte rättvist när det gäller något jag inte kan påverka.

Hoppas det går bra med hjälpmedeln! SIUS har varit oerhört generös där med mig, jag har fått en ipad och såndär klocka (fast jag är dålig på att använda dem :o) plus medlemskap i en app med tolkning som jag ska kunna använda som hjälpmedel. Wow liksom! Och så får jag tolkningar vid behov :up: Teckenspråkstolkar är värda sin vikt i guld och kostar ingenting för oss användare :love: Privat iallafall, inom arbetet finns det en viss gräns men sen betalar AF/arbetsplatsen.

Jag hoppas att det löser sig för dig också! Håller alla tummar, tår och tassar! :banana:
 

Liknande trådar

Samhälle I tråden om religion togs det upp att det var fel att vården erbjöd samtalsstöd till patienter hos en präst när kurator hade semester...
11 12 13
Svar
258
· Visningar
10 589
Senast: Enya
·
Skola & Jobb Ja, folk pratar stort om att videomöten är något som kommer vara kvar mycket av på olika jobb och hemarbete likaså osv, som om det bara...
5 6 7
Svar
138
· Visningar
6 577
Senast: Stefffie
·
Kropp & Själ Jag känner mig sjukt stressad just nu och vet inte alls hur jag ska ta mig ur eller förbättra situationen. Det känns som om det är svårt...
Svar
11
· Visningar
1 667
Senast: Sasse
·
Anläggning Hej! Det är lång tid kvar till ett faktiskt bygge kan hända (ca 3 år till köp av tomt) men däremot känns det som att man aldrig kan...
Svar
14
· Visningar
2 346
Senast: Habina
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp