Nu är alltså månaden här, samma månad som jag skrev kontrakt för ett år sedan, det skulle vänta ytterligare en månad tills jag fick min första lön men ändå. Jag är inte rädd längre för att inte få stanna kvar. Jag är rätt så självklar där.
Jag vet inte längre om jag behöver skriva här. För det blir lite tjatigt mellan varven. Livet rullar liksom på och jag har kommit in i detta nu, detta fortfarande rätt nya men självklara liv. Jag som hade gett upp hoppet om att någonsin få en egen inkomst.
Ni som kämpar. Jag har också kämpat, kämpar fortfarande med viss trauman som vi aldrig tog tag i under terapin. Har varit sjuk sen jag var tonåring. Det är en ständig uppförsbacke och fan så jobbigt att kämpa mot Försäkringskassan, vården och alla människor som aldrig trott på en, alltså att man aldrig varit sjuk utan bara lat. Jag visste att det var nåt fel, med min uppväxt hade det varit konstigt om allt bara hade flutit på. Men jag visste inte att det var riktigt så illa. Man lever ju i en liten bubbla när man har PTSD. En skyddande bubbla runt hela sig. Det var inte förrän den raserades av terapin som jag förstod hur illa det varit. Bara första gången jag gick ut och tog en fika med en kompis på stan, sånt som inneburit enorm panik inombords förut. Ni ska veta att jag inte ens gick och handlade själv när jag var 17, det tog ett bra tag innan jag vågade sånt, kunde inte ens åka skolbuss på morgonen pga fullsatt buss så fick åka en senare buss och ta en tidigare buss hem sen för att slippa alla människor. Vilken resa hörrni. Synd bara att det tog så lång tid, det är väl det enda jag kan tycka är jobbigt.
