Arbetsterapeut - till vilken nytta?

[Wille]

Jag får träffa arbetsterapeut, men det ger inte riktigt vad jag förväntar mig. Det jag förväntar mig är verktyg för att själv orka rodda mitt liv, t.ex. diska eller ta bort den mögliga maten som står på diskbänken och luktar illa. Sist hon var här så lastade vi in ved i min vedbod. Jag fick alltså hjälp att komma igång med uppgiften, på samma sätt som med boendestödet. Men det utvecklade inte mig. Är det ens någon mening att ha arbetsterapeut när man inte får verktyg att klara av sitt liv? Det är frustrerande att inte klara saker själv, vilket jag borde kunna. Boendestödet är ju inte heller till någon hjälp när de antingen inte kan komma eller jag avbokar för jag måste prioritera skolan/praktiken. Så det bästa vore om jag kunde klara mitt liv själv. Är det ens möjligt att få den hjälpen av arbetsterapeut?

 

[escodobe]

Jag får träffa arbetsterapeut, men det ger inte riktigt vad jag förväntar mig. Det jag förväntar mig är verktyg för att själv orka rodda mitt liv, t.ex. diska eller ta bort den mögliga maten som står på diskbänken och luktar illa. Sist hon var här så lastade vi in ved i min vedbod. Jag fick alltså hjälp att komma igång med uppgiften, på samma sätt som med boendestödet. Men det utvecklade inte mig. Är det ens någon mening att ha arbetsterapeut när man inte får verktyg att klara av sitt liv? Det är frustrerande att inte klara saker själv, vilket jag borde kunna. Boendestödet är ju inte heller till någon hjälp när de antingen inte kan komma eller jag avbokar för jag måste prioritera skolan/praktiken. Så det bästa vore om jag kunde klara mitt liv själv. Är det ens möjligt att få den hjälpen av arbetsterapeut?

Ja, om det är en bra sådan, man själv är tydlig med sina förväntningar och man ger det en sportslig chans.
Annars skulle ju inte yrket existera liksom.

 

[MJLee]

Vad exakt för verktyg förväntar du dig? Att hen ska stå bredvid och titta på när du diskar etc. Diskuterar muntligt hur du ska komma igång och vikta det mot att vara just terapeut?

Det blir lite svårt när det är så vagt vad förväntningarna är. De är liksom stegen men klättra får du göra själv.

 

[escodobe]

Jag får träffa arbetsterapeut, men det ger inte riktigt vad jag förväntar mig. Det jag förväntar mig är verktyg för att själv orka rodda mitt liv, t.ex. diska eller ta bort den mögliga maten som står på diskbänken och luktar illa. Sist hon var här så lastade vi in ved i min vedbod. Jag fick alltså hjälp att komma igång med uppgiften, på samma sätt som med boendestödet. Men det utvecklade inte mig. Är det ens någon mening att ha arbetsterapeut när man inte får verktyg att klara av sitt liv? Det är frustrerande att inte klara saker själv, vilket jag borde kunna. Boendestödet är ju inte heller till någon hjälp när de antingen inte kan komma eller jag avbokar för jag måste prioritera skolan/praktiken. Så det bästa vore om jag kunde klara mitt liv själv. Är det ens möjligt att få den hjälpen av arbetsterapeut?

Det kan ju vara så att det tar ett par besök där ni gör saker och pratar för att hen ska kunna få en bra bild av dina svårigheter och hur det yttrar sig och vad bästa åtgärden är.

Mitt jobb är ibland lite liknade, att det krävs lite mer lära "lära känna" men där klienten vill ha ett "quick fix" där vi av erfarenhet vet att det sällan blir så bra, så jag brukar försöka vara tydlig med varför processen ser ut som den gör, även om det kan vara frustrerande.

 

[Wille]

Ja, om det är en bra sådan, man själv är tydlig med sina förväntningar och man ger det en sportslig chans.
Annars skulle ju inte yrket existera liksom.

Jag försöker ställa lite frågor och så, hur jag ska kunna göra ditten eller datten.

Det kan ju vara så att det tar ett par besök där ni gör saker och pratar för att hen ska kunna få en bra bild av dina svårigheter och hur det yttrar sig och vad bästa åtgärden är.

Mitt jobb är ibland lite liknade, att det krävs lite mer lära "lära känna" men där klienten vill ha ett "quick fix" där vi av erfarenhet vet att det sällan blir så bra, så jag brukar försöka vara tydlig med varför processen ser ut som den gör, även om det kan vara frustrerande.

Vi har träffats ett tag under våren men haft ett uppehåll under hennes semester. Sen hann vi träffas en gång innan min praktik och har nu åter ett uppehåll till praktiken är slut.

Hon tycker jag är högfungerande. Själv lider jag av att jag inte går ut med komposten och har mögliga uppblötta makaroner i en kastrull på diskbänken, inte diskar och får inte in veden på egen hand, till exempel.

 

[Saeta]

Jag får träffa arbetsterapeut, men det ger inte riktigt vad jag förväntar mig. Det jag förväntar mig är verktyg för att själv orka rodda mitt liv, t.ex. diska eller ta bort den mögliga maten som står på diskbänken och luktar illa. Sist hon var här så lastade vi in ved i min vedbod. Jag fick alltså hjälp att komma igång med uppgiften, på samma sätt som med boendestödet. Men det utvecklade inte mig. Är det ens någon mening att ha arbetsterapeut när man inte får verktyg att klara av sitt liv? Det är frustrerande att inte klara saker själv, vilket jag borde kunna. Boendestödet är ju inte heller till någon hjälp när de antingen inte kan komma eller jag avbokar för jag måste prioritera skolan/praktiken. Så det bästa vore om jag kunde klara mitt liv själv. Är det ens möjligt att få den hjälpen av arbetsterapeut?

En arbetsterapeut är väl till för att hitta lösningar som gör det enklare i ens vardag? Inte att personen är hemma hos en och hjälper till, så som ett boendestöd kan göra (säger inte at du har sagt det utan jag tänker högt). Om du har svårt att komma igång så kanske ni kan jobba med det och hitta en lämplig strategi så att det inte blir allt för mäktigt. Och kanske inte göra allt på en gång.

 

[Wille]

En arbetsterapeut är väl till för att hitta lösningar som gör det enklare i ens vardag? Inte att personen är hemma hos en och hjälper till, så som ett boendestöd kan göra (säger inte at du har sagt det utan jag tänker högt). Om du har svårt att komma igång så kanske ni kan jobba med det och hitta en lämplig strategi så att det inte blir allt för mäktigt. Och kanske inte göra allt på en gång.

Det är så jag tänkt. Hitta strategier. Inte praktisk hjälp som jag inte lär mig något av.

 

[Saeta]

Det är så jag tänkt. Hitta strategier. Inte praktisk hjälp som jag inte lär mig något av.

Är hen inte villig/kunnig att hjälpa dig med det?

 

[Wille]

Är hen inte villig/kunnig att hjälpa dig med det?

Vet inte. Det är mest praktisk hjälp jag fått. Plus ett förslag att ha mindre köksbord så att det inte samlas så mycket saker där. Jag tog ur iläggsskivan så bordet blev mindre men det är lika stökigt för det, bara på mindre yta.

Det är så långt hjälpen sträckt sig.

 

[Mkb]

Jag har än så länge bara träffat arbetsterapeut en gång men det verkar absolut kunna ge något om man har tydliga mål och en tydlig plan. Av mina mål har vi valt ut ett att börja med, det är för mycket att ta allt på en gång, och brutit ned det i delmål för att göra det lättare att lyckas.

 

[Cambrie]

Det är så jag tänkt. Hitta strategier. Inte praktisk hjälp som jag inte lär mig något av.

Behövde inte veden in? Tänker att en arbetsterapeut även ska kunna ska kunna ge verktyg med vad som faktiskt är väsentligt att prioritera också. När jag jobbade som boendestöd (jag har ingen utbildning dock så låter det vara osagt) tog vi nog framförallt hand om just hjälp (med klienten såklart) och push av städning och diskbänken och så, medan arbetsterapeuten på ett övergripande plan prioriterade saker så de blev gjorda, till exempel ved (viktigt inför vintern antar jag) eller gräsklippning, det kan ju också vara aktiviteter för att få personen att fungera i sitt vardagliga liv med arbete etc senare... Jag känner ju inte dig, men i ditt fall kanske din halvsociala fobi som du gett uttryck för många gånger här definitivt vara en anledning till att langa in ved och försöka kallsnacka lite under tiden. Ber om ursäkt om jag klampar på tårna men jag hade nog absolut gett det några gånger till.

Prata med den till att börja med så får du säkert ett svar på varför det prioriteras som det gör, för det kan ju ingen här på buke veta.

 

[Wille]

Behövde inte veden in? Tänker att en arbetsterapeut även ska kunna ska kunna ge verktyg med vad som faktiskt är väsentligt att prioritera också. När jag jobbade som boendestöd (jag har ingen utbildning dock så låter det vara osagt) tog vi nog framförallt hand om just hjälp (med klienten såklart) och push av städning och diskbänken och så, medan arbetsterapeuten på ett övergripande plan prioriterade saker så de blev gjorda, till exempel ved (viktigt inför vintern antar jag) eller gräsklippning, det kan ju också vara aktiviteter för att få personen att fungera i sitt vardagliga liv med arbete etc senare... Jag känner ju inte dig, men i ditt fall kanske din halvsociala fobi som du gett uttryck för många gånger här definitivt vara en anledning till att langa in ved och försöka kallsnacka lite under tiden. Ber om ursäkt om jag klampar på tårna men jag hade nog absolut gett det några gånger till.

Prata med den till att börja med så får du säkert ett svar på varför det prioriteras som det gör, för det kan ju ingen här på buke veta.

Jo, veden behöver in. Det är fortfarande inte klart. Så visst är det bra att arbetsterapeuten puttar igång med det. Men det är inte vad jag förväntar mig. Jag vill kunna diska om jag ser att det behöver bli gjort. Jag vill kunna städa. Jag vill kunna laga mat. Och med "kunna" menar jag att få det gjort, att klara av att komma till skott.

Sen vill jag påpeka att jag inte har någon social fobi alls, varken hel eller halv. Jag vet inte hur du fått den tanken?

 

[Raderad medlem 120709]

Men alltså, hur länge har du träffat den här människan? Några månader på sin höjd? Jag träffade arbetsterapeut i flera år innan det blev någon bestående förändring, och det var enbart genom att vi kommunicerade kontinuerligt. De första träffarna var absolut mest till för att vi skulle lära känna varandra mer och för att hen skulle få en känsla av hur jag är och hur just min problematik ser ut. Jag skulle tro att det är ganska standard.

Funkar det inte som det är nu så må du öppna truten och säga det till personen, eller om det inte går, skriva ner dina tankar och visa det istället. Jag tror att du förväntar dig stordåd på alldeles för kort tid, men det funkar inte så. Du är tvungen att bjuda till själv också och inte köra fast i hur du tycker att det borde vara. Ta den praktiska hjälp du får och försök ta lite kallprat under tiden, så att hen får se vem du är lite mer. Annars kommer ni troligen aldrig komma någonvart, och så får Buke fortsätta agera klagomur. Och så tror jag faktiskt inte att du vill ha det, även om sjukdomen säger att det kanske är ganska bekvämt ändå...

 

[parellikusken]

För mig har det blivit lättare att komma igång att göra saker ju oftare jag tar tag i saker. Gör jag saker sällan blir tröskeln betydligt högre, dels för att jag inte fått in vanan och dels för att jag inte har grejerna i kroppsminnet och vet med kroppen att det inte är så jobbigt som hjärnan inbillar sig.

Så på det sättet kanske AT'n är på rätt väg, minska trösklarna och göra så du får dig upp ur soffan och inser att du kan göra saker.

 

[Wille]

Men alltså, hur länge har du träffat den här människan? Några månader på sin höjd? Jag träffade arbetsterapeut i flera år innan det blev någon bestående förändring, och det var enbart genom att vi kommunicerade kontinuerligt. De första träffarna var absolut mest till för att vi skulle lära känna varandra mer och för att hen skulle få en känsla av hur jag är och hur just min problematik ser ut. Jag skulle tro att det är ganska standard.

Funkar det inte som det är nu så må du öppna truten och säga det till personen, eller om det inte går, skriva ner dina tankar och visa det istället. Jag tror att du förväntar dig stordåd på alldeles för kort tid, men det funkar inte så. Du är tvungen att bjuda till själv också och inte köra fast i hur du tycker att det borde vara. Ta den praktiska hjälp du får och försök ta lite kallprat under tiden, så att hen får se vem du är lite mer. Annars kommer ni troligen aldrig komma någonvart, och så får Buke fortsätta agera klagomur. Och så tror jag faktiskt inte att du vill ha det, även om sjukdomen säger att det kanske är ganska bekvämt ändå...

Jag minns inte när vi träffades första gången. Någon gång i våras kanske. Jag hade hoppats att få några verktyg så jag hade kunnat börja fungera eftersom det inte fungerar med boendestödet. Min målsättning är ju att kunna jobba heltid och inte vara ledig för att ha boendestöd.

 

[Wille]

För mig har det blivit lättare att komma igång att göra saker ju oftare jag tar tag i saker. Gör jag saker sällan blir tröskeln betydligt högre, dels för att jag inte fått in vanan och dels för att jag inte har grejerna i kroppsminnet och vet med kroppen att det inte är så jobbigt som hjärnan inbillar sig.

Så på det sättet kanske AT'n är på rätt väg, minska trösklarna och göra så du får dig upp ur soffan och inser att du kan göra saker.

Men det funkar ju inte ens med boendestödet. När jag började plugga så blev jag av med boendestödet och min tanke var att fortsätta med de rutiner vi gjort. Funkade inte alls. Allt blev övermäktigt och jag kraschade och blev sämre i min depression. Så jag blev tvungen att börja med boendestöd igen och avstå studietid.

Och att ta i beaktande är att jag aldrig någonsin klarat av att städa och laga mat, inte ens när jag varit "frisk".

 

[Exile]

Jo, veden behöver in. Det är fortfarande inte klart. Så visst är det bra att arbetsterapeuten puttar igång med det. Men det är inte vad jag förväntar mig. Jag vill kunna diska om jag ser att det behöver bli gjort. Jag vill kunna städa. Jag vill kunna laga mat. Och med "kunna" menar jag att få det gjort, att klara av att komma till skott.

Sen vill jag påpeka att jag inte har någon social fobi alls, varken hel eller halv. Jag vet inte hur du fått den tanken?

Men det funkar ju inte ens med boendestödet. När jag började plugga så blev jag av med boendestödet och min tanke var att fortsätta med de rutiner vi gjort. Funkade inte alls. Allt blev övermäktigt och jag kraschade och blev sämre i min depression. Så jag blev tvungen att börja med boendestöd igen och avstå studietid.

Och att ta i beaktande är att jag aldrig någonsin klarat av att städa och laga mat, inte ens när jag varit "frisk".

Vissa har det personlighetsdraget bara att de tenderar att skjuta på saker, att vara "lat" när det gäller måsten, jag är en av dessa. Det finns personer som på riktigt älskar att städa, tycker det är sjukt roligt och gör det ofta, det ger dem energi istället för tar, jag är definitivt inte en av dessa.

Jag tror du måste börja med att skaffa rimliga förväntningar. Kanske kommer det alltid att kännas jobbigt och tråkigt att göra måsten, även om du är frisk, då måste du anpassa dig efter den verkligheten.

Det bästa du kan göra är att underlätta för dig själv. Att skaffa ett mindre bord var inte alls en dålig ide, om det fortfarande inte hjälper får du kanske fundera på vad det är som ligger på bordet? varför ligger det där? Är det en "mellanlandning" eller har grejerna ingen egen plats de ska vara på?

Börja med att installera din diskmaskin säger ja, det kommer vara så värt det. Det underlättar enormt.

 

[Raderad medlem 120709]

Jag minns inte när vi träffades första gången. Någon gång i våras kanske. Jag hade hoppats att få några verktyg så jag hade kunnat börja fungera eftersom det inte fungerar med boendestödet. Min målsättning är ju att kunna jobba heltid och inte vara ledig för att ha boendestöd.

Frågan var mest retorisk, jag baxnar helt enkelt av att du verkar ha förväntat dig någon slags automagisk lösning så fort arbetsterapeuten klev in genom dörren. Därför tog jag också upp hur det var för mig, för att visa att det inte sällan är en lång process. Och tro mig, jag har mått extremt dåligt och kommer aldrig att kunna betraktas som fullt stabil mentalt, så det är inte så att jag på något vis har det mer förspänt än dig. Vilka verktyg som funkar är så individuellt så det är inte ett dugg konstigt att du inte fått ett gäng serverade.

Jag anser att din målsättning är helt orimlig där du är nu, och med dina beskrivna livslånga svårigheter så kan heltidsarbete vara en för stor ambition överhuvudtaget om du inte kan hitta något som är mycket individanpassat. Och det kryllar inte direkt av såna jobb, speciellt inte såna som dessutom ska vara tilltalande på individnivå.

Nu ska jag vara jävligt hård: Så länge du om och om igen tvingar dig att återgå till det "normala" så fort som möjligt oavsett hur det påverkar dig i stort så kommer det inte att bli någon förändring. Vill du få mer struktur i livet och må bättre på sikt? Då får du bita ihop och göra det jobb som krävs, oavsett hur tråkigt och obehagligt och långdraget det är. Andra icke-akuta prioriteringar får vänta.

 

[Wille]

Vissa har det personlighetsdraget bara att de tenderar att skjuta på saker, att vara "lat" när det gäller måsten, jag är en av dessa. Det finns personer som på riktigt älskar att städa, tycker det är sjukt roligt och gör det ofta, det ger dem energi istället för tar, jag är definitivt inte en av dessa.

Jag tror du måste börja med att skaffa rimliga förväntningar. Kanske kommer det alltid att kännas jobbigt och tråkigt att göra måsten, även om du är frisk, då måste du anpassa dig efter den verkligheten.

Det bästa du kan göra är att underlätta för dig själv. Att skaffa ett mindre bord var inte alls en dålig ide, om det fortfarande inte hjälper får du kanske fundera på vad det är som ligger på bordet? varför ligger det där? Är det en "mellanlandning" eller har grejerna ingen egen plats de ska vara på?

Börja med att installera din diskmaskin säger ja, det kommer vara så värt det. Det underlättar enormt.

Mina förväntningar är en del av problemet. Men samtidigt så måste jag kunna ta tag i saker när det behövs.

För drygt en vecka sen brände jag vid makaronerna jag kokade. Då hällde jag vatten i kastrullen och lät det stå. Tanken var att det skulle stå där och lösa upp det hela så jag kunde kasta det på komposten sen. Det är fortfarande inte gjort. Nu har det möglat och luktar illa. Och jag får fortfarande inte ändan ur för att få bort det.

I vintras hade jag en liten valp på besök. Den kissade och bajsade på mitt köksgolv. Matte torkade upp men missade en fläck. Den fläcken blev kvar länge.

Såna där saker tycker jag inte är okej. Det blir äckligt. Jag måste kunna ta tag i det.

Det som ligger på bordet är delvis sopor. Jag vet vart de ska sorteras men det blir inte gjort. Åtminstone inte på ett tag. Sen är det papper jag haft på kylskåpet. Jag vill inte sätta tillbaka dem förrän jag vänt på kylfrysens dörrar. (Köpte ju ny kylfrys nyligen men fick ta en med högerhängd dörr fast jag ska ha en vänsterhängd dörr.) Sen är det kylens manual och diverse delar som jag gissar är för omhängning av dörrar. Och så lite annat diverse.

 

[Wille]

Frågan var mest retorisk, jag baxnar helt enkelt av att du verkar ha förväntat dig någon slags automagisk lösning så fort arbetsterapeuten klev in genom dörren. Därför tog jag också upp hur det var för mig, för att visa att det inte sällan är en lång process. Och tro mig, jag har mått extremt dåligt och kommer aldrig att kunna betraktas som fullt stabil mentalt, så det är inte så att jag på något vis har det mer förspänt än dig. Vilka verktyg som funkar är så individuellt så det är inte ett dugg konstigt att du inte fått ett gäng serverade.

Jag anser att din målsättning är helt orimlig där du är nu, och med dina beskrivna livslånga svårigheter så kan heltidsarbete vara en för stor ambition överhuvudtaget om du inte kan hitta något som är mycket individanpassat. Och det kryllar inte direkt av såna jobb, speciellt inte såna som dessutom ska vara tilltalande på individnivå.

Nu ska jag vara jävligt hård: Så länge du om och om igen tvingar dig att återgå till det "normala" så fort som möjligt oavsett hur det påverkar dig i stort så kommer det inte att bli någon förändring. Vill du få mer struktur i livet och må bättre på sikt? Då får du bita ihop och göra det jobb som krävs, oavsett hur tråkigt och obehagligt och långdraget det är. Andra icke-akuta prioriteringar får vänta.

Jag vill bara bli frisk. Jag har gått över två år hos psykolog och inget har blivit bättre (och har varit sjuk i fyra år). Boendestöd håller mig över ytan men är ingen långsiktig lösning eftersom det kommer hindra mig att jobba heltid. Jag vill ha pengarna som en heltid ger. Jag vill inte vara fattig. Och det är därför jag satt mitt hopp till arbetsterapeuten. Jag har inte råd att vara dysfunktionell och sjuk.