Nej, återvinningen är inte svåråtkomlig. Det är lätt som en plätt att använda kärlen. Problemet är att jag inte plockar undan. Så har jag alltid fungerat. Jag strör grejer omkring mig hela tiden och plockar inte undan.
Jag tycker det inte känns värt att köra en diskmaskin med ett par bestick och kanske en tallrik. Eller en gryta.
Då får du börja plocka undan. Sätt det i system att göra det direkt, om inte det fungerar får du sluta med återvinningen och slänga allt i soporna istället om det är lättare.
Om det är så väldigt lite disk att det känns onödigt med en diskmaskin så förstår jag inte varför du inte bara diskar? Hela poängen är ju att oavsett om du tycker det är en liten mängd, så är det uppenbarligen för mycket för att du ska orka ta tag i, och just därför kan en diskmaskin vara bra, arbetsinsatsen blir minimal och du kan få dig själv att göra det.
Var någonstans har jag bett Buke att agera arbetsterapeut åt mig? Just det. Ingenstans. Jag får alltid råd jag inte bett om och hänsyn tas aldrig till mina förutsättningar.
Jag orkar inte laga mat för att det är jobbigt att laga mat, inte för att jag har odiskad disk.
Ärligt talat, nu är jag hård, men skärp dig. Du är inte unik, din situation är inte unik, du är inte den enda som mår dåligt, inte den enda som har problem med att orka ta tag i sitt liv.
Det spelar ingen roll vem av oss här du väljer att lyssna på, eller vilken arbetsterapeut i världen du blir tilldelad, det kommer oavsett börja med exakt samma steg, nämligen att du bara måste börja, du måste göra. Det finns ingen magisk väg som helt plötsligt gör allt lätt utan man måste göra det ändå.
Laga mat är pisstråkigt, det är vi flera här som tycker. Men äta måste man ju, och framförallt om man vill gå ner i vikt som du själv säger att du vill, så går det inte att leva på bara färdigmat.
Matlagning måste inte vara avancerat, det kan vara extremt simpelt. Kanske får man då ingen större kulinarisk upplevelse, men någonstans måste man ju kompromissa om man inte har pengar nog att anställa en kock.
Folk tar hänsyn till dina förutsättningar, för vi är fler här som har precis samma förutsättningar som dig. Vi är fler här som lever med och hanterar ångest, depression, ensamhet, orkeslöshet. Om du tycker att andras egna erfarenheter och berättselser om vad som hjälpt dem är så onödiga och oombedda, varför fortsätter du skriva här? I någon mån måste du väl ändå vilja ha hjälp och råd annars hade du väl inte sagt något?
