Att bemöta en ledsen/upprörd främling

[athena_arabians]

Ja väldigt vanligt att folk tar upp telefonen och filmar istället. Var något drunkningstillbud förra året räddningstjänsten fick ta hjälp av polisen för att mota bort alla som stod och filmade och hindrade dem från att komma fram och påbörja insatsen för att rädda personen. För naturligtvis hade ingen försökt att hjälpa personen i vattnet alla var fullt upptagna, med att filma. fanns livboj på en stolpe två meter ifrån närmaste person som filmade . Den hade ingen ens noterat. Läste intervju med en brandman som var med på platsen han var med rätta otroligt upprörd. Verkar som att hjärnfunktionen försvinner mer och mer på folk och förmågan att tänka inte existerar. Enligt brandmannen var det numera ett väldigt vanligt problem att folk står i vägen för att filma vid olyckor av olika slag.

Jag har stått beredd med en brandsläckare vid en bil som voltat. Jag ger mig fan på att jag finns på film från det tillfället med tanke på de som kröp förbi i motsatt riktning.

Det var något av det värsta jag varit med om, en person var fast i bilen och jag stod vid tanklocket som var trasigt och det rann bränsle. Lättnaden när brandkåren anlände var oerhörd.

 

[vemsomhelst123]

Häromdagen när jag åkte tåg upptäckte jag att en kvinna satt och grät, ganska högljutt. Jag funderade på om jag skulle säga nåt men valde att låtsas som ingenting. Det är inte första gången jag är i den situationen. För en del verkar det komma naturligt att känna in en situation och kunna vara den där medmänniskan som ser och lyssnar utan att vara påträngande. Jag kan och vill också vara det, men just det där med att initiera kontakt känns jättesvårt i ett så känsligt läge när man inte vet om det är välkommet, samtidigt som det känns så konstigt att bara låtsas som ingenting när nån är så uppenbart förtvivlad.

Jag tänker att om man genuint vill och kan hjälpa till och lyssna, så borde det väl vara bättre att visa på nåt sätt att man ser (och samtidigt lämna en tydlig öppning för att personen ska få vara ifred om hen vill det) än att ignorera helt?

Jag tror att jag själv om jag grät offentligt i de flesta fall skulle vilja vara ifred och inte vilja öppna upp mig för en främling, men jag hade kanske ändå uppskattat att veta att nån bryr sig.

Hur gör du, reagerar du eller ignorerar du? Om du reagerar, vad säger du? Hur skulle du själv vilja bli bemött i en sån situation? Har du några erfarenheter att berätta om som kändes bra eller mindre bra?

Ett annat exempel var en kvinna med ett litet barn på bussen. Hon var synbart upprörd och pratade med barnet, sa "ja vad tokigt det blev att vi behövde gå hemifrån så plötsligt och inget fick vi med oss. Nej vi kan inte gå tillbaka hem just nu. Vi måste se om vi kan åka till morfar i stället. " Hon pratade så pass högt och mycket att jag fick känslan att hon nästan ville att nån skulle höra. Jag ville säga "jag har förstått att nåt hänt, jag hjälper gärna till om jag kan göra nåt" men det kändes också fel att lägga sig i utifrån "tjuvlyssning" och lite svårt inför barnet. Samtidigt vet man att just det där med att nån vågar lägga sig i ibland kan vara avgörande.

Jag är en sån som alltid frågar. Ffa en gång tror jag att jag gjorde en viktig insats när jag helt resolut sa till en man som absolut inte mådde bra att vi går och tar en kaffe du och jag och stannade tills hans kompis som jag fick honom att ringa kommit. Det var lite obehagligt, han var inte nykter och ville helst bjuda hem mig men vi var ju i stan bland folk så kändes ändå säkert och han kändes harmlös och gick med på cafét bredvid istället. Har även blivit frågad av apotekspersonal på ett väldigt fint sätt när jag var med om en cykelolycka som tydligt gravid och bröt en hand samt slog i ansiktet vad som egentligen hade hänt, upplevde inte att vården alls frågade på samma sätt. Nu var det ju inget annat, men hade det varit det hade kanske en sån fråga varit det som hade räddat någon.

 

[Islandshästryttare]

Jag har stått beredd med en brandsläckare vid en bil som voltat. Jag ger mig fan på att jag finns på film från det tillfället med tanke på de som kröp förbi i motsatt riktning.

Det var något av det värsta jag varit med om, en person var fast i bilen och jag stod vid tanklocket som var trasigt och det rann bränsle. Lättnaden när brandkåren anlände var oerhörd.

Usch det är verkligen helt fruktansvärt. Tycker man borde kunna bli anmäld för blåljussabotage i de fall man står i vägen för räddningstjänsten och filmar. Utöver att man kan bli polisanmäld och åtalad för själva filmningen om den är integritetskränkande.

 

[Turfaren]

En annan kvinna viskade lagom diskret till mig, när jag gick genom mittgången på ett flygplan, att jag hade min tshirt ut-och-in..... Det var också rart av henne - fast tror man på skrock får man ju inte vända plagget igen den dagen...

Det har jag aldrig hört tidigare. Att sådan skrock har uppstått tyder på, att det inte är helt ovanligt.

 

[Turfaren]

Jag satt faktiskt och grät på en bänk för en tid sedan.
En som såg mig frågade då bara behöver du hjälp med något?
Sedan när jag sa nej så frågade hon: Är du säker?

Det tyckte jag var lagom.

Jag var med om något liknande för en tid sedan. Dock ställde jag inte följdfrågan; jag nöjde mig med att fråga om personen behövde hjälp. Sedan skulle jag ha varit rädd för att vara påträngande.

 

[lingonben]

Jag är en sån som alltid frågar. Ffa en gång tror jag att jag gjorde en viktig insats när jag helt resolut sa till en man som absolut inte mådde bra att vi går och tar en kaffe du och jag och stannade tills hans kompis som jag fick honom att ringa kommit. Det var lite obehagligt, han var inte nykter och ville helst bjuda hem mig men vi var ju i stan bland folk så kändes ändå säkert och han kändes harmlös och gick med på cafét bredvid istället. Har även blivit frågad av apotekspersonal på ett väldigt fint sätt när jag var med om en cykelolycka som tydligt gravid och bröt en hand samt slog i ansiktet vad som egentligen hade hänt, upplevde inte att vården alls frågade på samma sätt. Nu var det ju inget annat, men hade det varit det hade kanske en sån fråga varit det som hade räddat någon.

Åh vilken bra apotekspersonal
Jag har fått liknande fråga för jättelänge sen, när jag inte var kompetent att kliva ner från en trottoarkant utan föll och gjorde mig illa. Jättedum olycka, och alla mina kollegor trodde jag egentligen trillat av hästen (och mörkade det?! ) Utom en, en ung kille som tog mig åt sidan och tyst och diskret frågade om allt verkligen var okej hemma

Jag tänker på honom med värme ibland, för det var inte alls lika vanligt för 25 år sen att lyfta diskussion om misshandel i hemmet. Framför allt inte bland unga coola killar. Så han kunde mycket väl ha räddat nån annan genom att våga fråga

 

[vilde]

Funderade över det här och jag undrar om inte det är bättre att börja med att fråga vad som hänt, en generell fråga om personen behöver hjälp kanske kan vara svår att besvara och innan man erbjuder hjälp är det bra att veta vad det gäller så man vet om man kan hjälpa.

 

[Sel]

Funderade över det här och jag undrar om inte det är bättre att börja med att fråga vad som hänt, en generell fråga om personen behöver hjälp kanske kan vara svår att besvara och innan man erbjuder hjälp är det bra att veta vad det gäller så man vet om man kan hjälpa.

Jag tycker tvärt om. Att fråga vad som hänt/varför någon gråter känns alldeles för nära och personligt. Att fråga "finns det något jag kan göra/hjälpa till med?" är mer på personens villkor.
Oftast är svaret ändå nej, och om personen ber om något man inte kan hjälpa till med har man i alla fall sett och lyssnat, oc kan kanske tipsa.

 

[Sel]

Sedan är det nog sekundärt exakt vad man säger förstås, bara man ger utymme och är respektfull.
Personligen vill jag inte bli sedd när jag är ledsen, så allt som ger mig lättast möjliga "ut" från mötet är det bästa.

 

[Bison]

Om jag åkte buss/tåg hade jag antagligen inte ens märkt av det och alltså inte gjort något.
Om jag skulle se någon ramla skulle jag givetvis gå dit och hjälpa till.

 

[MJLee]

En kväll på väg hem och ska till bussen halkar jag och ramlar handlöst bakåt och slog i bakhuvudet rejält. Stod människor vid busskuren. När jag tagit mig dit skakig och yr så är jag totalt osynlig. Inte en frågade hur gick det eller liknande. Å andra sidan har jag också upplevt att när jag trillat över en trottoarkant så kommer det fram människor och frågar hur det stod till och hjälpte mig på fötter. Så visst finns det både och.

Vården är också noga med att varsamt reda ut vad som hänt. Eftersom jag ser misshandlad ut när jag kommer dit - bl.a då när jag snubblat över en tröskel och slog ansiktet i ett marmorbord, så är det en del frågor om mina levnadsförhållanden och livssituation. Hör själv hur det låter när jag förklarar (för mycket) att jag trillat över mina egna fötter eller smackat in i en dörr (jo sant) så det blev helt uppsvällt och blått och jag inte kunde se ordentligt.

För att återknyta till TS, så beror det nog lite på omständigheterna. Är det någon som sitter och gråter tyst med huvudet bortvänt går jag inte fram. Är det någon som verkligen skakar så skulle jag definitivt gå fram och fråga hur det är och om jag kan göra något. Säger personen nej respekterar jag det och går därifrån för att det inte ska kännas som något tryck på personen.

 

[Nota]

Någon som sitter och gråter nej jag säger ingenting möjligtvis om det är en ensam tjej på fyllan annars nä.
Någon som ramlar eller skadad sig frågar jag alltid hur det gick eller säger ett oj eller hoppsan för att lätta upp situationen

 

[Milosari]

Jag har varit med om ett tillfälle där jag inte hjälpte till, reste med tåg med sonen och kvinnan som grät var uppenbart påverkad eller psykotisk för hon pratade samtidigt rakt ut i luften. Det tog några minuter men sedan kom det fram en ung kille och pratade med henne och det verkade hjälpa. Hon lugnade ner sig och efter att han hoppat av så var hon lugn resten av vägen. Men jag skäms för att jag inte vågade själv... Kände mig som en kass förebild .

I andra fall har jag varit utan barn och när det handlar om fyllon i nöd saknar folk gerellt empati. Fick hjälpa en man en gång som tappat av och började bli blå om läpparna. Han satt/låg på en busshållplats och det var fullt med folk som ignorerade honom. Inte förrän jag hade stått där en stund och ringt ambulans frågade folk om jag (!) ville ha hjälp. Samma när en uteliggare föll, slog i skallen och fick ett blödande sår. Resten av uteserveringen satt kvar och tittade på .

 

[Lyan]

Jag vet inte hur jag hade reagerat om någon är ledsen Jag hjälpte iallafall min äckelgranne när han supit sig så redlös att han inte reagerade alls när jag klev över honom för att komma till min dörr. Ringde 112 och sa att han satt där och att jag vägrade gå ut och peta på honom för att se om han vaknade pga hur han behandlat mig tidigare. Slängde ut en vattenfylld petflaska i trappen för att få till rejält med oljud för att åtminstone kolla så han inte var död vilket han inte var. Polisen kom efter ett tag och tog hand om honom

 

[Hajfisk]

Häromdagen när jag åkte tåg upptäckte jag att en kvinna satt och grät, ganska högljutt. Jag funderade på om jag skulle säga nåt men valde att låtsas som ingenting. Det är inte första gången jag är i den situationen. För en del verkar det komma naturligt att känna in en situation och kunna vara den där medmänniskan som ser och lyssnar utan att vara påträngande. Jag kan och vill också vara det, men just det där med att initiera kontakt känns jättesvårt i ett så känsligt läge när man inte vet om det är välkommet, samtidigt som det känns så konstigt att bara låtsas som ingenting när nån är så uppenbart förtvivlad.

Jag tänker att om man genuint vill och kan hjälpa till och lyssna, så borde det väl vara bättre att visa på nåt sätt att man ser (och samtidigt lämna en tydlig öppning för att personen ska få vara ifred om hen vill det) än att ignorera helt?

Jag tror att jag själv om jag grät offentligt i de flesta fall skulle vilja vara ifred och inte vilja öppna upp mig för en främling, men jag hade kanske ändå uppskattat att veta att nån bryr sig.

Hur gör du, reagerar du eller ignorerar du? Om du reagerar, vad säger du? Hur skulle du själv vilja bli bemött i en sån situation? Har du några erfarenheter att berätta om som kändes bra eller mindre bra?

Ett annat exempel var en kvinna med ett litet barn på bussen. Hon var synbart upprörd och pratade med barnet, sa "ja vad tokigt det blev att vi behövde gå hemifrån så plötsligt och inget fick vi med oss. Nej vi kan inte gå tillbaka hem just nu. Vi måste se om vi kan åka till morfar i stället. " Hon pratade så pass högt och mycket att jag fick känslan att hon nästan ville att nån skulle höra. Jag ville säga "jag har förstått att nåt hänt, jag hjälper gärna till om jag kan göra nåt" men det kändes också fel att lägga sig i utifrån "tjuvlyssning" och lite svårt inför barnet. Samtidigt vet man att just det där med att nån vågar lägga sig i ibland kan vara avgörande.

Svarar på trådstarten då jag var tvungen att gå tillbaka och läsa den efter att ha läst alla svar. Inser att jag spontant reagerar tvärtemot de flesta andra. Den första situationen hade kunnat vara jag flera gånger i veckan pga trötthet, tjafs med familj eller pollen (ok inte snyftande då men rinnande tårar). Har flera gånger stött på kollegor eller blivit tilltalad av främlingar pga framförallt det sistnämnda och även om det är jättefint att människor bryr sig så har jag tyckt att det varit jättejobbigt. Dvs där hade jag bara låtit personen vara ifred om det inte var något särskilt som verkade alarmerande.

Den andra situationen däremot, som den beskrivs här, är min spontana reaktion en person som lämnat ett våldsamt förhållande och försöker förklara på barnets nivå varför de var tvungna att gå. Där hade jag direkt pratat med personen och barnet, såklart på så varsamt sätt som möjligt försökt få reda på vad det handlar om, erbjudit hjälp och stöd, eventuellt gett kontaktuppgifter till kvinnojour eller annan hjälp osv.

 

[Hajfisk]

Jag tycker tvärt om. Att fråga vad som hänt/varför någon gråter känns alldeles för nära och personligt. Att fråga "finns det något jag kan göra/hjälpa till med?" är mer på personens villkor.
Oftast är svaret ändå nej, och om personen ber om något man inte kan hjälpa till med har man i alla fall sett och lyssnat, oc kan kanske tipsa.

Det är verkligen så olika (och därför tänker jag att göra det som känns rätt för en själv är så bra man kan göra!). Att bli tillfrågad om det finns något personen kan göra/hjälpa till med hade för mig bara varit ett "ehh va? nä det är väl klart att du inte kan", medan en rak fråga om vad som hänt eller varför man är ledsen hade fått mig att känna att personen bryr sig och gjort att jag öppnat upp mig direkt och berättat (så vill man inte veta eller inte kan hantera det så är det väl generellt bra att låta bli ).