Att fråga vad någon jobbar med?

[karamelldrottningen]

Har inga problem om någon ställer den frågan. Ser det inte som en privat fråga öht. Däremot ställer jag ytterst sällan frågor av liknande karaktär till folk jag möter första gången. Kanske handlar om ointresse eller att sådant brukar komma fram ändå tillslut beroende på vem personen är?
Tex om någon säger att den har jobbat natt så kan jag fråga om den personen jobbar inom vården.
Rör mig mest inom hästsammanhang och då blir det mer naturligt att fokuset blir på personens häst istället. Hur gammal är han? Hur länge har du haft honom? Hur mycket går han? Skador? Osv osv. Men då är det utifrån en roll som yrkesperson främst det ger mig info om individen och upplägget.
Utanför hästsammanhang är jag tyvärr ingen höjdare på kallprat

 

[startpompe]

Jag håller verkligen med.

Tidigare arbetade jag som djurskötare och det var otroligt smärtsamt att svara på frågan vad jag arbetar med. Jag visste direkt när jag gav svaret att jag skulle dömas. Dömas som korkad. Obildad. Oerhört jobbigt. Någon gång hände det faktiskt att någon person inte dömde mig, utan det blev just det kallprat om jobb som det var menat att vara. Då blev man ju lite förvånad minst sagt. Och glad

Jag fick inte alls samma svar när jag svarade att jag jobbade på FK eller SKV. Jag är ju samma person. Jag är precis lika noggrann med mitt arbete, både som djurskötare och som handläggare.
Idag tycker jag inte det är jobbigt att få frågan, eftersom jag inte längre arbetar som djurskötare. Men jag undviker frågan i alla fall. Den är ju oerhört privat tycker jag.

Om jag skulle få höra att någon jobbade som djurskötare skulle jag tycka de var jätte intressant hade haft så många frågor. Jag gick djurvård på gymnasiet och tror inte det är nån i våran klass som jobbar med det, så jag hade tänkt enbart positivt att någon lyckats fått ett jobb inom det, att den var både driven och duktig. Nu kanske de är helt är olika utbildningar, men inom samma ändå.

Till trådens fråga har jag inte tänkt att jobb skulle vara något privat att fråga, tycker det är en bra fråga om jag inte känner personen. Gör inte heller en koppling till yrkets löner.

 

[Ciccio]

Jag tillhör dom som aldrig ställer privata frågor till nya människor men har märkt att en del frågar vad man jobbar med första gången man träffas trots att vad man jobbar med har noll betydelse i sammanhanget?
Brukar ni ställa denna fråga?
Jag tycker personligen den är mycket olämplig och tycker inte om att få frågan och brukar därmed heller inte svara på frågan.
Själv har jag inga problem att prata om allt möjligt annat med nya människor men att fråga privata frågor känns så fel.

Oj så olika kulturer det verkar finnas? Min erfarenhet är att människor *älskar* att prata om sig själva, helt oombedda kan de prata om sina arbeten hur länge som helst, vilket ofta är ganska så skittråkigt att lyssna på. Och de som inte arbetar verkar älska att prata om sina sjukdomar och diagnoser i all oändlighet. Till helt okända människor. Det tycker jag istället är lite märkligt.

 

[karamelldrottningen]

Det där med att fråga hur folk mår, det är lite konstigt det håller jag med om. Jag funderar mest på om jag uppfattas som väldigt ouppfostrad eftersom jag aldrig svarar "jo-tack det är bra, -själv då ?"
Utan jag svarar på frågan, det är bra. Sen frågar jag istället om "ärendet" eller vad det nu handlar om. Frågar aldrig tillbaka hur någon mår, det har väl inte jag med att göra

Jag kan fråga det ibland men då till folk jag ändå har någon form av relation till, dvs inte någon jag knappt känner. Då vill jag också få ett ärligt svar och inte ”tack det är bra, själv då?”
Oftast ser/känner jag direkt hur folk mår så egentligen är väl frågan onödig men ibland vill jag ändå visa att jag bryr mig eller nått

 

[animalasia]

Oj så olika kulturer det verkar finnas? Min erfarenhet är att människor *älskar* att prata om sig själva, helt oombedda kan de prata om sina arbeten hur länge som helst, vilket ofta är ganska så skittråkigt att lyssna på. Och de som inte arbetar verkar älska att prata om sina sjukdomar och diagnoser i all oändlighet. Till helt okända människor. Det tycker jag istället är lite märkligt.

Jag tycker att det är spännande, att vi är så olika. En person kan man arbeta med i flera år och inte veta om hen har barn eller familj och en annan kan berätta hela sin historia på en kafferast. Jag gillar det, även om jag kanske föredrar något mittemellan.

 

[clusia]

Tycker det är typ den minsta privata fråga som finns men också den i särklass tråkigaste fråga som finns. Gud vad det är tradigt att behöva gå igenom folks jobb så fort man träffar en ny människa. Av den anledningen brukar jag aldrig fråga.

 

[Thaliaste]

Jag tillhör dom som aldrig ställer privata frågor till nya människor men har märkt att en del frågar vad man jobbar med första gången man träffas trots att vad man jobbar med har noll betydelse i sammanhanget?
Brukar ni ställa denna fråga?
Jag tycker personligen den är mycket olämplig och tycker inte om att få frågan och brukar därmed heller inte svara på frågan.
Själv har jag inga problem att prata om allt möjligt annat med nya människor men att fråga privata frågor känns så fel.

Jag tror att man ska vara försiktig med att anta att alla andra dömer en för den man är och det man gör. När jag gått från att ha en usel självkänsla till att bara ha en dålig har jag insett att jag tidigare väldigt ofta la mina egna förväntningar i andras ord, trots att de oftast inte alls menade så.

Det finns tyvärr en hel del människor som dömer eller som har starka föreställningar om hur saker och ting ska vara för att vara rätt. Människor som är så har oftast samma inställning oavsett om de frågar om ens jobb, var man bor eller vad man har för hobby, tycker jag. Det verkar inte vara just bara jobb som får dem att uttrycka sig så.

 

[Breaktown]

Att fråga om hobby, intresse som Ramona var inne på är nog det bästa om man tvunget ska kallprata.

Fast jag tycker att den frågan är mycket svårare! Inte känslig, men svårare.

Har man tex hållit på med hästar hela sitt liv och är i stallet flera gånger i veckan är frågan enkel och ämnet outtömligt. Men det finns massa människor som inte har något uttalat fritidsintresse utan mest är hemma, umgås med vänner och kanske tränar någon gång ibland.

Ett år på jobbets julfest satt jag vid samma bord som företagets högste chef. Han frågade vad mitt (och de andra runt bordets) största fritidsintresse var. Jag har absolut ingen aning. Jag tycker jag gör massor med saker på fritiden men inget jag skulle kalla intresse eller hobby. Jag drog till med längdskidåkning och hoppades på att det inte skulle komma så mycket följdfrågor

 

[Masqueradee]

Brukar fråga i stil med "vad pysslar du med om dagarna?" då kan personen svara om allt från hobby, melodikryss, arbete, jobbsökande, bokläsande eller vad nu hen har lust att prata om.

 

[Grazing]

Jag tycker inte det är något konstigt att fråga om jobb. Skäms man för att man är sjukskriven sitter det mer i en själv mer än hos att andra dömer än för det. Man mår mycket bättre när man inte längre går och gömmer sig bakom sin sjukdom eller sitt problem. Det är inget man ska gömma undan. Däremot så kan jag tänka mig att folk börjar undra och bilda sina egna uppfattningar om dom börjar tro att man bara går hemma och tar pengar och sen lever livet.

 

[Grazing]

Jag tillhör dom som aldrig ställer privata frågor till nya människor men har märkt att en del frågar vad man jobbar med första gången man träffas trots att vad man jobbar med har noll betydelse i sammanhanget?
Brukar ni ställa denna fråga?
Jag tycker personligen den är mycket olämplig och tycker inte om att få frågan och brukar därmed heller inte svara på frågan.
Själv har jag inga problem att prata om allt möjligt annat med nya människor men att fråga privata frågor känns så fel.

Har någonting egentligen med sammanhanget att göra när man kallpratar? Har man så svårt att prata om en sådan enkel grej som vad man gör för att få en inkomst till sitt liv så får man nog ta och börja jobba på sin självkänsla och sluta skämmas för sig själv och sitt liv.

 

[Bison]

Inte konstigt att jag hatar kallprat, folk är så känsliga och allt är minerad mark tydligen
Har aldrig sett jobb som något privat.

 

[Bufera]

Ser inte alls att den frågan skulle vara privat, men första gången kanske jag själv svarar mer allmänt.
Tex vilket yrke jag har men inte vart jag jobbar. samma om någon frågar vad sambon gör, säger inom vilket yrke men inte vart.

 

[sjoberga]

Det är också skillnad på att fråga om yrke och vad man just idag jobbar med. Beroende på sammanhang duger svar ur båda kategorierna. Jag tror det är sällan en sån fråga syftar till att få en adress till nuvarande arbetsgivare med tillhörande arbetsbeskrivning för tjänsten man har idag, utan mer om ett ytligt eller konkret intresse för personen som sådan.

För många är yrke (och ibland även aktuell anställning en) en viktig del av identiteten, och den man har blivit på många plan.

 

[sjoberga]

En sådan fråga kan också besvaras på ett bra sätt med det man skulle vilja jobba med, även om man just nu inte gör det av olika skäl. Det tänker jag är essensen av frågan i ett ytligt läge i alla fall - snarare än just nu aktuellt anställningsförhållande.

 

[Nota]

Jag tycker inte det är något konstigt att fråga om jobb. Skäms man för att man är sjukskriven sitter det mer i en själv mer än hos att andra dömer än för det. Man mår mycket bättre när man inte längre går och gömmer sig bakom sin sjukdom eller sitt problem. Det är inget man ska gömma undan. Däremot så kan jag tänka mig att folk börjar undra och bilda sina egna uppfattningar om dom börjar tro att man bara går hemma och tar pengar och sen lever livet.

Det där var ju väldigt trevligt skrivet till dom i denna tråden som svarat just så.

 

[Lovisaleonora]

Inte konstigt att jag hatar kallprat, folk är så känsliga och allt är minerad mark tydligen
Har aldrig sett jobb som något privat.

Men precis så. För mig är det ett väldigt oladdat ämne. För den som inte vill outa får en väl dra till med en nödlögn, om det känns bättre. Det är ju inte så att jag kommer följa upp det. Men är det ett intressant yrke kan jag ju ha följdfrågor. Och de flesta yrken tycker jag är intressanta.

Betydligt känsligare och mer privat tycker jag frågor om fritiden är.

Att jag skulle kunna dra någon slutsats om lön utifrån yrkesfrågan är för mig helt främmande. Jag jobbar med löner och skulle inte på något sätt kunna gissa vad andra tjänar eftersom jag vet hur stora variationer det kan vara mellan kollegor med samma tjänst t o m.

 

[Malibu_Stacy]

I särklass den mest tråkigaste fråga man kan få. Jag hatar att prata om mitt jobb på min fritid, och är inte särskilt intresserad av att veta vad andra jobbar med när jag precis träffat dom. Ställer aldrig den frågan för det blir sällan någon intressant diskussion.

I jobb-/branschsammanhang är det en helt annan sak.

 

[Thaliaste]

En väldigt intressant tråd, särskilt när den breddas till fler frågeområden.

Är själv i grunden en ganska blyg person när det gäller att ta kontakt med andra men har inga problem med att prata om mig själv. Jag har själv inga direkta tabun att prata om heller utan svarar med den information jag är bekväm med att lämna ut om mig själv, vilket varierar med situation och person oavsett ämnet. Vill jag inte säga exakt var jag är angående en viss fråga ger jag ett mer resonerande svar än ett direkt svar. Jag har som sagt lätt för att prata om mig själv och inser att jag inte kan utgå från mig själv när jag pratar med andra. Hoppas därför kunna få med mig tips från tråden om lämpliga ämnen för konversationer.

Jag har fostrats hårt i kulturen att undvika känsliga frågor för att inte råka skapa obehag hos den jag pratar med, men har på senare tid reflekterat över att det har skapat en ängslighet som leder till att jag nästan helt undviker frågor till personer jag inte känner, eftersom allt kan vara känsligt beroende på personens situation och jag då vill överlåta åt personen själv att välja vad hen delar med sig av. Det leder i sin tur att jag då ibland lite för mycket pratar med utgångspunkt från mig själv och mina reflektioner och det känns som att jag missar att visa mitt intresse för den andre (vilket väl är syftet med att ställa frågor?) eftersom jag inte vet riktigt vilka verktyg jag kan använda utan att ställa frågor. I praktiken lämnar jag såklart öppningar för den andre att ta vid och prata om det den vill. Dvs bara för att jag undviker frågor så maler jag inte på i en ensam monolog men jag "överlämnar" inte med en fråga till den andre.

Med en som hakar på den här konversationsstilen funkar det utmärkt och meningarna bara fortsätter att bygga vidare på varandra och hoppar då och då över till ett annat ämne. Men det är svårare att få konversationen att flyta med en som inte tar ordet när jag blir tyst. Jag funderar på om punkten i min sista mening blir lite för stor, och att en del personer behöver ett tydligare överlämnande av ordet - som en fråga med ett frågetecken är - än att det blir tyst. Men hur överlämnar man ordet utan att ställa frågor? (Helst skulle jag nog vilja ställa mer frågor men tycker som sagt att det är svårt utifrån trådens ämne - risken att mottagaren tar illa upp)

 

[Lovisaleonora]

En väldigt intressant tråd, särskilt när den breddas till fler frågeområden.

Är själv i grunden en ganska blyg person när det gäller att ta kontakt med andra men har inga problem med att prata om mig själv. Jag har själv inga direkta tabun att prata om heller utan svarar med den information jag är bekväm med att lämna ut om mig själv, vilket varierar med situation och person oavsett ämnet. Vill jag inte säga exakt var jag är angående en viss fråga ger jag ett mer resonerande svar än ett direkt svar. Jag har som sagt lätt för att prata om mig själv och inser att jag inte kan utgå från mig själv när jag pratar med andra. Hoppas därför kunna få med mig tips från tråden om lämpliga ämnen för konversationer.

Jag har fostrats hårt i kulturen att undvika känsliga frågor för att inte råka skapa obehag hos den jag pratar med, men har på senare tid reflekterat över att det har skapat en ängslighet som leder till att jag nästan helt undviker frågor till personer jag inte känner, eftersom allt kan vara känsligt beroende på personens situation och jag då vill överlåta åt personen själv att välja vad hen delar med sig av. Det leder i sin tur att jag då ibland lite för mycket pratar med utgångspunkt från mig själv och mina reflektioner och det känns som att jag missar att visa mitt intresse för den andre (vilket väl är syftet med att ställa frågor?) eftersom jag inte vet riktigt vilka verktyg jag kan använda utan att ställa frågor. I praktiken lämnar jag såklart öppningar för den andre att ta vid och prata om det den vill. Dvs bara för att jag undviker frågor så maler jag inte på i en ensam monolog men jag "överlämnar" inte med en fråga till den andre.

Med en som hakar på den här konversationsstilen funkar det utmärkt och meningarna bara fortsätter att bygga vidare på varandra och hoppar då och då över till ett annat ämne. Men det är svårare att få konversationen att flyta med en som inte tar ordet när jag blir tyst. Jag funderar på om punkten i min sista mening blir lite för stor, och att en del personer behöver ett tydligare överlämnande av ordet - som en fråga med ett frågetecken är - än att det blir tyst. Men hur överlämnar man ordet utan att ställa frågor? (Helst skulle jag nog vilja ställa mer frågor men tycker som sagt att det är svårt utifrån trådens ämne - risken att mottagaren tar illa upp)

Du formulerar mina tankar på ett bra sätt, också mycket av den här inställningen att balansera mellan "prata om sig själv" (i oro att trampa i annans klaver) och visa intresse för samtalspartnern. Den här tråden gör att jag mer än tidigare inser att det inte går att skapa kontakt utan att någon får ångest vid något tillfälle.

Inkluderar en INTE personen som är tyst i hörnet är en exkluderande. Försöker en inkluderar personen i hörnet lämnar man hen inte ifred, jagar och pushar hur lite och försiktigt en än försöker approacha.