Att fråga vad någon jobbar med?

[Lovisaleonora]

Nästan allt i en persons liv indikerar något om vilken ekonomisk nivå hen befinner sig. Boende, fritidsaktiviteter, bil, jobb, kläder, resor, mat...
Det är inte samma sak som att man verkligen plockar upp dessa element och talar om dem. "Oj, det var en dyr bil. Tjänar du bra på ditt jobb?"

Jag ska erkänn att jag är helt obrydd om vem som tjänar vad, jag är glad att jag har koll på mitt eget och är glad för andra om det t ex går att försörja sig väl på gårdsbutik etc.

 

[Ray]

Tänker att vissa yrken är mer jobbiga att bli utfrågad om eftersom folk tycker så mycket. Medan andra yrken är så neutrala att det knappt blir följdfrågor. Ibland ser man inte ut som sitt yrke heller och det gör ofta att man får fler frågor. Min sambo jobbar på bank och har gjort sen gymnasiet. Han hatar jobbfrågor eftersom de alltid leder till att folk vill skälla på att det inte finns kontanter eller att banker tjänar för mycket. Eller få bättre ränta på sitt lån.
Kompis som var polis slutade eftersom det var så jobbigt på fritiden att ändå vara polis . Man kan liksom inte vara bara Lisa om man är polis eftersom det är ens jobb att fånga terrorister och gängkrimenella istället för att ge böter till någon stackare som är tung i foten....

Tycker inte frågor om jobb är personliga men tror de flesta hellre pratar om annat när de är lediga? Man jobbar ju massor. Och pratar om jobbet ännu mer. Hur kul är det att prata jobb när man är ledig egentligen?

 

[sjoberga]

Jag tänker verkligen inte alls så, jag tänker på vad folk är intresserade av och vad de valt att ägna sin tillvaro åt.

Själv är jag socionom och det är för att jag prioriterar att göra något som känns vettigt istället för att tjäna en massa pengar.

Samma här. Jag är verkligen helt ointresserad av hur stora inkomster andra människor har eller hur många kronor deras bank noterar på deras konton och investeringar.

Det är en riktig konversationsdödare för min del. Förstår inte på vilket sätt det är intressant för vare sig ett ytligt eller ett djupare samtal.

Att prata om vad människor vill jobba med och brinner för - det kan vara så givande. Oavsett om de har en anställning eller inte.

 

[MiaMia]

Jag ska erkänn att jag är helt obrydd om vem som tjänar vad, jag är glad att jag har koll på mitt eget och är glad för andra om det t ex går att försörja sig väl på gårdsbutik etc.

Nej, jag bryr mig inte heller. Men vanligtvis så får man rätt snabbt ett hum om folk vänder på slantarna när de handlar mat eller om de åker på semester tre gånger om året, även om man inte alls lägger någon vikt vid det.

Menade att ifall man tolkar "inte prata om pengar" som att man inte ska fråga om något som ger ekonomiska ledtrådar (uppfattade @Nota så?) blir det knappt några samtalsämnen kvar.
Jag har alltid uppfattat "inte prata om pengar" som att man inte ska lyfta upp och mula i nyllet på folk om saken oavsett om det är uppenbart att de är fattiga/rika.

 

[Andromedae]

Har inga problem med att säga vad jag jobbar med. Har ett sådant där jobb som folk inte riktigt förstår vad det är om de inte stött på det ändå (så att säga vad jag jobbar med brukar mest innebära att jag får förklara vad det är jag gör).

Frågar andra med ibland. Inte som första fråga, men för att jag tycker det är intressant. Finns massa jobb som jag inte kan något om, så det är intressant att få veta.

Frågar inte om typ civilstånd, hälsa och sådant.

 

[Derivata]

Jag tycker inte heller att det är laddat att fråga eller att bli tillfrågad om vad man jobbar med. Själv är jag genuint intresserad av hur det fungerar i andra branscher och yrken, jag frågar av nyfikenhet inte för att kunna döma eller kategorisera in något i ett eventuellt fack. Jag börjar gärna smårprata med folk runt omkring mig, medföräldern som liksom mig följer träningarna, stolsgrannen på flyget, ja i alla sammanhang där det finns uppsåt att börja prata med någon.

Men, jag har märkt att vad jag jobbar som, är laddat och får jag frågan om min titel kan folk att tystna och backa undan vid det svaret. Därför sveper jag rätt in i vilken verksamhet jag jobbar i och vad vi gör och försöker undvika att gå in på min position. Oftast lyckas det rätt väl och jag kan fånga upp rätt många intressanta följdfrågor då jag för närvarande arbetar i en intressant och cool verksamhet.

I en del sammanhang har jag även märkt att jag inte längre är intressant efter att de har kommit fram vad jag jobbar som, framförallt i kvinnliga gemenskapskretsar tenderar jag att skjutas ut. Därför har jag generellt sett blivit mer selektiv att prata jobb med kvinnor. Män är mer benägna till jobbprat och dunkar mig gärna i ryggen och säger "wow vad bra" (det här med att kvinnor lyfter kvinnor, eller hur är det...)

 

[Lovisaleonora]

Jag har alltid uppfattat "inte prata om pengar" som att man inte ska lyfta upp och mula i nyllet på folk om saken oavsett om det är uppenbart att de är fattiga/rika.

Du har givetvis helt rätt.

Redan i fråga om klädval och färdmedel kan en väl bilda sig en uppfattning i så fall, om en är intresserad av att. nosa runt i andras ekonomiska förutsättningar. ALLT är ju en vink om vilka val och kanske i viss mån på vilka grunder, en människa gjort.

 

[Andromedae]

Jag har alltid uppfattat "inte prata om pengar" som att man inte ska lyfta upp och mula i nyllet på folk om saken oavsett om det är uppenbart att de är fattiga/rika.

En gång i stallet frågade en av de yngre stalltjejerna mig vad jag jobbade med. Jag förklarade, varpå hon sa: "För jag har funderat ... vad man har för jobb när man har råd att ha tre hästar."

Tog inte illa upp. Sedan skulle jag kanske inte avslöja anledningen till en sådan fråga om det var jag som frågade, men på ett sätt är det ju inget konstigt. Precis som du säger, klart att man kan lägga märke till pengar.

 

[MiniLi]

En gång i stallet frågade en av de yngre stalltjejerna mig vad jag jobbade med. Jag förklarade, varpå hon sa: "För jag har funderat ... vad man har för jobb när man har råd att ha tre hästar."

Tog inte illa upp. Sedan skulle jag kanske inte avslöja anledningen till en sådan fråga om det var jag som frågade, men på ett sätt är det ju inget konstigt. Precis som du säger, klart att man kan lägga märke till pengar.

Det känns ju på något sätt ganska oskyldigt när det kommer från någon yngre. Hon kanske själv funderar kring vad hon ska jobba med för att ha råd med flera hästar

 

[Andromedae]

Det känns ju på något sätt ganska oskyldigt när det kommer från någon yngre. Hon kanske själv funderar kring vad hon ska jobba med för att ha råd med flera hästar

Ja, det var så jag tolkade det. Och det gav ju upphov till en positiv diskussion om prioriteringar, förutsättningar och sådant, så jag tyckte absolut inte det var något fel med frågan i det sammanhanget.

 

[Lovisaleonora]

Ja, det var så jag tolkade det. Och det gav ju upphov till en positiv diskussion om prioriteringar, förutsättningar och sådant, så jag tyckte absolut inte det var något fel med frågan i det sammanhanget.

Nu blir det rejält OT, men det kan ju vara bra att ge unga fler infallsvinklar än att "jag vill jobba med hästar", det kan också vara vits att titta på ett jobb som gör att en kan hålla på med hästar som självvald fritid.

 

[Snurrfian]

Min man är rektor, han har lärt sig den hårda vägen att inte nämna sitt yrke. ALLA har åsikter om dagens skola, hur elevernas undervisning skall bli bättre, att dagens barn är det ena och det andra osv ....

Jag utbildar mig till lärare och jobbar på sidan av som lärare och ja det är minerad mark och alla vet precis vad som borde göras i skolan idag.

 

[Ray]

Jag utbildar mig till lärare och jobbar på sidan av som lärare och ja det är minerad mark och alla vet precis vad som borde göras i skolan idag.

Ja det är också ett sånt jobb alla tycker till om!

 

[Derivata]

En gång i stallet frågade en av de yngre stalltjejerna mig vad jag jobbade med. Jag förklarade, varpå hon sa: "För jag har funderat ... vad man har för jobb när man har råd att ha tre hästar."

Tog inte illa upp. Sedan skulle jag kanske inte avslöja anledningen till en sådan fråga om det var jag som frågade, men på ett sätt är det ju inget konstigt. Precis som du säger, klart att man kan lägga märke till pengar.

Jag tycker att det var lite gulligt, även förklaringen till frågan, som andra redan har skrivit, jag hade sett det som en liten vägledning till någon som funderar på sin framtid.

När jag sökte till universitetet var jag en urfattig hästägare som hade bestämt mig för att aldrig mer behöva slita ont och slira för att ha råd med häst. Därför valde jag den universitetsutbildning inom mina intresseområden som hade högst förväntat lönenivå. Sedan kom jobbet att bli mitt stora intresse så jag har hittills igen inte blivit hästägare. Men vem vet när barnen flyttat ut så kanske jag blir dressyrtant på riktigt!

 

[Snurrfian]

Jag sitter och funderar på i vilka lägen jag frågar om någons jobb och det är nog först när någon pratar om/referera till jobbet. Inte så att jag har valt att undvika att fråga om jobb men det är sällan det som kommer upp först.

Vad man kallpratar om beror väldigt mycket på sammanhang, på fester handlar det ofta inledningsvis om hur man hamnade på festen, i hund och hästsammanhang snöar man in på djuren och träning första. Osv, jag kan liksom inte komma på en situation där någon av mina första frågor skulle handla om jobb, jag har vänner som jag på rak arm faktiskt inte är helt säker på vad hen jobbar med. Det är liksom inte grundbulten i vår vänskap.

Angående att döma folk för deras yrken, jag kan nog inte komma på ett yrke som jag skulle ifrågasätta och jag har många vänner och bekanta som inte jobbar av olika anledningar och jag ser inga problem med det heller.

 

[Ramona]

Jag har Asberger bland annat, jag kan inte ljuga på en rak fråga. Om nån frågar vad jag jobbar med så skulle jag ljuga om jag sa att jag inte behövde jobba. Jag kan inte jobba, det är skillnad. Att inte behöva jobba är frivilligt, att inte kunna jobba är inte frivilligt. Stor skillnad för mig.

Du har ju ändå någon typ av ersättning för att inte jobba, eller hur? Det är ingen lögn, det är ett annat synsätt bara. Du har det så att du får pengar ändå.

 

[Sel]

Jag sitter och funderar på i vilka lägen jag frågar om någons jobb och det är nog först när någon pratar om/referera till jobbet. Inte så att jag har valt att undvika att fråga om jobb men det är sällan det som kommer upp först.

Vad man kallpratar om beror väldigt mycket på sammanhang, på fester handlar det ofta inledningsvis om hur man hamnade på festen, i hund och hästsammanhang snöar man in på djuren och träning första. Osv, jag kan liksom inte komma på en situation där någon av mina första frågor skulle handla om jobb, jag har vänner som jag på rak arm faktiskt inte är helt säker på vad hen jobbar med. Det är liksom inte grundbulten i vår vänskap.

Angående att döma folk för deras yrken, jag kan nog inte komma på ett yrke som jag skulle ifrågasätta och jag har många vänner och bekanta som inte jobbar av olika anledningar och jag ser inga problem med det heller.

Precis det här. Det känns som ett sådant märkligt sätt att konversera på, att blankt börja ställa frågor bara.

Känner likadant med "Hej, hur mår du?" vem pratar så på riktigt egentligen? Till vännerna kan jag i och för sig köra med ett "Allt väl?" över messenger men det är vår jargong sådär, det är ingenting jag hälsar på arbetskamraterna med.

 

[Lovisaleonora]

Precis det här. Det känns som ett sådant märkligt sätt att konversera på, att blankt börja ställa frågor bara.

Känner likadant med "Hej, hur mår du?" vem pratar så på riktigt egentligen? Till vännerna kan jag i och för sig köra med ett "Allt väl?" över messenger men det är vår jargong sådär, det är ingenting jag hälsar på arbetskamraterna med.

Fast det är väl inte vad som diskuteras? I så fall har jag missuppfattat allt, för det handlar ju om HUR frågor ställs snarare än VAD som frågas, i min värld.

Kallprat brukar för mig inledas med en presentation "Hej, jag heter Lovis. Vilken kanonföreläsning, verkligen intressant. Jag tycker verkligen att Karin är en fena på att beskriva känslan av ...". Sedan brukar kallpratet avancera, och beroende på vad som kommer upp på bordet blir jag ju nyfiken på det som berättas och ställer följdfrågor.

Att stega fram till någon och plump börja fråga ut "Hur bor du?", "Vad kör du för bil?", "Vad jobbar du med?" tycker jag mer visar på avsaknad av folkvett än vad som är lämpligt att fråga och/eller prata om.

 

[Sel]

Fast det är väl inte vad som diskuteras? I så fall har jag missuppfattat allt, för det handlar ju om HUR frågor ställs snarare än VAD som frågas, i min värld.

Kallprat brukar för mig inledas med en presentation "Hej, jag heter Lovis. Vilken kanonföreläsning, verkligen intressant. Jag tycker verkligen att Karin är en fena på att beskriva känslan av ...". Sedan brukar kallpratet avancera, och beroende på vad som kommer upp på bordet blir jag ju nyfiken på det som berättas och ställer följdfrågor.

Att stega fram till någon och plump börja fråga ut "Hur bor du?", "Vad kör du för bil?", "Vad jobbar du med?" tycker jag mer visar på avsaknad av folkvett än vad som är lämpligt att fråga och/eller prata om.

Ja men det är lite det jag menar. Kommer jobbet upp på tal är det ju för att samtalet naturligt leder dithän, och då tänker jag att det vanligtvis är ganska lätt att bara avleda om man tycker att det känns personligt och privat.
Sedan kallpratar jag framför allt med folk just på jobbet, och då de är gäster på hotellet blir det väldigt svepande och artigt. Jag har helt enkelt lite svårt att se konversationen framför mig där frågor ställs så direkt att de blir problematiska.

 

[Grazing]

Jag har Asberger bland annat, jag kan inte ljuga på en rak fråga. Om nån frågar vad jag jobbar med så skulle jag ljuga om jag sa att jag inte behövde jobba. Jag kan inte jobba, det är skillnad. Att inte behöva jobba är frivilligt, att inte kunna jobba är inte frivilligt. Stor skillnad för mig.

Fast det är inte att ljuga att säga att man inte behöver jobba. För rent krasst sätt så gör ju det du nu är sjukskriven för att du inte behöver arbeta för att få ihop livet. Det är ingen skillnad egentligen. Om man nu måste få in att man inte är lat och utnyttjar skattebetalarna osv så kan man ju också samordna meningen med att "men jag hade gärna.."

Dom som inte jobbar är ju inga offer, det är bara så situationen i livet ser ut helt enkelt. På något sätt så får man ju pengar, sen om det är en partner som försörjer en eller om det är försäkringskassan eller om man jobbar, det spelar egentligen ingen roll. Jag har en vän som är så stolt över att ha yrke "hemmafru" och jag tycker det är så härligt. Många är ju galet tacksamma att ha en sjukpension tex för att det tar bort en stor stress över att ev inte få in pengar. Och det är inget fel med att tycka att det är härligt att ha det så för alternativet är inte alls bra.