Att lämna i smyg

[Trott]

Hur går det för dig @Jahaja ?

 

[Jahaja]

Hur går det för dig @Jahaja ?

Packar, sköter mäklarkontakter, städar. Överlever.
Släkting är snäll och ställer upp ekonomiskt. Praktiskt där hen kan men hen har varit sjuk mycket under vintern och har fått ett tungt besked från vården så hen har haft sitt eget att kämpa med också.

Just nu är Stora det tyngsta. Hen är så arg. På ALLA. Inte bara pappa eller mig utan även skolpersonal, BUP personal, soc, klasskompisar, syskonen, Mellans kompisar. ALLA är idioter som är ute efter hen. Allt hemma anpassas efter hen. Mellan vågar knappt existera. Lilla blir klängig och tyst när Stora kommer hem.
Jag VET att det här inte är rätt väg att gå, att ta bort alla krav och tassa på tå. Jag vet också att det inte är hållbart, särskilt inte när vi bor trängre sen. Jag vet bara inte vad jag ska göra. Hen drog till mig med sopkvasten häromdagen så att jag har ett stort lila blåmärke på ryggen. Just när det hände tappade jag luften helt.
Jag kan inte sätta emot eller säga ifrån för då händer ovanstående.
På nätterna är hen ofta uppe och hämtar mat eller går runt mellan rummen och muttrar saker. Försöker jag få hen att gå och lägga sig får hen utbrott och väcker hela huset.
Mellan sover med mig och Lilla, hen vågar inte sova i sitt rum.

Soc frågar mig vad jag vill att de ska göra. När jag ringer. De hör aldrig av sig. Säger bara att de ska titta på vad de kan hjälpa till med och sen går dagarna tills jag ringer igen. Jag får känslan av att de, liksom många andra, köpt hans charm och förklaringar. De verkar se en engagerad pappa som är lugn och sansad. Och en hysterisk mamma med maniska misstankar som ser faror och hot där inga sådana finns. Jag vågar inte ligga på om mer hjälp. Det känns som att de köper pappans narrativ att jag är instabil och inte mår bra. De har helt uteslutit informationen om avlyssningen t ex i sin utredning. Bara skrivit att jag uppfattar pappan som till viss del kontrollerande.

Jag går sönder. Jag orkar inte. Jag kan inte. Jag måste.
Andas in. Andas ut. Det finns ett EFTER. Andas. In. Och ut.

"Ta hand om dig. Se till att ta emot hjälp." Säger de.
Jag har kontaktat allt och alla snart. Ingen terapeut vill ta i mig. Vårdcentralen har bara KBT terapeuter och de jobbar inte med samtalshjälp. På relationsvåldsteamet hänvisar de till det där självskattningstestet där jag fick för låga poäng för att tillhöra deras uppdrag. Parterapeuten vet inte riktigt hur hon ska hjälpa mig men hon har bokat in några träffar så får vi se. Kvinnojouren har inga terapeuter som så säger de utan kan hänvisa vidare. Till de i min som jag redan blivit avvisad från.

Men finns det liv finns det hopp.

 

[monster1]

Packar, sköter mäklarkontakter, städar. Överlever.
Släkting är snäll och ställer upp ekonomiskt. Praktiskt där hen kan men hen har varit sjuk mycket under vintern och har fått ett tungt besked från vården så hen har haft sitt eget att kämpa med också.

Just nu är Stora det tyngsta. Hen är så arg. På ALLA. Inte bara pappa eller mig utan även skolpersonal, BUP personal, soc, klasskompisar, syskonen, Mellans kompisar. ALLA är idioter som är ute efter hen. Allt hemma anpassas efter hen. Mellan vågar knappt existera. Lilla blir klängig och tyst när Stora kommer hem.
Jag VET att det här inte är rätt väg att gå, att ta bort alla krav och tassa på tå. Jag vet också att det inte är hållbart, särskilt inte när vi bor trängre sen. Jag vet bara inte vad jag ska göra. Hen drog till mig med sopkvasten häromdagen så att jag har ett stort lila blåmärke på ryggen. Just när det hände tappade jag luften helt.
Jag kan inte sätta emot eller säga ifrån för då händer ovanstående.
På nätterna är hen ofta uppe och hämtar mat eller går runt mellan rummen och muttrar saker. Försöker jag få hen att gå och lägga sig får hen utbrott och väcker hela huset.
Mellan sover med mig och Lilla, hen vågar inte sova i sitt rum.

Soc frågar mig vad jag vill att de ska göra. När jag ringer. De hör aldrig av sig. Säger bara att de ska titta på vad de kan hjälpa till med och sen går dagarna tills jag ringer igen. Jag får känslan av att de, liksom många andra, köpt hans charm och förklaringar. De verkar se en engagerad pappa som är lugn och sansad. Och en hysterisk mamma med maniska misstankar som ser faror och hot där inga sådana finns. Jag vågar inte ligga på om mer hjälp. Det känns som att de köper pappans narrativ att jag är instabil och inte mår bra. De har helt uteslutit informationen om avlyssningen t ex i sin utredning. Bara skrivit att jag uppfattar pappan som till viss del kontrollerande.

Jag går sönder. Jag orkar inte. Jag kan inte. Jag måste.
Andas in. Andas ut. Det finns ett EFTER. Andas. In. Och ut.

"Ta hand om dig. Se till att ta emot hjälp." Säger de.
Jag har kontaktat allt och alla snart. Ingen terapeut vill ta i mig. Vårdcentralen har bara KBT terapeuter och de jobbar inte med samtalshjälp. På relationsvåldsteamet hänvisar de till det där självskattningstestet där jag fick för låga poäng för att tillhöra deras uppdrag. Parterapeuten vet inte riktigt hur hon ska hjälpa mig men hon har bokat in några träffar så får vi se. Kvinnojouren har inga terapeuter som så säger de utan kan hänvisa vidare. Till de i min som jag redan blivit avvisad från.

Men finns det liv finns det hopp.

KBT innehåller samtal. Vad säger bup att ni ska göra kring ditt barns våldsamhet?

 

[Jahaja]

KBT innehåller samtal. Vad säger bup att ni ska göra kring ditt barns våldsamhet?

Vänta. Jobba lågaffektivt. Deeskalera på alla sätt som går. Släppa krav. Låta hen vila och landa så att hen får en chans att gå ur försvarsläget. De säger att hen inte är mottaglig för hjälp i dagsläget. Hen är för arg, för anti, har för mycket taggar utåt. Att jag ska se att hens verbala och fysiska våld är ett försvar mot en värld hen inte förstår. Att det kommer när jag missat signaler på att hen är överbelastad. Att hen kanske aldrig kan förväntas anpassa sig efter Andra människors behov.

 

[monster1]

Vänta. Jobba lågaffektivt. Deeskalera på alla sätt som går. Släppa krav. Låta hen vila och landa så att hen får en chans att gå ur försvarsläget. De säger att hen inte är mottaglig för hjälp i dagsläget. Hen är för arg, för anti, har för mycket taggar utåt. Att jag ska se att hens verbala och fysiska våld är ett försvar mot en värld hen inte förstår. Att det kommer när jag missat signaler på att hen är överbelastad. Att hen kanske aldrig kan förväntas anpassa sig efter Andra människors behov.

Är det aktuellt med avlastnings hem eller familj för barnet? Så ni får vila, du och de andra barnen?

 

[Jahaja]

De ser enbart Stora och hens problematik och behov. Ingen verkar tänka på eller bry sig om att det finns två yngre barn också. Som också måste få sitt. Skit i mig liksom, jag kan bita ihop. Det kommer en dag när jag får skratta även om det är längre fram.
Men Lilla och Mellan måste få slappna av och vara trygga i sitt hem och jag kan ju inte garantera det just nu.

 

[Jahaja]

Är det aktuellt med avlastnings hem eller familj för barnet? Så ni får vila, du och de andra barnen?

Finns inga vad det verkar. Inte på rimligt avstånd. Och både soc och BUP anser att det skulle göra stor skada på Storas mående att inte få vara hemma. Att hen inte har förmåga att förstå varför nåt sånt skulle göras eller behövas.

 

[Jahaja]

Jag har känslan av att de vill att de små bor med pappan. Och Stora med mig. Det är inte ett alternativ för mig. Alls. Pga anledningar jag inte kan outa här.
Egoistiska anledningar kanske. Fast goda anledningar ändå. jag vägrar missa deras barndom. Inte ha nån vardag med dem.

 

[monster1]

Jag har känslan av att de vill att de små bor med pappan. Och Stora med mig. Det är inte ett alternativ för mig. Alls. Pga anledningar jag inte kan outa här.
Egoistiska anledningar kanske. Fast goda anledningar ändå. jag vägrar missa deras barndom. Inte ha nån vardag med dem.

Jag förstår att det inte är ett alternativ för dig men jag tänker att de måste ha stort förtroende för din förmåga att hantera ditt svåra barn då om de anser att hen ska bo hos dig på heltid. Om de trodde att du var "en hysterisk mamma med maniska misstankar som ser faror och hot där inga sådana finns" så hade de ju inte sett positivt på en sådan lösning.

 

[Jahaja]

Jag förstår att det inte är ett alternativ för dig men jag tänker att de måste ha stort förtroende för din förmåga att hantera ditt svåra barn då om de anser att hen ska bo hos dig på heltid. Om de trodde att du var "en hysterisk mamma med maniska misstankar som ser faror och hot där inga sådana finns" så hade de ju inte sett positivt på en sådan lösning.

Jag tycker mest det känns som att de saknar resurser och tycker det är skönt om nån av de vuxna i barnets liv löser det åt dem.

 

[Otherside]

Vad säger pappan i allt det här? Försöker han på sitt håll att förbättra situationen? Alls?

Kan pappan kommunicera med Stora när Stora är hos honom, eller är det konflikt där också? Blir Stora fysisk mot pappan också eller bara mot dig?

Så himla jobbig situation.....

 

[Jahaja]

Vad säger pappan i allt det här? Försöker han på sitt håll att förbättra situationen? Alls?

Kan pappan kommunicera med Stora när Stora är hos honom, eller är det konflikt där också? Blir Stora fysisk mot pappan också eller bara mot dig?

Så himla jobbig situation.....

Han har gjort förändringar. Men har uppenbart(enligt mig)svårt att anpassa sig eller sätta sig in i hur någon annan kan känna eller uppfatta saker(Stora har ärvt det nånstans ifrån klart och tydligt...).
Stora startar gräl och blir fysisk med honom också.
Inget av barnen bor dock med honom i dagsläget då han nu sover på en kompis soffa.

 

[Mkb]

(Stora har ärvt det nånstans ifrån klart och tydligt...).

Jag tror det är lite farligt att tänka att det garanterat är nedärvt eftersom det riskerar signalera att det skulle vara svårt eller omöjligt att förändra samt förminskar betydelsen av alla andra möjliga anledningar. Det kan också vara inlärt eller en reaktion på det våld barnet upplevt och stressen som följer på det. Empati är ju delvis inlärt och hen har levt med en normalisering av våld i hemmet där en av föräldrarna varit både verbalt våldsam gentemot hen och dessutom tagit strypgrepp. I skolan blir hen mobbad. Inget av det är någon ideal grogrund för starkt utvecklad empatisk förmåga, inte för någon.

Det kan vara så att hen inte orkar eller vill sätta sig in i andras situation just nu för att den egna är tillräckligt ohanterlig. Eller kanske för att hen upplever att ingen sätter sig in i tillräckligt hens situation. Det kan finnas många olika anledningar som inte har med arv att göra, eller som rör både arv och miljö. Men med tanke på miljön är det knappt ens nödvändigt att komma dragandes med arv i det här läget.

Dessutom beskriver du ofta en omgivning som du uppfattar inte riktigt tar er utsatthet på allvar, om du har svårt att hantera det i egenskap av vuxen människa är det bara naturligt om samma situation är riktigt provocerande för ditt barn. Hen har varit starkt utsatt och inte haft samma makt över situationen som du. Jag känner mest att vem hade inte varit rejält förbannad i hens sits? Sen ska man förstås inte lösa det med våld och så vidare men det är med våld hen har levt fram tills nu så reaktionen är inte förvånande i sig. Det säger nog ganska lite om hens faktiska empatiska kapacitet.

Hur går det med den där polisanmälan, eller vad säger barnet själv om du föreslår att göra en polisanmälan över våldet som hen blivit utsatt för? Att föreslå det kan vara ett sätt att visa att du inte glömt vad hen tvingats gå igenom och visa att du förstår allvaret i det. Det signalerar också att i er familj tar ni faktiskt inte lätt på våld. Det kanske är något som behöver visas i praktisk handling.

 

[Jahaja]

Jag tror det är lite farligt att tänka att det garanterat är nedärvt eftersom det riskerar signalera att det skulle vara svårt eller omöjligt att förändra samt förminskar betydelsen av alla andra möjliga anledningar. Det kan också vara inlärt eller en reaktion på det våld barnet upplevt och stressen som följer på det. Empati är ju delvis inlärt och hen har levt med en normalisering av våld i hemmet där en av föräldrarna varit både verbalt våldsam gentemot hen och dessutom tagit strypgrepp. I skolan blir hen mobbad. Inget av det är någon ideal grogrund för starkt utvecklad empatisk förmåga, inte för någon.

Det kan vara så att hen inte orkar eller vill sätta sig in i andras situation just nu för att den egna är tillräckligt ohanterlig. Eller kanske för att hen upplever att ingen sätter sig in i tillräckligt hens situation. Det kan finnas många olika anledningar som inte har med arv att göra, eller som rör både arv och miljö. Men med tanke på miljön är det knappt ens nödvändigt att komma dragandes med arv i det här läget.

Dessutom beskriver du ofta en omgivning som du uppfattar inte riktigt tar er utsatthet på allvar, om du har svårt att hantera det i egenskap av vuxen människa är det bara naturligt om samma situation är riktigt provocerande för ditt barn. Hen har varit starkt utsatt och inte haft samma makt över situationen som du. Jag känner mest att vem hade inte varit rejält förbannad i hens sits? Sen ska man förstås inte lösa det med våld och så vidare men det är med våld hen har levt fram tills nu så reaktionen är inte förvånande i sig. Det säger nog ganska lite om hens faktiska empatiska kapacitet.

Hur går det med den där polisanmälan, eller vad säger barnet själv om du föreslår att göra en polisanmälan över våldet som hen blivit utsatt för? Att föreslå det kan vara ett sätt att visa att du inte glömt vad hen tvingats gå igenom och visa att du förstår allvaret i det. Det signalerar också att i er familj tar ni faktiskt inte lätt på våld. Det kanske är något som behöver visas i praktisk handling.

Stora har enorm empatisk kapacitet. Har alltid pysslat om och frågat alla hur de mår. Fått beröm i skolan för att hen är så öppen för att lära känna nya personer. Hen är go min Stora
Men hen förstår inte riktigt andra personer eller sociala normer.
Klart hen är arg! Jag är inte ute efter att skuldbelägga Stora, hen reagerar helt förståeligt. Jag är bara helt slut av att få stryk dagligen och aldrig få sova. Och SER att pappan kämpar med samma saker.

Stora säger inget till soc. Hen bad mig säga till dem vad hen sagt till mig men när handläggarna pratade med hen nekar hen till att det skulle ha hänt eller att hen skulle ha sagt så. Jag vågar inte chansa på att polisanmäla när Stora inte är med på det.

Pappan krånglar. Vägrar godkänna att barnens folkbokföring flyttas. Påtalar för mig att jag aldrig kommer klara ekonomin. Lovar att hämta möbler/saker men dyker inte upp.
Huset är så gott som sålt. Ska skriva kontrakt nästa vecka. Skulle skriva denna vecka men pappan var sjuk och han måste ju också skriva på. Såg honom köra runt i firmabilen så särskilt sjuk var han nog inte.

Det krånglas med föräldradagarna med. Jag vet aldrig från ena veckan till den andra om jag har nån inkomst.
Pappan godkänner inte att Lilla går på förskola. Jag har försökt prata med honom om vilken förskola men han svarar inte. Jag har då satt hen i kö till ett par olina ändå men båda vårdnadshavare måste godkänna placeringen innan den kan påbörjas. Jag måste börja jobba om några veckor. Jag vet inte vad jag ska göra med Lilla då. Pappan måste jobba säger han. Han reser en hel del inom landet i ett av sina jobb så han kan mycket väl helt enkelt inte vara hemma.

Handläggarna på soc kan inte göra nåt åt att han inte samarbetar säger de utan hänvisar till samarbetssamtalen på familjerätten. Som han såhär 3 mån senare fortfarande vägrar godkänna.

Jag har börjat titta på olika fonder för att ev kunna ansöka och få hjälp så att jag klarar mat och räkningar de närmaste månaderna efter flytt om det blir så att han vägrar både ta hand om Lilla och låta hen gå på fsk. Jag har sökt bostadsbidrag men lär få avslag eftersom han inte godkänner att barnen är skrivna på min adress.

 

[Jahaja]

I "värsta fall" får jag be Släkting låna mig ännu mer pengar. Vill helst undvika det då Släkting har blivit väldigt svår att samarbeta med nu. Hen anser sig(och har till viss del rätt såklart)ha väldigt mycket rättigheter till mig, barnen, huset och vår tid och energi. Jag kan inte säga nej till någonting längre, ens med god motivation till varför jag inte vill/kan/hinner utan att hen blir väldigt arg och hotar med att kräva tillbaka allt hen nånsin hjälpt mig med.

 

[monster1]

Stora har enorm empatisk kapacitet. Har alltid pysslat om och frågat alla hur de mår. Fått beröm i skolan för att hen är så öppen för att lära känna nya personer. Hen är go min Stora
Men hen förstår inte riktigt andra personer eller sociala normer.
Klart hen är arg! Jag är inte ute efter att skuldbelägga Stora, hen reagerar helt förståeligt. Jag är bara helt slut av att få stryk dagligen och aldrig få sova. Och SER att pappan kämpar med samma saker.

Stora säger inget till soc. Hen bad mig säga till dem vad hen sagt till mig men när handläggarna pratade med hen nekar hen till att det skulle ha hänt eller att hen skulle ha sagt så. Jag vågar inte chansa på att polisanmäla när Stora inte är med på det.

Pappan krånglar. Vägrar godkänna att barnens folkbokföring flyttas. Påtalar för mig att jag aldrig kommer klara ekonomin. Lovar att hämta möbler/saker men dyker inte upp.
Huset är så gott som sålt. Ska skriva kontrakt nästa vecka. Skulle skriva denna vecka men pappan var sjuk och han måste ju också skriva på. Såg honom köra runt i firmabilen så särskilt sjuk var han nog inte.

Det krånglas med föräldradagarna med. Jag vet aldrig från ena veckan till den andra om jag har nån inkomst.
Pappan godkänner inte att Lilla går på förskola. Jag har försökt prata med honom om vilken förskola men han svarar inte. Jag har då satt hen i kö till ett par olina ändå men båda vårdnadshavare måste godkänna placeringen innan den kan påbörjas. Jag måste börja jobba om några veckor. Jag vet inte vad jag ska göra med Lilla då. Pappan måste jobba säger han. Han reser en hel del inom landet i ett av sina jobb så han kan mycket väl helt enkelt inte vara hemma.

Handläggarna på soc kan inte göra nåt åt att han inte samarbetar säger de utan hänvisar till samarbetssamtalen på familjerätten. Som han såhär 3 mån senare fortfarande vägrar godkänna.

Jag har börjat titta på olika fonder för att ev kunna ansöka och få hjälp så att jag klarar mat och räkningar de närmaste månaderna efter flytt om det blir så att han vägrar både ta hand om Lilla och låta hen gå på fsk. Jag har sökt bostadsbidrag men lär få avslag eftersom han inte godkänner att barnen är skrivna på min adress.

Hur går skilsmässan då? För jag antar att en del med vårdnaden kommer att gå att hantera juridiskt på ett annat sätt när skilsmässan är färdig?

 

[LadyCovergirl]

Prata med kommunen kring placeringen på förskola.
När min dotters pappa vägrade skriva på ansökan om skola så valde kommunen att ändå ge henne en plats. Hon kunde ju knappast gå kvar på förskolan.

 

[Cambrie]

I "värsta fall" får jag be Släkting låna mig ännu mer pengar. Vill helst undvika det då Släkting har blivit väldigt svår att samarbeta med nu. Hen anser sig(och har till viss del rätt såklart)ha väldigt mycket rättigheter till mig, barnen, huset och vår tid och energi. Jag kan inte säga nej till någonting längre, ens med god motivation till varför jag inte vill/kan/hinner utan att hen blir väldigt arg och hotar med att kräva tillbaka allt hen nånsin hjälpt mig med.

Men skilj dig - ingenting kommer att fungera om ni fortfarande är gifta... Lämna in papperen. Pronto.

 

[Jahaja]

Men skilj dig - ingenting kommer att fungera om ni fortfarande är gifta... Lämna in papperen. Pronto.

Jag ligger lågt med det nu. Tills jag har barnen skrivna hos mig t ex. Och huset är sålt helt.
Just nu går jag balansgång för att inte trigga nåt hos honom. Ingen av de myndigheter som ska hjälpa till har gjort ett skit i det här. Jag är helt lämnad att klara mig själv. Så då gör jag saker på det sätt jag tror blir strategiskt mest rätt. Moral och etik åt helvete. Jag tänker göra precis vad som helst för att minimera risken att han lyckas ta barnen från mig. Soc verkar han ha charmat för de skiter helt i mig, informerar inte ens mig fast jag har uppgett gång på gång att han inte ger mig info.
Jag är helt ensam i det här. Behöver jag vara gift med honom några månader till för att få saker och ting på plats så får det vara så.

 

[monster1]

Jag ligger lågt med det nu. Tills jag har barnen skrivna hos mig t ex. Och huset är sålt helt.
Just nu går jag balansgång för att inte trigga nåt hos honom. Ingen av de myndigheter som ska hjälpa till har gjort ett skit i det här. Jag är helt lämnad att klara mig själv. Så då gör jag saker på det sätt jag tror blir strategiskt mest rätt. Moral och etik åt helvete. Jag tänker göra precis vad som helst för att minimera risken att han lyckas ta barnen från mig. Soc verkar han ha charmat för de skiter helt i mig, informerar inte ens mig fast jag har uppgett gång på gång att han inte ger mig info.
Jag är helt ensam i det här. Behöver jag vara gift med honom några månader till för att få saker och ting på plats så får det vara så.

Det handlar väll inte om moral och etik utan att så länge ni är gifta så räknas ni som en enhet i myndigheternas ögon. Du kan alltså inte få hjälp med vårdnad eller någonting så länge ni fortfarande är gifta.