Att prata så alla förstår. Med mera.

[Luff]

Fundering efter att ha läst i en dagbokstråd och att en kollega frågade mig om jag menade det jag sa positivt.
Vi människor kommunicerar ju rätt så krångligt. Igår kom en kollega tillbaka till jobbet efter en tids ledighet. Jag sa att det var kul att se hen och att hen varit saknad. Hen svarade då att det var roligt att höra. Då sa jag: -Ja, det märks när du är borta. Kopplat till det jag sa innan så var det för mig väldigt tydligt att den sista kommentaren var positivt menad. Hen frågar då, på allvar, lite nervöst om hen skulle ta det som att det var bra eller dåligt att hen var tillbaks. Jag blev lite stum. Jag sa att självklart var det menat positivt men att behöva förklara det fick mig att tänka återigen på att det en säger kan missuppfattas på längden o tvären. Och anledningen till att jag sa det från första början var just att vi i arbetsgruppen har kommit överrens om att visa varandra uppskattning och omtanke. Inte bara tänka att det är bra kollegor runt en utan säga det också.
Är det för att det kommuniceras med dolda budskap så ofta så något som sägs uppriktigt blir betraktat som något misstänkt?
Eller är det normer och etikettsregler som ställer till det? En förväntas ge komplimanger även om en inte tycker det är bra så därför är en komplimang tvetydig?

Hur kommunicerar du?

 

[LadyCovergirl]

Jag säger det jag menar. Det ställer förstås till det om folk tror att de ska gissa vad jag menar. Det sker dock sällan.

 

[starcraft]

Jag är nog dålig på att kommunicera eftersom jag ofta blir missförstådd. Särskilt på jobbet. Tror det är för att de har en rätt hård jargong och jag är rätt mjuk i mitt sätt så de läser in så mycket mer än det jag faktiskt säger och menar.

 

[bettysmatte]

"Problemet" med kommunikation är ju att det finns både en sändare och en mottagare. Som båda kan vara färgade av kultur, språkförståelse, erfarenheter, osv osv osv Det är ju inte precis så konstigt att just kommunikation tenderar att vara ett av de största problemen på alla arbetsplatser, och som man alltid jobbar ständigt med.

 

[tanten]

Jag försöker prata så att det jag menar inte lindas in.
Det har ställt till det på ett par arbetsplatser där några har tänkt "hon sa såhär men menade nog det där" och blivit arga.
Med exet ställde det till bekymmer. Jag frågade -har du nån möjlighet att hjälpa mig/göra det där den här veckan. Han tog det som en befallning och blev förbannad. När svaret hade kunnat vara ett enkelt ja eller nej.

Det betyder också att jag i allmänhet förutsätter att folk menar vad de säger. Om det inte är nära vänner och vi har gemensam jargong förstås. Vilket lett till att jag blivit arg på andra och det många gånger varit omotiverat. Jag förstod inte undertexten.

Grunden är väl att vara positiv tills det inte längre går.

 

[Luff]

Är det så att vi överkommunicerar. Så att budskapet går förlorat i alla trevligheter. Och vi träffar ju mer och mer folk med andra referensramar. Drt blir svårare att tolka omvärlden. Reser mer, flyttar mer, internet, "klassresor" är vanligt.

 

[MiniLi]

Det är väl inte mer avancerat än att man är olika, har olika erfarenheter med sig och det påverkar hur man tolkar saker. Plus att man ibland tycker att något är solklart i sitt eget huvud men inte alls kommer ut på riktigt samma sätt. Man är också olika gällande tonläge, kroppsspråk osv.

Missförstånd är ju heller inte i hela världen om de uppmärksammas så att man kan reda ut vad som egentligen avsågs.

 

[Elo]

Är det så att vi överkommunicerar. Så att budskapet går förlorat i alla trevligheter. Och vi träffar ju mer och mer folk med andra referensramar. Drt blir svårare att tolka omvärlden. Reser mer, flyttar mer, internet, "klassresor" är vanligt.

Ja och nej?

Det jag tycker är mest intressant är att kvinnor och män kommunicerar mycket olika och när man bryter mönstren där uppstår de största förvirringarna.

Många människor är medvetna om den här skillnaden (ett typexempel på kvinnlig kommunikation är @tanten s exempel ovan). Men vissa individer ser inte/känner inte till/är inte medvetna om skillnaderna och misstolkar då oftare kommunikation över könsgränserna. Även kulturöverskridande kommunikation kan ge samma problem.

Och när man inte följer normen kan mottagaren försöka tolka innehållet utifrån hur man 'borde' prata och då får vi ofta större konflikter i vad som är sagt vs vad som menades.

 

[cirkus]

Kommunikation är jättesvårt.
Alla tror att de säger vad de menar, men att det inte alls är så alla gånger.

Halvfullt eller halvtomt - samma fakta - där det ena ska tolkas positivt det andra negativt, men det är exakt samma sak.

Jag har insett att jag verkligen inte säger vad jag menar alla gånger.

 

[Hermelin]

"Problemet" med kommunikation är ju att det finns både en sändare och en mottagare. Som båda kan vara färgade av kultur, språkförståelse, erfarenheter, osv osv osv Det är ju inte precis så konstigt att just kommunikation tenderar att vara ett av de största problemen på alla arbetsplatser, och som man alltid jobbar ständigt med.

Just så. Och så lägger man till allt vardagsbrus som att man just varit förkyld, bråkat med sin partner, vunnit på Lotto, just googlat en semesterresa, precis pratat med barnets lärare och allt annat som man har i huvudet hela dagarna.

Ibland får man nog bara köpa att man blir missförstådd och det är bara att backa och försöka göra det ännu tydligare hur man saknar kollegan. Jag jobbade med kommunikation i typ 20 år och även föreläst lite. Men det spelar ingen roll, jag trampar fel också. Det är omöjligt att känna till alla filter som folk går och bär på.

 

[Luff]

Ja och nej?

Det jag tycker är mest intressant är att kvinnor och män kommunicerar mycket olika och när man bryter mönstren där uppstår de största förvirringarna.

Många människor är medvetna om den här skillnaden (ett typexempel på kvinnlig kommunikation är @tanten s exempel ovan). Men vissa individer ser inte/känner inte till/är inte medvetna om skillnaderna och misstolkar då oftare kommunikation över könsgränserna. Även kulturöverskridande kommunikation kan ge samma problem.

Och när man inte följer normen kan mottagaren försöka tolka innehållet utifrån hur man 'borde' prata och då får vi ofta större konflikter i vad som är sagt vs vad som menades.

Vilket i @tanten s inlägg menar du är kvinnligt/manligt? Att hon frågade och han blev sur? Min man tror ju att om jag säger att jag är kaffesugen att det är en direkt order att sätta på kaffe. För så uttalade hans mamma sin vilja. För mig är det en stoooor skillnad på -Fasen va kaffesugen jag är vs -Kan du sätta på kaffet? och -Sätt på kaffet. För min man är det samma mening.

 

[Elo]

Vilket i @tanten s inlägg menar du är kvinnligt/manligt? Att hon frågade och han blev sur? Min man tror ju att om jag säger att jag är kaffesugen att det är en direkt order att sätta på kaffe. För så uttalade hans mamma sin vilja. För mig är det en stoooor skillnad på -Fasen va kaffesugen jag är vs -Kan du sätta på kaffet? och -Sätt på kaffet. För min man är det samma mening.

Kvinnor (i allmänhet) ställer frågor. De ger aldrig/sällan order (ordrar?).

Vilket blir att man, som kvinna, lätt 1, låter vek och 2, ibland möts av idén att det man säger är just en fråga och ibland möts av responsen att det är en order (utifrån tidigare erfarenheter).

(hinner inte utveckla mer just men ska försöka komma ihåg senare)

 

[sjoberga]

Just så. Och så lägger man till allt vardagsbrus som att man just varit förkyld, bråkat med sin partner, vunnit på Lotto, just googlat en semesterresa, precis pratat med barnets lärare och allt annat som man har i huvudet hela dagarna.

Ibland får man nog bara köpa att man blir missförstådd och det är bara att backa och försöka göra det ännu tydligare hur man saknar kollegan. Jag jobbade med kommunikation i typ 20 år och även föreläst lite. Men det spelar ingen roll, jag trampar fel också. Det är omöjligt att känna till alla filter som folk går och bär på.

Jag tänker nog också att det är svårt och att lösningen jag använder mest är att försöka vara lyhörd för om informationen går fram på rätt sätt, och är det viktigt checka av ordentligt att man har samma uppfattning av det som kommunicerades. Ibland får man backa några steg och börja om när man märker att det blir missförstånd.

Jag försöker inte linda in saker, men ibland kommunicerar man ändå på otydliga sätt av olika anledningar. En oerhört vanlig anledning för egen del är att man själv inte riktigt förstått vilka förkunskaper och information motparten satt på och inte satt på när kommunikationen inleddes. Det är lite för lätt att tänka , det jag vet, vet motparten och bygga vidare på en grund som inte alls var gemensam. Oftast blir jag stoppad, tror och hoppas jag och så får man reboota bättre.

 

[Red_Chili]

Fundering efter att ha läst i en dagbokstråd och att en kollega frågade mig om jag menade det jag sa positivt.
Vi människor kommunicerar ju rätt så krångligt. Igår kom en kollega tillbaka till jobbet efter en tids ledighet. Jag sa att det var kul att se hen och att hen varit saknad. Hen svarade då att det var roligt att höra. Då sa jag: -Ja, det märks när du är borta. Kopplat till det jag sa innan så var det för mig väldigt tydligt att den sista kommentaren var positivt menad. Hen frågar då, på allvar, lite nervöst om hen skulle ta det som att det var bra eller dåligt att hen var tillbaks. Jag blev lite stum. Jag sa att självklart var det menat positivt men att behöva förklara det fick mig att tänka återigen på att det en säger kan missuppfattas på längden o tvären. Och anledningen till att jag sa det från första början var just att vi i arbetsgruppen har kommit överrens om att visa varandra uppskattning och omtanke. Inte bara tänka att det är bra kollegor runt en utan säga det också.
Är det för att det kommuniceras med dolda budskap så ofta så något som sägs uppriktigt blir betraktat som något misstänkt?
Eller är det normer och etikettsregler som ställer till det? En förväntas ge komplimanger även om en inte tycker det är bra så därför är en komplimang tvetydig?

Hur kommunicerar du?

I ditt exempel så hade nog jag själv lätt kunnat tycka att det blev lite jobbigt, men mest för att jag inte vet riktigt vad man ska svara på det. Det första: "kul att du är tillbaka" är ju lätt i form av ett "tack, roligt att höra", typ. Men när det sedan ska överförklaras med "Ja det märks när du är borta!".. Vad svarar man på det? Första budskapet om att det är trevigt att ses igen har ju gått fram? Och då börjar jag också tänka i stil med "Jaha, är det för att det blivit för mycket för de andra nu så att alla ligger efter och vi måste arbeta ihjäl oss för att komma ikapp?".

Så fort jag inte vet riktigt vad jag ska svara så blir det lätt för mig att hjärnan spinner iväg åt alla möjliga scenarion, i jakt på det bra svaret. Är det någon jag känner väl så blir det såklart enklare, men är det någon relativt ny kollega eller liknande, då är det svårt.

Jag tycker det är jättebra(!) när folk blir bättre på att ge komplimanger, att man just visar för sina kollegor och annat att de är uppskattade. Det är något jag är noga med själv också. Även om mina kollegor bara gör sitt jobb så som det förväntas så kommenterar jag det positivt. Vi behöver ofta berätta för varandra vad som är gjort så att vi inte dubbelarbetar och istället för att bara säga "ok" när de berättar så säger jag "Åh, jättebra!" eller liknande. Det blir stor skillnad.

Men ja, de gånger jag inte förstår helt så föredrar jag att fråga personen hur den menar. Och då uppskattar jag ärliga svar. Det gäller ju oavsett varför jag frågar något. Jag ställer inte frågor som jag inte vill ha svar på. Frågar jag något, då är det för att jag inte förstår eller behöver veta något. Och jag uppskattar också väldigt(!) om kollegor berättar för mig när de har en dålig dag, så att det blir lättare för mig att förhålla mig till det. Om en kollega tex är tjurig, inte sköter sina arbetsuppgifter osv och jag inte har någon aning om varför, då påverkar det mig negativt. Om kollegan då berättar att "Jag har en pissig dag, jag gör mitt bästa men behöver vara ifred om möjligt", ja då vet jag det och då är det lugnt.

 

[Badger]

Kvinnor (i allmänhet) ställer frågor. De ger aldrig/sällan order (ordrar?).

Vilket blir att man, som kvinna, lätt 1, låter vek och 2, ibland möts av idén att det man säger är just en fråga och ibland möts av responsen att det är en order (utifrån tidigare erfarenheter).

(hinner inte utveckla mer just men ska försöka komma ihåg senare)

Hm jag skulle snarare sett det som bara artigt?

Skulle du kunna skicka mig saltet? Betyder ju onekligen att jag vill ha saltet och
Skulle inte du kunna sänka volymen? Betyder att jag gärna vill just det.

Har också försökt få ungen att tolka vissa andra barns Tyst! och Håll käften! som -kan du prata lite lägre? med tanke att de kanske faktiskt inte alltid menar illa, utan kanske bara pratar annorlunda.

Däremot så uppfattar jag onekligen min gamla (manliga) chefs. Vänligen ta hand om det här mailet! som en ganska hård order med ordet vänligen som lätt ironiskt (kan du nu för en gångs skull faktiskt ta hand om ett nedrans mail pucko!), medan han antagligen menade det artigt eftersom hans vänligen aldrig dök upp i sammanhang som var pressade, bara i sammanhang där det borde betyda typ -här är ett mail till dig.

Det feminina i min familj är på en helt annan skala. Det var en blick eller en känsla i luften som jag var och är nästan helt oförmögen att läsa som först senare blir till -gå och diska (handdiska själv en disk för 20 personer med flera glas och efterrätt) du är ändå 12 och måste hjälpa till, se inte sur ut, le snällt. (jag har blivit lite bättre på äldre dar och vet när man ska slänga sig på potatisskrapning och övertyga sin femåring göra detsamma när man precis kommit in genom dörren för att avväpna en situation där några ungdomar inte märkt känslan i luften.).

 

[MidnightSoul]

Jag miss kommunicerar definitivt en del. Blir ett å annat missförstånd på jobbet åt båda hållen. Att jag är autiskt har säkert sin del i det hela. Folk har defenitivt problem att jag tar saker som sägs väldigt bokstavligt och utan tolkningar. Medans jag pratar så är det jag säger inte alls like bokstavligt och mer så kallat neurotypsikt.

Däremot har jag lärt mig att folk ljuger så ofta om vissa saker så även om jag säger sanningen så tror folk en inte.

 

[Tuvstarr]

Jag tycker det är enormt svårt, och det blir ofta missförstånd. T.ex en person som jag måste kommunicera med ganska ofta har totalt annorlunda humor än jag. Jag förstår ofta inte alls att det handlar om ett skämt, när hon säger saker som "det finns sedan ingen lunch till dig". Då hon ett flertal gånger ordnat så att det i olika situationer faktiskt blev så att jag av olika orsaker inte kunde äta.
Hon å sin sida verkar ha bestämt sig för att det jag säger eller skriver är elakt menat, och har tagit som sin uppgift att sätta mig oå plats. Som då jag skrev om en trevlig programpunkt i barnens skola, som alla var jättenöjda med, och avslutade med något om att tänk om det hade funnits sådant här program då jag gick i skolan. Det tolkades som att jag hånade mina gamla lärare.

Jag har också vid ett antal tillfällen fått höra av folk "men det kunde jag inte veta, jag läser inte tankar" då det handlar om saker som jag sagt, i min mening ytterst klart rakt ut, ofta vid flera tillfällen, att det här måste göras så här, annars blir det fel. Och så har de gjort tvärtom, det blev fel, och de menade att det hade de aldrig hört.

Eller när folk hör precis motsatsen till vad man säger. Jag talade med min sambo, om att det inte funkade att han jobbade så mycket övertid, jag ville att han var hemma ibland och träffade sina barn någon gång också, vi behövde inte alla tiotals timmar av övertid för pengarnas skull. Hans svar var att han inte kunde jobba mer övertid, han orkade inte, han måste få vara hemma någon gång också.

 

[Krålus]

I ditt exempel så hade nog jag själv lätt kunnat tycka att det blev lite jobbigt, men mest för att jag inte vet riktigt vad man ska svara på det. Det första: "kul att du är tillbaka" är ju lätt i form av ett "tack, roligt att höra", typ. Men när det sedan ska överförklaras med "Ja det märks när du är borta!".. Vad svarar man på det?

Jag skulle tolka som så att jag gör mitt jobb och jag vet att det märks när jag är borta.

 

[Voeux]

Jag kommunicerar ganska rakt så jag får träna på att väva in lite trevligheter. Jag tycker att det känns konstigt, jag tycker att jag redan är trevlig och lindar in saker. Men jag uppfattas tydligen inte så, så jag jobbar på det. Jag önskar dock att det blev mer accepterat att kommunicera rakt. Jag tror tyvärr också att det drabbar mig för att jag är kvinna. Mina manliga kollegor kommunicerar ännu rakare än mig men det verkar förväntas. När jag gör det uppfattas det som kyligt.

 

[Araminta]

Jag jobbar som logoped och är därmed specialist i kommunikationssvårigheter. Mina kollegor är också logopeder. Vi missförstår varandra precis lika mycket som alla andra.

Missförstånd är normalt. Det är vår hantering av missförstånd som ibland ställer till det. De bästa kommunikatörerna är inte kreatörer, de är reparatörer.