Att säga att man hatar någon för att man är arg?

[Milosari]

På första frågan; kan man säga att "jag hatar dig" till någon man älskar. Ja absolut. Ordet är väldigt olika laddat för olika personer och som någon sa finns det olika bråkkulturer. Jag jag råkat ut för att min partner har sagt det till mig, fast han uttycke att han hatade och älskade mig på samma gång. Jag tog inte alls illa vid mig, vi hade ingen historik av att jag "var mamma" åt honom. För honom var det bara tufft att inse att vi inte var kompatibla, och han är en person som har hett temperament (utan att ha några tendenser att bli våldsam). Ganska omogen och passionerad alltså.

På din andra fråga som kommer mellan raderna är att det finns bättre fiskar i sjön. Gnällspikar är enorma energislukare. Var tillsammans med någon som boostar din energi, om det är vänner eller partner kvittar. De som gör att man blir dränerad ska man hålla inrutade på korta besökstider. Som en dryg släkting eller jobbig kollega. Inte som partner.

 

[karamelldrottningen]

Att hata någon tar energi. De flesta människor man inte gillar hatar man inte. De bara är.
Älskar man någon innerligt ligger det närmare till hands att också hata. Iaf för mig. Ytterligheter.
Tyvärr har jag i stundens hetta kunnat säga det också. Ofta skönt få ur sig. Men givetvis inte speciellt bra.
På högstadiet sa jag till en lärare att jag hatade honom och han bara ”var det allt?”
Helt obrydd så störande människa

 

[Ipalollipop]

Som de ser ut just nu eller har gjort sen i julas så har jag blivit lättad när han åkt iväg på jobb, och inte kännt saknad. Vi har haft diskussioner flera gånger att han inte hjälper till särskilt mycket i hemmet varav han kontrar att han fixar min bil och sånna saker. Men de är ju ingenting han gör dagligen.. Men så fort jag ger han kritik så ger han mig dubbelt tillbaka. Jag känner mig inte sedd och han frågar aldrig hur min dag har varit. Utan är oftast sur och dryg att umgås med. Vill knappt hitta på saker längre, utan tycker vi ska hitta på saker på varsitt håll osv.

Jag drömmer om en partner man lagar mat tillsammans med, eller om man kommer hem sent från stallet vid 20 att de finns mat framme , än en gubbe som sitter i soffan och säger det finns ingen mat. Jag tvättar, diskar städar och har slutat tvätta nu för jag vill han själv ska inse att han inte har några tröjor till sitt jobb.

Men tar man upp de så går han till försvar, att jag inte gör något alls å mest sitter på soffan..

 

[karamelldrottningen]

Varför är du tillsammans med honom?

 

[Happimess]

Uppenbarligen, utifrån svaren i tråden, så kan det ha lite olika laddning, även om de flesta verkar överens om att det är över gränsen. Och jag håller med 100 %. Hade min sambo sagt det till mig hade han kommit hem till alla sina saker på gatan och bytt lås, jag hade aldrig någonsin tolererat att leva med en man som säger att han hatar mig.

För antingen så menar han det verkligen, och då ska vi verkligen inte leva ihop.
Eller så kan han inte kontrollera sina känslor och yttringar, och då ska vi verkligen inte leva ihop.

 

[Mia_R]

Du är 35 år och kan ha ett mycket långt liv framför dig, varför skulle du tillbringa det tillsammans med någon som säger sig hata dig när han är arg och som inte respekterar dig övrig tid? Ju förr ni separerar ju förr kan du hitta någon vettig människa att dela ditt liv med, någon som respekterar, älskar dig och tar ansvar för ert förhållande istället för att uppföra sig som en ouppfostrad snorunge.

 

[Ipalollipop]

Varför är du tillsammans med honom?

För jag har trott de berodde på hans mående, men har insett nu ju längre tiden går att de verkar mer vara som den han är. Då han inte har visat några tecken att ändra sig. Han sa även för inte sålängesen han skulle börja hjälpa till mer men de är ingenting jag har märkt av att han har gjort. Sen att hans jobb alltid går först, att jag får typ acceptera de eller lämna har han sagt flera gånger för de kommer alltid vara nummer 1 (hans egna företag) Så jag har kännt mig bortglömd länge. Men har också tänkt de är tufft med eget bolag, men när stress vänder till att bli elakhet å grinighet så är de inte kul att leva med.

 

[Hippocampus]

Ropen ska skalla, dumpa åt alla!

 

[stjarnhimmel]

Jag tycker det låter som han är väldigt omogen och beter sig som ett barn. Eller egentligen beter sig väl inte ens alla barn så.
Både vad han säger åt dig men också att förvänta sig att du ska ta ansvar och fixa allt.
Med risk för att vara tråkig nu men folk som är såhär brukar inte förändra sig. Även om man pratar om det och de ber om ursäkt så brukar beteendet komma tillbaka.

 

[athena_arabians]

För jag har trott de berodde på hans mående, men har insett nu ju längre tiden går att de verkar mer vara som den han är. Då han inte har visat några tecken att ändra sig. Han sa även för inte sålängesen han skulle börja hjälpa till mer men de är ingenting jag har märkt av att han har gjort. Sen att hans jobb alltid går först, att jag får typ acceptera de eller lämna har han sagt flera gånger för de kommer alltid vara nummer 1 (hans egna företag) Så jag har kännt mig bortglömd länge. Men har också tänkt de är tufft med eget bolag, men när stress vänder till att bli elakhet å grinighet så är de inte kul att leva med.

Jag har drivit eget företag i 17 år och givetvis är det mycket jobb men jag har ändå inte haft problem att hitta tid för min särbo (eller mina intressen). Det går om en vill det men nyckelordet här är "vill"...

 

[athena_arabians]

Jag tycker det låter som han är väldigt omogen och beter sig som ett barn. Eller egentligen beter sig väl inte ens alla barn så.
Både vad han säger åt dig men också att förvänta sig att du ska ta ansvar och fixa allt.
Men risk för att vara tråkig nu men folk som är såhär brukar inte förändra sig. Även om man pratar om det och de ber om ursäkt så brukar beteendet komma tillbaka.

Ja, samt att har en inte ändrat sig i den här åldern så lär en inte göra det.

 

[strawberrysylt]

Mer än att man såklart är rädd för att bli ensam och vara 35 år när man är i åldern att man vill stadga sig och bilda familj men samtidigt så ser jag ingen framtid med honom då han inte kommer att ändra sig.

Ville bara flika in att jag träffade min man när jag var 35 . Nu är jag 39 och vi har en liten bäbis.

Och för att svara lite mer, som flera skriver hade det bara varit de där orden utslängda i affekt ha de det väl funnits hopp, men han övriga beteende låter inte jättekul.
Om du fortfarande vill leva med honom föreslår jag familjerådgivning (som jag iofs har svårt att se att han går med på?), men då är det ju om du har känslor kvar för honom. Har du inte det ser jag inga anledningar att stanna.

 

[MissFideli]

Jag tycker illa om vissa, men hatar faktiskt ingen. Om nån jag känner skulle säga att den hatar mig, då är det slut på den relationen.
Att hata nått nån gör, fine. Att säga till nån att man hatar den? Då är det, för mig, dags att gå vidare utan den personen.

 

[MiniLi]

För jag har trott de berodde på hans mående, men har insett nu ju längre tiden går att de verkar mer vara som den han är. Då han inte har visat några tecken att ändra sig. Han sa även för inte sålängesen han skulle börja hjälpa till mer men de är ingenting jag har märkt av att han har gjort. Sen att hans jobb alltid går först, att jag får typ acceptera de eller lämna har han sagt flera gånger för de kommer alltid vara nummer 1 (hans egna företag) Så jag har kännt mig bortglömd länge. Men har också tänkt de är tufft med eget bolag, men när stress vänder till att bli elakhet å grinighet så är de inte kul att leva med.

Även om det skulle bero på dåligt mående så är det helt okej (och nödvändigt!) att ha gränser som man liksom inte låter någon kliva över. Man måste inte stå ut med dåligt beteende även om det beror på personens mående.

Låter klokt att lämna. Av många anledningar.

 

[stjarnhimmel]

Jag pratade med en nära vän i över en timme i telefon och han fick mig att inse mer och mer att de kommer inte bli bättre, vi har haft de knakigt ett tag där han lovat ta tag i sitt mående men de varar några dagar sen är han denna arga/sura människa igen. Så jag ska börja kolla boende redan nu. Vi äger ett hus tillsammans som vi måste lösa, men annars har jag inget annat som binder mig kvar. Mer än att man såklart är rädd för att bli ensam och vara 35 år när man är i åldern att man vill stadga sig och bilda familj men samtidigt så ser jag ingen framtid med honom då han inte kommer att ändra sig.

Det finns ett uttryck som lyder ungefär
" när folk visar vilka de är- tro dem"
Jag tänker speciellt på det när du skriver att du vill ha barn. Ja det är jobbigt att lämna. Men det är vanligtvis ännu jobbigare om man har barn. Och om han redan nu visar dessa sidor- hur kommer det bli med sömnbrist och annat som följer med ett barn?

Jag tycker det låter mer och mer på dina svar som att du redan vet att detta inte är så som du vill leva

 

[monster1]

När jag läser trådstarten låter inte grälet som ett gräl mellan två vuxna utan mellan en 13 åring och en förälder. Han låter väldigt omogen och vägrar ta ansvar.
Det kommer nog bli en lättnad när relationen är över.

 

[Zinfernia]

Jag pratade med en nära vän i över en timme i telefon och han fick mig att inse mer och mer att de kommer inte bli bättre, vi har haft de knakigt ett tag där han lovat ta tag i sitt mående men de varar några dagar sen är han denna arga/sura människa igen. Så jag ska börja kolla boende redan nu. Vi äger ett hus tillsammans som vi måste lösa, men annars har jag inget annat som binder mig kvar. Mer än att man såklart är rädd för att bli ensam och vara 35 år när man är i åldern att man vill stadga sig och bilda familj men samtidigt så ser jag ingen framtid med honom då han inte kommer att ändra sig.

Att vara ensam i tvåsamhet är mycket värre.

Och när (ja, när!) du lämnar så finns det två reaktioner du behöver se upp med:
Antingen blir han arg, frustrerad och utåtagerande
eller så ber han om en andra chans, lovar att han ska bättra sig och försöker plötsligt spela drömprins. Gå inte på den charaden.

 

[SaraXX]

Han sa även för inte sålängesen han skulle börja hjälpa till mer men de är ingenting jag har märkt av att han har gjort.

Det skulle han väl förmodligen göra om ni fick barn också. Hjälpa till. Om han hade tid och lust vill säga.

Det där är ju inget vuxet och jämlikt förhållande alls. han har en hushållerska som han kan ösa skit över när han vill. Det hade inte jag velat vara iaf.

 

[Ipalollipop]

Snälla ge mig solskenshistorier att livet inte är hopplöst som 35 år och singel att man kan börja om och träffa rätt. Vi har varit tillsammans i 3 år och jag känner jag har tappat så mycket av mitt liv av att inte tänka på mig själv och att leva på hoppet de ska bli bättre. Men jag vill inte bli bitter å ångra mig om jag står ut flera år till och de tar slut senare. Jag drömmer liksom om andra män, och blir avundsjuk när jag hör hur mina vänners pojkvänner. Jag önskar hitta någon som ger lika mycket tillbaka som jag ger. Ibland kan jag tänka jag önskar han gjorde lika mycket för mig som jag gör för honom. Han klagar också på att jag aldrig vill ha sex längre. Trots jag sagt till han att jag behöver närhet även när man inte har sex. En puss en kram när man åker till jobbet. Så min lust har försvunnit med honom men jag fantiserar om andra för hans beteende gör han ful i mina ögon.

 

[stjarnhimmel]

Ett litet sidospår-
Jag tycker det är så tydligt när folk använder ord som "hjälpa till hemma" .

För det signalerar att den personen har bestämt att det är den andra personen som är huvudansvarig och så gör jag litegrann och förväntar mig ett tack för att jag tar ut soporna.
Små barn hjälper till hemma - inte vuxna. Om det inte är så att man gemensamt bestämt att man ska ha den uppdelningen för att den andre gör annat men det är en annan diskussion.