Tack! @BornAgain för jättekloka formuleringar (som stödjer mig i en för tillfället problematisk situation, även om den inte alls liknar TS läge).Ibland blir ensamhet svårt och läskigt även när man är van (är hemma från jobbet idag pga ämlig och insidan av mitt huvud är ingen bra plats att vara på) MEN
Det är bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två.
Man klarar saker och ting själv också - men man måste vara snällare mot sig själv. Det är lättare om man är fler och kan säga saker som "visst blev det tokigt när vi borrade i ledningen när vi skulle sätta upp tavlan" och liksom dela ansvaret med någon annan. Fundera tillsammans om hur man löser problem. Dela bördan så den blir mindre än halva.
Men att leva med vissa människor är inte ett delat ansvar utan man får bära ansvaret för alla tokigheter man själv gör och alla tokigheter hen gör och allt som inte blir gjort för att man helt enkelt inte orkar bära mer ansvar. De lassar över bördan så den blir mer än dubbel. Och då har man det betydligt bättre själv.
Och är man själv kan man träna på att vara sig själv och blir då mer förberedd att dela om man hittar någon att dela med. Då vet man vad man behöver, vill och kan bidra med. Då är man stark och kan kompromissa utan att bli överkörd och strandad med dubbla bördor.
Och hittar man ingen att dela med. Då har man tränat på att vara sig själv. Och är stark. Vet vad man behöver, vill och kan åstadkomma. Och bär bara sin egen börda.
Du är redan en bra bit på väg till stark
@Ipalollipop Jag håller med. Även om det ibland (men verkligen inte alltid) kan vara tufft att vara ensam ensam, så är det ändå en situation där man har sitt eget tänkande och sin egen möjlighet till val och agerande med sig.
Jämfört med ett tillsammans där man dras ner eller överbelastas eller begränsas är det bättre på totalen. Både för att vistas i där man är för dagen och som utgångspunkt att gå vidare framåt från.