att slänga känslor i soptunnan

vtok

Trådstartare
jag tänker mkt på dethär med förhållanden -- eller bara tillfälliga partners.

pga. långvarig ’psykisk ohälsa’ -- återkommande depressioner osv. -- har jag under många år sas haft fullt upp med mig själv -- men tänker så mkt på hur jag önskar jag kunde komma vidare i mina relationer med andra. känner mig väldigt ensam o saknar närhet -- fysiskt o emotionellt...

men -- Vågar inte. för jag hatar allt jag ser i spegeln. inte på ngt sjukligt sätt men objektivt -- för jag är så långt från Alla ideal. har inget symmetriskt ansikte söt näsa eller fina bröst. inget alls. till saken hör jag har gått ner väldigt mkt i vikt o kroppen har inte helt hängt med. har sån extrem ångest för detta o detta -- fysiska -- är inget jag kan göra ngt åt. en läkare tom. frågade hur många barn jag har när hon såg mig... jag har inga barn... vill aldrig visa mig för _ngn_ igen.

har heller ingen personlighet som kan ’väga upp’ min kropp o utseende. har normalt inga problem socialt men har inte ngn särskild utstrålning -- o allt som innebär närmre kontakt gör mig under omständigheterna extremt osäker... på helt ocharmigt sätt. känns som jag luras om jag klär upp mig o döljer o försöker ta kontakt med ngn.

men har passerat gränsen för ’det kommer’ eller ’sen’ nu -- har blivit vuxen o ju mer tiden går ju svårare blir det ju åldersmässigt o erfarenhetsmässigt. mer o mer ocharmigt på alla vis för alla -- som normalt haft erfarenheter från olika relationer sen tonårstiden.

alla runtomkring har kommit till läget det är dags för barn o giftemål o ’Svensson-liv’ -- medan jag sitter här fast i mitt skruvstäd o enorm Skam för jag vet jag inte duger på dethär området. alla som naturligt o självklart pratar o frågar hela tiden om ex o sex o dejter...

menar inte offerkofta mig en massa om detta men för o ge bilden. men tror jag skulle må bättre om jag kunde släppa allt -- alla tankar om detta o istället försöka inse ’kärlek’ -- det känns så långt borta så jag knappt kan stava det men denhär sortens relationer övht... -- inte är för alla o livet kan rulla ändå.

jättelång text men jag vet det finns så många kloka här inne. har ni några tankar hur man kan släppa djupa känslor -- tänka om sitt liv?... från punkten där jag är nu känns det inget lönt alls om jag inte blir kvitt dethär -- bara nyktert o krasst sett. allt är sex o kärlek o relationer -- men inte för mig o det tar för mkt energi o stå utanför o titta in.
 
jag tänker mkt på dethär med förhållanden -- eller bara tillfälliga partners.

pga. långvarig ’psykisk ohälsa’ -- återkommande depressioner osv. -- har jag under många år sas haft fullt upp med mig själv -- men tänker så mkt på hur jag önskar jag kunde komma vidare i mina relationer med andra. känner mig väldigt ensam o saknar närhet -- fysiskt o emotionellt...

men -- Vågar inte. för jag hatar allt jag ser i spegeln. inte på ngt sjukligt sätt men objektivt -- för jag är så långt från Alla ideal. har inget symmetriskt ansikte söt näsa eller fina bröst. inget alls. till saken hör jag har gått ner väldigt mkt i vikt o kroppen har inte helt hängt med. har sån extrem ångest för detta o detta -- fysiska -- är inget jag kan göra ngt åt. en läkare tom. frågade hur många barn jag har när hon såg mig... jag har inga barn... vill aldrig visa mig för _ngn_ igen.

har heller ingen personlighet som kan ’väga upp’ min kropp o utseende. har normalt inga problem socialt men har inte ngn särskild utstrålning -- o allt som innebär närmre kontakt gör mig under omständigheterna extremt osäker... på helt ocharmigt sätt. känns som jag luras om jag klär upp mig o döljer o försöker ta kontakt med ngn.

men har passerat gränsen för ’det kommer’ eller ’sen’ nu -- har blivit vuxen o ju mer tiden går ju svårare blir det ju åldersmässigt o erfarenhetsmässigt. mer o mer ocharmigt på alla vis för alla -- som normalt haft erfarenheter från olika relationer sen tonårstiden.

alla runtomkring har kommit till läget det är dags för barn o giftemål o ’Svensson-liv’ -- medan jag sitter här fast i mitt skruvstäd o enorm Skam för jag vet jag inte duger på dethär området. alla som naturligt o självklart pratar o frågar hela tiden om ex o sex o dejter...

menar inte offerkofta mig en massa om detta men för o ge bilden. men tror jag skulle må bättre om jag kunde släppa allt -- alla tankar om detta o istället försöka inse ’kärlek’ -- det känns så långt borta så jag knappt kan stava det men denhär sortens relationer övht... -- inte är för alla o livet kan rulla ändå.

jättelång text men jag vet det finns så många kloka här inne. har ni några tankar hur man kan släppa djupa känslor -- tänka om sitt liv?... från punkten där jag är nu känns det inget lönt alls om jag inte blir kvitt dethär -- bara nyktert o krasst sett. allt är sex o kärlek o relationer -- men inte för mig o det tar för mkt energi o stå utanför o titta in.
Känner igen mig i mycket av det du skriver. Inte kroppshat dock. Jag har haft komplex över en del saker med mitt utseende, men inte känt som du verkar göra, men jag har känt STOR osäkerhet kring utseendet och ett jättestort tvivel rörande om jag någonsin kommer att leva i en samborelation, vilket jag kommit fram till att jag vill.

Och jag kom till insikt om att jag sätter käppar i hjulen för mig själv genom att tro att förhållanden inte är för alla. Ser man sig omkring så hittar folk av verkligen alla utseenden (och temperament!) partners. Det handlar nog mer om att träffa rätt person än att ha ett visst utseende eller personlighetstyp.

Mitt självförtroende stärktes mycket av ytliga saker som att kvitta mig med kläder jag inte kände mig ”fin” och bekväm i, och att köpa nya välsittande kläder. Och det handlar inte om att klä sig ”sexigt” eller ”trendigt”, utan att hitta kläder som passar min figur, inte trycker och skaver på obehagliga ställen, och som gör att jag känner mig stark och trygg.

Kläder gör jätteskillnad för ens framtoning och mående oavsett kroppsform.

Och vuxna människor VET att kroppar ser olika ut, det hänger både här och var och är bristningar och annat. Man behöver inte vara perfekt. Och vettiga människor förväntar inte perfektion.

Dumt av läkaren att fråga hur många barn du haft. Bättre retorik att fråga OM. Och den frågan kan man få av läkare oavsett kroppsform eftersom det ka vara relevant att ha koll på helheten när man bedömer någons hälsa.

Det har också hjälpt mig mycket att jag under en period (innan jag flyttade) utvecklade en nära vänskap med en jämnårig man som var väldigt bra på att prata känslor. Vi umgicks väldigt mycket och att plötsligt ha en ”nästan sambo” gjorde att jag insåg att jag faktiskt funkar i en vardag med någon annan. (Vi hade ingen sexuell relation)

Det var väldigt fint att få kräkas ur sig det mesta av sina känslor och rädslor och få ett annat perspektiv. Bland annat att det för honom var så självklart att han såklart skulle träffa någon ny så småningom. Han var frustrerad över att ha varit singel länge, men kände ändå en stor tillit till att han skulle få möjlighet att bli förälskad igen. Att tänka så tror jag gör en mer öppen för möjligheten att det sker. Tankens kraft är ju jättestark!
 
Sen har det ju inte lett till någon relation ännu, men jag träffar inte så mycket folk. Så oddsen är emot mig just nu. Men mitt mående har blivit bättre på den fronten.
 
@ekra tack för dina svar -- o sammanträffande du också skapade din tråd samtidigt. följer den.

men jag är säker på jag aldrig kommer ha förhållanden eller egen familj. det är försent o jag kommer inte ur dethär.

kan ’klä upp mig’ o vara social men drar mig undan såfort det antyds bli för nära -- o söker heller inte aktivt själv. har tex. prövat tinder men där är samma sak -- bilderna ljuger o varje gång ngn har skrivit till mig har jag inte svarat -- fast det är distans o eg inte behöver vara mer än några meddelanden utan det måste leda till ngt. så inget kommer hända.

måste försöka bli kvitt alla såna här tankar o skammen o vara utanför detta -- som är så självklart i alla andras liv. menar inte det är ngt guld o gröna skogar för alla så klart -- men det är naturligt o ha relationer både långvariga o tillfälliga.

ingen vill eller förväntar sig träffa på en sånhär person i vuxen ålder. det är så -- räcker slänga en enda blick ut i samhället. o ingen jag tänker jag skulle matcha med emotionellt o ’intellektuellt’ iaf. vill inte ha ngt pucko bara för o ha ngn -- o ngt tillfälligt är så klart ännu mer uteslutet -- sånt handlar mkt mer om direkt utstrålning o attraktion.

somsagt -- det är såhär det är. men hur blir man kvitt det inre man själv känner för ngt man inte kan påverka?... det vore min chans om jag nånsin ska känna jag kan må fullständigt ok o ha ett ok liv även när jag inte mår dåligt annars i mina depressioner.

ser andra som klarar hantera svåra situationer när livet tar oväntade vändningar. kanske måste det inte vara omöjligt för mig heller?...
 
@ekra tack för dina svar -- o sammanträffande du också skapade din tråd samtidigt. följer den.

men jag är säker på jag aldrig kommer ha förhållanden eller egen familj. det är försent o jag kommer inte ur dethär.

kan ’klä upp mig’ o vara social men drar mig undan såfort det antyds bli för nära -- o söker heller inte aktivt själv. har tex. prövat tinder men där är samma sak -- bilderna ljuger o varje gång ngn har skrivit till mig har jag inte svarat -- fast det är distans o eg inte behöver vara mer än några meddelanden utan det måste leda till ngt. så inget kommer hända.

måste försöka bli kvitt alla såna här tankar o skammen o vara utanför detta -- som är så självklart i alla andras liv. menar inte det är ngt guld o gröna skogar för alla så klart -- men det är naturligt o ha relationer både långvariga o tillfälliga.

ingen vill eller förväntar sig träffa på en sånhär person i vuxen ålder. det är så -- räcker slänga en enda blick ut i samhället. o ingen jag tänker jag skulle matcha med emotionellt o ’intellektuellt’ iaf. vill inte ha ngt pucko bara för o ha ngn -- o ngt tillfälligt är så klart ännu mer uteslutet -- sånt handlar mkt mer om direkt utstrålning o attraktion.

somsagt -- det är såhär det är. men hur blir man kvitt det inre man själv känner för ngt man inte kan påverka?... det vore min chans om jag nånsin ska känna jag kan må fullständigt ok o ha ett ok liv även när jag inte mår dåligt annars i mina depressioner.

ser andra som klarar hantera svåra situationer när livet tar oväntade vändningar. kanske måste det inte vara omöjligt för mig heller?...
Jag fyller 40 nästa år och mitt längsta förhållande var 3mån mestadels på distans för 16år sedan.

Nej, folk väntar sig inte att man ska ha varit singel större delen av livet i min ålder heller. Men jag har förstått att det inte är helt ovanligt och att en klok och trevlig person förstår det och kan se mig som människa ändå. Och det syns ju inte på mig att jag inte haft några tonårskärlekar osv. Plus! Ett förhållande måste inte innehålla sex och intimitet.

Jag kämpar också med att inte backa när någon visar intresse. Men vet med mig att jag kan verka avvisande i kroppsspråket så jag försöker jobba på att vara mer öppen och avslappnad.

Och även om åren för att få barn passerat flr dig(?) så kan du ju få bonusbarn om du skulle vilja.
 
Man är inget pucko för att man inte följer normen. 🙂

Jag har börjat tänka på datingsidor som kognitiv terapi. Små små steg i taget. I början fick jag lite ångest faktiskt bara jag fick en ”match”, men efter det har jag vågat mig iväg på ett par dejter. Och det har känts helt ok. Det har inte lett någonstans, men det var iallafall inte så mycket att ha ångest över. :)
 
@ekra bilderna ljuger o varje gång ngn har skrivit till mig har jag inte svarat -- fast det är distans o eg inte behöver vara mer än några meddelanden utan det måste leda till ngt. så inget kommer hända.
Vad menar du med att bilderna ljuger ?
Vad är det värsta som kan hända om du svarar? Om du skulle gå på en dejt ?
 
Man är inget pucko för att man inte följer normen. 🙂

Jag har börjat tänka på datingsidor som kognitiv terapi. Små små steg i taget. I början fick jag lite ångest faktiskt bara jag fick en ”match”, men efter det har jag vågat mig iväg på ett par dejter. Och det har känts helt ok. Det har inte lett någonstans, men det var iallafall inte så mycket att ha ångest över. :)

tycker du verkar tänka väldigt klokt o på sätt som gör du kan ta stora kliv framåt. hoppas det kommer leda till vad du önskar!

tar verkligen till mig o funderar över det du skriver -- som sagt kloka tankar men känner jag är inte alls där varken mentalt själv eller ngn annan skulle tycka annorlunda.

Vad menar du med att bilderna ljuger ?
Vad är det värsta som kan hända om du svarar? Om du skulle gå på en dejt ?

för jag så klart inte lagt upp ’ofördelaktiga’ bilder på mig o det är inte verkligheten. har inga tillgjorda bilder men ett foto är ett litet ögonblick.

ser en såndär filmscen framför mig när två bestämmer träff o den ena snabbt som attan piper iväg efter ha sett den andra på håll. jag är inte den som piper iväg om det är ngt otydligt..

alltså skulle aldrig närma mig någon -- alltså visa mig som jag är. o allra minst av allt inte min kropp som den är. om inte ens en läkare klarar bedöma den objektivt så säger det ngt. det är förståss inte allt jag baserar dethär på men ger en bild av min situation.

även bodypositive människor alltså andra kvinnor som kommenterar kroppar liknande typ min brukar påpeka kroppen är fantastisk för den klarat skapa bära o föda ett barn. därför -- är det ok den inte längre är framsidesnygg o alla som tycker annat ska hålla tyst för det denhär kroppen skapat o tex. bristningar är bara bevis för Kraften.

behöver somsagt mest råd för o komma över -- än ge mig in i det o bli ’bränd’ -- om bara av mig själv för det inte funkar o jag gör mig själv besviken. nu är jag inte insnärjd utan utanför o tänker det borde vara lättare o vända ryggen till då.
 
för jag så klart inte lagt upp ’ofördelaktiga’ bilder på mig o det är inte verkligheten. har inga tillgjorda bilder men ett foto är ett litet ögonblick.

Finns inte många som lägger upp -enligt sig själva- "fula" bilder på sig själv. Gissar på att alla lägger upp bilder som de anser är smickrande och självklart är de lika mycket verkligheten, som de där bilderna där man ser ut som ett ufo.
 
för jag så klart inte lagt upp ’ofördelaktiga’ bilder på mig o det är inte verkligheten. har inga tillgjorda bilder men ett foto är ett litet ögonblick.

ser en såndär filmscen framför mig när två bestämmer träff o den ena snabbt som attan piper iväg efter ha sett den andra på håll. jag är inte den som piper iväg om det är ngt otydligt..

alltså skulle aldrig närma mig någon -- alltså visa mig som jag är. o allra minst av allt inte min kropp som den är. om inte ens en läkare klarar bedöma den objektivt så säger det ngt. det är förståss inte allt jag baserar dethär på men ger en bild av min situation.

även bodypositive människor alltså andra kvinnor som kommenterar kroppar liknande typ min brukar påpeka kroppen är fantastisk för den klarat skapa bära o föda ett barn. därför -- är det ok den inte längre är framsidesnygg o alla som tycker annat ska hålla tyst för det denhär kroppen skapat o tex. bristningar är bara bevis för Kraften.

behöver somsagt mest råd för o komma över -- än ge mig in i det o bli ’bränd’ -- om bara av mig själv för det inte funkar o jag gör mig själv besviken. nu är jag inte insnärjd utan utanför o tänker det borde vara lättare o vända ryggen till då.

Naturligtvis lägger de flesta upp fördelaktiga bilder.
Men bilder ljuger inte. Om det inte är så att du använder gamla bilder.
Filter kan bara göra så mkt. Men har någon gillat din profil och dina bilder så kommer dom inte att springa åt andra hållet vid en dejt. Dom har ju gillat dig ?
Det där att nån piper iväg efter att ha sett den andra på håll. Låter som nåt som bara händer på film...
 
Det är jättesvårt att närma sig någon annan när man inte gillar sig själv.

Önskade jag hade några toppenråd att ge dig som vänder på allt.

Min väninna hittade sin kärlek vid 54 års ålder. Inga barn, inga direkta släktingar bara ett antal djur (häst, hund, katt)

Jag skulle nog börja med typ dejtingsidor. Bara börja prata med folk är en god start. Vad du anser vara oattraktivt hos dig själv kan någon annan finna väldigt vackert. Det gäller att våga tro på det. Tänker att finna en intimitet bara genom att prata över nätet/telefon kan vara en start för att sen våga gå vidare med dejt.

Önskar dig all lycka till och Du alla är vi vackra på något vis. Gäller bara för oss att hitta våra kvalitéer och bra egenskaper.
 
På både gott och ont tror jag på den gamla devisen "du kan inte älska någon annan innan du älskar dig själv". Visst kan jag känna kärlek, men för att få jämnvikt och balans i relationen måste den ske på lika villkor.

Du, TS, har satt gränser för dig själv. Det är väl andra som ska få avgöra om de vill vara med dig- varför ska du hindra dem från att ens försöka lära känna dig?

Det är inte försent för familj och bonusbarn, det är inte åldern som hindrar dig. Det är ditt tanketräsk.
 
På både gott och ont tror jag på den gamla devisen "du kan inte älska någon annan innan du älskar dig själv". Visst kan jag känna kärlek, men för att få jämnvikt och balans i relationen måste den ske på lika villkor.

Du, TS, har satt gränser för dig själv. Det är väl andra som ska få avgöra om de vill vara med dig- varför ska du hindra dem från att ens försöka lära känna dig?

Det är inte försent för familj och bonusbarn, det är inte åldern som hindrar dig. Det är ditt tanketräsk.
Huvudet på spiken!
Jag hade exakt samma tankefel, jag förutsatte att ingen ville ha mig bland annat pga osäkerhet och idioter under uppväxten som drog ner mig i träsket med idiotiska små stick som tillsammans blev ett stort svart moln som har förföljt mig länge.

Jag blev väldigt nere en period när jag insåg att några av de största begränsningarna satte jag själv genom att ta för givet att ”ingen vill ha mig som jag är”. Jag hade egentligen inte bevis för det, det var bara så jag trodde att det var. Och det begränsade mig väldigt. Och det var så sorgligt att inse. Men just det har jag i princip sörjt klart nu och provar att våga ge mig ut och vara mer öppen än avvisande och sluten när jag träffar personer jag attraheras av, och så får det vara deras val och inte mitt att bli intresserade eller inte.
 
Finns inte många som lägger upp -enligt sig själva- "fula" bilder på sig själv. Gissar på att alla lägger upp bilder som de anser är smickrande och självklart är de lika mycket verkligheten, som de där bilderna där man ser ut som ett ufo.
Naturligtvis lägger de flesta upp fördelaktiga bilder.
Men bilder ljuger inte. Om det inte är så att du använder gamla bilder.
Filter kan bara göra så mkt. Men har någon gillat din profil och dina bilder så kommer dom inte att springa åt andra hållet vid en dejt. Dom har ju gillat dig ?
Det där att nån piper iväg efter att ha sett den andra på håll. Låter som nåt som bara händer på film...

jo så klart -- men hur ellerhur en bild visar bara det man väljer o visa -- inte det som döljer sig bakom det uppenbara.

På både gott och ont tror jag på den gamla devisen "du kan inte älska någon annan innan du älskar dig själv". Visst kan jag känna kärlek, men för att få jämnvikt och balans i relationen måste den ske på lika villkor.

Du, TS, har satt gränser för dig själv. Det är väl andra som ska få avgöra om de vill vara med dig- varför ska du hindra dem från att ens försöka lära känna dig?

Det är inte försent för familj och bonusbarn, det är inte åldern som hindrar dig. Det är ditt tanketräsk.
Huvudet på spiken!
Jag hade exakt samma tankefel, jag förutsatte att ingen ville ha mig bland annat pga osäkerhet och idioter under uppväxten som drog ner mig i träsket med idiotiska små stick som tillsammans blev ett stort svart moln som har förföljt mig länge.

Jag blev väldigt nere en period när jag insåg att några av de största begränsningarna satte jag själv genom att ta för givet att ”ingen vill ha mig som jag är”. Jag hade egentligen inte bevis för det, det var bara så jag trodde att det var. Och det begränsade mig väldigt. Och det var så sorgligt att inse. Men just det har jag i princip sörjt klart nu och provar att våga ge mig ut och vara mer öppen än avvisande och sluten när jag träffar personer jag attraheras av, och så får det vara deras val och inte mitt att bli intresserade eller inte.

förstår hur ni tänker... o funderar över det.

men iom min sjukdomshistoria har jag fått inse det många gånger är jag som sätter begränsningar iaf försvårar en situation ex. genom tillåta mig ge efter för vissa av dom symtom mina depressioner kan ge. mkt lättare sagt än gjort men vet jag måste själv kämpa emot vissa känslor för o ta mig ur det.

så ser eller förstår min egen inblandning o ansvar i allt men dethär handlar inte bara om mig utan sträcker sig ut till hela samhällets ideal o det är jag inte stark eller självsäker nog o utmana på dethär sättet. kan inte tänka annat för jag har inget som ingen annan vemsomhelst har. det bara är så o jag har kommit till punkten jag vill acceptera det för o leva vidare. dvs. ’ta ansvar’ för mitt liv.

o visst -- precis som det är samhällets ideal o ha endel yttre attribut -- så är det samhällets ideal o ha endel sociala erfarenheter tex. relationer -- men det är lättare o dölja avsaknad än sånt än själva mig själv. parerar redan såna självklara antydningar varje vecka.

har även börjat tillåta mig tänka jag kanske inte vill?... ex ha familj med barn -- har alltid förväntat mig det o tänkt det är ngt som kommer o känt en sorg för det allra troligtvis inte kommer bli ngt med det heller. definitivt inte det o det av kanske flera anledningar..

men har alltid fastnat i en sorg för det o inte vågat tänka längre för det känns som ngt jag aldrig ens kan ha ett val i. men har börjat våga tänka litet i andra banor. kanske gör det inget för jag faktiskt inte vill?... har aldrig vågat ens tänka dom tankarna förut för det har känts så sjävklart det är ngt jag är ledsen för.
 
jo så klart -- men hur eller hur en bild visar bara det man väljer o visa -- inte det som döljer sig bakom det uppenbara.

Fast så är det ju för alla, men det innebär ju inte att bilden/bilderna ljuger. Ingen kan se på en bild och veta vad som finns under ytan, men gillar man ytan så vill man lära känna personen, även under ytan.

Om folk tittar på en bild av mig, så ser de ju hur jag ser ut men inte vem jag är som person så att säga.
 
jo så klart -- men hur ellerhur en bild visar bara det man väljer o visa -- inte det som döljer sig bakom det uppenbara.
—-
så ser eller förstår min egen inblandning o ansvar i allt men dethär handlar inte bara om mig utan sträcker sig ut till hela samhällets ideal o det är jag inte stark eller självsäker nog o utmana på dethär sättet. kan inte tänka annat för jag har inget som ingen annan vemsomhelst har. det bara är så o jag har kommit till punkten jag vill acceptera det för o leva vidare. dvs. ’ta ansvar’ för mitt liv.

o visst -- precis som det är samhällets ideal o ha endel yttre attribut -- så är det samhällets ideal o ha endel sociala erfarenheter tex. relationer -- men det är lättare o dölja avsaknad än sånt än själva mig själv. parerar redan såna självklara antydningar varje vecka.

har även börjat tillåta mig tänka jag kanske inte vill?... ex ha familj med barn -- har alltid förväntat mig det o tänkt det är ngt som kommer o känt en sorg för det allra troligtvis inte kommer bli ngt med det heller. definitivt inte det o det av kanske flera anledningar..

men har alltid fastnat i en sorg för det o inte vågat tänka längre för det känns som ngt jag aldrig ens kan ha ett val i. men har börjat våga tänka litet i andra banor. kanske gör det inget för jag faktiskt inte vill?... har aldrig vågat ens tänka dom tankarna förut för det har känts så sjävklart det är ngt jag är ledsen för.
Det är helt ok att inte vilja ha familj eller barn. Man måste inte.

Ja, en bild visar bara ytan, så är det för alla. Men det är långt ifrån alla som söker det perfekta. Vettiga människor vet och accepterar att kroppar ser olika ut. De som dömer ut vissa kroppstyper, hånar eller på annat sätt nedvärderar vill man ju inte vara med ändå.

Både kraftigt överviktiga, underviktiga, skadade och udda typer hittar bevisligen kärleken. (Det ser man ju ute i samhället) Och både introverta och extroverta.

Men att de gjort det betyder inte att vi andra som inte gjort det är misslyckade.

Det är antagligen lättare att falla för någon som inte drar sig undan och verkar avvisande, men det är inte bara personer med charm och utstrålning som ”lyckas.”

Din kropp är också ok, även om den inte burit fram några barn och inte följer ”drömbilden”. Kroppen är din inpackning, ditt fodral, men själva ”duet” sitter ju snarare i hjärta och hjärna än i din fysiska kropp.

Jag menade inte att ”skuldbelägga” och antyda att allt är ens eget fel, mer att det hjälper i allafall mig att försöka se nyktert på situationen ”utifrån” och försöker programmera om mig. Dels de negativa ”sanningar” jag trott på, och dels mitt kroppsspråk.

Jag blir bemött väldigt olika beroende på vilket kroppsspråk jag har, och det går bevisligen att lura sig själv till att känna sig bättre genom att ta kontroll över det.

Rent konkret kan det innebära att jag i ett möte tar en snabb koll i en glasvägg och blir medveten om att jag krupit ihop och sitter med armarna i kors, väldigt sluten. Tvingar mig att räta på mig och sitta mer alert och öppen, det både gör mig mer vaken och att jag ser mer tillmötesgående ut.

Hållning och kroppsspråk påverkar ju helhetsintrycket oavsett vilken kroppsform man har.
 
Jag känner igen mig mycket i vad du skriver. Jag vet inte om jag kan bidra med några råd, men några tankar kanske.

Till att börja med så har jag försökt reda ut vad som är min egen eventuella längtan, och vad som är förväntningar från samhälle och omgivning, eller snarare min uppfattning om vad folk tänker, och hur jag hanterar jobbiga frågor från nyfiken omgivning. För mig har det varit, och är av och till fortfarande, en gigantisk skam. Alltså verkligen ett oformligt kvävande skammonster som tar över ALLT. Det har varit en jättestor del i mina depressioner men också något jag till slut fick hjälp att bearbeta i terapi. Jag hade aldrig trasslat ur mig på egen hand, och nu är jag mer medveten om detta så monstret har krympt till hanterlig nivå.

Hur som helst. För mig det har det svåra till en stor del varit just skammen att vara ensam och oönskad, på sätt och vis mer än själva ensamheten. Men nu vet jag det, och har några standardsvar när folk frågar.

Jag tycker du är jättemodig som skaffade tinder!

Jag tolkar nog dig som att det är mest ensamheten som gör ont, men det kanske kan vara skönt att separera vad som egentligen är du, och vad som är dina förväntningar på hur man ska följa normer.

Med allt det sagt så har flera tagit upp kloka punkter. Jag har varit livrädd för närmare relationer, och då är man inte precis inbjudande. Det har funnits möjligheter, extremt få, men jag har i princip skrämt bort dessa stackare för att slippa ta några risker. Inte helt lyckat... Men det hjälper inte att veta det idag, man får ju inte leva om sitt liv. Just nu är jag relativt tillfreds, och dessutom försöker jag tänka att det finns ett antal människor som hittar Någon sent i livet, och det är faktiskt lika bra som att hitta någon tidigare.

Jag tror, eller hoppas, att man inte måste älska sig själv, men i alla fall acceptera sig själv. Hur man blir mindre avvisande i kroppsspråk vete tusan... Övning? Det är nog lite samma med utseende, att acceptera sig själv och sänka kraven på sig själv. Det finns ju faktiskt skitfula😉människor med sambo och flera förhållanden i ryggen. Då kanske det finns en chans för en Quasimodo som jag😜

Ytterligare en tanke är var i depressionseländet du är? Jag mår bra nu, och det gör det naturligtvis OÄNDLIGT mycket lättare att hantera detta, och att, om man vågar, ta något prövande steg.

Bra att du funderat på det där med barn, vad DU egentligen vill. Det är faktiskt något jag tycker är jättelätt att hantera, just för att jag inte har eller har haft någon barnlängtan.

(Hoppas att det inte blev för negativt nu, och jag menar inte att vräka ur mig om mig själv för självömkan men för mig har det varit en tröst genom åren att höra andra, och hur de hanterar sina liv. Kanske kan det vara lite samma för dig tänker jag. Annars, ignorera!)
 
Fast så är det ju för alla, men det innebär ju inte att bilden/bilderna ljuger. Ingen kan se på en bild och veta vad som finns under ytan, men gillar man ytan så vill man lära känna personen, även under ytan.

Om folk tittar på en bild av mig, så ser de ju hur jag ser ut men inte vem jag är som person så att säga.

jo jag förstår vad du menar...

Det är helt ok att inte vilja ha familj eller barn. Man måste inte.

Ja, en bild visar bara ytan, så är det för alla. Men det är långt ifrån alla som söker det perfekta. Vettiga människor vet och accepterar att kroppar ser olika ut. De som dömer ut vissa kroppstyper, hånar eller på annat sätt nedvärderar vill man ju inte vara med ändå.

Både kraftigt överviktiga, underviktiga, skadade och udda typer hittar bevisligen kärleken. (Det ser man ju ute i samhället) Och både introverta och extroverta.

Men att de gjort det betyder inte att vi andra som inte gjort det är misslyckade.

Det är antagligen lättare att falla för någon som inte drar sig undan och verkar avvisande, men det är inte bara personer med charm och utstrålning som ”lyckas.”

Din kropp är också ok, även om den inte burit fram några barn och inte följer ”drömbilden”. Kroppen är din inpackning, ditt fodral, men själva ”duet” sitter ju snarare i hjärta och hjärna än i din fysiska kropp.

Jag menade inte att ”skuldbelägga” och antyda att allt är ens eget fel, mer att det hjälper i allafall mig att försöka se nyktert på situationen ”utifrån” och försöker programmera om mig. Dels de negativa ”sanningar” jag trott på, och dels mitt kroppsspråk.

Jag blir bemött väldigt olika beroende på vilket kroppsspråk jag har, och det går bevisligen att lura sig själv till att känna sig bättre genom att ta kontroll över det.

Rent konkret kan det innebära att jag i ett möte tar en snabb koll i en glasvägg och blir medveten om att jag krupit ihop och sitter med armarna i kors, väldigt sluten. Tvingar mig att räta på mig och sitta mer alert och öppen, det både gör mig mer vaken och att jag ser mer tillmötesgående ut.

Hållning och kroppsspråk påverkar ju helhetsintrycket oavsett vilken kroppsform man har.

ja det är delvis det jag menade när jag skrev ’pucko’ tidigare. inte menat som jag tycker personer utanför normen är puckon om det kunde misstolkas så! -- utan jag många ggr kan se personer omkring mig som Har förhållanden får ligga osv. men framstår som puckon för mig.

pga. hur dom är tex. uttalade åsikter -- men känner allt bara blir svårare o jag har för höga krav -- mkt högre än jag har ’rätt’ till utifrån mig själv.. men vill ju inte ha ngn vemsomhelst bara för o ha ngn sas.

men ser eg inte dethär riktigt samma som andra värderingar. i en perfekt värld visst men som det ser ut är idealen Så djupt rotade. såna som jag används jämt o ständigt som exempel för o grovt förolämpa andra o Det går inte komma från. men gör jag inte kan tänka mig tro ngn skulle se ngt i mig. men tycker risken är för hög för o försöka motbevisa om risken är jag bara skadar mig när det troligtvis visar sig inte finnas ngt o motbevisa. på riktigt alltså -- tycker inte synd om mig nu utan försöker faktiskt greppa en lösning jag kan leva med.

o jo det är så klart ens utstrålning med kroppshållning o beteende ex. om man är mkt tillbakadragen eller mer kontaktsökande -- har stor roll hur man uppfattas. är helt med på det o det kan inte uttalas nog gällande alla sociala sammanhang tror jag. men känner iaf inte annat än somsagt min väg ur detta är o tänka om åt andra hållet.

tankar Har väckts i tråden o stort tack för det!.. vet jag behöver skakas om ibland. men ser verkligen inte jag är förmögen o se detta annorlunda än såhär..
 
Jag känner igen mig mycket i vad du skriver. Jag vet inte om jag kan bidra med några råd, men några tankar kanske.

Till att börja med så har jag försökt reda ut vad som är min egen eventuella längtan, och vad som är förväntningar från samhälle och omgivning, eller snarare min uppfattning om vad folk tänker, och hur jag hanterar jobbiga frågor från nyfiken omgivning. För mig har det varit, och är av och till fortfarande, en gigantisk skam. Alltså verkligen ett oformligt kvävande skammonster som tar över ALLT. Det har varit en jättestor del i mina depressioner men också något jag till slut fick hjälp att bearbeta i terapi. Jag hade aldrig trasslat ur mig på egen hand, och nu är jag mer medveten om detta så monstret har krympt till hanterlig nivå.

Hur som helst. För mig det har det svåra till en stor del varit just skammen att vara ensam och oönskad, på sätt och vis mer än själva ensamheten. Men nu vet jag det, och har några standardsvar när folk frågar.

Jag tycker du är jättemodig som skaffade tinder!

Jag tolkar nog dig som att det är mest ensamheten som gör ont, men det kanske kan vara skönt att separera vad som egentligen är du, och vad som är dina förväntningar på hur man ska följa normer.

Med allt det sagt så har flera tagit upp kloka punkter. Jag har varit livrädd för närmare relationer, och då är man inte precis inbjudande. Det har funnits möjligheter, extremt få, men jag har i princip skrämt bort dessa stackare för att slippa ta några risker. Inte helt lyckat... Men det hjälper inte att veta det idag, man får ju inte leva om sitt liv. Just nu är jag relativt tillfreds, och dessutom försöker jag tänka att det finns ett antal människor som hittar Någon sent i livet, och det är faktiskt lika bra som att hitta någon tidigare.

Jag tror, eller hoppas, att man inte måste älska sig själv, men i alla fall acceptera sig själv. Hur man blir mindre avvisande i kroppsspråk vete tusan... Övning? Det är nog lite samma med utseende, att acceptera sig själv och sänka kraven på sig själv. Det finns ju faktiskt skitfula😉människor med sambo och flera förhållanden i ryggen. Då kanske det finns en chans för en Quasimodo som jag😜

Ytterligare en tanke är var i depressionseländet du är? Jag mår bra nu, och det gör det naturligtvis OÄNDLIGT mycket lättare att hantera detta, och att, om man vågar, ta något prövande steg.

Bra att du funderat på det där med barn, vad DU egentligen vill. Det är faktiskt något jag tycker är jättelätt att hantera, just för att jag inte har eller har haft någon barnlängtan.

(Hoppas att det inte blev för negativt nu, och jag menar inte att vräka ur mig om mig själv för självömkan men för mig har det varit en tröst genom åren att höra andra, och hur de hanterar sina liv. Kanske kan det vara lite samma för dig tänker jag. Annars, ignorera!)

tack för ditt inlägg! jättemkt kloka tankar som jag nog skulle behöva fundera över o bena i. det kan vara svårt verkligen o separera förväntningar utifrån o egna känslor!...

känner igen mig så mkt i det du skriver om skammen. det är så tungt o behöva hantera både den -- hela tiden gentemot andra i alla olika sociala sammanhang -- är tex. den enda nu i jul som inte kommer ha ngn partner närvarande.. i år igen som alla andra år** -- o den egna sorgen över ensamheten...

det blir dubbelt upp o bära på ngt sätt. o svårare veta vad man själv eg vill för det är så vitt olika känslor inblandade.

men så härligt o höra ändå hur du kunnat bli mer tillfreds med dig själv! vad var det för terapi du fick som du kände hjälpte? du behöver inte berätta eller svara om det om du inte vill så klart!

ang. depressionen har jag haft ett enda dj-vla stort skitår med min hälsa men börjar må bättre igen nu. men tror eg inte det spelar ngn större roll i dethär. mer än denhär situationen påverkar jättemkt hur bra jag kan må klinisk depression eller inte. dvs också som ’frisk’. det känns heltenkelt aldrig ’bra’ o jag vill kunna göra ngt åt det innan jag blir dålig igen. vet vid dethär laget jag antagligen blir det förr eller senare -- men det börjar kännas ännu mer tärande o falla när man aldrig kan vara helt uppe däremellan -- o jag ser allt dethär som enskilt största anledningen till det.

det är nog därför jag börjat fundera så mkt över det här justnu. hur jag kan lösa detta innan det är försent.

**ps. är med det sagt mkt tacksam jag har ngn o fira jul med! har iaf min ursprungliga familj. är jättetacksam för det men även denhär andra ensamheten o ’odugligheten’ gör sig påtaglig litet extra vid sånahär tillfällen.
 

Liknande trådar

L
  • Artikel
Dagbok Nu är det påsk igen och det är den värsta hög tiden förmig. Så justnu på minner väldigt mycket om väldigt jobbiga saker. Men det är ändå...
2
Svar
32
· Visningar
1 633
Senast: Flixon
·
S
Relationer Har tr en man i 9 månader. Vi har starka känslor för varandra. Det som är jobbigt är att han fortfarande tr en kvinna som han har haft...
17 18 19
Svar
365
· Visningar
25 582
Senast: samband67
·
Relationer Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet. Jag måste...
2
Svar
28
· Visningar
7 903
Senast: lundsbo
·
Övr. Barn Anonymt nick Har ett barn på 13 år som har Social Fobi. Det har kommit smygande och kom starkt för ca 1 år sedan. Orsaken är inte...
2
Svar
28
· Visningar
3 597
Senast: Bapelsin
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Flämtningar
  • Guldfasanerna
  • Uppdateringstråd 29

Hästrelaterat

  • Vi som letar häst II
  • WE-tråden
  • Stora shoppingtråden II

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp