Att tala är silver, att tiga är guld, eller?

[makarontanten]

Känner mig så frustrerad, ibland irriterad, ibland arg eller bara uppgiven. Det är svårt att sätta känslan från dag till dag. Jag har alltid haft ett aktivt liv, många kompisar, bekanta. Träffar ofta nytt folk. Umgås med arbetskamrater, får lätt kontakt med folk, bara jag är ute med hunden, är i affären eller står vid bussen och väntar så verkar det dyka upp någon som jag får kontakt med. Okända grannar ringer helt plötsligt på för att de vill prata om något, "gamla" kompisar jag inte träffat på 10-15 år står helt plötsligt och vill umgås och träffas. För de personer som är ensamma låter det säkert underbart, men jag lovar, det är det inte!

Iallafall, under en period har jag inte själv mått så bra, har vart ( lite mer allvarligt) sjuk och därför inte lika aktiv som vanligt. Jag vill inte att folk ska fråga, vill inte att folk ska tycka synd om, vill inte att folk ska veta överhuvudtaget. Jag har alltså inte sagt något till någon, bara gjort mitt bästa för att klara dagen och vara som vanligt. Jag är fortfarande inte 100, men hänger med någorlunda. Kanske undrar någon, men ingen frågar, jag löser det med dagar då jag håller mig ifrån allt vad folk heter och bara gör det nödvändigaste, medan jag sen umgås som vanligt och ingen tror annat än att allt är bra. Svårt ibland att planera, då jag sällan vet hur jag mår för dagen, men det brukar lösa sig med lite vilja och bara jag vet innan, så löser jag det med planering

Problemet som uppstår är nu om jag har helt fel i att vara tyst. Har jag inte rätt att behålla detta för mig själv, måste folk veta allt om mig? Är man en dålig människa/vän/kompis för att man inte vill att allt folk ska veta allt?

Samtidigt rycker folk i mig, vill att vi ska träffas, umgås, hitta på saker och jag orkar inte alltid, vilket har gjort att jag ibland fått dra ihop någon lögn, vilket känns otrevligt och inte alls bra, samtidigt som jag inte vill berätta allt.

Mitt liv, deras liv står mot varandra och jag känner mig som en lögnerska för att jag vill skona dem.

Vad tänker ni om detta?

 

[TinyWiny]

Jag höll tyst länge om hur sjuk jag var men insåg tillslut att det enbart skadade mig själv. Det var jag som for illa av att utsätta mig för saker och ting som jag inte längre orkade och klarade av och jag la energi på fel saker. Jag höll tyst av delvis samma anledning som du, jag ville inte att folk skulle tycka synd om mig. Tillslut blev det ohållbart då jag faktiskt inte längre kunde "skärpa mig" och göra ändå hur mycket jag än ville. Det gick helt enkelt inte och det räckte inte hur mycket jag än vilade övriga dagar. Jag förlorade många människor i mitt liv när jag sa som det var att jag inte kunde/orkade och visst har jag saknat dem men människor som inte kan ta att deras vän blir/är sjuk är iallafall inget att ha. De som finns kvar är så oerhört värdefulla och de bryr sig på riktigt.

Hur du ska göra kan bara du själv avgöra. Ingen annan kan säga att du ska göra si eller så utan det måste du känna själv. Det är enbart du som kan avgöra om du vill berätta eller inte och du har också rätt att säga ifrån om/när människor tycker synd om dig.

Jag tycker inte att du behöver känna att du ljuger när du drar en vit lögn. Alla behöver inte veta allt om en. För vissa är det bättre att inte veta. Många i min yttre bekantskapskrets vet fortfarande inte vad som felas mig trots att jag har varit sjuk i 14 år. De förstår ändå inte så varför ska jag lägga energi på att förklara? Det räcker med att de vet att jag är sjuk och inte kan vara som förr.

 

[tanten]

Jag tänker att det inte behöver vara 0 eller 100. Man behöver inte berätta allt. Det är ju din sjukdom, din kropp, din ork.

Du behöver inte säga hur det varit, vad som är felet etc. Bara säga att du är lite krasslig och inte orkar allt just nu.

Jag har sett det i min omgivning. Människor som tackar nej, inte deltar och inte är lika aktiva. Just för att de har någon form av bekymmer. Det brukar accepteras. Visst tisslar folk men ännu har jag inte sett att det varit elakt.

Kort sagt - du bestämmer. Vill du berätta gör det. Vill du inte så låt bli. Det finns ingen skyldighet att upplysa världen om sitt liv och mående.

Men argumentet att "skona folk" köper jag inte. Låt var och en ansvara för sina egna känslor och reaktioner.

När jag var cancersjuk så uppträdde några väldigt underligt. Någon grät - speciellt sådana som inte var speciellt nära vänner. Men de grät inte för mig utan för sin egen rädsla. Jag resonerade att det var deras bekymmer, inte mitt.

Det är DITT mående, DIN vardag som ska avgöra hur du agerar - inte ska du ta ansvar för andra.