Att vara stressad. Alltid.

[avslutat medlemskap]

En sak som alltid stressat mig är väckarklockor/klockradioapparater med sitt "Beep-Beep-Beep" så jag gjorde nåt radikalt och lät en skock med kossor flytta in i fånen och dom väcker mig med sitt råmande varenda morgon. Jag är numera inte stressad för 5 öre längre på morgonen utan vaknar sakta och är utvilad. Tänk så lite det behövs egentligen.

En sak jag lagt till i mitt liv för att ladda batterierna och stressa av är att paddla kajak, där tar det precis den tid det tar att komma dit jag vill, varken mer eller mindre, och där känns det fysiskt om jag börjar stressa för då tar orken slut. Dessutom kommer jag i harmoni med havet och att gunga sakta i dyningen är hur avslappnande som helst. Likadant att dyka, lägga sig på rygg på botten i tångskogen och studera allt som rör sig precis överallt.

 

[ekra]

Yoga kan jag inte, jag måste göra något. Något vettigt så tiden inte slösas på inget så att säga för då är det ju det so maler i huvudet.

Den snabbaste vägen till nuet är genom andningen. Långa djupa andetag som man får lära sig i kundaliniyoga och mediyoga är bra att lära sig och som jag själv har nytta av. (Jag känner inte till andra yogaformer så jag vet inte hur andningen används där.)

Genom yoga och meditation får du mer energi så du orkar mer, men du bör väl också se om du kan prioritera bort något eller förenkla. Dygnet har bara 24 timmar.

Det är när man känner att man har som minst tid för Yoga som man skall prioritera det. Jag har också fått enormt mycket hjälp med att stressa av i vardagen genom Yoga. Stillsamma typer av Yoga som Kundaliniyoga. Ingen vits att gå på "tränings/styrkeyoga" i avstressande syfte. Att fokusera på andningen hjäler mig både när jag är stressad, nervös, har ont, joggar, eller tränar tungt. De stillsammare formerna av Yoga GÅR UT PÅ att lära sig rensa hjärnan och bli medveten om alla tankar som susar runt i huvudet utan att fastna i dem. Det hjälper åtminstone mig enormt mycket.

Om du inte har tid till det heller, prova att ta 15-20 minuter (kanske tillsammans med barnen) helst varje dag under en veckas tid och ligg på varsin filt eller något annat inte för tjockt och gosigt underlag på rygg på golvet med stängda ögon utspridda som sjöstjärnor med en annan filt över er och bara träna på att andas djupt och stilla in genom näsan så att magen hävs, och så fort vardagstankar kommer bara slappna av i ansikte huvud och kropp och rikta fokus på luften som går ut och in. Lägg en hand på magen och en på bröstkorgen om det är svårt att känna att du andas rätt. Du skall medvetet styra andningen så att handen på bröstkorgen ligger stilla, och handen på magen rör sig upp och ned, ju mer desto bättre, men låååångsamt och stilla.

Sviiiinjobbigt och trååååkigt första gångerna och mycket stressande, men när vanan etablerats så kommer du förhoppningsvis att längta efter den där stunden.

Det finns mindfullnessappar också att ladda hem som hjälper till om det känns intressantare och mer motiverande.

Det är inget hokuspokus och newageigt mystiskt med att ligga och andas, men enormt bra för i vart fall mitt psyke. De yogapass jag går på både börjar och slutar med den övningen. Underbart!

 

[ekra]

Tillägg: Om det känns övermäktigt att vila 15-20 minuter på golvet så börja med fem, eller tre för all del. Du kommer förmodligen att känna hur det kryyyyper i kroppen bara av det och ha galet mycket som snurrar i huvudet. Och öka på med en minut till för var gång tills du klarar 20! Viktigt att du inte ligger för mjukt= ingen kudde, och inte fluffigt täcke.

Jag hade nog dragit ned på hästeriet i din situation, hittat medryttare eller fodervärd för att få rätsida på vardagen, och kunnat använda hästpengarna till att ta körkort och så småningom ha råd att skaffa bil. (Visst var det så att du inte hade körkort?) Kanske också hittat någon som kan hjälpa mig med hundpromenad åtminstone någon gång i veckan, om inte det kanske är något 12-åringen kan motiveras att göra (mer?).

 

[lillkillen]

Resten av dagen påverkas och det innebär att jag 1. kan få skäll för sen ankomst, 2. inte hinner med allt jag måste hinna med och 3. kommer hem för sent och där räknas varje minut jag kan tjäna in.

Som sagt jobbet är väl det som verkar behöva passas, men vad gör det om det andra får ta den tid det tar?
Varför räknas varje minut hemma? vad händer om du saknar 2 min?

 

[Elinoor]

Som sagt jobbet är väl det som verkar behöva passas, men vad gör det om det andra får ta den tid det tar?
Varför räknas varje minut hemma? vad händer om du saknar 2 min?

Word!

Släpp kontrollen kvinna!

 

[aneeette]

Huuur hanterar ni stress? Är ni stresståliga? Eller är ni som jag, som bara blir handlingsförlamade vid stress?

Förr, framför allt under tonåren, stressade jag mycket (ännu mer nu i och för sig, men kan inte hantera det nu alls). Hade häst och klev upp Alldeles för sent på morgonen, ut med hunden fort, cykla med henne i en rasande fart till stallet, väcka och släpa ut en seg häst, slänga till hö och cykla i rasande fart hem, duscha, klä på mig och rusa till tåget med mackan i näven och tandborsten i väskan. Ofta kom jag PRECIS i tid, i stort sett alltid. Bara att grabba tag i handtaget vid dörren och slänga sig in medan dörrarna gick igen nästan samtidigt. Där stod jag och flinade åt kompisen och menade på att jag hann ju ännu en gång.

Skulle jag göra så nu skulle jag bryta ihop fullständigt av stress. Jag blir stressad av att det är 10 minuter till tåget går om jag inte står och väntar på plattformen redan. Jag får ont i kroppen när jag stressar, framför allt i händerna. Jag glömmer saker, jag upplevs oartig och tänker inte riktigt långt, blir handlingsförlamad och tappar helt enkelt hjärnan. Jag tycker om att planera saker, ha koll, men har samtidigt alltid gillat att vara spontan- nu gör det fysiskt ont i hjärnan att tvingas vara spontan.

Finns det en lösning, hur stressar man mindre och hur hanterar man stress när det uppstår? Förstör stress hjärnan för alltid eller går den att rädda? Jag har märkt att jag kan säga och skriva en sak, medan det i min hjärna är rätt ord ibland, men det är inte det som kommer ut. Tror det är stressymptom....

Jag är för det mesta hemskt stresstålig, men i perioder så är det som att ingenting fungerar och då tillåter jag mig själv att faktiskt inte göra någonting. Alls. Oavsett hur det ser ut hemma eller hur mycket jag "skulle behöva..."

Planering och återhämtning är det som är viktigast för mig när det skiter sig. Frukosten gör jag i ordning dagen innan och tar med till jobbet, och matlådan är packad och klar kvällen innan, tänker ut vad jag ska ha för kläder osv.. Allt för att göra morgonen så enkel som möjligt. Matsedel för hela veckan gör det också enklare att komma hem från jobbet.

Återhämtningen är minst lika viktig som planeringen. Gör vad du tycker är avkopplande, om det är en långpromenad, virka eller att ligga på soffan en hel dag spelar ingen roll, bara du tillåter dig själv att göra just det utan att tänka på en massa annat!

 

[Gimlan]

Jag är för det mesta hemskt stresstålig, men i perioder så är det som att ingenting fungerar och då tillåter jag mig själv att faktiskt inte göra någonting. Alls. Oavsett hur det ser ut hemma eller hur mycket jag "skulle behöva..."

Planering och återhämtning är det som är viktigast för mig när det skiter sig. Frukosten gör jag i ordning dagen innan och tar med till jobbet, och matlådan är packad och klar kvällen innan, tänker ut vad jag ska ha för kläder osv.. Allt för att göra morgonen så enkel som möjligt. Matsedel för hela veckan gör det också enklare att komma hem från jobbet.

Återhämtningen är minst lika viktig som planeringen. Gör vad du tycker är avkopplande, om det är en långpromenad, virka eller att ligga på soffan en hel dag spelar ingen roll, bara du tillåter dig själv att göra just det utan att tänka på en massa annat!

Fast då gäller det ju att kunna koppla bort, kan man inte det är promenaden lika stressande som tvätten.
Det kan vara svårt

 

[aneeette]

Fast då gäller det ju att kunna koppla bort, kan man inte det är promenaden lika stressande som tvätten.
Det kan vara svårt

Absolut! Det är verkligen inte helt lätt alla gånger! Är man van att vara igång inombords jämt är det inte lätt att helt plötsligt göra ingenting!

Jag har fått lära mig, ibland kryper det i hela kroppen på mig när jag "tvingas" ligga stilla och "ta det lugnt".. Men jag har lärt mig.

 

[Enya]

Många kommer tillbaka till det här med planering av min tid, vilket du också nämner här. Det är ju bra att det är planering som gör att man inte blir så mycket stressad, men jag undrar. Vad händer om något rubbar planeringen för er? Blir ni genast stressade då?
Jag försöker vara duktig och planera vissa saker. Frukost kan jag inte planera, oftast glömmer jag bara bort den eller är inte hungrig eller inte sugen på det jag har hemma eller vad som helst och då äter jag inte, trots att jag borde.
Vi har ca 1 och en halv timme på oss på morgonen och om barnen gör det de ska så räcker det mer än väl för oss. Om vi inte försover oss vilket händer relativt ofta. Jag stänger av alarmet innan jag är riktigt medveten och vaken. I dag var det tex mamma som klev in genom ytterdörren och på så sätt väckte mig, telefonen höll jag i handen.


Saknar tiden som tonåring och ung när jag kunde vakna omedelbart och vara pigg och tvätta mig och klä mig på 5 minuter, nu tar det nog 10-15 minuter innan jag ens orkar ur sängen. Hela kroppen och hjärnan skriker " JAG VILL INTE".

Jag jobbade kväll i 5 år. De sista dagarna innan jag började jobba eftermiddag (som jag fortfarande gör) så kunde jag knappt lyfta på benen och få mitt jobb gjort. Jag hatade det, precis som du skriver var dagarna bara en massa väntan till jobbet började, jag kunde inte slappna av innan jobbet var gjort. Så är det till viss del fortfarande då jag börjar jobba kl 13 ungefär.

Jag tål inte stress alls och är löjligt lättstressad.
Jag fungerar bäst om jag har planerat tiden väl.
Tex så förbereder jag frukost och kläder kvällen innan, jag är seg på morgonen och vill vakna i lugn och ro så därför ser jag till att alltid ha minst 1h på mig för att bli klar.
Jag försöker se till att jag alltid har gott om tid till det jag ska göra, jag försöker även ha mina måsten direkt på morgonen och under dagen så att jag kan vara spontan och göra vad jag vill under em/kväll utan att bli stressad.
Förr när jag jobbade skift var det katastrof, började jag tex kl 14 så hade jag jätte svårt att göra något på dagen, för jag tittade hela tiden på klockan och kände mig stressad för att jag skulle iväg trots att jag hade gott om tid.

Men såhär med planering och struktur fungerar det iaf bra för mig

 

[Gimlan]

Många kommer tillbaka till det här med planering av min tid, vilket du också nämner här. Det är ju bra att det är planering som gör att man inte blir så mycket stressad, men jag undrar. Vad händer om något rubbar planeringen för er? Blir ni genast stressade då?
Jag försöker vara duktig och planera vissa saker. Frukost kan jag inte planera, oftast glömmer jag bara bort den eller är inte hungrig eller inte sugen på det jag har hemma eller vad som helst och då äter jag inte, trots att jag borde.
Vi har ca 1 och en halv timme på oss på morgonen och om barnen gör det de ska så räcker det mer än väl för oss. Om vi inte försover oss vilket händer relativt ofta. Jag stänger av alarmet innan jag är riktigt medveten och vaken. I dag var det tex mamma som klev in genom ytterdörren och på så sätt väckte mig, telefonen höll jag i handen.


Saknar tiden som tonåring och ung när jag kunde vakna omedelbart och vara pigg och tvätta mig och klä mig på 5 minuter, nu tar det nog 10-15 minuter innan jag ens orkar ur sängen. Hela kroppen och hjärnan skriker " JAG VILL INTE".

Jag jobbade kväll i 5 år. De sista dagarna innan jag började jobba eftermiddag (som jag fortfarande gör) så kunde jag knappt lyfta på benen och få mitt jobb gjort. Jag hatade det, precis som du skriver var dagarna bara en massa väntan till jobbet började, jag kunde inte slappna av innan jobbet var gjort. Så är det till viss del fortfarande då jag börjar jobba kl 13 ungefär.

Det där med väckarklockan kan du ju lösa med att ha flera klockor. Jag hade en stående i duschen tidigare.
När jag väl var där var det ju bara att skruva på den liksom...

Men, grundproblematiken tycks ju vara att du är stressad i grund och botten och behöver hjälp att hitta strategier för att inte vara det.

 

[Enya]

Kan egentligen inte svara alla var och en sådär så det är väl bättre att försöka svara alla så här. Om någon känner sig bortglömd är det bara att påpeka det.

Angående internetfri tid så är det omöjligt. Jag pluggar och använder både dator och internet till detta. Kontakt med kursare om uppgifter och så har jag via fb tex, förutom mail också. Internet är den biten av mitt liv som jag inte ser som stressande, utan det är paustid för mig. Jag känner inte att jag behöver frigöra mer tid för att få mer tid att diska på, för jag ORKAR INTE FÅ MER ATT GÖRA. Jag vill inte ha mer att göra, jag vill inte ha mer måsten. Jag vill bara kunna göra något i lugn och ro, tex titta på tv utan att känna dåligt samvete för att jag inte gör något jag borde eller känna mig stressad över att jag slösar bort tid. Jag vill kunna vara "ledig" som alla andra människor är i bland. Fb och buke sker tex när jag sitter på tåget, väntar på tåget, har pauser och samtidigt som jag gör saker hemma, pausar för att jag blir trött på det jag gör och för att min koncentrationsförmåga inte varar så länge.

Angående min häst har vi löst det så här de senaste månaderna att min mamma och mina barn tar hand om henne. På helgerna är det jag som gör det och gör extra, medan de sköter om henne på veckorna. På så vis stressas jag inte av att jag måste till henne och barnen får lära sig ta ansvar över ett djur, de som nästan dagligen tjatar om att få olika djur (valpar, katter, marsvin, ödlor, kaniner osv) och hästen är mycket lätt att sköta om- fixa höpåsar, mocka i lösdriften med torvbädd och fylla på vatten (vintertid, nu på våren är det mycket lättare än så). På 4 personer är ju detta inte mycket och sönerna framför allt har börjat så smått att förstå att ett djur tar an inte bara sig an och har när det är roligt och dumpar när det är trist (tyvärr är det JUST så flera i släkten gör...), dottern bara älskar att göra allt det dock.

Barnen ska hjälpa till till viss del, men eftersom jag lätt glömmer så blir det inte gjort och barnen påminner ju inte (de har erkänt det för mig). En gång sa äldsta sonen (12 år) att "jag bryr mig inte om vad du säger, för jag väntar bara lite så har du glömt bort det ändå" och menade på att han behöver inte lyda och följa regler för jag kommer ändå glömma att han har fått utegångsförbud och liknande tex. Och ja, han har ju rätt, jag glömmer.

Sönerna har annars 2 diskdagar vardera och dottern dammsuger två rum och kök 2 dagar i veckan. De ska även städa sina rum en gång i veckan annars får de inget lördagsgodis på lördagen. Det glömmer jag inte bort så ofta, men det andra gör jag. Tex i går, så det diskades inte i går. Utöver detta tigger jag om hjälp av äldsta sonen att lägga i och ta ut tvätt från maskinen så hänger och viker jag och så ska DE lägga in i sina skåp. Tvätten ligger fortfarande här prydligt vikt av mig dock.... Jag får verkligen tigga för att få lite extra hjälp utöver deras sysslor. Jag införde för flera år sedan "min vecka", vilket innebär att de turas om en vecka vardera i rullande schema där de får fördelar (favoritplatsen i soffan och bilen, väljer film och tvprogram och liknande som DE just vill den veckan. De ska OCKSÅ duka och duka ifrån när vi äter och har slutansvaret över att deras leksaker ska plockas upp varje dag. Funkar inte så noga vad gäller det de SKA göra... de får bara fördelarna har jag märkt. Äldsta sonen är den som går på hundpromenader med ena hunden, den andra är på tok för stark för honom, men där hjälper han ju till extra för att jag ska slippa göra allt. Och han behöver lite extra motion då han inte ritkgit gillar att röra på sig och har gått upp lite i vikt (är inte tjock eller mullig eller något, men han ska inte bli något av det heller så jag puschar på lite extra motion).

 

[pulkaskurk]

Många kommer tillbaka till det här med planering av min tid, vilket du också nämner här. Det är ju bra att det är planering som gör att man inte blir så mycket stressad, men jag undrar. Vad händer om något rubbar planeringen för er? Blir ni genast stressade då?
Jag försöker vara duktig och planera vissa saker. Frukost kan jag inte planera, oftast glömmer jag bara bort den eller är inte hungrig eller inte sugen på det jag har hemma eller vad som helst och då äter jag inte, trots att jag borde.
Vi har ca 1 och en halv timme på oss på morgonen och om barnen gör det de ska så räcker det mer än väl för oss. Om vi inte försover oss vilket händer relativt ofta. Jag stänger av alarmet innan jag är riktigt medveten och vaken. I dag var det tex mamma som klev in genom ytterdörren och på så sätt väckte mig, telefonen höll jag i handen.


Saknar tiden som tonåring och ung när jag kunde vakna omedelbart och vara pigg och tvätta mig och klä mig på 5 minuter, nu tar det nog 10-15 minuter innan jag ens orkar ur sängen. Hela kroppen och hjärnan skriker " JAG VILL INTE".

Jag jobbade kväll i 5 år. De sista dagarna innan jag började jobba eftermiddag (som jag fortfarande gör) så kunde jag knappt lyfta på benen och få mitt jobb gjort. Jag hatade det, precis som du skriver var dagarna bara en massa väntan till jobbet började, jag kunde inte slappna av innan jobbet var gjort. Så är det till viss del fortfarande då jag börjar jobba kl 13 ungefär.

Jag planerar så jag har tid till små missöden som rubbar planeringen.
Då blir jag inte stressad för jag har tid ändå
När det flyter på blir det ju väntetid istället men det blir jag inte stressad av utan ser som ett tillfälle att vila och mysa.

Att du trycker bort larmet kan du ju lösa med att ha flera väckarklockor som sitter så till att du måste gå upp för att stänga av.
Är inte dina barn ganska stora nu?
Tänker att ni alla kan ha väckarklockor och se till att hjälpas åt så alla kommer upp på morgonen.

 

[Enya]

Sova på tåget vill jag inte då jag snarkar och sånt känns rätt pinsamt så jag försöker hålla mig vaken, vissa dagar är det fullständigt omöjligt har jag märkt.
Ibland lägger jag mig en stund på eftermiddagen i ett försök att ta igen lite sömn och få vila lite, medan barnen ändå leker eller så. Men sova blir det inte, vila blir det men hjälper inte då jag är för trött för att kunna ta igen det. Barnen visar mig i stort sett ingen respekt vad gäller det heller. De kliver upp halv 7 på helgerna, och hur mycket jag än har tjatat, tiggt, bett och skällt så väcker de varandra och mig och struntar i om de hörs eller om jag vaknar. De bryr sig inte. Jag vet faktiskt inte varför det är så. Jag vet att äldsta har sagt rakt ut till mig att han struntar i om jag vaknar, det är inte viktigt för honom, men de andra två tror jag inte att de tänker på det riktigt. Äldsta sonen har inte riktigt empati fullt ut som man skulle önska och just detta med att jag inte är viktig att respektera när jag sover, trots att jag har förklarat, är ju ett sätt som det märks på. Jag ligger dock kvar i sängen för att försöka vila i alla fall.

@pulkakurk
Mina barn är 12, 10 och ett halvt och 7 och ett halvt. Inga små barn längre nej och 12 åringen är ju dessutom i den åldern att han inte får vara i barnomsorg längre så han måste lära sig att ta mer ansvar, men han vill inte och jag kan inte tvinga honom, jag vet inte hur jag ska göra. Just det här med väckarklockor till dem testade jag för några år sedan men äldsta sonen skruvade i sönder alla tre... för det var intressant att se hur de satt ihop och det var ju olika klockor så de såg ju olika ut! Men jag ska absolut testa igen, det var ett mycket bra förslag! Tack!

 

[Gimlan]

Sova på tåget vill jag inte då jag snarkar och sånt känns rätt pinsamt så jag försöker hålla mig vaken, vissa dagar är det fullständigt omöjligt har jag märkt.
Ibland lägger jag mig en stund på eftermiddagen i ett försök att ta igen lite sömn och få vila lite, medan barnen ändå leker eller så. Men sova blir det inte, vila blir det men hjälper inte då jag är för trött för att kunna ta igen det. Barnen visar mig i stort sett ingen respekt vad gäller det heller. De kliver upp halv 7 på helgerna, och hur mycket jag än har tjatat, tiggt, bett och skällt så väcker de varandra och mig och struntar i om de hörs eller om jag vaknar. De bryr sig inte. Jag vet faktiskt inte varför det är så. Jag vet att äldsta har sagt rakt ut till mig att han struntar i om jag vaknar, det är inte viktigt för honom, men de andra två tror jag inte att de tänker på det riktigt. Äldsta sonen har inte riktigt empati fullt ut som man skulle önska och just detta med att jag inte är viktig att respektera när jag sover, trots att jag har förklarat, är ju ett sätt som det märks på. Jag ligger dock kvar i sängen för att försöka vila i alla fall.

@pulkakurk
Mina barn är 12, 10 och ett halvt och 7 och ett halvt. Inga små barn längre nej och 12 åringen är ju dessutom i den åldern att han inte får vara i barnomsorg längre så han måste lära sig att ta mer ansvar, men han vill inte och jag kan inte tvinga honom, jag vet inte hur jag ska göra. Just det här med väckarklockor till dem testade jag för några år sedan men äldsta sonen skruvade i sönder alla tre... för det var intressant att se hur de satt ihop och det var ju olika klockor så de såg ju olika ut! Men jag ska absolut testa igen, det var ett mycket bra förslag! Tack!

Men alltså, tvätt måste inte vara vikt. Strunta i att vika barnens tvätt, åtminstone de två äldre, vill de ha den vikt kan de göra det själva.

Strumpor kan man ösa i en låda så får var och en ta hand om sina strumpor, sen om man parar dem eller bara tar ett par ur lådan kvittar ju. Så gjorde vi hemma hos oss.

Jag började tvätta min egen tvätt som 12-åring, det var inga problem och jag upplevde det inte som betungande. När pappa sen flyttade ihop med sin nya, fyra år senare, ville jag absolut tvätta min tvätt själv, så det skulle bli rätt gjort

Städa rummen är väl upp till dem själva om de vill bo i svinstor eller ej, så den funderingen tycker jag du kan skippa. Bara att stänga dörren om du inte orkar se det.

 

[pulkaskurk]

Sova på tåget vill jag inte då jag snarkar och sånt känns rätt pinsamt så jag försöker hålla mig vaken, vissa dagar är det fullständigt omöjligt har jag märkt.
Ibland lägger jag mig en stund på eftermiddagen i ett försök att ta igen lite sömn och få vila lite, medan barnen ändå leker eller så. Men sova blir det inte, vila blir det men hjälper inte då jag är för trött för att kunna ta igen det. Barnen visar mig i stort sett ingen respekt vad gäller det heller. De kliver upp halv 7 på helgerna, och hur mycket jag än har tjatat, tiggt, bett och skällt så väcker de varandra och mig och struntar i om de hörs eller om jag vaknar. De bryr sig inte. Jag vet faktiskt inte varför det är så. Jag vet att äldsta har sagt rakt ut till mig att han struntar i om jag vaknar, det är inte viktigt för honom, men de andra två tror jag inte att de tänker på det riktigt. Äldsta sonen har inte riktigt empati fullt ut som man skulle önska och just detta med att jag inte är viktig att respektera när jag sover, trots att jag har förklarat, är ju ett sätt som det märks på. Jag ligger dock kvar i sängen för att försöka vila i alla fall.

@pulkakurk
Mina barn är 12, 10 och ett halvt och 7 och ett halvt. Inga små barn längre nej och 12 åringen är ju dessutom i den åldern att han inte får vara i barnomsorg längre så han måste lära sig att ta mer ansvar, men han vill inte och jag kan inte tvinga honom, jag vet inte hur jag ska göra. Just det här med väckarklockor till dem testade jag för några år sedan men äldsta sonen skruvade i sönder alla tre... för det var intressant att se hur de satt ihop och det var ju olika klockor så de såg ju olika ut! Men jag ska absolut testa igen, det var ett mycket bra förslag! Tack!

Alltså du är ju mamma och den som bestämmer.
Det är ju bara att bestämma och inte ge några alternativ, det är ju sånt som barnen bara måste lära sig att ta.
Hur ska det annars gå i skolan och på ett arbete i framtiden?
Ungarna får väl bli hur jävla arga som helst och protestera men det får du ju bara ignorera även om det är skit jobbigt.
Om du glömmer saker måste du hitta ett system som fungerar för dig.
Kanske en stor tavla och kalender där alla sysslor var och en ska göra som sen prickas av allt eftersom.
Kanske någon sorts barometer för varje person, där man får poäng för alla sysslor man gjort, pluspoäng om man gör extra sysslor och minuspoäng om man inte gör det man ska eller beter sig illa.
Det måste såklart finnas ett mål med en trevlig belöning värd att jobba för men likadant åt andra hållet så finns det konsekvenser om man beter sig illa som att tex vara respektlös och väcka dig när du behöver sova.

Då blir det ju enkelt för dig att hålla koll samtidigt som barnen tydligt ser vad som händer beroende på hur dem beter sig.

 

[Enya]

Men alltså, tvätt måste inte vara vikt. Strunta i att vika barnens tvätt, åtminstone de två äldre, vill de ha den vikt kan de göra det själva.

Strumpor kan man ösa i en låda så får var och en ta hand om sina strumpor, sen om man parar dem eller bara tar ett par ur lådan kvittar ju. Så gjorde vi hemma hos oss.

Jag började tvätta min egen tvätt som 12-åring, det var inga problem och jag upplevde det inte som betungande. När pappa sen flyttade ihop med sin nya, fyra år senare, ville jag absolut tvätta min tvätt själv, så det skulle bli rätt gjort

Städa rummen är väl upp till dem själva om de vill bo i svinstor eller ej, så den funderingen tycker jag du kan skippa. Bara att stänga dörren om du inte orkar se det.

Jag började tvätta min egen tvätt som 11 åring och hjälpte alltid till mycket hemma. Inte bara för att jag var tvungen utan för att jag ville.

Deras tvätt behöver inte vara vikt, det är den inte länge i skåpen ändå efter att de har rotat runt i allt, men jag kan ju inte bara kasta in den??? Det skulle kännas så dumt! Fast jag vet. Jag VEEEET, det spelar ju ingen roll, inte egentligen väl? Det sitter bara så hårt hemifrån det där att man viker sin tvätt, man lägger in den fint i skåp och lådor så det ser snyggt ut. Man bara gör så har jag fått lära mig! Vågar jag berätta att jag hänger dotterns tröjor i garderoben...?

Men jag lovar, jag ska sluta, de får själv slänga in sina kläder hur de vill, jag sorterar dem och resten struntar jag i bara de ligger i ett skåp och inte på golvet.

Strumpor har de redan en låda till där jag lägger ner alla deras strumpor. Orkar jag så fixar jag pare, men många strumpor saknar pare så allt hamnar i en enda röra. Jag gör själv likadant med mina, har aldrig likadana strumpor nästan. Enligt Matthew Gray Gublers mormor betyder det otur att ha likadana strumpor!

Nej jag anser att de ska städa sina rum en gång i veckan. Det är inte för mycket begärt. Deras städvanor flyter annars gärna ut i resten av huset och vi är 4 människor och 3 djur här som också ska trivas. Golvet där inne behöver ju dammsugas någon gång också.

 

[pulkaskurk]

Jag tänker precis tvärtom mot @Gimlan.

Om de inte lär sig att städa och hålla ordning nu, hur ska de kunna det sen då?
Ska de bara från ingenstans komma på hur man viker tvätt och städar så att det inte blir en sanitär olägenhet?
Jag är nog mycket hårdare än dig, men jag hade krävt det av dem precis som att jag hade krävt att de ska sköta skolan, vara snälla osv.

 

[Enya]

Alltså du är ju mamma och den som bestämmer.
Det är ju bara att bestämma och inte ge några alternativ, det är ju sånt som barnen bara måste lära sig att ta.
Hur ska det annars gå i skolan och på ett arbete i framtiden?
Ungarna får väl bli hur jävla arga som helst och protestera men det får du ju bara ignorera även om det är skit jobbigt.
Om du glömmer saker måste du hitta ett system som fungerar för dig.
Kanske en stor tavla och kalender där alla sysslor var och en ska göra som sen prickas av allt eftersom.
Kanske någon sorts barometer för varje person, där man får poäng för alla sysslor man gjort, pluspoäng om man gör extra sysslor och minuspoäng om man inte gör det man ska eller beter sig illa.
Det måste såklart finnas ett mål med en trevlig belöning värd att jobba för men likadant åt andra hållet så finns det konsekvenser om man beter sig illa som att tex vara respektlös och väcka dig när du behöver sova.

Då blir det ju enkelt för dig att hålla koll samtidigt som barnen tydligt ser vad som händer beroende på hur dem beter sig.

Jag har redan ett liknande system här för dem. Det funkar ju relativt väl så länge jag kommer i håg att tjata på dem om sysslorna, däremellan inte alls.
Däremot är de duktiga på att hjälpa till att laga mat nuförtiden. En anledning till det kan nog vara att jag en dag vägrade laga mat till dem eftersom de inte ville hjälpa mig. Så jag gjorde helt enkelt inte det, de ordnade det själv medan jag låg på rygg i soffan och förklarade hur de skulle göra. Sedan dess är de flitiga med att hjälpa med matlagning

Jag är hård och kräver att de ska hjälpa till, men ibland är det verkligen en pest och pina att tjata om allt, att tigga och be och skälla för att de ska göra något de inte vill. Och jag glömmer. Då blir det lättare att göra allt själv än att ta strider. Det blir liksom gjort då. Det måste ju göras i alla fall även om ingen vill.

 

[ekra]

Angående internetfri tid så är det omöjligt.
---
Internet är den biten av mitt liv som jag inte ser som stressande, utan det är paustid för mig.
---
Fb och buke sker tex när jag sitter på tåget, väntar på tåget, har pauser och samtidigt som jag gör saker hemma, pausar för att jag blir trött på det jag gör och för att min koncentrationsförmåga inte varar så länge.

Tar du dig tid att bara "vara?" någon gång under dygnet? Struntar i att det är tråkigt/ obehagligt att inte göra ett piss medan du väntar på tåget tex? Kanske är problemet så "enkelt" att din hjärna får för mycket stimulans och du därför känner dig konstant stressad.

Svårigheter att sova kan bli mindre om du använder sista timmen före sänggåendet till något annat än tv och internet. Hjärnan behöver varva ned, och även om du anser din hjärna nedvarvad när den är på internet eller i en film etc så brukar åtminstone rapporter om stress och sömn påstå att det är lämpligt att koppla ned i god tid före sänggåendet. Och att INTE ta med sig datorn till sängen, eller checka mobilen i sängen osv. jag har själv sökt en massa lösningar på stressymptom eftersom jag också varit sjukt uppe i varv, och blir det fortfarande emellanåt.

 

[pulkaskurk]

Jag har redan ett liknande system här för dem. Det funkar ju relativt väl så länge jag kommer i håg att tjata på dem om sysslorna, däremellan inte alls.
Däremot är de duktiga på att hjälpa till att laga mat nuförtiden. En anledning till det kan nog vara att jag en dag vägrade laga mat till dem eftersom de inte ville hjälpa mig. Så jag gjorde helt enkelt inte det, de ordnade det själv medan jag låg på rygg i soffan och förklarade hur de skulle göra. Sedan dess är de flitiga med att hjälpa med matlagning

Jag är hård och kräver att de ska hjälpa till, men ibland är det verkligen en pest och pina att tjata om allt, att tigga och be och skälla för att de ska göra något de inte vill. Och jag glömmer. Då blir det lättare att göra allt själv än att ta strider. Det blir liksom gjort då. Det måste ju göras i alla fall även om ingen vill.

Tjata inte då?
Ställ alarmet på mobilen med en påminnelse om vad varje barn ska göra.
Du säger till dem en gång och struntar dem i det så blir det konsekvenser av det.
Du har inte gjort något fel och barnen lär sig att deras handlingar får konsekvenser.
De är ju inte dumma så de vet ju om att du bara ska behöva be en gång.
Precis som att de vill ha mat lär de ju vilja ha lördagsgodis och andra förmåner.
Det blir nog kaos tills dess att de förstår att du menar allvar även här.

Jag förstår att det måste vara svintufft för dig som ensamstående mor att behöva ta alla fighter själv.
Men du gör ju massor och det är inte rimligt att du ska göra allt.
Ni är ju en familj och barnen är stora nog att kunna hjälpa till.
Då är det ju inte mer än rätt att de gör sin del av hushållsarbetet?
Jag blir liksom lite orolig för din hälsa, du har inte råd att bli sjuk och du har helt galet mycket nu