Att vara stressad. Alltid.

Ja, jag har all rätt till min ersättning. Angående anonyma anmälningar, tänk dig själv om någon med tex. allvarlig psykisk sjukdom anmäls gång efter annan pga. avundsjuka tex. Det kan ju sluta precis hur som helst, kanske med ett självmord eller värre. Den som anmälde mig anonymt ett par gånger var en företagare som det inte gick så bra för (och hade en hel del skumraskaffärer för sig) och mitt motdrag blev att "hjälpa" till så konkursen blev ett faktum. Som man bäddar,,,,,,,,,,

Man behöver inte ens vara sjukskriven för psykisk sjukdom för att må väldigt dåligt av att bli anmäld om man har rätt till sin ersättning men jag tror faktiskt inte att det spelar så stor roll om anmälningen är gjord anonym eller inte. Jag hade iallafall mått lika dåligt oavsett om jag hade fått veta att det var Kalle Svensson som hade gjort anmälan eller om jag hade fått veta att anmälaren var anonym men självklart är alla olika. Om man blir anmäld gång efter annan så tar jag förgivet att försäkringskassan är finkänslig nog att inte ens berätta det för den det berör eftersom de redan har gjort en utredning en gång. Möjligtvis om det har gått många år emellan anmälningarna men inte om de trillar in nya anmälningar efter någon/några månader.

Att anmäla någon på grund av avundsjuka är självklart förkastligt och det har jag inte uppmanat någon till att göra. Det jag skrev är att om man vet någon som uppbär ersättning som hen inte har rätt till så ska man självklart anmäla det. Att man verkligen är säker på sin sak är för mig så självklart att jag inte tycker att det behöver skrivas ut och vad jag tycker om människor som anmäler till höger och vänster av avundsjuka eller enbart för att jävlas lämpar sig inte i skrift.

Jag tror att vissa anmälningar kommer in till försäkringskassan för att folk inte vet att man faktiskt får jobba och tjäna upp till ett visst tak utan att förlora sin ersättning och man har ju också rätt att prova på att jobba med sin ersättning vilande. (Alltså att det inte behöver göras någon ny utredning för att man ska få tillbaka sin ersättning.) Jag tror att det sticker i ögonen på folk att sjuka faktiskt har den möjligheten men den finns ju till för att den som har ersättning om möjligt ska kunna komma tillbaka till arbetsmarknaden och inte behöva ersättningen ifrån försäkringskassan helt eller delvis mer. Det kan ju vara så att man hittar det enda jobbet på jorden som man faktiskt klarar trots sin funktionsnedsättning tack vare det och då är det ju jättebra. Det är ju när någon utnyttjar den möjligheten som finns att prova på att jobba som det börjar gå rykten om att den eller den minsann kan jobba trots att hen uppbär ersättning ifrån försäkringskassan och som till slut leder till att någon anmäler att hen jobbar trots att det i själva verket är helt okej. Det är ju precis samma sak som att folk anmäler att man har djur och kan sköta dem helt eller delvis själv. Man måste ju självklart som sjukskriven/förtidspensionär ha med sig försäkringskassan på tåget och berätta att man jobbar extra hos aktiebolag hej och hå eller att man har en hund, tre katter och två hästar. Är man bara ärlig så brukar det mesta ordna sig trots allt. Berättar man bara hur det är så brukar inte ens försäkringskassan ta kontakt vid anmälningar eftersom de redan vet hur det ligger till.
 
Huuur hanterar ni stress? Är ni stresståliga? Eller är ni som jag, som bara blir handlingsförlamade vid stress?

Förr, framför allt under tonåren, stressade jag mycket (ännu mer nu i och för sig, men kan inte hantera det nu alls). Hade häst och klev upp Alldeles för sent på morgonen, ut med hunden fort, cykla med henne i en rasande fart till stallet, väcka och släpa ut en seg häst, slänga till hö och cykla i rasande fart hem, duscha, klä på mig och rusa till tåget med mackan i näven och tandborsten i väskan. Ofta kom jag PRECIS i tid, i stort sett alltid. Bara att grabba tag i handtaget vid dörren och slänga sig in medan dörrarna gick igen nästan samtidigt. Där stod jag och flinade åt kompisen och menade på att jag hann ju ännu en gång.

Skulle jag göra så nu skulle jag bryta ihop fullständigt av stress. Jag blir stressad av att det är 10 minuter till tåget går om jag inte står och väntar på plattformen redan. Jag får ont i kroppen när jag stressar, framför allt i händerna. Jag glömmer saker, jag upplevs oartig och tänker inte riktigt långt, blir handlingsförlamad och tappar helt enkelt hjärnan. Jag tycker om att planera saker, ha koll, men har samtidigt alltid gillat att vara spontan- nu gör det fysiskt ont i hjärnan att tvingas vara spontan.

Finns det en lösning, hur stressar man mindre och hur hanterar man stress när det uppstår? Förstör stress hjärnan för alltid eller går den att rädda? Jag har märkt att jag kan säga och skriva en sak, medan det i min hjärna är rätt ord ibland, men det är inte det som kommer ut. Tror det är stressymptom....


Gå till vårdcentralen. De kan remittera dig till en psykiater som kan ge dig KBT (samtalsterapi). Det är nog det bästa i ditt fall.
Lycka till!
 
Det är olika att ha mycket att göra och att vara stressad.
Stress måste man lära sig att hantera, det betyder inte göra mindre utan bara att göra saker utan att känna stress.

En sak som man måste lära sig i det är att vila.
Det är livsviktigt.
Korta pauser ofta.

Jag blir t.ex. inte stressad av att vänta, jag ser det som ett tillfälle till att vila.
 
Vet du vad? Jag hade också blivit stressad av ditt liv ;) Jag blir stressad bara jag tänker på det. Hade jag varit dig (vilket jag såklart inte är), hade jag flyttat in till stan för två år sedan och gjort mig av med hästen. 100% skola, 50% jobb, ensamstående till ett gäng ungar - det känns som att det räcker.
 
Jag hade en stressreaktion i höstas. (Tappade minnet, visste inte hur jag tog mig till A och Ö, satt bara helt plötsligt på gårdsplanen i bilen, arg ofta, grät jämt, svårt att koppla av osv)

Jag fick faktiskt träffa en KBT-sköterska som gav mig många bra verktyg för hantera stress. Först och främst skulle jag boka av precis allt som var möjligt att boka av, ställa in ullaredsresa osv. Jag skulle bara vara i nuet. Nu är det säkert inte så illa med dig!

I alla fall trettio minuters promenad varje dag gjorde susen för mig. Det sänker stresshormon som återbildas varje dygn. Ut med tv/klockradio i sovrummet (Jag kunde vakna många ggr per natt för titta på klockan). En annan sak var att inte göra alla saker på en gång som t.ex. laga mat och prata i telefon samtidigt och samtidigt surfa på ipaden och ha radion igång. Tänka på smakerna på det man äter och fokusera på det och inte som jag när jag var själv hemma äta framför tvn. Mycket handlar om att vara i nuet göra en sak i taget. Avslappningsövningar när det fanns tillfälle jag gjorde mina i sängen innan jag skulle sova.
 
Psykiatriker är läkare. Är det verkligen vanligt att de även är KBT-terapeuter? :confused:
Inte alldeles ovanligt men de bör (och brukar vilja) jobba med sjuka människor med svårare psykiatrisk problematik.

I det här fallet finns ingen större vilja till förändring och då brukar det vara slöseri med all form av hjälp, om den ens söks upp.
 
Inte alldeles ovanligt men de bör (och brukar vilja) jobba med sjuka människor med svårare psykiatrisk problematik.

Ja, det är så jag tänker. Läkare vill ju jobba med människor som faktiskt är sjuka.

Jag tror heller inte att det är så lätt så att man gå till sin vårdcentral och säger "Jag har svårt att hantera stress, vänligen remittera mig till en psykiater som kan ge mig KBT". I alla fall inte i primärvården här.
 
Ja, det är så jag tänker. Läkare vill ju jobba med människor som faktiskt är sjuka.

Jag tror heller inte att det är så lätt så att man gå till sin vårdcentral och säger "Jag har svårt att hantera stress, vänligen remittera mig till en psykiater som kan ge mig KBT". I alla fall inte i primärvården här.
Nej men det hindrar inte folk från att göra det. Eller den som tyckte relationer var svårt, "troligen pga barndomen" och var mycket upprörd över att inte försäkringskassan bekostade terapi eller att det gick på högkostnadsskyddet.
 
Föra sensommaren rann det över för mig (för andra gången i livet). När det blir för mycket blur jag extremt känslig och kan inte sortera vare sig intryck eller information och jag har svårt att sova och gråter för ingenting och det gör mig frustrerad.

Jag blev sjukskriven och gick först hos kurator på vårdcentralen men flyttade sen till företagshälsovården då jobbet var en stor del av problemet och en utlösande faktor.

Var borta nästan två hela månader och trappade sen upp till heltid. Fick möjlighet att jobba 82% efter två veckors heltid och det gör jag fortfarande. Är inte sjukskriven de resterande 18 procenten utan tjänstledig. Det kostar en del pengar men är värt det i längden.

Nu orkar jag nästan alltid ha ett liv efter jobbet och jag orkar hela arbetsdagen.

Jag har lärt mig att det är okej att ligga hela dagen på soffan. Jag gjorde det förr också men då hade jag dåligt samvete hela tiden, det har jag inte längre.

Det har snart gått ett år och nu kan jag känna rastlösheten krypa på mig ibland och det är för mig ett friskhetstecken.

Jag är tidsfascist. Har alltid varit och kommer nog att vara det också, det är inlärt från barndomen, jag var alltid först på plats osv.

Åker alltid i extremt god tid till jobbet, det gör mig lugn, jag har tid för förseningar osv. Visst, det går en massa tid "i onödan" men för mig är det väl spenderad tid.

Sambon är tidsoptimist men har börjat ge med sig lite, det är lugnast så ;)

Jag stör mig inte på om andra blir sena osv utan det handlar bara om vad JAG gör och inte.

Sen skiljer jag på att ha mycket att göra och att stressa, det är inte samma sak för mig. Är det mycket så är det bara att göra det och inte fundera så mycket.
 
Nej men det hindrar inte folk från att göra det. Eller den som tyckte relationer var svårt, "troligen pga barndomen" och var mycket upprörd över att inte försäkringskassan bekostade terapi eller att det gick på högkostnadsskyddet.

Har man haft en svår barndom så ser jag ingen anledning till varför man inte skulle få terapi som hjälpte en att bli hel och att det går på högkostnadsskyddet. Jag skulle snarare tycka att det vore märkligt om det inte gick på högkostnadsskyddet. En trasig människa blir mycket mer produktiv för samhället om hen får hjälp med att bli hel så jag ser det snarare som en investering. Det handlar ju inte om lite svårt som jag menar nu utan verkligt stora problem.
 
Har man haft en svår barndom så ser jag ingen anledning till varför man inte skulle få terapi som hjälpte en att bli hel och att det går på högkostnadsskyddet.

Jag håller med helt. En svår barndom kan ge betydande handikapp senare i livet. Har den t-shirten så att säga. Så är man trasig och funktionsoduglig så ska man självklart få hjälp.
 
Det handlar ju inte om lite svårt som jag menar nu utan verkligt stora problem.

Men tror du verkligen att Mixoman menar verkligt stora problem med "svårt för relationer, troligen pga barndomen?"

Jag skulle säga att nästan alla har mer eller mindre svårt med relationer, på något sätt. Och ungefär alla som har svårt med relationer har det pga barndomen. Det innebär inte att jag tycker att samhället borde bekosta deras KBT.
 
Vet du vad? Jag hade också blivit stressad av ditt liv ;) Jag blir stressad bara jag tänker på det. Hade jag varit dig (vilket jag såklart inte är), hade jag flyttat in till stan för två år sedan och gjort mig av med hästen. 100% skola, 50% jobb, ensamstående till ett gäng ungar - det känns som att det räcker.
Precis! Jag blir matt bara av tanken på att rodda arbete, skola,tre barn, hund och häst. Att dessutom bo på landet, inte ha bil, vara beroende av att mamma kör och ha Ep och en familj som verkar ta mycket energi känns som ett galet projekt!

Det är nog sunt att vara stressad i den situation. Jag är övertygad om att det vettigast är just göra det enya verkar vara på väg att göra. Flytta. Skaffa ett jobb. Ta kontroll över sitt liv.
 
Har man haft en svår barndom så ser jag ingen anledning till varför man inte skulle få terapi som hjälpte en att bli hel och att det går på högkostnadsskyddet. Jag skulle snarare tycka att det vore märkligt om det inte gick på högkostnadsskyddet. En trasig människa blir mycket mer produktiv för samhället om hen får hjälp med att bli hel så jag ser det snarare som en investering. Det handlar ju inte om lite svårt som jag menar nu utan verkligt stora problem.
Jag håller helt med dig men en svår barndom (vad det nu innebär?) är inte ett skäl i sig, lika lite som "hoppade ner från ett flygplan" är ett gott argument för massa gratis sjukvård.
 
Ska man dra detta till sin spets är ju "satte mig på en häst och blev avdängd", "vurpade med crossen-fyrhjulingen-scotern" eller "fick benet avsparkat på fotbollsmatchen" lika dåliga skäl för att sjukförsäkringen ska utnyttjas iom. att man gjort det helt på egen hand utan tanke på att aktiviteterna är farliga och kan innebära livslångt handikapp.

För att inte tala om självmord och självskadebeteenden, där har man ju själv tagit ett aktivt val, alltså ska man betala vården själv, eller,,,,,,, :grin:
 
Jag har rätt bra stresstålighet, jag presterar egentligen som bäst när det är lite pressat. Däremot är jag väldigt snabb med att sätta stopp när jag känner att det blir för mycket. Just nu känns det stressande och olustigt att boka in något på helgen (såvida det inte är ngt av barnens aktiviteter) så jag har just nu helger där jag inte har någon bestämd tid som jag måste passa. Väldigt skönt!
Sedan är jag rätt bra på att plocka bort måsten, finns inte en chans att jag skulle ha kvar hästen om jag upplevde att den delen började kännas för pressande. Både ifråga om stress eller ekonomisk pressad situation.
I ditt fall skulle jag köra på familjeaktivitetsspåret, någon lagar mat, den andra diskar medan de två andra sorterar eller städar köket. Avsluta med ngt gott att äta tillsammans, en spelkväll eller ngt annat ni tycker är roligt. Då finns det kanske matlådor för några dagar framåt och det är diskat i köket. Fundera över om det verkligen är värt tiden och pengarna att vara hästägare. Gör klart för hyresvärden att denne är den förste som får veta när ni ska flytta men att du just nu inte vet och det känns jobbigt att hela tiden bli tillfrågad.
Har du mycket att göra en kväll så ställ klockan på ex.vis en halvtimme som du får spendera precis som du vill (ex.vis framför tv:n). Sedan kör du 10 min diskning, klädvikning eller vad det än må vara. Dela upp kvällen i olika måsten och belöna med vila och att du får göra vad du vill. Hoppas något av tipsen kan vara till hjälp, vi fungerar ju alla lite olika...
 
@Inte_Ung skrev "Det är olika att ha mycket att göra och att vara stressad."

Jag vill verkligen skriva under på detta. En väg att gå för att bli av med obehagskänslorna som är kopplade till att man ska prestera ett eller annat är att verkligen sätta sig ner och fundera på vad det är man tänker kring det. Jag har en sån där grundläggande frågeställning som jag brukar använda när jag känner obehag/ångest kring hur mycket jag presterar, nämligen "Varför kändes det inte bra? Vad var det för tankar som väcktes och vad tänkte jag att de sa det om mig?".

Det kan man applicera på vilka situationer som helst, exempelvis rädslan för att komma för sent. Säg att man tänker att man är rädd för att få kritik om man kommer för sent och att det i sin tur väcker tankar om att man inte är värd uppskattning och att det i sin tur får en att tänka att man är en slarvig och dålig människa. Jag tycker att det hjälper att ta udden av känslorna om man får syn på såna här bistra tankar som kommer med blixtens hastighet utan att man märker det. När jag har tänkt igenom vad oron kommer sig av så tänker jag ofta att herregud så hårt jag tänker om mig själv, det fanns ju faktiskt en förklaring till X eller Y. Jag gör ju så gott jag kan. För mig hjälper det verkligen att göra såna här återblickar kring stressande och ångestskapande vardagsmoment. Det är sällan så illa som mina tankar vill få det till.
 
@Enya

Jag hade också varit otroligt stressad av ditt liv... Jag flängde runt som ett torrt skinn ett tag, och det slutade i sjukdom. Nu är jag nog på väg tillbaka, dvs jag jobbar heltid igen sedan några månader men sinnet fungerar inte riktigt som förr.

Vad jag vill ha sagt med detta är att det är mycket viktigt att du tar detta på allvar, och försöker göra något åt det. Det är förmodligen därför du startat den här tråden, och det är ju bra :). Att komma ihåg då är att ibland är det ganska små förändringar som gör att man "kommer över kanten".

Några förslag på vad du kan göra:

Ställa mindre krav på dig själv
Vad gör det om tvätten inte är vikt? Vik/häng bara det viktigaste. Lägg resten i lådorna som det är. Om det är dammråttor i hörnena? Dammsug varannan gång så har du sparat lite tid.

Öva i att göra ingenting.
Just att du har så svårt att göra ingenting tror jag är ett tecken på att det är det du behöver mest. Har man svårt att göra det, så måste man öva i det. Prova i fem minuter i taget. Om det kommer tankar om vad du borde göra så är det OK, men du föser undan dem vänligt men bestämt. Och ge dig en ordentlig klapp på axeln även om du bara klarar en halv minut.

Sömnen
Dålig sömn är ett typiskt stressymptom. Du verkar ha en inre oro som inte låter dig sova ut. Hur är det på helgerna, kan du sova ut då eller vaknar du lika tidigt? Att inte sova är att komma in i en ond cirkel.

Vad gör det om du somnar på tåget? Det borde vara ett lysande tillfälle att ta igen lite förlorad sömn. Om det är risk att du missar en hållplats så kanske du kan sätta telefonen på ringning, och på det sättet tillåta dig att sova i 10-20 minuter eller vad det nu kan handla om.

Jag åker buss ca 1 tim till jobbet. På väg hem brukar jag lyssna på en avslappningsapp (iPhone) som heter Pzizz. Kostar 38 kr (tror jag) och den har bidragit till mitt välmående. Man sätter den på en viss tid (jag sätter den på 20 min) och den "väcker en" när tiden är slut.

Förr kunde jag bli otroligt stressad och nästan må fysiskt dåligt om bussen hamnade i köer, men nu lyckas jag tänka/känna att det är utanför min kontroll så det är inget jag behöver oroa mig för. Jag tjänar liksom inget på det. Jag passar på att göra ingenting istället. Eftersom jag tjänar på att göra ingenting.

Jag önskar dig lycka till och hoppas du hittar något matnyttig som kan förändra din situation i rätt riktning.
 

Liknande trådar

R
Kropp & Själ Jag är sedan en tid tillbaka sjukskriven på grund av utmattningssyndrom, och har från flera håll fått höra att jag ska "ge mig själv tid... 7 8 9
Svar
161
· Visningar
13 858
Senast: Raderad medlem 147980
·
  • Artikel Artikel
Dagbok När jag köpte mitt nuvarande lilla hus så ”avslöjade” säljarna på kontraktsdagen att de inte skulle komma att tömma huset, utan att det...
Svar
7
· Visningar
2 331
Skola & Jobb på förhand förlåt o varning för långt inlägg -- behöver så skriva av mig... vill även börja med o förtydliga jag vet jag Har mkt o vara... 2
Svar
28
· Visningar
4 719
Senast: Trissa
·
Relationer Skriver under anonymt nick nu. Det är väldigt långt och jag vet inte om jag kommer få några svar, men känner att jag behöver stöd och är... 2
Svar
27
· Visningar
11 230
Senast: Imna
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Hur tycker du att din hund ser ut?
  • Uppdateringstråd 31
  • Kattbilder #10

Hästrelaterat

Tillbaka
Upp