Att vara stressad. Alltid.

[Enya]

Huuur hanterar ni stress? Är ni stresståliga? Eller är ni som jag, som bara blir handlingsförlamade vid stress?

Förr, framför allt under tonåren, stressade jag mycket (ännu mer nu i och för sig, men kan inte hantera det nu alls). Hade häst och klev upp Alldeles för sent på morgonen, ut med hunden fort, cykla med henne i en rasande fart till stallet, väcka och släpa ut en seg häst, slänga till hö och cykla i rasande fart hem, duscha, klä på mig och rusa till tåget med mackan i näven och tandborsten i väskan. Ofta kom jag PRECIS i tid, i stort sett alltid. Bara att grabba tag i handtaget vid dörren och slänga sig in medan dörrarna gick igen nästan samtidigt. Där stod jag och flinade åt kompisen och menade på att jag hann ju ännu en gång.

Skulle jag göra så nu skulle jag bryta ihop fullständigt av stress. Jag blir stressad av att det är 10 minuter till tåget går om jag inte står och väntar på plattformen redan. Jag får ont i kroppen när jag stressar, framför allt i händerna. Jag glömmer saker, jag upplevs oartig och tänker inte riktigt långt, blir handlingsförlamad och tappar helt enkelt hjärnan. Jag tycker om att planera saker, ha koll, men har samtidigt alltid gillat att vara spontan- nu gör det fysiskt ont i hjärnan att tvingas vara spontan.

Finns det en lösning, hur stressar man mindre och hur hanterar man stress när det uppstår? Förstör stress hjärnan för alltid eller går den att rädda? Jag har märkt att jag kan säga och skriva en sak, medan det i min hjärna är rätt ord ibland, men det är inte det som kommer ut. Tror det är stressymptom....

 

[Ramona]

Jag är nog rätt så bra på att hantera stress, men kan även jag i perioder bli mer stresskänslig. Jag är bra på att sortera och prioritera så att det blir bra, men jag är ingen morgonmänniska så varje morgon stressar jag för att hinna till jobbet i tid. Och då har jag gjort frukost dagen innan, som jag äter i bilen på vägen till jobbet, etc. Jag har verkligen effektiviserat uppstigningen så att det inte finns någonting som tar tid. Bara gå upp och fixa sig, klä på sig och åka. Parkerar till och med bilen på ett bra ställe kvällen innan.

Dessvärre har jag ett jobb som kan vara stressigt. Denna veckan har varit helt sjuk och jag har stressat och verkligen köttat mellan olika deadlines. Men så är det ju inte jämt heller. Men idag känner jag att jag är lite mer känslig än annars. Reagerade med att bli ledsen av en kommentar jag annars knappt hade tänkt på.

 

[EmblaAsk]

Känner igen mig! Mitt första råd är att du kanske behöver prata med någon om stressen? Det spelar inte så stor roll vem eller så , men genom att sätta ord på det så blir det på något vi lättare att hantera? Att du stressar så att du får ont i kroppen är inte alls bra, kroppen säger åt dig att ändra på det här för annars...!!

Om du inte vill prata med någon annan, så prata med dig själv, för du har svaret inom dig! Fråga dig själv saker i stil med: Varför blir jag stressad i specifika situationer? Hur påverkas jag av känslan av stress? Vad kan jag ändra på för att uppleva mindre stress i mitt liv? Är den stress jag upplever verklig eller är det något jag lurar i mig själv? ( som ex med tåget, du lurar dig själv att du är sen/förväntar dig att du skall vara sen? och stressar dig själv trots att det inte behövs...) Du behöver ju inte vara på plats 10 min före tåget går? Fundera över hur du vill att ditt liv skall vara och vilka vägar du kan ta för att komma dit.

Egentligen är det samma sak med spontaniteten. Fråga dig själv varför mår jag dåligt av att vara spontan? Vad är jag rädd för ska hända om jag inte följer min uppgjorda plan?

Jag kan fortsätta med flera frågor, men det kanske räcker så här? Viktigast är att komma igång och tänka kring stressen så tror jag att du får många viktiga insikter.

 

[Inte_Ung]

Jag var oerhört stresstålig.
Sedan så stressade jag för mycket.
Först så reagerade jag med att bli hetsig för att sedan efter några år helt sonika bara somna.
Det är inte riktigt bra att bara somna så där hur som helst.

Det är viktigt att ge hjärnan tid att återhämta sig.

 

[lillkillen]

Varför är det så otroligt hemskt att inte hinna i tid då?
Nog för att det inte får bli en vana men ändå.

 

[aprilmaj]

Huuur hanterar ni stress? Är ni stresståliga? Eller är ni som jag, som bara blir handlingsförlamade vid stress?
(...)
Finns det en lösning, hur stressar man mindre och hur hanterar man stress när det uppstår?

Har det (ganska) stressigt på jobbet och hanterar det ok, tycker jag. Inte lika bra som när jag var 20-30+, för då orkade jag hur mycket som helst. Nu måste jag planera in pauser på ett helt annat sätt.

För mig är det viktigt att i vardagen regelbundet "stanna upp", att kliva utanför stressen. Det kan handla om att dricka morgonkaffet på trappan i stillhet, att göra ingenting (lata mig), vara utomhus mycket, vara i stallet och på senare tid också yoga. Det sistnämnda kan jag verkligen rekommendera. Man lär sig fokusera på andning och det är så bra att ta till när man är stressad.

Just det, en sak till. Djupmassage tycker jag också är bra.

 

[Enya]

Jag är nog rätt så bra på att hantera stress, men kan även jag i perioder bli mer stresskänslig. Jag är bra på att sortera och prioritera så att det blir bra, men jag är ingen morgonmänniska så varje morgon stressar jag för att hinna till jobbet i tid. Och då har jag gjort frukost dagen innan, som jag äter i bilen på vägen till jobbet, etc. Jag har verkligen effektiviserat uppstigningen så att det inte finns någonting som tar tid. Bara gå upp och fixa sig, klä på sig och åka. Parkerar till och med bilen på ett bra ställe kvällen innan.

Dessvärre har jag ett jobb som kan vara stressigt. Denna veckan har varit helt sjuk och jag har stressat och verkligen köttat mellan olika deadlines. Men så är det ju inte jämt heller. Men idag känner jag att jag är lite mer känslig än annars. Reagerade med att bli ledsen av en kommentar jag annars knappt hade tänkt på.

Ja, vad jag minns av dig så var du stresstålig i alla fall, stressade mycket.Men hur gör du för att sortera bort och prioritera rätt, för mig är det svårt då jag inte kan sortera bort speciellt mycket, jag har ju kvar allt jag måste ha kvar och gör faktiskt inget som skulle kunna stressa utöver det jag måste göra.

Extra känslig ja, det känner jag igen. Jag blir lättare upprörd och ledsen när det blir en stressig situation.

 

[Enya]

Känner igen mig! Mitt första råd är att du kanske behöver prata med någon om stressen? Det spelar inte så stor roll vem eller så , men genom att sätta ord på det så blir det på något vi lättare att hantera? Att du stressar så att du får ont i kroppen är inte alls bra, kroppen säger åt dig att ändra på det här för annars...!!

Om du inte vill prata med någon annan, så prata med dig själv, för du har svaret inom dig! Fråga dig själv saker i stil med: Varför blir jag stressad i specifika situationer? Hur påverkas jag av känslan av stress? Vad kan jag ändra på för att uppleva mindre stress i mitt liv? Är den stress jag upplever verklig eller är det något jag lurar i mig själv? ( som ex med tåget, du lurar dig själv att du är sen/förväntar dig att du skall vara sen? och stressar dig själv trots att det inte behövs...) Du behöver ju inte vara på plats 10 min före tåget går? Fundera över hur du vill att ditt liv skall vara och vilka vägar du kan ta för att komma dit.

Egentligen är det samma sak med spontaniteten. Fråga dig själv varför mår jag dåligt av att vara spontan? Vad är jag rädd för ska hända om jag inte följer min uppgjorda plan?

Jag kan fortsätta med flera frågor, men det kanske räcker så här? Viktigast är att komma igång och tänka kring stressen så tror jag att du får många viktiga insikter.

Prata med någon a la sjukvården kommer jag inte göra.

Prata med nån annan tjänar ingenting till. Det är svårt att prata med någon som inte sitter i min situation heller. Antingen är folk lika stressade eller så tar de allt med ro och stressar aldrig eller så tvingas de inte göra hälften av allt jag måste göra för att hålla livet flytande. Det är så lätt att säga "sluta stressa" när man har aktivitetsersättning och således får in 10 000 kr i månaden och inte gör ett skit mer än det man vill göra. Inga måsten, inget som ens påminner om mitt liv. Ingen stress att tala om.

Jag stressar därför att jag måste, dygnet har för få timmar för att jag ska hinna med. Fallerar något påverkar det resten av dagen, 5 minuter sent tåg innebär 5 minuter sen till praktik/skola/buss/jobb osv. 5 minuter sent upp på morgonen innebär 10 minuter sen i väg= barnen kommer för sent till skolan. Sega morgontrötta barn stressar, de VET vad de ska göra på morgonen, men jag måste verkligen vakta dem och tjata för att de ska bli klara, och ändå kan någon av barnen glömma byta strumpor, glömma gympakassen, glömma frukt osv. Nej, barnen är inte små längre och fullt kapabla att ordna precis allt själv... är det något skitkul i skolan (som nu lägerskola för 12 åringen) så blir han klar blixtsnabbt. Så det är ju morgontrötthet och dålig motivation, precis som jag själv också känner varje morgon.

Jo jag behöver vara på plats 10 minuter innan tåget går av den enkla anledningen att om de byter spår vill jag inte springa till nästa plattform t.ex.. Lite kontrollkänsla. Men samtidigt så står jag bara och väntar. Men kanske är det bra ändå? Att stå och inte göra något?

Jag ska åka till Nyköping i dag och har planerat delar av det, måste passa tåg och har 10 minuters byte i Norrköping. 10 minuter! Med ett SJ tåg??!! Som aldrig är i tid?! Stressande.... Vad händer om jag missar tåget liksom.

Delar av resan, bitarna som är viktigast är planerade, resten är spontant just därför att jag inte vill stressa, stress gör att jag nog inte skulle ha någon behållning av det här och jag vill att det ska vara lite av semester, att verkligen inte behöva stressa. Så trots att jag är arg på mig själv att jag inte har planerat allt så tycker jag att det är lite kul att jag är så sablars envis att jag trotsar mig själv. För det gör jag och det tycker jag om att göra.

 

[Enya]

Jag var oerhört stresstålig.
Sedan så stressade jag för mycket.
Först så reagerade jag med att bli hetsig för att sedan efter några år helt sonika bara somna.
Det är inte riktigt bra att bara somna så där hur som helst.

Det är viktigt att ge hjärnan tid att återhämta sig.

Somnar gör jag ibland olämpligt, som på möten, på tåget och när jag måste göra saker, men inte orkar längre. Det beror på dålig sömn. Lägger jag mig för tidigt vaknar jag innan tuppen ens kommit på att kiva ur bingen, lägger jag mig för sent vaknar jag mitt när jag sover som bäst och behållningen av sömnen är ingenting. Jag sover för få timmar en fler timmar ökar uppvaknande och jag är mindre utvilad. 4 timmars sömn per natt är för lite, ibland 5, men fler timmar gör mig rastlös och jag somnar sent, vaknar ofta och har svårt att somna om igen.

Så det känns som om det bara är att fortsätta att ha tändstickor till ögonen och envist vägra blunda på möten.

Det jag kommer i håg på tentorna trots att jag har pluggat mycket är ungefär 0 och inget. Det fastnar inte längre. Inget fastnar i skallen.

 

[Asa_S]

Jag har ett jobb där jag ofta får vänta på beslut från andra väldigt länge, samtidigt som min egen deadline är ganska fast, vilket är stressande. Jag försöker hantera det genom att vara väldigt konkret i min egen arbetsgång, på jobbet har jag olika "högar" för olika prioriterade saker och jag försöker planera och handla middagsmaten en gång i veckan och förbereda nästa dags middag så mycket det går dagen före. Den här typen av planerande gör att jag inte behöver komma ihåg så mycket med hjärnan eftersom jag ser vad jag ska göra istället och ännu viktigare för mig är att den skapar utrymme för tid till återhämtning. Jag fick en bok när jag var sjukskriven som talar om att "flow" är det som "läker" hjärnan när vi är stressade och det som vilar hjärnan för mig kan vara allt från att titta på molnen som drar förbi, gräs som vajar, yoga (kan rekommendera dvd:n Power Yoga med Susan Fuller som finns billigt just nu på nätet, den är bra och ganska enkel för att vara yoga) eller laga god mat och jobba i trädgården eller snickra. Jag återhämtar mig i de moment där jag inte behöver ha bråttom eller passa en tid, helt enkelt, och det är ganska tydligt i mitt fall att ju längre jag skjuter på det, desto längre tid tar det att komma ner i varv igen. Det kanske är så att du vill ha gott om tid till tåget för att använda det som ett litet moment återhämtning?

 

[Enya]

Varför är det så otroligt hemskt att inte hinna i tid då?
Nog för att det inte får bli en vana men ändå.

Resten av dagen påverkas och det innebär att jag 1. kan få skäll för sen ankomst, 2. inte hinner med allt jag måste hinna med och 3. kommer hem för sent och där räknas varje minut jag kan tjäna in.

 

[Enya]

Jag har ett jobb där jag ofta får vänta på beslut från andra väldigt länge, samtidigt som min egen deadline är ganska fast, vilket är stressande. Jag försöker hantera det genom att vara väldigt konkret i min egen arbetsgång, på jobbet har jag olika "högar" för olika prioriterade saker och jag försöker planera och handla middagsmaten en gång i veckan och förbereda nästa dags middag så mycket det går dagen före. Den här typen av planerande gör att jag inte behöver komma ihåg så mycket med hjärnan eftersom jag ser vad jag ska göra istället och ännu viktigare för mig är att den skapar utrymme för tid till återhämtning. Jag fick en bok när jag var sjukskriven som talar om att "flow" är det som "läker" hjärnan när vi är stressade och det som vilar hjärnan för mig kan vara allt från att titta på molnen som drar förbi, gräs som vajar, yoga (kan rekommendera dvd:n Power Yoga med Susan Fuller som finns billigt just nu på nätet, den är bra och ganska enkel för att vara yoga) eller laga god mat och jobba i trädgården eller snickra. Jag återhämtar mig i de moment där jag inte behöver ha bråttom eller passa en tid, helt enkelt, och det är ganska tydligt i mitt fall att ju längre jag skjuter på det, desto längre tid tar det att komma ner i varv igen. Det kanske är så att du vill ha gott om tid till tåget för att använda det som ett litet moment återhämtning?

Men då är vi ju där vid planering igen, det som är så tråkigt och ett inrutat mönster att följa utan avbrott och utan möjlighet för att göra något spontant? Eller hur menar du?

Laga middag hatar jag, trädgårdsarbete sträcker sig till att klippa gräset någon gång varje år, snickra kan jag inte (min familj skrattade åt mig när jag sa jag skulle sätta ihop en liten hylla utan instruktionsbok som är stor som lagboken typ- den är inte ihopsatt ännu), jag har tumen mitt i handen, läsa orkar jag inte, jag glömmer vad jag läser, blir rastlös och hänger inte med i texten. Titta på moln eller yoga skulle vara rena döden, kännas som slöseri med tid. Och ändå slösar jag tid när jag inte gör det jag ska för att jag inte orkar ta tag i det, för att orken tryter och jag sitter ner och bara glor.

 

[Enya]

Har det (ganska) stressigt på jobbet och hanterar det ok, tycker jag. Inte lika bra som när jag var 20-30+, för då orkade jag hur mycket som helst. Nu måste jag planera in pauser på ett helt annat sätt.

För mig är det viktigt att i vardagen regelbundet "stanna upp", att kliva utanför stressen. Det kan handla om att dricka morgonkaffet på trappan i stillhet, att göra ingenting (lata mig), vara utomhus mycket, vara i stallet och på senare tid också yoga. Det sistnämnda kan jag verkligen rekommendera. Man lär sig fokusera på andning och det är så bra att ta till när man är stressad.

Just det, en sak till. Djupmassage tycker jag också är bra.

Jag är...ja hur gammal är jag nu?! Snart 34 tror jag, och fixar inte stress, är jag gammal eller är jag gammal

Yoga kan jag inte, jag måste göra något. Något vettigt så tiden inte slösas på inget så att säga för då är det ju det so maler i huvudet. Jag borde ha diskat i stället, vikt tvätten, PLUGGAT, städat. Men gud vad jag saknar att BARA titta på TV!!!! Att bara göra det i lugn och ro och inte stå framför tvn ibland sedan jag gör annat och smita i väg till disken eller vad det nu än är och ändå diskar jag för sällan, viker tvätt för sällan, pluggar för sällan. Att sitta vid datorn och BARA sitta vid datorn. Vet ni hur mycket man kan göra medan man är inloggad på fb? Jag är för det mesta inloggad, men gör så mycket annat samtidigt precis som när jag tittar på tv. Lugn och ro? Ja när jag sitter ner då och då....

 

[Magiana]

Finns det en lösning, hur stressar man mindre och hur hanterar man stress när det uppstår?

Stress uppstår när man är här men vill vara där. Mentalt är man alltså någon annan stans än där man faktiskt är. Sinnet springer i förväg och konstruerar hot. "Om du inte hinner så..." Haken är att du kan bara hantera den sekunden du är i just nu. Om du står inför ett fysiskt hot i den här sekunden så är det fullt relevant att drabbas av ett stresspåslag. Det är vettigt och kan rädda skinnet på dig men inför hot i framtiden är det inte vettigt.

Den snabbaste vägen till nuet är genom andningen. Långa djupa andetag som man får lära sig i kundaliniyoga och mediyoga är bra att lära sig och som jag själv har nytta av. (Jag känner inte till andra yogaformer så jag vet inte hur andningen används där.)

Genom yoga och meditation får du mer energi så du orkar mer, men du bör väl också se om du kan prioritera bort något eller förenkla. Dygnet har bara 24 timmar.

 

[lady_vip]

@Enya Du skriver att du inte pallar yoga eller titta på moln. Jag har varit precis likadan, men en dag insåg jag att jag var en hårsmån från att springa in i väggen.

Så numera tar jag skogspromenaderna, långa helgfrukostar och sitter och tittar på moln ibland. Man måste rensa hjärnan och ladda om, det är det enda mina helger består av efter stressiga veckor med jobb.

 

[aprilmaj]

Jag är...ja hur gammal är jag nu?! Snart 34 tror jag, och fixar inte stress, är jag gammal eller är jag gammal

Yoga kan jag inte, jag måste göra något. Något vettigt så tiden inte slösas på inget så att säga för då är det ju det so maler i huvudet. Jag borde ha diskat i stället, vikt tvätten, PLUGGAT, städat. Men gud vad jag saknar att BARA titta på TV!!!! Att bara göra det i lugn och ro och inte stå framför tvn ibland sedan jag gör annat och smita i väg till disken eller vad det nu än är och ändå diskar jag för sällan, viker tvätt för sällan, pluggar för sällan. Att sitta vid datorn och BARA sitta vid datorn. Vet ni hur mycket man kan göra medan man är inloggad på fb? Jag är för det mesta inloggad, men gör så mycket annat samtidigt precis som när jag tittar på tv. Lugn och ro? Ja när jag sitter ner då och då....

Det låter verkligen urjobbigt. Kan tänka mig att alla råd känns provocerande, eftersom de inte ändrar på grundförutsättningarna. Kan du komma på tillfällen när du hanterar stressen på ett ok sätt? Och hur gör du då?

 

[Enya]

Det låter verkligen urjobbigt. Kan tänka mig att alla råd känns provocerande, eftersom de inte ändrar på grundförutsättningarna. Kan du komma på tillfällen när du hanterar stressen på ett ok sätt? Och hur gör du då?

Nja, jag känner inte att råden är provocerande, utan bara att det är svårt att utföra några av dem. Jag måste ha allt i mitt liv, jag har skalat bort allt onödigt. Om jag gjorde allt jag måste så skulle jag aldrig kunna ha dator och tv igång för det skulle jag inte ha tid till.
Det är så här att vara ensam med tre barn, bo på landet utan körkort (rätta mig efter mamma som kör), ha en tjatande hyresvärd som undrar "när flyttar du?" osv. Jag vill bara skrika 2 NÄR JAG FÅR LÄGENHET FÖR HELVETES JÄVLAR" åt honom, men det är oartigt. Slitas mellan hopp och förtvilan i väntan. I väntan på lägenhet, flytt, jobb. Livet. Detta jävla väntande på allt och det har jag gjort i drygt ett år. Bara väntat på att koma här i från. Jag är redan borta, men fast här samtidigt.

Nu måste jag duscha. Och jag har glömt att äta ännu. Undrar om jag packat allt? Undrar o jag behöver allt. Undrar o jag ska ta med en kursbok och plugga på tåget eller kommer jag vara för stressad? Undrar.

Och så ska jag träffa LindgrenV i morgon. Undrar vilken tid vi sa? Undrar o jag hittar henne? Hon får hitta mig.

Och så har jag glömt skriva ner viktiga telefonnummer, tex till henne. Ska jag ha med min systemkamera? Har ingen annan och mobilen vill jag spara ström på. Förra gången jag reste förl0orade jag fotona eftersom min bror raderade dem utan att tänka sig för. Och foton har jag saknat hela året. men den känns onödig. Undrar?

Jag vet inte när jag hanterar stress på ett ok sätt, hur gör man då? På jobbet kanske. Planeringen där. För att jag måste.

 

[Magiana]

Nu har jag läst de andra svaren och det verkar som om du försöker prestera för mycket eller springa ifrån en situation du inte gillar. Måste du diska varje dag? Kan du lära ungarna att göra det? Kan du skaffa diskmaskin (få i present födelsedag eller jul om du inte har råd.) Kan du göra storkok på helgen, t.ex. ärtsoppa? Det kan du frysa in och ta fram i veckan så spar du både tid och pengar. Ditt äldsta barn var 12 år sa du. I den åldern kan man faktiskt hjälpa till med att vika tvätt så varför ska du göra det jämt?

Sen är inte yoga slöseri med tid, lika lite som det är slöseri att gå till sjukgymnasten om man ordinerats det, eller att gå till doktorn om man behöver. Man gör helt enkelt det man måste göra för att må bra. Det är ingen som kommer att tacka dig om du kör slut på dig själv och du sätter dig garanterat i en sämre sits om du gör det. Kör du slut på dig själv så kan du inte prestera längre. Punkt slut liksom. I värsta fall blir du ett vrak.

Sen har jag också erfarenhet av att ha väldigt lite pengar. Det är stressande när det fattas 3000 kr varje månad till det allra nödvändigaste och det enda man tänker på är hur f-n man ska få ekonomin att gå runt och hur man ska kunna dra in någon extra slant. Men en taskig ekonomi betyder definitivt inte att man måste springa som en skållad råtta från morgon till kväll.

 

[vallhund]

#5

Varför är det så otroligt hemskt att inte hinna i tid då?
Nog för att det inte får bli en vana men ändå.

Om jag inte kommer i tid så är det någon annan som inte kommer från jobbet i tid, dessutom skapar det dålig stämning i arbetsgruppen. Nu kommer jag visserligen nästan alltid i tid, väglaget skall fungera o jag behöver byta om i tid. O samtidigt hinna med hund till nattvakten o lite motion.

 

[TinyWiny]

Prata med någon a la sjukvården kommer jag inte göra.

Prata med nån annan tjänar ingenting till. Det är svårt att prata med någon som inte sitter i min situation heller. Antingen är folk lika stressade eller så tar de allt med ro och stressar aldrig eller så tvingas de inte göra hälften av allt jag måste göra för att hålla livet flytande. Det är så lätt att säga "sluta stressa" när man har aktivitetsersättning och således får in 10 000 kr i månaden och inte gör ett skit mer än det man vill göra. Inga måsten, inget som ens påminner om mitt liv. Ingen stress att tala om.

Jag stressar därför att jag måste, dygnet har för få timmar för att jag ska hinna med. Fallerar något påverkar det resten av dagen, 5 minuter sent tåg innebär 5 minuter sen till praktik/skola/buss/jobb osv. 5 minuter sent upp på morgonen innebär 10 minuter sen i väg= barnen kommer för sent till skolan. Sega morgontrötta barn stressar, de VET vad de ska göra på morgonen, men jag måste verkligen vakta dem och tjata för att de ska bli klara, och ändå kan någon av barnen glömma byta strumpor, glömma gympakassen, glömma frukt osv. Nej, barnen är inte små längre och fullt kapabla att ordna precis allt själv... är det något skitkul i skolan (som nu lägerskola för 12 åringen) så blir han klar blixtsnabbt. Så det är ju morgontrötthet och dålig motivation, precis som jag själv också känner varje morgon.

Jo jag behöver vara på plats 10 minuter innan tåget går av den enkla anledningen att om de byter spår vill jag inte springa till nästa plattform t.ex.. Lite kontrollkänsla. Men samtidigt så står jag bara och väntar. Men kanske är det bra ändå? Att stå och inte göra något?

Jag ska åka till Nyköping i dag och har planerat delar av det, måste passa tåg och har 10 minuters byte i Norrköping. 10 minuter! Med ett SJ tåg??!! Som aldrig är i tid?! Stressande.... Vad händer om jag missar tåget liksom.

Delar av resan, bitarna som är viktigast är planerade, resten är spontant just därför att jag inte vill stressa, stress gör att jag nog inte skulle ha någon behållning av det här och jag vill att det ska vara lite av semester, att verkligen inte behöva stressa. Så trots att jag är arg på mig själv att jag inte har planerat allt så tycker jag att det är lite kul att jag är så sablars envis att jag trotsar mig själv. För det gör jag och det tycker jag om att göra.

Vem får in 10000 kr i aktivitetsersättning? Får någon det? Varför tror du att den som får aktivitetsersättning är mindre stressad? Hen har ju förmodligen en väldigt bra anledning att få aktivitetsersättning. Hen är förmodligen sjuk på något sätt (hoppas jag iallafall för annars bör det genast anmälas så att hen blir av med sin aktivitetsersättning) och det finns nog inget mer stressande än att vara riktigt sjuk. Även om det utifrån kan se ut som att det är så skönt att bara gå hemma och slå dank så är det väldigt långt ifrån verkligheten. Att vara sjuk stressar kroppen enormt mycket. Att ha mycket ont stressar kroppen så mycket att man lär dö i förtid. Och då menar jag inte ont ala ta en alvedon/ipren och det går över ont utan ont ala stora doser morfin varje dag som ändå bara tar topparna så att man får en möjlig chans att kunna hantera resten av smärtan.
Jag som har testat på både att jobba/plugga och vara ensamstående småbarnsförälder med all den stressen det innebär och att vara svårt sjuk med den stressen det innebär tar stressen som ensamstående jobbande/pluggande småbarnsförälder alla dagar i veckan. Det är en så mycket roligare stress. Man får komma ut och träffa folk och man har något vettigt att göra varje dag. När kroppen går på högvarv av stress för att man är sjuk och har ont så finns det inte särskilt många glädjeämnen i livet. Jag blir ärligt talat ledsen när du skriver som du gör.

Bara för att man har sjuk/aktivitetsersättning så innebär ju inte det att man ändå kan ha barn med all den stressen det innebär med att de ska iväg på morgonen, man har ändå allt hushållsarbete som ska ordnas och tider som ska passas. Man har dessutom det ständigt hängande över sig att försäkringskassan kommer på att man nog egentligen inte är tillräckligt sjuk utan de drar in ens ersättning och vad gör man då när man inte klarar av att jobba? Sätter sig och tigger? Man har det alltid över sig att det räcker att du skrattar för att någon ska tycka att jaha, hen kan minsann gå där och skratta och vara glad, ja det kan man ju när man bara går och slår dank hela dagarna medans vi skattebetalare får försörja henom. Man får ofta höra att man har det så bra som får vara ledig. Jag är inte ledig. Jag har smärta dygnet runt året runt. Den stänger inte av efter 8 timmars arbetsdag. Jag får aldrig någon semester. Jag får aldrig sova en hel natt. Den eländiga smärtan är med mig vart jag än går och vad jag än gör.

Jag hade bytt liv med någon som kan jobba/plugga vilken dag som helst. Jag kan byta direkt idag med den som vill. Jag önskar inget hellre än att få jobba och leva som en normal människa. Det tror jag att de allra flesta människor som har sjuk/aktivitetsersättning skulle göra.