Du vet mycket väl att jag inte tänker på dig och de som är riktigt sjuka, det finns folk som mycket väl skulle kunna ha ett jobb men ändå får ersättning. Och ja, deras inkomst ligger på 10 000 kr i månaden. Du vet vilka jag syftar på. Det är nära mig och jag vet att deras stress inte är för smärta eller liknande. Jag vet hur de lever och hur de mår. Ta inte åt dig så fort man nämner sjukskrivna/aktivitetsersättning osv.
Så hugg inte. Det finns nyanser av sjuk och sjuk, vilket vi båda vet. Vi har diskuterat det förut. Vi har pratat om vem jag syftar på, vi har pratat om hur de mår.
Och du och jag behöver väl inte jämföra oss för att se vem som har det sämst? Det vet vi ju redan vem av oss som har, men min upplevelse är inte mindre jobbig för att det finns dem som har det verkligt illa.
Men visst, om jag hamnar där så får jag beklaga mig och försöka lösa situationen då. Men inte nu?
Min tråd var inte menat som gnäll utan som ett försök att få tips att inte vara stressad. Ursäkta mig att det tolkas annorlunda.
Jag hugger verkligen inte men jag förstår inte varför olika grupper alltid ska ställas emot varandra? Varför kan det inte bara vara så att just nu i livet så mår du piss och du vet inte hur du ska ta dig ur det. Om det handlar om att du är avundsjuk/förbannad/sur/vad du vill gentemot dem som har bidrag som de inte är berättigade till så anmäl dessa människor som gör så att människor som är sjuka på riktigt blir ifrågasatta. Det är inte svårt alls. Du kan skicka ett anonymt mail ifrån en nyskapad mailadress till försäkringskassan bara så är det klart. Jag tycker dock att det är mycket märkligt att någon som inte ens är sjuk på riktigt kan få så mycket som 10000 kr när ersättningen egentligen ligger på knappt hälften. Det måste ju vara en hel hög andra bidrag som dessa personer får som gör att deras disponibla inkomst blir såpass hög?
Jag jämför inte dig och mig jag jämför med att vara frisk eller vara sjuk och även om det är stressigt både och så hade
jag valt att vara frisk alla dagar i veckan för det är så otroligt mycket roligare. Du om någon borde veta att jag aldrig någonsin jämför och du om någon borde veta att jag är väldigt medveten om att det inte spelar någon roll hur besvärligt någon annan har det för det är lika besvärligt för den personen det handlar om iallafall.
Jag hade kunnat starta en likadan tråd. Hur ska jag få min hjärna att fungera normalt igen? Hur ska jag få min mun att säga de ord jag vill säga och mina fingrar att skriva de ord jag vill skriva? Varför tappar jag alltid ord? Varför kommer jag inte ihåg de simplaste vardagliga orden utan måste sitta och fundera en lång stund? Varför tar det alltid minst en timme för mig att skriva ett normallångt inlägg på buke som egentligen borde ha tagit max tio minuter att skriva? Varför får jag sitta och fundera, googla, fråga sambon osv. vad orden heter? Varför måste jag skriva om varenda mening minst tre gånger för att den ska bli begriplig? Jo, för att min hjärna är så stressad. Den är så stressad att den inte ens kan hålla ordning på språket som jag har hört omkring mig och pratat själv i snart 42 år. Det är inte konstigt att våra hjärnor inte kan lära sig något nytt dessutom. De behöver en time out. De behöver lugn och ro utan ytterligare stressmoment.
Jag sitter vid datorn flera gånger varje dag. Det gör jag för att jag har inget annat att göra. Korta texter är det enda jag klarar av att läsa nuförtiden. Jag kan inte bläddra i en tidning och läsa en bok finns inte en chans att klara för jag kommer inte ihåg vad jag läste utan jag fastnar på första sidan och läser den om och om igen.
Jag sitter en stund vid datorn på natten när jag har så ont att jag inte kan sova, jag sitter en stund på dagen mellan sovpassen då, jag sitter en stund när jag väntar på hemtjänsten och jag sitter en stund på kvällen om det inte är något bra på tv.
Hade jag levt som jag levde då när jag var ensamstående och pluggade så hade jag inte vetat vad buke var för jag hade inte haft tid att ta reda på det. Då gick allt i ett hela tiden och jag var glad om jag hann läsa tidningen varje dag och då var vår lilla ortstidning på 14-16 sidor. Någon fritidsaktivitet hade jag inte heller tid med. Inte mer än att jag gick ut och dansade ungefär två gånger i månaden. Jag såg knappt en häst på kort under de mest intensiva åren. Det är jäkligt tufft att vara ensamstående men mina barn fick tidigt lära sig att hjälpa till för jag ser ingen anledning till att de inte skulle göra det. Vi är en familj och då hjälps man åt helt enkelt. Men, jag hade roligt! Jag dansade när jag städade och jag sjöng när jag lagade mat. Jag hade alltid musik på och jag njöt av att leva. Kanske inte varje dag men väldigt väldigt ofta. Idag gör jag inte det längre. De gånger jag sjunger är begränsade till någon gång om året och dansa sätter kroppen stopp för så det kan jag rent fysiskt inte göra längre. Musik kan jag inte heller ha på för det gör dels ont i öronen och jag blir stressad utav det och jag hör inte vad folk säger.
Jag är inte alls förvånad att du stormar emot väggen. Du har slitit som tusan i flera flera år och du har jobbat på samma gång som du pluggar. Det är inte konstigt att din hjärna är stressad och jag förstår att du då ser de som får pengar utan att göra något som dina "fiender". Men skriv då att du menar folk i din omgivning. Skriv inte generellt att de som har ersättningar inte är stressade för uppenbarligen så kan du inte veta hur alla människor har det.
Hur ska jag veta att du inte menar mig? Visst vet du endel om hur jag har det men du kanske tycker att mitt liv verkar ganska trevligt och att jag egentligen inte borde ha någon ersättning? Det var så det lät när du skrev att folk får pengar utan att göra något. Så ja, jag blev ledsen. Det är min upplevelse utav vad du skrev och den har jag rätt till. Jag har försökt peppa dig och göra vad jag kan för att du ska kunna uppfylla din dröm och du ska veta att jag verkligen hoppas att du kommer må så bra som du tror att du kommer att göra när du har flyttat. Jag hoppas att du träffar ärliga genuina människor som inte sviker och jag hoppas att du får vänner som står kvar även när det stormar omkring dig. Jag har oroat mig för hur det ska gå för dig ensam ute i skogen men jag har peppat dig och försökt få dig att tro på dig själv och att du kommer klara det du har förutsatt dig för. Men säg inte att jag hugger för det gör jag verkligen inte och säg inte att jag alltid tar åt mig när folk pratar om sjukskrivna för det gör jag inte men när du skriver om det så som du gjorde i trådstarten så gör jag faktiskt det.
