Autistic meltdown

Jag började skriva om hur allt är kopplat till flytten och varför jag inte bara börjar packa och rensa inför visningar och flytt och insåg att det nog kommit till en punkt där det inte bara handlar om det.

Om man tänker på sitt mående på en skala från 1-10 där 10 är jätte bra och 1 är absoluta botten så är jag på 2.

Jag är så långt under botten och dom sakerna jag borde göra för att må bra klarar jag inte av, jag borde ta tag i min yoga för jag har ont och är spänd i hela kroppen, jag borde äta regelbundet och nyttig, laga någon forn av mat, jag borde ut på långpromenader med hundarna två gånger per dag, jag borde duscha,borsta håret, städa, packa inför flytten men jag orkar inte något av det

Det har varit så mycket. Jag har träffat människor varje dag och allt går för fort i livet. Jag ska träffa två mäklare den här veckan och en nästa måndag. Men jag klarar inte allt det som det innebär just nu.

Jag sover på dagarna och om jag fick bestämma skulle jag inte gå upp alls. Hur ska jag först få ordning på mig och sen förbereda en flytt?

 

[Niyama]

Hen är min nya tror jag, jag får aldrig veta något. Det är lite olika varje vecka fast jag behöver kontinuerliga och planerade besök är det inget dom ger mig. Jag kommer vara i det här teamet.

Förutom det hemska med igelkotten som jag drömmer mardrömmar om tycker jag om den här personen.

Men överlag är jag som du, folk i vården och var jag än träffar någon så berättar dom väldigt mycket för mig. Jag vet där med även väldigt mycket om vissa av dom jag haft kontakt med i vården genom alla åren, inte bara dom nu, om deras kärleksrelationer, familjerelationer och andra personliga saker.

Vissa har sett mig som en dotter, några har berättat att dom verkligen är glada att deras barn inte är som mig och att det är synd om min föräldrar, några har sagt att jag är lika mycket kompis som den professionella sidan. Jag har varit med om det mesta.

Jag vet inte ens riktigt var gränsen går längre, för vad dom får och ska dela med sig av speciellt just nu när det är aktuellt med boendestöd, hur ska dom vara?

Du kan ju ta upp den här igelkottsincidenten med din handläggare (?).

Har upplevt liknande. Flera psykologer har gett ut sina privata nummer och sagt att jag kan ringa när som helst (obs jag har aldrig frågat efter privat nummer), vi har haft telefonkontakt när de haft semester och sms-kontakt när de varit utomlands. I efterhand ser jag ju att de bästa terapeuter jag haft har varit de som har normala gränser.

Ursäkta ot i din tråd, men fick upp ett minne i huvudet nu. Pratade med min psykolog i telefon en kväll, hon var hemma. Jag hör att hennes man är irriterad för de skulle göra nåt, och hon sitter i telefon med mig. Så jag får lyssna på deras bråk och jag säger typ "vi kanske ska prata vidare en annan gång?" men psykologen tyckte att det var ingen fara alls . Sanslöst.

 

[Lillefrun]

Du kan ju ta upp den här igelkottsincidenten med din handläggare (?).

Har upplevt liknande. Flera psykologer har gett ut sina privata nummer och sagt att jag kan ringa när som helst (obs jag har aldrig frågat efter privat nummer), vi har haft telefonkontakt när de haft semester och sms-kontakt när de varit utomlands. I efterhand ser jag ju att de bästa terapeuter jag haft har varit de som har normala gränser.

Ursäkta ot i din tråd, men fick upp ett minne i huvudet nu. Pratade med min psykolog i telefon en kväll, hon var hemma. Jag hör att hennes man är irriterad för de skulle göra nåt, och hon sitter i telefon med mig. Så jag får lyssna på deras bråk och jag säger typ "vi kanske ska prata vidare en annan gång?" men psykologen tyckte att det var ingen fara alls . Sanslöst.

Jag har ingen handläggare som jag vet om vem det är. Allt är bara så rörigt. Tider ändras, ingen upplysning om nästa besök, jag får inte det jag beviljats, jag har bara en som är vikarie som inte vet om hen ska fortsätta. Jag vet inte vem jag ska prata med om saker inte fungerar.

Men i övrigt vill jag ha kvar hen som här två gånger. Det var inte hon som dränkte igelkotten utan en granne

 

[Lillefrun]

Jag funderar och har ångest och funderar ännu mer. Jag älskar min Trassel men är det något han inte klarar är det hundmöten. Han blir skogstokig. Här på landet handlar det om 0-3 hundar per dag. I stan kommer det inte gå att komma undan med så få. Jag börjar kurs nästa måndag som är just för hundar där vi ska fokusera på vardagslydnad, rally, spår med fokus på att hunden ska hålla fokus och kontakt med oss ägare även med andra hundar omkring. När Trassel går igång hör han inte mig. Han stänger av helt.

Om det ger någon form av förbättring får han prova på att bo i stan och vi ger det en chans till men annars har jag kommit fram till att jag måste omplacera honom. Han ska ju bo på landet, så lite hundmöten som möjligt. Om han blir så stressad hela tiden på varje promenad kommer han inte må bra. Det kommer inte vara snällt mot honom. Och jag orkar inte mer. Det är inget roligt att gå promenader för att jag oroar mig innan för om vi ska träffa hundar, jag har svårt att kontrollera honom eftersom jag har Milou i andra handen.

Det känns hemskt för jag älskar den där lilla krabaten. Den han är hemma är ju en fantastisk hund. Men nu går det inte längre, jag provar några gånger av kursen. Pratar lite med instruktören vad hon tror (känner henne sen tidigare) och om jag kommer fram till att det inte går ska jag ta kontakt med uppfödaren och se om hon kan hjälpa mig omplacera eller ge mig råd för hur jag ska om hon inte kan. Han behöver ju verkligen rätt förutsättningar. Jag får se om jag kan lära mig och honom det eller om han får förbli en lantishund hos någon annan

Inget lätt beslut men det måste bli bra för oss alla tre.

 

[Niyama]

Det är inget roligt att gå promenader för att jag oroar mig innan för om vi ska träffa hundar, jag har svårt att kontrollera honom eftersom jag har Milou i andra handen.

Kan du inte gå med dem en åt gången ett tag?

 

[Lillefrun]

En begränsad period, planen är ju att om jag omplacerar ska han få bo på landet utan massor av andra hundar eftersom han verkligen blir hyperstressad. Tänker inte ha som långsiktigt mål att dela upp oss så, det tappar all glädje och jag kan hålla i Trassel bättre men hur mår han där inne då

 

[Lillefrun]

Tänker verkligen inte skriva mer om Trassel, har fått i uppdrag av psykologen att inte grubbla och tänka på det här på en vecka utan låta det hinna landa lite nu när jag sagt orden högt och tagit ett beslut som bara ändras om det sker någon drastisk förändring under kursen.

Men som sagt. Jag vill inte läsa eller skriva mer om det nu efter psykologens hemuppgift.

 

[Niyama]

En begränsad period, planen är ju att om jag omplacerar ska han få bo på landet utan massor av andra hundar eftersom han verkligen blir hyperstressad. Tänker inte ha som långsiktigt mål att dela upp oss så, det tappar all glädje och jag kan hålla i Trassel bättre men hur mår han där inne då

Nej, jag menade ju inte som långsiktigt mål utan som jag skrev "ett tag". Jag tycker det är mycket lättare att avleda om man bara har en att hantera. Kan man avleda brukar ju hunden bli lugnare.

 

[Lillefrun]

Jag ska ju inte grubbla eller ta något permanent beslut fast jag trodde att jag var säker. Men nu gör det ont i hjärtat och jag börjar snart gråta och det känns som att någon står på min bröstkorg för det är tryck över lungorna.

Jag kan ju inte lämna min lill kille. Först och främst vill jag vänta tills den kemiska kastreringen satt in och ge kursen en chans. Inte döma ut honom redan. Livet kommer bli så fel och tomt utan Trassel. Älskar ju honom av hela mitt hjärta. Så som han beter sig är inte okej och om jag inte får ordning på honom så måste jag omplacera men stå ut och se hur det faktiskt kommer gå.

Nu har jag grubblat klart för idag. Bara tänka lugna tankar.

 

[Niyama]

Jag ska ju inte grubbla eller ta något permanent beslut fast jag trodde att jag var säker. Men nu gör det ont i hjärtat och jag börjar snart gråta och det känns som att någon står på min bröstkorg för det är tryck över lungorna.

Jag kan ju inte lämna min lill kille. Först och främst vill jag vänta tills den kemiska kastreringen satt in och ge kursen en chans. Inte döma ut honom redan. Livet kommer bli så fel och tomt utan Trassel. Älskar ju honom av hela mitt hjärta. Så som han beter sig är inte okej och om jag inte får ordning på honom så måste jag omplacera men stå ut och se hur det faktiskt kommer gå.

Nu har jag grubblat klart för idag. Bara tänka lugna tankar.

Bestäm dig för när du ska fatta ett beslut, och när tankarna kommer så påminner du dig om att det är inget du ska fatta beslut om nu eller ens grubbla på nu. Du har ju dessutom en stor förändring nu med flytten.

När datumet du bestämt sen kommer, så utvärderar du situationen då. Kanske ser du att något blivit bättre och då kan du ge det t ex en månad till innan definitivt beslut. Eller så fattar du beslutet då.

Jag fastnar alltid i tankar om allt möjligt och får ständigt göra så. Eller ställa mig frågan "kan jag lösa det här problemet ikväll?". Om svaret är nej, så släpper jag det. Det dyker såklart upp i tankarna igen och igen och då får man bara påminna sig om att det är inget som kan lösas nu.

 

[Lillefrun]

Pappa sa åt mig idag att ta det lugnt en dag, men jag har packat 3 kartonger med böcker, inte orkat städa men lyckades fixa lite ordning i alla fall och det känns skönt ,lämnat böcker i bybiblioteket och borstat grabbarna och vikt tvätt. Sen tog det stopp. Önskar jag hade orkat dammsuga och damma och allt sånt men det fick bli lite bättre i alla fall.

 

[Lillefrun]

Bestäm dig för när du ska fatta ett beslut, och när tankarna kommer så påminner du dig om att det är inget du ska fatta beslut om nu eller ens grubbla på nu. Du har ju dessutom en stor förändring nu med flytten.

När datumet du bestämt sen kommer, så utvärderar du situationen då. Kanske ser du att något blivit bättre och då kan du ge det t ex en månad till innan definitivt beslut. Eller så fattar du beslutet då.

Jag fastnar alltid i tankar om allt möjligt och får ständigt göra så. Eller ställa mig frågan "kan jag lösa det här problemet ikväll?". Om svaret är nej, så släpper jag det. Det dyker såklart upp i tankarna igen och igen och då får man bara påminna sig om att det är inget som kan lösas nu.

Nu låter du lite som min psykolog Att jag inte ska grubbla mer när det inte finns en riktig lösning för hur jag ska lösa problemet. Min plan är att gå ut kursen i mitten av oktober och då har vi bott i stan ett tag. Så tidigast då.

 

[Kaninkokerskan]

Min första hund var stencool och var helt obrydd om hundar, höga ljud och så vidare. Kontrasten mot hund nummer två var enorm! Han gjorde utfall mot andra hundar och blev helt okontaktbar. Jag vill påstå att jag är mycket ”bra” på hundar men jag gick ändå en kurs i hundmöten då jag inte kunde reda ut det (trots att jag själv har tränat hund i många år) och det var så värt det även om jag var skeptisk i början. Det tog tid, han var fortfarande reaktiv men på en helt annan nivå och till slut så hade han en hel drös med hundpolare i kvarteret som han hängde med.
Det finns hopp, det finns instruktörer som är specialiserade på just detta och det är värt ett försök!

 

[Lillefrun]

Jag är en så rastlös människa. Jag hade tänkt vila lite på kvällen för K påminde om att jag måste vila och äta och ta hand om mig eftersom jag varit igång hela dagen. Det gick inget vidare. Jag har hållit på till nu men nu återstår bara sista hundpromenaden. Sen måste väl till och med jag kunna slappna av.

 

[Lillefrun]

Min första hund var stencool och var helt obrydd om hundar, höga ljud och så vidare. Kontrasten mot hund nummer två var enorm! Han gjorde utfall mot andra hundar och blev helt okontaktbar. Jag vill påstå att jag är mycket ”bra” på hundar men jag gick ändå en kurs i hundmöten då jag inte kunde reda ut det (trots att jag själv har tränat hund i många år) och det var så värt det även om jag var skeptisk i början. Det tog tid, han var fortfarande reaktiv men på en helt annan nivå och till slut så hade han en hel drös med hundpolare i kvarteret som han hängde med.
Det finns hopp, det finns instruktörer som är specialiserade på just detta och det är värt ett försök!

Tack för peppen, jag hoppas att den här kursen som börjar på måndag ska bli för oss som det blev för dig och din hund. Jag vill ju inte lämna bort honom men när han hugger omkring sig i luften och jag måste skydda Milou så inte han blir biten och det blir att Trassel biter mig. Han siktar inte på mig, han hugger överallt omkring sig och hamnar på närmsta stället och det är ju jag. Det går alltid hål och blir sår och ibland blåmärken som är som en knytnäve stora.

Jag har också tänkt att jag är helt ok med hundar, det har gått så bra med dom tidigare. Och jag är van vid beröm och att jag klarar saker. Det är ju jag som fått hjälpa andra och nu klarar jag inte av min egna lilla hund. Han blir ett monster.

Sen hemma är han den charmigaste lille grabben man kan tänka sig. Så busig och full av livsglädje. Och så nära och gosig. Det är ju den hunden jag älskar.

Han är svårflörtad och inte den som vill gosa med vem som helst. Det är i princip 3 personer han vill bli kliad och kelad med utöver mig. Men det gör ju inget för han väljer ju självklart själv men det beskriver hur han är. Nästan noll intresse för människor. Kan hälsa ibland eller så bara ignorerar han folk helt. Det vore skönt om han gjorde så med hundar iställlet, ignorerar dom flesta, hälsar på en del och leker med en del. Lek delen är redan fixad för han har Milou.

Jag önskar att vi ska kunna slippa galler och sånt när vi är i samma lägenhet som Mini.

 

[Lillefrun]

Det finns en sak jag har saknat och det är att ha den där personen man hänger ihop med på något sätt, kanske träffar flera gånger i veckan, som man kan prata med om nästan allt, som jag har kontakt med varje dag, flera gånger om dagen. Som bryr sig och redan lärt sig vad jag behöver, som stöttar mig i att ta hand om mig själv. Någon att gråta med, skratta med, retas lite och utmana tankemonster. Jag har en nära vän som ger vissa delar av det men jag har saknat något mer. Och det har jag fått nu. Tankemonstren förstår inte hur någon kan vilja vara med mig men uppenbarligen vill personen det. Får försöka lita på det. Där jag bestämmer takten

Hur det kan kännas så enkelt och som om vi känt varandra i evigheter fast kalendern säger 2 månader förstår jag inte. I oktober blir vi grannar. Kommer bokstavligen ha max 100 meter port till port. Då startar ett nytt kapitel, hur det ska bli vet jag inte. Det känns både fantastiskt och lite nervöst. Men mest bra så klart.

Han kommer ihåg nästan allt jag säger, saker som jag själv inte minns att jag berättat. Han lyssnar på riktigt

 

[Lillefrun]

Det är hundkurs imorgon ju, jag tror det kommer vara jag och ett gäng pensionärer eftersom det är mitt på dagen. Jag har inget emot äldre människor. Jag har min extra mormor och extra morfar som är 79 och 81 som är två av dom finaste i mitt liv. Och nästan alla grannar är bra mycket äldre än mig. Jag är på långa vägar yngst på min lilla väg.

Men av någon orsak, troligen autismen, förlorar jag min sociala förmåga och ingen lyssnar på mig och jag blir ensam så fort det är kurs. Jag vet inte om felet ligger hos mig eller någon annanstans. Blir mest att jag försöker hänga med men ger upp. Så det jobbigaste på hundkurser eller vilken kurs som helst är pauserna. Jag är liksom där för att träna hund/göra luffarslöjd/bokcirkel/fotokurs eller andra kurser jag gått och får svårt att ställa om till pausläge. Och även när jag försöker så går det inte .

Så jag tänker att i pausen kanske jag tar ut Milou en stund eller bara checkar läget. Jag vill inte känna mig som ett ufo. Kanske borde jag försöka men på 16 år har jag hittat en vettig människa som jag åkte runt på tävlingar med för länge sen.

Och kursen är så lång sedd till min förmåga, det är 2,5 timmar och fokus och ork brukar inte finnas hos mig. Kanske är pausen till för att samla krafter men när autismen tycker den är pest och pina dräneras jag ju istället på energi.

 

[manda]

Det är hundkurs imorgon ju, jag tror det kommer vara jag och ett gäng pensionärer eftersom det är mitt på dagen. Jag har inget emot äldre människor. Jag har min extra mormor och extra morfar som är 79 och 81 som är två av dom finaste i mitt liv. Och nästan alla grannar är bra mycket äldre än mig. Jag är på långa vägar yngst på min lilla väg.

Men av någon orsak, troligen autismen, förlorar jag min sociala förmåga och ingen lyssnar på mig och jag blir ensam så fort det är kurs. Jag vet inte om felet ligger hos mig eller någon annanstans. Blir mest att jag försöker hänga med men ger upp. Så det jobbigaste på hundkurser eller vilken kurs som helst är pauserna. Jag är liksom där för att träna hund/göra luffarslöjd/bokcirkel/fotokurs eller andra kurser jag gått och får svårt att ställa om till pausläge. Och även när jag försöker så går det inte .

Så jag tänker att i pausen kanske jag tar ut Milou en stund eller bara checkar läget. Jag vill inte känna mig som ett ufo. Kanske borde jag försöka men på 16 år har jag hittat en vettig människa som jag åkte runt på tävlingar med för länge sen.

Och kursen är så lång sedd till min förmåga, det är 2,5 timmar och fokus och ork brukar inte finnas hos mig. Kanske är pausen till för att samla krafter men när autismen tycker den är pest och pina dräneras jag ju istället på energi.

Kan du inte välja att delta så lång tid som funkar för dig (eller helst lite kortare)? Tex att gå när pausen börjar? Tycker det verkar vettigast att vara med lite kortare än du vet du orkar så du får sluta på topp. Inte skulle du väl kräva av Trassel att han orkade fast han inte orkar? Och inte skulle du ge honom den svåraste uppgiften av alla (som kanske pausens fria socialisering är för dig) när det är schemalagt att alla behöver vila? Jag fattar att det inte är så lätt, för du får välja att fysiskt avvika/gå därifrån/delta till hälften eller socialt avvika. Om du väljer att delta i hela kursen låter det toppen att ägna pausen åt Milou. Tror du ni alla tre kan vila lite i bilen i pausen i så fall?

Hoppas kursen blir givande!

 

[Lillefrun]

Kan du inte välja att delta så lång tid som funkar för dig (eller helst lite kortare)? Tex att gå när pausen börjar? Tycker det verkar vettigast att vara med lite kortare än du vet du orkar så du får sluta på topp. Inte skulle du väl kräva av Trassel att han orkade fast han inte orkar? Och inte skulle du ge honom den svåraste uppgiften av alla (som kanske pausens fria socialisering är för dig) när det är schemalagt att alla behöver vila? Jag fattar att det inte är så lätt, för du får välja att fysiskt avvika/gå därifrån/delta till hälften eller socialt avvika. Om du väljer att delta i hela kursen låter det toppen att ägna pausen åt Milou. Tror du ni alla tre kan vila lite i bilen i pausen i så fall?

Hoppas kursen blir givande!

Jag har aldrig varit med på ett helt kurstillfälle i något. Fixade ju liksom inte skolan heller. Så jag vet ju att vi nog inte kommer orka

Det jag är rädd för är att missa dom viktigaste sakerna. Men jag kan se hur instruktören lägger upp kurstillfället så får jag se. Börjar Trassel bli för trött kommer vi ju sluta. Och om det ösregnar kommer vi inte heller stanna om han fryser för mycket. Kyla går bättre än ösregn.

Ja pausen är väl 15-20 minuter då skulle vi kunna vila i bilen så det blir riktig vila. Ta med lite mellis. Men ja det känns alltid fel att sticka ut lite men jag får väl se imorgon.

 

[Irrbloss]

Ja pausen är väl 15-20 minuter då skulle vi kunna vila i bilen så det blir riktig vila. Ta med lite mellis. Men ja det känns alltid fel att sticka ut lite men jag får väl se imorgon.

Jag förstår att det känns jobbigt att sticka ut men det är aldrig fel att backa upp sig själv och sin hund. Vad man än gör så finns det säkert nån som stör sig på det, så man kan lika gärna göra det som känns bäst. Jag höll på att driva både instruktör och andra deltagare till vansinne med mitt "skolkande" på rallykursen, men såhär i efterhand så vet jag att det var det enda vettiga för mig och min hund.

 

[monster1]

Det är hundkurs imorgon ju, jag tror det kommer vara jag och ett gäng pensionärer eftersom det är mitt på dagen. Jag har inget emot äldre människor. Jag har min extra mormor och extra morfar som är 79 och 81 som är två av dom finaste i mitt liv. Och nästan alla grannar är bra mycket äldre än mig. Jag är på långa vägar yngst på min lilla väg.

Men av någon orsak, troligen autismen, förlorar jag min sociala förmåga och ingen lyssnar på mig och jag blir ensam så fort det är kurs. Jag vet inte om felet ligger hos mig eller någon annanstans. Blir mest att jag försöker hänga med men ger upp. Så det jobbigaste på hundkurser eller vilken kurs som helst är pauserna. Jag är liksom där för att träna hund/göra luffarslöjd/bokcirkel/fotokurs eller andra kurser jag gått och får svårt att ställa om till pausläge. Och även när jag försöker så går det inte .

Så jag tänker att i pausen kanske jag tar ut Milou en stund eller bara checkar läget. Jag vill inte känna mig som ett ufo. Kanske borde jag försöka men på 16 år har jag hittat en vettig människa som jag åkte runt på tävlingar med för länge sen.

Och kursen är så lång sedd till min förmåga, det är 2,5 timmar och fokus och ork brukar inte finnas hos mig. Kanske är pausen till för att samla krafter men när autismen tycker den är pest och pina dräneras jag ju istället på energi.

Utnyttja pausen för att faktiskt försöka vila på det sätt som är bäst för dig. Du behöver antagligen pauserna för dig själv för att orka med det som lärs ut. Jag är en relativt funktionell person som jobbar och sådant, men jag behöver ta pauser och vara för mig själv för att orka med. Fokusera på anledningen till att du är där och se till att ordna det så du kan ta till dig det du är där för. I det här fallet är det ju det du och hunden ska träna på som är det viktiga, då får de sociala stå åt sidan och försök städa bort så mycket av det andra som möjligt så du kan använda din energi till just dig och hunden och det ni ska lära er på kursen.

Social får du kanske vara vid något annat tillfälle. Ibland underlättar det att säga till redan i början att man inte kommer att hålla sig på sin kant för att man inte klarar av att vara social, så slipper folk att tänka att man är otrevlig (eller man själv slipper oroa sig för att andra ska tycka att man är otrevlig). Det är inte ni, det är jag, jag behöver vara i min bubbla idag för att fokusera på uppgiften med min hund.