Barnaskaran

[SiZo]

Jag är barnfri, 44 år nu. Kan känna igen mig lite i det här när jag var yngre hade jag ett större behov av att positionera (i brist på bättre uttryck) som antibarn på något sätt. Normen var starkare då och jag blev mer ifrågasatt, ibland på väldigt hårda vis. Nu pratas det ju mer om att frivilligt välja bort barn så hoppas det blivit bättre för den yngre generationen. Jag har egentligen aldrig hatat barn, men har säkerligen slängt ur mig det i respons på diverse tjat

Jag håller med dig där. Det eviga tjatet gjorde att man blev arg fort och verkligen ville poängtera att man VERKLIGEN inte vill ha barn. För ingen anledning var liksom god nog. När svaret egentligen är rätt enkelt, det finns ingen orsak. Man bara vill inte ha barn. Precis som att jag inte vill äga en giraff liksom. Jag kan inte direkt lista anledningar där heller, men pressas jag så är det klart att jag kan hitta på div anledningar till att det inte är praktiskt att äga en giraff liksom.

 

[Sel]

Jag är barnfri, 44 år nu. Kan känna igen mig lite i det här när jag var yngre hade jag ett större behov av att positionera (i brist på bättre uttryck) som antibarn på något sätt. Normen var starkare då och jag blev mer ifrågasatt, ibland på väldigt hårda vis. Nu pratas det ju mer om att frivilligt välja bort barn så hoppas det blivit bättre för den yngre generationen. Jag har egentligen aldrig hatat barn, men har säkerligen slängt ur mig det i respons på diverse tjat

Samma här, jag har också liksom "mognat i frågan" och i svaren nu när jag är äldre och det verkligen inte är aktuellt men jag förstår helt och hållet de som hugger. Jösses så många nedlåtande "Men lilla söta du, du ändrar dig när du hittar rätt man/blir äldre. Tihi!" man hört sedan man var typ tio år gammal och faktiskt redan visste...
Sedan har jag fortfarande inget större intresse av att umgås med barn och än mindre ha ett eget men det är ju en annan femma.

 

[Sel]

Jag som jobbar på ett gymnasium möter ju grabbgäng både i och utanför skolan ofta, och får därmed en annan erfarenhet än många andra.

Min reflektion är att de blir lite som de blir bemötta. Ogillande och fientlighet från en mötande person (i kroppsspråk/ord/attityd) leder till att gruppen uppträder på samma sätt tillbaka. Medan ett glatt hej, leenden osv gör att man får även det tillbaka. Tyvärr är det nog ofta de möter det förstnämnda och formas därefter. Missförstå mig rätt, jag tror inte alltid det är medvetet eller ens går att styra vilka signaler man sänder ut i en situation man upplever som obekväm.

Jag med min erfarenhet blir varm i hjärtat av att möta dessa killgäng, för jag får 100% alltid både leenden och hejande tillbaka. Men det behöver vara jag som börjar… Sen är jag ju en sån som faktiskt trivs väldigt bra med och runt barn, även stora nästan vuxna sådana. Det märks nog av de där barnen tror jag

Jag upplever sällan samma uppträdande hos gymnasieåldern, då har de antingen växt ifrån det eller blivit ligister på riktigt liksom.

Det är oftast de yngre som kan vara riktigt otäcka upplever jag, och jag vägrar ta på mig att det är mitt bemötande eller min utstrålning som på något vis promtar dem att sitta utanför affären och garva och ropa hånfulla förolämpningar efter folk eller jävlas med hundar.

 

[Habina]

Jag håller med dig där. Det eviga tjatet gjorde att man blev arg fort och verkligen ville poängtera att man VERKLIGEN inte vill ha barn. För ingen anledning var liksom god nog. När svaret egentligen är rätt enkelt, det finns ingen orsak. Man bara vill inte ha barn. Precis som att jag inte vill äga en giraff liksom. Jag kan inte direkt lista anledningar där heller, men pressas jag så är det klart att jag kan hitta på div anledningar till att det inte är praktiskt att äga en giraff liksom.

Jag hade hellre velat ha en flock giraffer än ett barn iofs…

 

[Sel]

Jag hade hellre velat ha en flock giraffer än ett barn iofs…

Det säger du bara tills alla girafferna vill ha tak över huvudet!

 

[Askur2017]

Jag upplever sällan samma uppträdande hos gymnasieåldern, då har de antingen växt ifrån det eller blivit ligister på riktigt liksom.

Det är oftast de yngre som kan vara riktigt otäcka upplever jag, och jag vägrar ta på mig att det är mitt bemötande eller min utstrålning som på något vis promtar dem att sitta utanför affären och garva och ropa hånfulla förolämpningar efter folk eller jävlas med hundar.

Tråkigt att det är den upplevelsen du får. Min son går i åttan så jag har rätt bra koll på ”högstadiegängen”. Även mellanstadiet då killarna i grannhusen tillhör den kategorin och hänger mycket på gatan, lekplatsen och närområdet.

Trevliga och goa med en (för mig) roande fasad av att försöka framstå som lite extra coola i vissa sammanhang. Ser inte alls några förolämpningar eller dylikt, men att man hörs mer än man behöver och tar mer plats på cykelvägarna än brukligt kanske

Har aldrig haft problem att säga till på ett trevligt sätt dock. När dottern äntligen somnat i sin vagn efter en riktigt jobbig dag för typ 16 år sedan, bad jag ett brötigt grabbgäng vara lite tysta just när vi gick förbi. Fick börja vinka på dem i god tid, pekade på vagnen och satte pekfingret för munnen. Det blev ett väldans engagemang i gruppen för att ingen skulle missa att jag var på ingång Knäpptyst när jag gick förbi och självklart mimade jag ett jättetack!! Kärt minne

 

[Sel]

Tråkigt att det är den upplevelsen du får. Min son går i åttan så jag har rätt bra koll på ”högstadiegängen”. Även mellanstadiet då killarna i grannhusen tillhör den kategorin och hänger mycket på gatan, lekplatsen och närområdet.

Trevliga och goa med en (för mig) roande fasad av att försöka framstå som lite extra coola i vissa sammanhang. Ser inte alls några förolämpningar eller dylikt, men att man hörs mer än man behöver och tar mer plats på cykelvägarna än brukligt kanske

Har aldrig haft problem att säga till på ett trevligt sätt dock. När dottern äntligen somnat i sin vagn efter en riktigt jobbig dag för typ 16 år sedan, bad jag ett brötigt grabbgäng vara lite tysta just när vi gick förbi. Fick börja vinka på dem i god tid, pekade på vagnen och satte pekfingret för munnen. Det blev ett väldans engagemang i gruppen för att ingen skulle missa att jag var på ingång Knäpptyst när jag gick förbi och självklart mimade jag ett jättetack!! Kärt minne

Jag säger inte att det inte finns bra ungar, utan att barn i grupp kan vara riktigt jävliga. Det går liksom inte att komma ifrån, bara att fråga andra barn.

Det är en rätt märklig situation att befinna sig i som vuxen faktiskt, att känna sig utsatt av barn. Att säga ifrån hjälper inte, och be om hjälp utifrån kan man inte heller eftersom det "bara är barn". Har man dessutom till exempel hund med sig blir situationen extra knivig.

 

[Sel]

Jag säger inte att det är en jättevanlig företeelse att barn i grupp blir otrevliga fysiskt eller verbalt, men i alla fall det senare är tillräckligt vanligt att för att det ska väcka obehag att gå förbi "gäng som hänger", är högljudda och skräpar ned. Min erfarenhet.

 

[Niyama]

Ang. att känna sig utsatt av barn. Jag har sällan haft problem med tonåringar men däremot yngre (typ 5-12 år). För några år sedan blev jag jagad av en 5-6 (?) åring, ungen var uppenbart sjuk så jag ville hålla avstånd men den bara följde efter och slog mig på benen med en pinne. Jag sa NEJ och höll upp handen som stopptecken och backade undan men det hjälpte inte. Till slut fick jag ta en omväg runt några hus för att kunna ta mig hem. Vet liksom inte vad man ska göra? Kan ju inte sparka ungen.

När jag gick med valp var det en unge som skulle fram, jag sa "nej, kom inte närmare, han bits!" men jag fick ta upp valpen och fly (vid det tillfället var barnets pappa nära också men han skrattade bara, hade nog skrattat mindre om valpen hade fått bita).

Detta är bara ett par exempel av många. Vissa tycker säkert att det låter lustigt. Jag är såklart inte rädd för så små barn, men jag tycker det är väldigt obehagligt och jättesvårt hur jag ska freda mig. Det är förstås inga problem när ungarna har en vettig förälder i närheten, de flesta ser ju och ingriper direkt. Känns som barn uppfattar hur obekväm jag blir och det blir extra roligt att jävlas med mig.

 

[Skojamindoja]

Tråkigt att det är den upplevelsen du får. Min son går i åttan så jag har rätt bra koll på ”högstadiegängen”. Även mellanstadiet då killarna i grannhusen tillhör den kategorin och hänger mycket på gatan, lekplatsen och närområdet.

Trevliga och goa med en (för mig) roande fasad av att försöka framstå som lite extra coola i vissa sammanhang. Ser inte alls några förolämpningar eller dylikt, men att man hörs mer än man behöver och tar mer plats på cykelvägarna än brukligt kanske

Har aldrig haft problem att säga till på ett trevligt sätt dock. När dottern äntligen somnat i sin vagn efter en riktigt jobbig dag för typ 16 år sedan, bad jag ett brötigt grabbgäng vara lite tysta just när vi gick förbi. Fick börja vinka på dem i god tid, pekade på vagnen och satte pekfingret för munnen. Det blev ett väldans engagemang i gruppen för att ingen skulle missa att jag var på ingång Knäpptyst när jag gick förbi och självklart mimade jag ett jättetack!! Kärt minne

Vissa vuxna är ju också väldigt bra på att ta brötiga ungar. Min pappa är en sån. Han har haft en skock A-barn själv, men han var superengagerad och satt uppe och vaktade på fritidsgården trots att ingen av hans egna ville vara där (för att vi, trumvirvel, var livrädda för vissa andra som var där), och alla de där brötiga killarna har alltid älskat honom. Han är inte ens en särskilt sträng person, snarare lite barnslig och naiv och helt plötsligt kan det komma ett kiss-och bajsskämt, som de där killarna hade mobbat ihjäl någon annan om de sagt. Vi har ju liksom också kommit undan lite för att alla har älskat pappa, framför allt mina yngre syskon för han hade inte riktigt lika stor möjlighet att engagera sig när jag var liten så de som var i min ålder eller lite äldre hade inte den relationen till honom.

Men jag minns ju hur det var när killarna som gick på högstadiet försökte köra på en med mopeden eller kastade smällare efter hästen eller sa att de skulle mörda våra småsyskon för att en kille körde i diket och fick sin moped repad när han hade skrämt hästen. Jag kan inte säga att jag blir lugn när jag ser ett brötigt killgäng närma sig på moped liksom. Men just de som var i den generationen som tyckte så mycket om pappa, har aldrig gjort så. Kan heller inte säga att dagens ungdomar gör så för den delen, men det sitter ändå i.

 

[monster1]

Ang. att känna sig utsatt av barn. Jag har sällan haft problem med tonåringar men däremot yngre (typ 5-12 år). För några år sedan blev jag jagad av en 5-6 (?) åring, ungen var uppenbart sjuk så jag ville hålla avstånd men den bara följde efter och slog mig på benen med en pinne. Jag sa NEJ och höll upp handen som stopptecken och backade undan men det hjälpte inte. Till slut fick jag ta en omväg runt några hus för att kunna ta mig hem. Vet liksom inte vad man ska göra? Kan ju inte sparka ungen.

När jag gick med valp var det en unge som skulle fram, jag sa "nej, kom inte närmare, han bits!" men jag fick ta upp valpen och fly (vid det tillfället var barnets pappa nära också men han skrattade bara, hade nog skrattat mindre om valpen hade fått bita).

Detta är bara ett par exempel av många. Vissa tycker säkert att det låter lustigt. Jag är såklart inte rädd för så små barn, men jag tycker det är väldigt obehagligt och jättesvårt hur jag ska freda mig. Det är förstås inga problem när ungarna har en vettig förälder i närheten, de flesta ser ju och ingriper direkt. Känns som barn uppfattar hur obekväm jag blir och det blir extra roligt att jävlas med mig.

Hur menar du sjuk, att barnet hade en mental funktionsnedsättning?
Var en 5-6 åring ute helt själv är det ju något som är fel, speciellt om den har en funktionsnedsättning men en 5 åring ska ju inte vara ute själv, då är det något som är tokigt.

 

[Sel]

Hur menar du sjuk, att barnet hade en mental funktionsnedsättning?
Var en 5-6 åring ute helt själv är det ju något som är fel, speciellt om den har en funktionsnedsättning men en 5 åring ska ju inte vara ute själv, då är det något som är tokigt.

Jag antar att hen var typ jätteförkyld och snorig eller liknande. Man skriver väl inte "sjuk" om funktionsvariationer?

 

[monster1]

Jag antar att hen var typ jätteförkyld och snorig eller liknande. Man skriver väl inte "sjuk" om funktionsvariationer?

Nej förhoppningsvis inte, jag fick bara inte ihop det med pinnen.

 

[Sel]

Nej förhoppningsvis inte, jag fick bara inte ihop det med pinnen.

Det känns ändå som rätt normalt barnbeteende.

 

[SiZo]

Hur menar du sjuk, att barnet hade en mental funktionsnedsättning?
Var en 5-6 åring ute helt själv är det ju något som är fel, speciellt om den har en funktionsnedsättning men en 5 åring ska ju inte vara ute själv, då är det något som är tokigt.

Iomed att det dels benämns som sjuk och dels "hålla avstånd" så känns det som någon typ av infektionssjukdom som smittar.

Finns liksom inget annat det skulle kunna vara i det sammanhanget som jag ser det.
Jag håller långt avstånd till sjuka (för förtydligandet), smittförande barn. Jag blir ju sjuk om de råkar le åt mig typ så atte... Sjuka barn håller jag mig ifrån.

Ang. att känna sig utsatt av barn. Jag har sällan haft problem med tonåringar men däremot yngre (typ 5-12 år). För några år sedan blev jag jagad av en 5-6 (?) åring, ungen var uppenbart sjuk så jag ville hålla avstånd men den bara följde efter och slog mig på benen med en pinne. Jag sa NEJ och höll upp handen som stopptecken och backade undan men det hjälpte inte. Till slut fick jag ta en omväg runt några hus för att kunna ta mig hem. Vet liksom inte vad man ska göra? Kan ju inte sparka ungen.

När jag gick med valp var det en unge som skulle fram, jag sa "nej, kom inte närmare, han bits!" men jag fick ta upp valpen och fly (vid det tillfället var barnets pappa nära också men han skrattade bara, hade nog skrattat mindre om valpen hade fått bita).

Detta är bara ett par exempel av många. Vissa tycker säkert att det låter lustigt. Jag är såklart inte rädd för så små barn, men jag tycker det är väldigt obehagligt och jättesvårt hur jag ska freda mig. Det är förstås inga problem när ungarna har en vettig förälder i närheten, de flesta ser ju och ingriper direkt. Känns som barn uppfattar hur obekväm jag blir och det blir extra roligt att jävlas med mig.

Ärligt talat.
Om ett barn riskerar att traumatisera mina hundar så blir barnet bortputtat om den inte förstår ord, stopptecken och allt vad man kan hitta på.
Nu behöver jag aldrig riskera det eftersom min svågers barn redan har traumatiserat dem - och där lärde de sig fort att om man gör utfall, skäller allt man har så springer i regel barnen därifrån. Fördelen (och nackdelen) med att ha flera hundar när barnen skadar ena hunden är att andra hunden svarar fort, och de lärde sig det på en sekund.

Jättetrisst egentligen, vi ville verkligen att det skulle fungera, men när föräldrarna är idioter så blir det himla knepigt. Men samtidigt så behöver jag aldrig hantera "Får jag klappa?", och det är rätt skönt på sätt o vis ändå.

 

[monster1]

Det känns ändå som rätt normalt barnbeteende.

Jo, det var mer kombinationen i meningen. Jag blev jagad av ett barn med en pinne, barnet var uppenbart sjuk. Som krånglade till det för mig. Men när jag läser det igen så ser jag att det egentligen inte ska hänga ihop.

 

[Irrbloss]

Ärligt talat.
Om ett barn riskerar att traumatisera mina hundar så blir barnet bortputtat om den inte förstår ord, stopptecken och allt vad man kan hitta på.

Alltså samma, men det får man inte säga högt. Kommer en unge fram och blir fysisk och vägrar höra på tillsägelse, då flyttar jag handgripligen på hen om så krävs. Skulle det då dyka upp en kränkt förälder så kan hen också få sig en åthutning, för hade hen gjort sitt jobb hade jag sluppit.

Min hund är glad i barn men han är tillräckligt stor och stark för att kunna knuffa omkull även ganska stora barn, så att jag stoppar dom från att komma fram är minst lika mycket för deras skull som för hundens. Fast det var mest när han var galet söt valp som barn ville hälsa, nu är han tydligen för stor och ful så då är det roligare att retas på behörigt avstånd istället.

 

[Niyama]

Jo, det var mer kombinationen i meningen. Jag blev jagad av ett barn med en pinne, barnet var uppenbart sjuk. Som krånglade till det för mig. Men när jag läser det igen så ser jag att det egentligen inte ska hänga ihop.

Nä, det som hängde ihop var sjuk och hålla avstånd. Och ja, jag menade givetvis sjuk som i smittsam (covid sas det att hela familjen hade). Eventuell funktionsnedsättning känner jag inte till nåt om, uppfattade den bara som unge modell Jobbig och med föräldrar som skiter i vad den gör.

För några år sedan blev jag jagad av en 5-6 (?) åring, ungen var uppenbart sjuk så jag ville hålla avstånd men den bara följde efter och slog mig på benen med en pinne.

 

[vemsomhelst123]

Iomed att det dels benämns som sjuk och dels "hålla avstånd" så känns det som någon typ av infektionssjukdom som smittar.

Finns liksom inget annat det skulle kunna vara i det sammanhanget som jag ser det.
Jag håller långt avstånd till sjuka (för förtydligandet), smittförande barn. Jag blir ju sjuk om de råkar le åt mig typ så atte... Sjuka barn håller jag mig ifrån.

Ärligt talat.
Om ett barn riskerar att traumatisera mina hundar så blir barnet bortputtat om den inte förstår ord, stopptecken och allt vad man kan hitta på.
Nu behöver jag aldrig riskera det eftersom min svågers barn redan har traumatiserat dem - och där lärde de sig fort att om man gör utfall, skäller allt man har så springer i regel barnen därifrån. Fördelen (och nackdelen) med att ha flera hundar när barnen skadar ena hunden är att andra hunden svarar fort, och de lärde sig det på en sekund.

Jättetrisst egentligen, vi ville verkligen att det skulle fungera, men när föräldrarna är idioter så blir det himla knepigt. Men samtidigt så behöver jag aldrig hantera "Får jag klappa?", och det är rätt skönt på sätt o vis ändå.

Helt med dig här (har barn). Är det något jag varit otroligt noga med från start så är det att man är snäll mot djur och frågar på behörigt avstånd om man får hälsa. Vi har inga egna djur men har gott om djur i närheten/vaktar hund någon gång i veckan. Jag litar på mitt barn gällande djur men ser ofta när vi passerar hundägare att de blir vaksamma (ffa för något år sen när barnet var lite yngre) men det är betydligt oftare barnet fått en hund i ansiktet än tvärtom… kan däremot bli tokig på vissa av hens kompisar och hur de inte låter djur vara ifred. Till försvar ska väl sägas att de flesta av de kompisarna inte har föräldrar med djurvana, men det är typ enda gången jag blir riktigt arg och säger ifrån till precis alla barn, när de inte respekterar djur som är tydliga med att de inte vill bli klappade, burna eller störda vid maten.
Jag hade inte dragit mig för att putta eller t.o.m. sparka en hund som kom för nära med ”aggressiva” tendenser varken mot mig, mitt barn eller någon av mina tidigare djur.

 

[vemsomhelst123]

Absolut, själv har jag bara råkat ut för det en gång när jag var runt 25 och skrek tillbaka.

Jag har också tyckt att flickor i tweenieåldern i stallet är sjukt obehagliga och sådana har varit betygligt mer vidriga oftare än grupper av pojkar gentemot mig. Men jag har ändrat attityd där också och det är mycket mer behagligt i stallet efter det, för mig personligen. Dessutom verkar de också gladare när man smilar upp sig och ser lite snäll ut.

Och jag skrev tydligt i mitt inlägg att jag brukade se grupper av pojkar som obehagliga.

Men nu har jag en själv och bestämde mig för att ändra attityd och det känns mycket mycket bättre att stöta på grupper av pojkar med en inom sig ändrad attityd. Om sedan någon enstaka grupp beter sig illa så händer det oavsett.

Men att le och vinka tex när man stannar bilen och de cyklar förbi gör faktiskt även pojkarna lite gladare verkar det som.

Alltså man kan ju tycka det är obehagligt med barn/ungdomar i grupp fast man har barn och inte hatar barn som grupp. Tänker att det inte är två motsatser liksom. Men jag har alltid haft ganska lätt att prata med ”kids”, både säga ifrån och ha djupare samtal. Men är fascinerad varje år när stan svämmar över att tonåringar på cup hur killarna liksom inte kan låta bli att knuffa och slå lite på varandra. Borde bli så otroligt mycket hormoner i avloppsvattnet de veckorna . Ett av de barnen jag känner som gjort absolut stökigast saker är så otroligt härlig att hänga med, klok, mogen, empatisk och reflekterande. Men kan (kunde) liksom inte låta bli att hamna i trubbel hela hela tiden. Med andra föräldrar hade han säkert kunna hamna snett men de har så otroligt öppna kort i den familjen så det kommer gå bra för honom är jag övertygad om.