Barnfritt meningsfullt liv

[Skojamindoja]

Nej, de bor alla minst fem timmar bort. Vi har en bra relation och min ambition är att flytta närmre. Dock är jag rädd att offra min karriär för det.

Jag är också rätt introvert och instämmer med socialt påtvingade situationer. Men det är väl det som gör att jag vill skapa en situation där jag har närhet till de jag inte känner den där påtvingade känslan med. Jag kommer nog aldrig ens ha det till vänner känner jag, då jag aldrig haft samma känsla med nån vän såsom den jag har till min familj.

Jag hade känt att jag offrat viktiga år av mitt liv till nån som hållit mig tillbaka en del tror jag. Men jag är en person som tenderat att inte ångra mig, utan ser det mesta som utveckling. Men just nu väntar jag på att han ska få sålt lägenhet så att vi kan flytta ihop och se om det känns bättre då.
Men ang. barn så har jag tidigare tänkt att jag skulle ångra mig djupt om det inte höll och jag inte längre är fertil. Om fem år hade jag fortfarande kunnat skaffa barn, även om det blir mindre optimalt med åren.

Du och jag är nog lite lika där. Jag hade faktiskt övervägt 1) att den mannen kanske inte är rätt man för dig (inte bara baserat på det här inlägget, utan på alla inlägg där han nämnts i tråden) och 2) om det är möjligt att flytta närmare din familj. Jag har heller aldrig fått de trygghetskänslorna med en kompis, mer än möjligen min bästa och eventuellt enda barndomsvän och det första foto som finns av oss sitter vi i barnvagn, så hon har liksom funnits längre i mitt liv än två av mina syskon.

 

[Glasbubblan]

En väninna till mig ville ha barn. Han ville inte. Hon valde hans önskan framför sin egen. Några år in i förhållandet lämnade han henne för en annan kvinna ... och de fick barn ihop. För min väninna var det för sent. Jag vet inte hur bitter hon var över detta, om alls, men det var ledsamt hur hon avstod för hans skull. Med facit i hand hade hon nog lämnat.

Sen: Barn är inte barn särskilt länge. Bebisar är bebisar en extremt kort tid! Jag fick min vid 43 - hon är 25 nu och reser runt i världen, har inte bott i Sverige på flera år, hon tar mig med ibland - jag har fått uppleva äventyr och underbara platser med henne som jag aldrig gjort på egen hand. Min man är inte intresserad av resor. Förutom att hon är den underbaraste personen jag vet, har hon dessutom berikat och utvecklat mitt liv enormt - via sitt eget liv. På alla tänkbara sätt.

Jag upplevde aldrig att jag hindrades av att ha barn. Som jag skrev så är jag mer bunden av min gamla katt som inte går att lämna bort. Jag är också en introvert person men det har inte påverkat mitt föräldraskap eller mitt liv med henne. Jag kan inte föreställa mig ett liv där jag valt bort henne.

Men - barn/inte barn är ett så otroligt personligt val att man definitivt inte kan pusha åt nåt håll med råd. Jag skulle heller aldrig råda någon att skaffa hund heller, snarare tvärtom, informera om allt vad hundägande faktiskt innebär. (Personligen var jag mer bunden av hunden än dottern, men självklart är det en haltande jämföreslse...)

Möjligtvis tänker jag att man inte ska låta rädsla styra ens val. Oavsett vilket val man räds inför. "Frihet" 'är också ett ord som kan tolkas åt alla möjliga håll. Frihet till eller frihet från? "Freedom´s just another word for nothing left to lose" - var det Janis Joplin som sjöng den? Det kan man ju också tolka som man vill, som sagt. Själv kommer jag t.ex. inte att skaffa katt igen sedan den här gått bort, hur mycket jag än älskar katter. Jag vill ha frihet som inte går ihop med katt. Men jag upplevde aldrig ofrihet med dottern.

Så ... @Glasbubblan , du får nog göra lite soul searching (det gör du ju redan...) och komma fram till vad som styr dig i ditt val. Du behöver ju inte bestämma dig imorgon, men ändå. Både vad gäller ditt förhållande och tanken på att få barn.

Tack för detta! Fint att läsa om din upplevelse. Och exemplet med din vän hade gjort mitt fruktansvärt bitter tror jag. Det är exakt ett sånt scenario jag föreställt mig som mardrömmen.

Tack för kloka ord!

 

[Badger]

En väninna till mig ville ha barn. Han ville inte. Hon valde hans önskan framför sin egen. Några år in i förhållandet lämnade han henne för en annan kvinna ... och de fick barn ihop. För min väninna var det för sent. Jag vet inte hur bitter hon var över detta, om alls, men det var ledsamt hur hon avstod för hans skull. Med facit i hand hade hon nog lämnat.

Sen: Barn är inte barn särskilt länge. Bebisar är bebisar en extremt kort tid! Jag fick min vid 43 - hon är 25 nu och reser runt i världen, har inte bott i Sverige på flera år, hon tar mig med ibland - jag har fått uppleva äventyr och underbara platser med henne som jag aldrig gjort på egen hand. Min man är inte intresserad av resor. Förutom att hon är den underbaraste personen jag vet, har hon dessutom berikat och utvecklat mitt liv enormt - via sitt eget liv. På alla tänkbara sätt.

Jag upplevde aldrig att jag hindrades av att ha barn. Som jag skrev så är jag mer bunden av min gamla katt som inte går att lämna bort. Jag är också en introvert person men det har inte påverkat mitt föräldraskap eller mitt liv med henne. Jag kan inte föreställa mig ett liv där jag valt bort henne.

Men - barn/inte barn är ett så otroligt personligt val att man definitivt inte kan pusha åt nåt håll med råd. Jag skulle heller aldrig råda någon att skaffa hund heller, snarare tvärtom, informera om allt vad hundägande faktiskt innebär. (Personligen var jag mer bunden av hunden än dottern, men självklart är det en haltande jämföreslse...)

Möjligtvis tänker jag att man inte ska låta rädsla styra ens val. Oavsett vilket val man räds inför. "Frihet" 'är också ett ord som kan tolkas åt alla möjliga håll. Frihet till eller frihet från? "Freedom´s just another word for nothing left to lose" - var det Janis Joplin som sjöng den? Det kan man ju också tolka som man vill, som sagt. Själv kommer jag t.ex. inte att skaffa katt igen sedan den här gått bort, hur mycket jag än älskar katter. Jag vill ha frihet som inte går ihop med katt. Men jag upplevde aldrig ofrihet med dottern.

Så ... @Glasbubblan , du får nog göra lite soul searching (det gör du ju redan...) och komma fram till vad som styr dig i ditt val. Du behöver ju inte bestämma dig imorgon, men ändå. Både vad gäller ditt förhållande och tanken på att få barn.

Tror inte det är jättesällsynt heller, hände en bekant till mig också.
(fick på avstånd intrycket att hon var oerhört bitter) Men hon hann precis på snöret hitta en annan man och få barn. (och har en väninna som helt enkelt avslutade relationen och hittade en annan och är lycklig med honom)

Sedan tycker inte jag såklart att man ska ha barn om man inte vill ha det.

 

[Exile]

Nja, det är ju 100% han som sagt att han inte vill ha barn två år in i förhållandet, efter att ha varit lite tveksam, men där jag sagt från början att jag ville ha barn nån gång. Jag gjorde t.o.m. slut förra sommaren då jag kände att jag inte kunde avstå barn, nån gång i livet. Han skulle fundera en vecka eller så på om han ändå kunde tänka sig barn, men jag märkte att han snarare förberedde sig för att avsluta, varav jag började fundera på om jag tagit fel beslut och att jag trots allt älskar och alltid älskat frihet. Jag är en person som vänder och vrider på saker mycket. Det ingår även i mitt jobb. Men jag vänder och vrider tills jag inte vet var jag har mig själv längre.

Jag tänker att jag romantiserar mycket och ser min brors orimligt lyckliga familj t.ex. Men jag och min kille har ju planerat en fin framtid med djur och hus och väldigt mycket av det jag längtar efter också. Jag vet inte om det är värt att offra våra planer och honom för ett liv med nån annan med barn. Jag tror att jag skulle kunna vara lycklig med båda. Men jag vill inte leva resten av mitt liv såhär, att varje dag fundera på om jag missar något. Jag känner att vardagen är monoton och jag hatar att vakna ensam(vi är dessutom särbos). Jag brukade älska lugnet och jag behöver det samtidigt. Men det skrämmer mig att tänka att vara 40+ utan någon riktigt egen familj/sammanhang. Bara en sak som att fixa och äta frukost tillsammans, såsom jag gjort under hela min uppväxt med fem syskon och alltid nått som händer hemma. Jag är oerhört familjekär som person. Jag försöker att föreställa mig ett alternativ bara, som jag skulle vara lycklig med. Som att bo närmare min brors familj/fler syskon. Jag tror att jag saknar meningsfullhet i vardagen såsom det är nu. Jag har ett jobb med mycket frihet och som ändå är i rätt riktning till att få göra något jag känner är meningsfullt. Ändå känner jag just nu bara att inget jag gör är meningsfullt. Jag är inte deprimerad. Bara less på detta livet, då jag är säker på att det finns mer än detta...

Jag tycker inget i just det här tyder på att du vill ha barn utan att du känner dig ensam?

Det där har snurrat i mig också. Jag har varit särbo förut och jag vill aldrig vara det igen. Vardagen betyder otroligt mycket för mig. Laga mat ihop, städa, bädda.. you name it, alla såna tråkiga grejer där man bara är. Jag och min sambo har rätt mycket tid på helger där han gör sitt och jag gör mitt men det betyder ändå så mycket att vi liksom är i samma space.

Därför har jag ibland blivit rädd inför framtiden, att om (eller tids nog när) han dör så kommer jag bli så ensam och har jag inga barn så finns det liksom "inget kvar". Men som flera har påpekat så är tiden då barn är barn ändå relativt kort och det är (förhoppningsvis) inget som längre är relevant när ens sambo tids nog dör. Det är ju knappast norm i Sverige att man bor med sina vuxna barn som gammal så det kan nog vara minst lika ensamt (om inte mer) att HA barn man sällan träffar än att inte ha några.

Ni kanske kan flytta ihop? Om inte annat kanske det ändå vore värt att fundera på om erat förhållande (helt oberoende av barn) är något du ser har en framtid?

 

[Bison]

Jag tycker inget i just det här tyder på att du vill ha barn utan att du känner dig ensam?

Det där har snurrat i mig också. Jag har varit särbo förut och jag vill aldrig vara det igen. Vardagen betyder otroligt mycket för mig. Laga mat ihop, städa, bädda.. you name it, alla såna tråkiga grejer där man bara är. Jag och min sambo har rätt mycket tid på helger där han gör sitt och jag gör mitt men det betyder ändå så mycket att vi liksom är i samma space.

Därför har jag ibland blivit rädd inför framtiden, att om (eller tids nog när) han dör så kommer jag bli så ensam och har jag inga barn så finns det liksom "inget kvar". Men som flera har påpekat så är tiden då barn är barn ändå relativt kort och det är (förhoppningsvis) inget som längre är relevant när ens sambo tids nog dör. Det är ju knappast norm i Sverige att man bor med sina vuxna barn som gammal så det kan nog vara minst lika ensamt (om inte mer) att HA barn man sällan träffar än att inte ha några.

Ni kanske kan flytta ihop? Om inte annat kanske det ändå vore värt att fundera på om erat förhållande (helt oberoende av barn) är något du ser har en framtid?

Det finns ju möjlighet att leva i kollektiv med vänner.
Minns en artikel om ett gäng damer som flyttade ihop efter att barnen lämnat hemmet, så himla fint!

Jag är ju den totala motsatsen som älskar att bo själv och mår dåligt att ha någon i mitt space för länge
Vill inte ha någon vardag med en annan person, har testat och det slutar alltid dåligt.

 

[Exile]

Det finns ju möjlighet att leva i kollektiv med vänner.
Minns en artikel om ett gäng damer som flyttade ihop efter att barnen lämnat hemmet, så himla fint!

Jag är ju den totala motsatsen som älskar att bo själv och mår dåligt att ha någon i mitt space för länge
Vill inte ha någon vardag med en annan person, har testat och det slutar alltid dåligt.

Ja jag hoppas inte att jag fick det att framstå som att det vore fel att vilja bo själv för det tycker jag absolut inte!

Jag tycker tanken på kollektiv är mysig men samtidigt är jag ganska introvert och tycker det är lite jobbigt att umgås med folk, det är liksom skillnad när det är så bära som en partner blir. Det bästa skulle ju vara att typ bo i en liten BRF där man har sina kompisar som grannar typ. Så typ bo ihop men ändå ha sitt egna

 

[Glasbubblan]

Det finns ju möjlighet att leva i kollektiv med vänner.
Minns en artikel om ett gäng damer som flyttade ihop efter att barnen lämnat hemmet, så himla fint!

Jag är ju den totala motsatsen som älskar att bo själv och mår dåligt att ha någon i mitt space för länge
Vill inte ha någon vardag med en annan person, har testat och det slutar alltid dåligt.

Ja alltså, fin tanke, men jag tycker ju ironiskt nog mycket om att vara själv också. Och jag har haft oerhört svårt att ens låta vänner som reser långt sova över, för att jag blir så extremt utmattad om det är mer än en natt. Men hade det varit en av mina bröder hade det varit en annan femma. Åter igen, det handlar om att jag vill ha "familj" nära. För mig är familj nog mer en känsla av tillhörighet och trygghet än ett behov av sällskap. Människor nära som känns som "mina", utan krav på att vara social med dem. Det är något jag inte hittat i vänner hittills, men med mina syskon är det mer än självklarhet. Även om jag känner att de med familj har sitt, och jag som syster blir mindre viktig/prioriterad av naturliga skäl.

 

[Glasbubblan]

Jag tycker inget i just det här tyder på att du vill ha barn utan att du känner dig ensam?

Det där har snurrat i mig också. Jag har varit särbo förut och jag vill aldrig vara det igen. Vardagen betyder otroligt mycket för mig. Laga mat ihop, städa, bädda.. you name it, alla såna tråkiga grejer där man bara är. Jag och min sambo har rätt mycket tid på helger där han gör sitt och jag gör mitt men det betyder ändå så mycket att vi liksom är i samma space.

Därför har jag ibland blivit rädd inför framtiden, att om (eller tids nog när) han dör så kommer jag bli så ensam och har jag inga barn så finns det liksom "inget kvar". Men som flera har påpekat så är tiden då barn är barn ändå relativt kort och det är (förhoppningsvis) inget som längre är relevant när ens sambo tids nog dör. Det är ju knappast norm i Sverige att man bor med sina vuxna barn som gammal så det kan nog vara minst lika ensamt (om inte mer) att HA barn man sällan träffar än att inte ha några.

Ni kanske kan flytta ihop? Om inte annat kanske det ändå vore värt att fundera på om erat förhållande (helt oberoende av barn) är något du ser har en framtid?

Intressant att höra att du kan känna igen dig lite! Och han håller på att sälja sin lägenhet just nu, det är bara det att han velat vänta pga att han kommer gå med stor förlust som förhoppningsvis kan bli mindre i år iom att insatsen minskat till 10%. Men de kommer knappt folk till visningarna såsom det är nu. Och jag har sagt i två år nu att jag vantrivs där jag bor och vill vända kapitel. Så nu funderar jag på att hitta en tvåa som han kan flytta in i så snart han sålt bara. Vi har bott ett tag tillsammans tidigare, dock alldeles för litet där det inte fanns nånstans att smita undan, så det funkade inte. Vi båda behöver egentid och tystnad vid behov.

Och det är exakt såsom du beskriver det som jag vill ha det! Att man gör sin egen grej, men har varandras närhet bara. När vi bodde ihop för litet tidigare var det som att det blev påtvingat närheten tror jag. I en lite större lägenhet hoppas jag att det kan kännas annorlunda.

 

[Araminta]

Intressant att höra att du kan känna igen dig lite! Och han håller på att sälja sin lägenhet just nu, det är bara det att han velat vänta pga att han kommer gå med stor förlust som förhoppningsvis kan bli mindre i år iom att insatsen minskat till 10%. Men de kommer knappt folk till visningarna såsom det är nu. Och jag har sagt i två år nu att jag vantrivs där jag bor och vill vända kapitel. Så nu funderar jag på att hitta en tvåa som han kan flytta in i så snart han sålt bara. Vi har bott ett tag tillsammans tidigare, dock alldeles för litet där det inte fanns nånstans att smita undan, så det funkade inte. Vi båda behöver egentid och tystnad vid behov.

Och det är exakt såsom du beskriver det som jag vill ha det! Att man gör sin egen grej, men har varandras närhet bara. När vi bodde ihop för litet tidigare var det som att det blev påtvingat närheten tror jag. I en lite större lägenhet hoppas jag att det kan kännas annorlunda.

Jag tänker att du kan vara något på spåren med dina två sista inlägg. Du har växt upp med dina syskon och föräldrar - ni har delat inte bara varandra, utan också hem och tid. Många, många år av tid, liv, gemensamma minnen och erfarenheter. Ett särboförhållande med några år på nacken kommer aldrig kunna konkurrera med den typen av rotsystem.

Jag känner igen mycket av det du skriver och tänker också att ett nytt försök med samboliv kan vara värt en chans. Jag hittade min första och nuvarande sambo för 2 år sedan. Jag var och kan ibland fortfarande känna en stress över att "bli klar" i relationen; att bygga upp den där tryggheten och närheten som kommer med att dela ett liv tillsammans.

Jag vet givetvis inte alls om detta bottnar i dig men för min del har jag hittat mer "familj" i sambon ju mer tid vi tillbringar tillsammans. Det har tidvis varit en kamp med mitt eget tålamod. Jag har fått konkret räkna på hur många veckor/månader vi faktiskt varit tillsammans för att få perspektiv på vad som är rimligt att förvänta sig i en relation. Att bli sambos har hjälpt men han jobbar skift och är på resande fot åtminstone 12 veckor om året - vilket både ger distans och skapar avstånd. Det tar tid att bygga upp tid tillsammans. Det tar tid att rota en familjerelation.

 

[Skojamindoja]

Intressant att höra att du kan känna igen dig lite! Och han håller på att sälja sin lägenhet just nu, det är bara det att han velat vänta pga att han kommer gå med stor förlust som förhoppningsvis kan bli mindre i år iom att insatsen minskat till 10%. Men de kommer knappt folk till visningarna såsom det är nu. Och jag har sagt i två år nu att jag vantrivs där jag bor och vill vända kapitel. Så nu funderar jag på att hitta en tvåa som han kan flytta in i så snart han sålt bara. Vi har bott ett tag tillsammans tidigare, dock alldeles för litet där det inte fanns nånstans att smita undan, så det funkade inte. Vi båda behöver egentid och tystnad vid behov.

Och det är exakt såsom du beskriver det som jag vill ha det! Att man gör sin egen grej, men har varandras närhet bara. När vi bodde ihop för litet tidigare var det som att det blev påtvingat närheten tror jag. I en lite större lägenhet hoppas jag att det kan kännas annorlunda.

Kan ni inte bo i hans lägenhet då? Min bror gjorde så. Han hade en hyrestvåa och hans sambo en bostadsrättstvåa när de träffades. De vill egentligen inte bo i lägenhet, utan hus, men hon hade ett avtal på lägenheten som gjorde att hon inte fick sälja den på x antal år (fattade inte riktigt varför eller hur men så påstods det i alla fall). Han var egentligen inte jätteförtjust i hennes lägenhet, men eftersom de satt fast med den så har han bott där i två år nu. Nu gäller inte hennes avtal längre (de åren har passerat) så de letar hus och kommer sälja hennes lägenhet.

Jag hade aldrig flyttat till en partner, men det beror ju dels på att jag redan har hus där jag vill bo och inte kommer ge upp det, och dels eftersom jag faktiskt mycket väl kan tänka mig att vara särbo. Men trivs du ändå inte direkt där du bor kanske det ändå är ett alternativ att ni testar att bo ihop i hans lägenhet?

 

[monster1]

Intressant att höra att du kan känna igen dig lite! Och han håller på att sälja sin lägenhet just nu, det är bara det att han velat vänta pga att han kommer gå med stor förlust som förhoppningsvis kan bli mindre i år iom att insatsen minskat till 10%. Men de kommer knappt folk till visningarna såsom det är nu. Och jag har sagt i två år nu att jag vantrivs där jag bor och vill vända kapitel. Så nu funderar jag på att hitta en tvåa som han kan flytta in i så snart han sålt bara. Vi har bott ett tag tillsammans tidigare, dock alldeles för litet där det inte fanns nånstans att smita undan, så det funkade inte. Vi båda behöver egentid och tystnad vid behov.

Och det är exakt såsom du beskriver det som jag vill ha det! Att man gör sin egen grej, men har varandras närhet bara. När vi bodde ihop för litet tidigare var det som att det blev påtvingat närheten tror jag. I en lite större lägenhet hoppas jag att det kan kännas annorlunda.

Jag tycker du verkar vänta på honom i mycket. Om du struntade i honom helt, hur skulle du leva ditt liv då?

 

[Otherside]

Jag tycker du verkar vänta på honom i mycket. Om du struntade i honom helt, hur skulle du leva ditt liv då?

Precis!! Jag levde själv så under (alldeles för) många år; mitt liv var i vänteläge medan han behövde klara av vissa projekt som tog längre tid än väntat osv osv. Hela vår livssituation (bodde hos svärföräldrarna i ett annat land!) var helt bisarr och idag fattar jag inte hur jag fann mig i det. Till en viss grad behöver vi väl anpassa oss efter partnern om det inte ska bli ohållbart, men det bör vara en låg grad. Och inte pågå år ut och år in.

För mig var det ju t.ex. en himla tur att jag hann få barnet jag ville ha - vid 43! Det var i sista stund!

Vad vill man själv? Har man ingen direkt plan så ändå - är nuläget det man vill leva i eller känns det inte rätt? Isåfall - ändra på det! Lev inte i standby!

 

[monster1]

Precis!! Jag levde själv så under (alldeles för) många år; mitt liv var i vänteläge medan han behövde klara av vissa projekt som tog längre tid än väntat osv osv. Hela vår livssituation (bodde hos svärföräldrarna i ett annat land!) var helt bisarr och idag fattar jag inte hur jag fann mig i det. Till en viss grad behöver vi väl anpassa oss efter partnern om det inte ska bli ohållbart, men det bör vara en låg grad. Och inte pågå år ut och år in.

För mig var det ju t.ex. en himla tur att jag hann få barnet jag ville ha - vid 43! Det var i sista stund!

Vad vill man själv? Har man ingen direkt plan så ändå - är nuläget det man vill leva i eller känns det inte rätt? Isåfall - ändra på det! Lev inte i standby!

Jo jag har också varit en person som väntar och avvaktar på både mig själv, andra och världsläget... Men det är ju oftast förslösad tid. Allt det där jäkla väntandet till ingen nytta. Hela livet går ju åt. Man får se till att göra det man vill innan livet tar slut !

 

[Glasbubblan]

Kan ni inte bo i hans lägenhet då? Min bror gjorde så. Han hade en hyrestvåa och hans sambo en bostadsrättstvåa när de träffades. De vill egentligen inte bo i lägenhet, utan hus, men hon hade ett avtal på lägenheten som gjorde att hon inte fick sälja den på x antal år (fattade inte riktigt varför eller hur men så påstods det i alla fall). Han var egentligen inte jätteförtjust i hennes lägenhet, men eftersom de satt fast med den så har han bott där i två år nu. Nu gäller inte hennes avtal längre (de åren har passerat) så de letar hus och kommer sälja hennes lägenhet.

Jag hade aldrig flyttat till en partner, men det beror ju dels på att jag redan har hus där jag vill bo och inte kommer ge upp det, och dels eftersom jag faktiskt mycket väl kan tänka mig att vara särbo. Men trivs du ändå inte direkt där du bor kanske det ändå är ett alternativ att ni testar att bo ihop i hans lägenhet?

Han har bara en etta dessvärre. Vi bodde hos mig tidigare just för att jag bodde en aning större(etta också), men det var långt ifrån optimalt för två personer med behov av eget space och egentid. Jag har dock kanske hittat en lägenhet nu! I så fall flyttar jag till den först och så får han flytta in när han sålt sin lägenhet.

 

[Glasbubblan]

Jag tycker du verkar vänta på honom i mycket. Om du struntade i honom helt, hur skulle du leva ditt liv då?

100%. Det är så jag har känt det i nästan allt.

Jag hade haft en bättre bil som vi köpt tillsammans(jag har en gammal skrotbil som jag tar till jobbet medan han till varje pris vill undvika bil så länge det går), jag hade bott i en större lägenhet tillsammans för tre år sedan... Jag hade haft hund som jag pratade om för flera år sedan - men för det har jag känt att vi behöver bo tillsammans för. Vi r4este utomlands första gången i år, men det är något som jag hade velat göra och pratade om tidigt i förhållandet var viktigt för mig, för att det också är ett sätt att lära känna varandra.


Jag har blivit väldigt sparsam med åren, och det är väl bra. Men det handlar om att han vill gå ner i arbetstid tidigt i livet och jag har känt att jag har behövt anpassa mig till honom/anamma hans sätt. För jag vill ju inte köpa bil osv själv nu, medans han forstätter att spara massor. Jag vill inte ha det så ojämnlikt helt enkelt, utan vill leva ett liv där man inversterar tillsammans i allt. Och då har jag behövt vänta, för han ville inte sälja sin lägenhet med stor förlust, och det är också så att han har velat känna sig säkrare på att jag inte vill ha barn..

 

[Glasbubblan]

Jo jag har också varit en person som väntar och avvaktar på både mig själv, andra och världsläget... Men det är ju oftast förslösad tid. Allt det där jäkla väntandet till ingen nytta. Hela livet går ju åt. Man får se till att göra det man vill innan livet tar slut !

Men hur? Jag känner att livet rinner mig förbi! Och jag är konstant stressad över det. Men ska jag leva med honom så har ju han sina livsmål med att gå ner i arbetstid osv, som jag också anammat och sparar så gott jag ka, jobba extra utöver heltidsjobb osv. Och han har trots allt blivit lite mer avslappnad med åren åtminstone, kring att göra mer saker och resa osv. Tanken är att skaffa hus om nått år. Men varför känner jag mig så stressad över livet fortfarande...?

 

[SiZo]

100%. Det är så jag har känt det i nästan allt.

Jag hade haft en bättre bil som vi köpt tillsammans(jag har en gammal skrotbil som jag tar till jobbet medan han till varje pris vill undvika bil så länge det går), jag hade bott i en större lägenhet tillsammans för tre år sedan... Jag hade haft hund som jag pratade om för flera år sedan - men för det har jag känt att vi behöver bo tillsammans för. Vi r4este utomlands första gången i år, men det är något som jag hade velat göra och pratade om tidigt i förhållandet var viktigt för mig, för att det också är ett sätt att lära känna varandra.


Jag har blivit väldigt sparsam med åren, och det är väl bra. Men det handlar om att han vill gå ner i arbetstid tidigt i livet och jag har känt att jag har behövt anpassa mig till honom/anamma hans sätt. För jag vill ju inte köpa bil osv själv nu, medans han forstätter att spara massor. Jag vill inte ha det så ojämnlikt helt enkelt, utan vill leva ett liv där man inversterar tillsammans i allt. Och då har jag behövt vänta, för han ville inte sälja sin lägenhet med stor förlust, och det är också så att han har velat känna sig säkrare på att jag inte vill ha barn..

Varför är du ihop med honom?

Helt ärlig fråga. Du tar upp hur mycket du anpassar dig till alla möjliga saker som han verkar bestämma. Saker som verkar helt orimliga i mina ögon.

Vad väger upp allt det?

 

[Glasbubblan]

Varför är du ihop med honom?

Helt ärlig fråga. Du tar upp hur mycket du anpassar dig till alla möjliga saker som han verkar bestämma. Saker som verkar helt orimliga i mina ögon.

Vad väger upp allt det?

Men bara så jag förstår, vad är det som du tycker är orimligt? Alla säger samma sak åt mig, men jag ser det inte riktigt. Jag tänker att hans sparande och livsmål där är något jag accepterat och själv strävar mot, där han kommer att stötta mig i mitt sparande genom att ta mer av gemensamma utgifter(han tjänar också betydligt mer).
Det som väger upp är väl att jag trots allt älskar honom, vi har gemensamma intressen i träningen, i djur och naturintresset.. Han säger att han älskar mig varje dag också.. Men det är mitt första längre förhållande, så ibland kan jag känna att jag helt enkelt inte har så mycket att jämföra med.

 

[Roheryn]

Men hur? Jag känner att livet rinner mig förbi! Och jag är konstant stressad över det. Men ska jag leva med honom så har ju han sina livsmål med att gå ner i arbetstid osv, som jag också anammat och sparar så gott jag ka, jobba extra utöver heltidsjobb osv. Och han har trots allt blivit lite mer avslappnad med åren åtminstone, kring att göra mer saker och resa osv. Tanken är att skaffa hus om nått år. Men varför känner jag mig så stressad över livet fortfarande...?

Men varför ska du leva med honom på hans villkor för att uppfylla hans livsmål? För mig låter det som om du vill LEVA och ha hus, hund, barn, bil och mer därtill, medan han bara vill gneta och spara för att slippa jobba sen? Personligen hade jag inte kunnat leva ihop med någon med den synen på livet, kanske bör du fråga dig om du kan och vill det?

 

[Bison]

Men bara så jag förstår, vad är det som du tycker är orimligt? Alla säger samma sak åt mig, men jag ser det inte riktigt. Jag tänker att hans sparande och livsmål där är något jag accepterat och själv strävar mot, där han kommer att stötta mig i mitt sparande genom att ta mer av gemensamma utgifter(han tjänar också betydligt mer).
Det som väger upp är väl att jag trots allt älskar honom, vi har gemensamma intressen i träningen, i djur och naturintresset.. Han säger att han älskar mig varje dag också.. Men det är mitt första längre förhållande, så ibland kan jag känna att jag helt enkelt inte har så mycket att jämföra med.

Att ditt liv bara rinner förbi och det du gör är att anpassa dig efter honom istället för att göra det du vill, bo där du vill och leva det liv du vill.

Jag gör noll anpassningar i min relation, helt enkelt för att det inte behövs.