Beach 2015, del 2

[Wega]

Har hoppat in i utmaningen nu. Har alltid använt runkeeper och endomondo gör mig ruggigt förvirrad, men det blir nog bra ändå, även fast jag lär hamna sist

 

[Qelina]

Som säkert flera av er i tråden läste för två veckor sedan gjorde jag ju ett självmordsförsök, tog en rejäl överdos efter att jag skrivit på forumet efter att jag redan tagit för mycket tabletter och så tog jag ännu mer sen. Problemet är att jag inte kan hitta livsgnistan, allt känns tungt och jobbigt och jag känner mig ensam och har dödsångest varje eftermiddag och kväll. Även på dagarna så klart men det växer sig starkare och starkare under dagen. På morgonen är jag jätte deppig och vill inte gå upp, det kräver enormt mycket av mig att ta mig ut med hunden och det har också blivit senare och senare på förmiddagen. Känner fortfarande ett sug varje dag efter att göra om det jag gjorde för två veckor sen och får kämpa emot de impulserna och det tar massor av kraft.

Jag har sådan ångest för plugget hela tiden men vill slutföra det. Det går bra just nu, har fixat det jag ska och ligger bra till tidsmässigt med det jag jobbar med men jag oroar mig för det stora slutprojektet. Jag hade tänkt skriva om LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) och intervjua en tjej som varit inlagd på psyk med LPT, göra en faktaartikel om LPT och psykiatrisk slutenvård och sen en egen krönika om hur det är att vara inlagd. Men min lärare tyckte att en krönika var att "ta den lätta" vägen, men jag tycker absolut inte det är så. Krönikor är väldigt utlämnande och sen så tycker jag att krönikan vi skrev var det roligaste vi gjort hittills och vill göra det igen. Vet inte om jag ska lyssna på läraren eller köra på min egen känsla för valet är ju fritt vad jag förstått. Kanske får jag ta det han anser är den "lätta" vägen om det innebär att det underlättar för mig? Jag orkar inte hur mycket som helst när jag mår som jag gör och jag har redan skrivit grunden till en krönika som jag skulle kunna använda som jag tycker om. Funderar annars på att göra en miniserie om olika psykiska sjukdomar och intervjua tre olika personer med olika diagnoser, vill göra något med psykiatrin då det intresserar mig efter alla år inom den.

Men nu tillbaka till ämnet. Vad finns det att leva för? Jag har haft det så här kämpigt så länge, det är ingen vanlig lätt depression utan det går mycket djupare än så. Är det någon som känner som mig? Att ni inte kan se en framtid för er själva? Jag kan liksom inte se mig själv om ett par år eller som "vuxen" med familj, utbildning, jobb och allt det där. Jag kämpar vidare men vet inte mot vad. Att börja plugga är det officiella målet om ett/två år men jag förstår inte hur jag ska klara det . Samtidigt finns det inga jobb utan utbildning som jag vill ha. Jag orkar bara inte med att leva i det här samhället. Känner bara att snälla någon ta mig härifrån.

Så, nu har jag fått skriva av mig lite.

 

[_Charlotte_]

Som säkert flera av er i tråden läste för två veckor sedan gjorde jag ju ett självmordsförsök, tog en rejäl överdos efter att jag skrivit på forumet efter att jag redan tagit för mycket tabletter och så tog jag ännu mer sen. Problemet är att jag inte kan hitta livsgnistan, allt känns tungt och jobbigt och jag känner mig ensam och har dödsångest varje eftermiddag och kväll. Även på dagarna så klart men det växer sig starkare och starkare under dagen. På morgonen är jag jätte deppig och vill inte gå upp, det kräver enormt mycket av mig att ta mig ut med hunden och det har också blivit senare och senare på förmiddagen. Känner fortfarande ett sug varje dag efter att göra om det jag gjorde för två veckor sen och får kämpa emot de impulserna och det tar massor av kraft.

Jag har sådan ångest för plugget hela tiden men vill slutföra det. Det går bra just nu, har fixat det jag ska och ligger bra till tidsmässigt med det jag jobbar med men jag oroar mig för det stora slutprojektet. Jag hade tänkt skriva om LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) och intervjua en tjej som varit inlagd på psyk med LPT, göra en faktaartikel om LPT och psykiatrisk slutenvård och sen en egen krönika om hur det är att vara inlagd. Men min lärare tyckte att en krönika var att "ta den lätta" vägen, men jag tycker absolut inte det är så. Krönikor är väldigt utlämnande och sen så tycker jag att krönikan vi skrev var det roligaste vi gjort hittills och vill göra det igen. Vet inte om jag ska lyssna på läraren eller köra på min egen känsla för valet är ju fritt vad jag förstått. Kanske får jag ta det han anser är den "lätta" vägen om det innebär att det underlättar för mig? Jag orkar inte hur mycket som helst när jag mår som jag gör och jag har redan skrivit grunden till en krönika som jag skulle kunna använda som jag tycker om. Funderar annars på att göra en miniserie om olika psykiska sjukdomar och intervjua tre olika personer med olika diagnoser, vill göra något med psykiatrin då det intresserar mig efter alla år inom den.

Men nu tillbaka till ämnet. Vad finns det att leva för? Jag har haft det så här kämpigt så länge, det är ingen vanlig lätt depression utan det går mycket djupare än så. Är det någon som känner som mig? Att ni inte kan se en framtid för er själva? Jag kan liksom inte se mig själv om ett par år eller som "vuxen" med familj, utbildning, jobb och allt det där. Jag kämpar vidare men vet inte mot vad. Att börja plugga är det officiella målet om ett/två år men jag förstår inte hur jag ska klara det . Samtidigt finns det inga jobb utan utbildning som jag vill ha. Jag orkar bara inte med att leva i det här samhället. Känner bara att snälla någon ta mig härifrån.

Så, nu har jag fått skriva av mig lite.

Först och främst: stor kram till dig!

Sen tycker jag verkligen att du kan skriva en krönika. Är valet fritt så är det ju fritt. Du har dessutom som du själv skriver inte hur mycket ork som helst, så att du väljer något då som du känner att du vill göra tycker jag inte är det minsta fel eller dåligt.
Tvärtom är jag otroligt imponerad av hur du klarar av skolan! Skitstark är du, även fast du kanske inte alltid märker det själv.

Och jag känner verkligen igen mig. Jag är sjukskriven nu, minst ett och ett halvt år Tanken är väl att jag så småningom ska komma igång med lite arbetsträning, men vad det ska leda till vet jag inte.
Jag har absolut ingen aning om vad jag vill bli "när jag blir stor". Jag vill inte bli något alls (på riktigt - det finns verkligen ingenting som jag VILL med mitt liv). Framtiden är bara svart för mig, något jag har tragglat i timmar med diverse psykologer och kuratorer
Jag frågar mig flera gånger varje dag vad jag gör här, men jag har inte kommit på något svar. Så du är inte ensam, iallafall, även om det väl knappast är någon tröst.

 

[snow]

Var kommer du att eventuellt hamna?

Lite grann åt samma håll vad det verkar men ännu längre bort . Wokingham.

 

[Ninnurur]

4 km i snöande och bitvis djupsnö att pulsa i. Härligt! Nu ska jag ta en dusch och sen krypa ner i sängen och försöka sova. Det är första gången på flera månader som jag ska sova ensam ju!

 

[Ninnurur]

Läste igen och ändrade mig

 

[Ninnurur]

Satt och kollade utmaningarna lite noggrannare och insåg att det inte var nån större idé för mig med tidsutmaningen eftersom varken walking eller fitness walking fanns med, hälften av min träning räknades då inte, så jag hoppade av den. Funderar på hur jag ska göra med de andra också för jag kommer nog inte upp i mer än vad jag gjorde i januari och då har jag liksom inget att fajtas mot på nåt sätt. Bättre att "tävla" med mig själv om tempo, tider och sträckor då

 

[cili]

Satt och kollade utmaningarna lite noggrannare och insåg att det inte var nån större idé för mig med tidsutmaningen eftersom varken walking eller fitness walking fanns med, hälften av min träning räknades då inte, så jag hoppade av den. Funderar på hur jag ska göra med de andra också för jag kommer nog inte upp i mer än vad jag gjorde i januari och då har jag liksom inget att fajtas mot på nåt sätt. Bättre att "tävla" med mig själv om tempo, tider och sträckor då

Fast det handlar ju inte bara om att vinna dom. Jag tycker att det är roligt att bli sporrad av andra. Kan ligga på plats 7 i en kilometertävling och se att plats 6 ligger inom räckhåll, då peppar det till att gå en sväng till för att få klättra ett steg på listan även fast förstaplatsen är utom räckhåll. Alla steg man tar är ju en vinst i sig, för ens hälsa.
Man vinner ju ändå inget pris i utmaningarna, det är ju inga tävlingar så sett. Se det som en utmaning istället, ha som mål att t.ex. att försöka hålla dig i topp 5? Alla har ju olika förutsättningar och tid att avverka långa sträckor, så att bara se förstaplatsen som det enda rätta blir liksom fel.
Mitt mål med utmaningarna är alltid att inte komma sist Har aldrig vunnit en och känner inte att det är någon förlust, jag har ju peppats till att gå flera mil extra p.g.a. utmaningarna

 

[Ninnurur]

Fast det handlar ju inte bara om att vinna dom. Jag tycker att det är roligt att bli sporrad av andra. Kan ligga på plats 7 i en kilometertävling och se att plats 6 ligger inom räckhåll, då peppar det till att gå en sväng till för att få klättra ett steg på listan även fast förstaplatsen är utom räckhåll. Alla steg man tar är ju en vinst i sig, för ens hälsa.
Man vinner ju ändå inget pris i utmaningarna, det är ju inga tävlingar så sett. Se det som en utmaning istället, ha som mål att t.ex. att försöka hålla dig i topp 5? Alla har ju olika förutsättningar och tid att avverka långa sträckor, så att bara se förstaplatsen som det enda rätta blir liksom fel.
Mitt mål med utmaningarna är alltid att inte komma sist Har aldrig vunnit en och känner inte att det är någon förlust, jag har ju peppats till att gå flera mil extra p.g.a. utmaningarna

Fast jag tar mig inte över mittskiktet och då blir det inte peppande för mig. Speciellt inte i tidsutmaningen när jag vet att jag skulle ligga i täten om all min träning räknades. Jag blir snarare förbannad för att jag inte kan ta mig högre upp i listan. Har liksom inte tiden att gå en extra mil eller så heller, det här är till exempel första barnlediga kvällen på flera månader. Så för mig blir utmaningarna bara fel och frustrerande.

 

[Ackio]

Jag har lämnat tidsutmaningen. 90% av min träning är ju promenader.
Så blir ledsen när man inte tar sig någonstans på utmaningen Så kommer inte vara med i den.

 

[Sleepan]

Gick en liten omväg till jobbet idag och då blev det 2,1 km.
Går jag varje dag blir det mellan 3 och 4 km, och det känns som utmärkt vardagsmotion!

Dock ligger det en spårvagnshållplats precis jämte jobbet, typ. Så i regn lär jag ha svårt att motivera mig!

Blir snart insläppt här nu. Första dagen på jobbet, hua!

 

[snow]

@Sleepan perfekt promenadavstånd ju! Lyxigt att bo så nära jobbet . Och det kommer naturligtvis att gå svinbra!

 

[Ackio]

@Sleepan bra jobbavstånd!
Jag har 1,2 km till stallet och 1,1 km att lämna barnen på skolan. Dvs skolan tur och retur = 2,2 km. Den vändan går jag 1-2 gånger om dagen beroende på om de går hem själva eller inte. Sen stallet är nästan 2,5 km tur och retur. Så de promenaderna är perfekta

 

[Nixehen]

Fast jag tar mig inte över mittskiktet och då blir det inte peppande för mig. Speciellt inte i tidsutmaningen när jag vet att jag skulle ligga i täten om all min träning räknades. Jag blir snarare förbannad för att jag inte kan ta mig högre upp i listan. Har liksom inte tiden att gå en extra mil eller så heller, det här är till exempel första barnlediga kvällen på flera månader. Så för mig blir utmaningarna bara fel och frustrerande.

Fast alltså.. Om promenaderna skulle räknas så skulle dom ju göra det för alla, så det skulle ju inte göra någon skillnad för dig i utmaningarna egentligen? Jag tex loggade 36h i januari inkl promenader, du loggade 17h 24min inkl promenader. Så jag tvivlar på att skillnaden för din placering skulle vara direkt avgörande.

 

[GoLightly]

Tråkigt att ni lämnar utmaningarna @Ninnurur och @Ackio! Jag tänker att det mest är en rolig grej och något vi gör tillsammans här i tråden än att det är en tävling som man bara vill vara med i om man kan vinna. Jag tränar inte heller "rätt" grejer, i km-utmaningen lär jag ligga sist och tittar jag på tiden har jag betydligt mer loggat än vad som är med i utmaningen, men tycker det känns ok för jag är nöjd med det jag tränar just nu. Men ni kanske är mer tävlingsmänniskor än vad jag är

 

[Ackio]

Tråkigt att ni lämnar utmaningarna @Ninnurur och @Ackio! Jag tänker att det mest är en rolig grej och något vi gör tillsammans här i tråden än att det är en tävling som man bara vill vara med i om man kan vinna. Jag tränar inte heller "rätt" grejer, i km-utmaningen lär jag ligga sist och tittar jag på tiden har jag betydligt mer loggat än vad som är med i utmaningen, men tycker det känns ok för jag är nöjd med det jag tränar just nu. Men ni kanske är mer tävlingsmänniskor än vad jag är

Jag vill ha moroten. Som tex med km utmaningen. Kom igång sent. Första målet var top 5 slutade som 3a.
Men tidutmaningen för mig blir dum. Det jag tränar är promenader, roddmaskin och sen crosstrainer pga att min kropp klarar inte mer. Så enda jag klockar in är ju crosstrainern för inte ens rodd räknas Försökte gymma men gjorde bara ont. Min fibro sa ifrån direkt när jag försökte. Så det får vänta tills jag gått ner mycket mer. Och då vill jag inte vara med i tidsutmaningen. Inte för jag är en tävlingsmänniska utan för jag trycker ner mig själv så hårt om jag ser att jag misslyckas med något. Så väljer bara vara med i km utmaningar för där syns jag i alla fall med i listan och att något händer. Jag står inte still.

 

[GoLightly]

Jag vill ha moroten. Som tex med km utmaningen. Kom igång sent. Första målet var top 5 slutade som 3a.
Men tidutmaningen för mig blir dum. Det jag tränar är promenader, roddmaskin och sen crosstrainer pga att min kropp klarar inte mer. Så enda jag klockar in är ju crosstrainern för inte ens rodd räknas Försökte gymma men gjorde bara ont. Min fibro sa ifrån direkt när jag försökte. Så det får vänta tills jag gått ner mycket mer. Och då vill jag inte vara med i tidsutmaningen. Inte för jag är en tävlingsmänniska utan för jag trycker ner mig själv så hårt om jag ser att jag misslyckas med något. Så väljer bara vara med i km utmaningar för där syns jag i alla fall med i listan och att något händer. Jag står inte still.

Jag förstår vad du menar, tråkigt, men det ska ju såklart inte framkalla ångest.

 

[Ackio]

Jag förstår vad du menar, tråkigt, men det ska ju såklart inte framkalla ångest.

Nej och därför jag väljer inte vara med. Vill ha kul och sporras i träningen. Inte deppa ihop för "fettot inte orkar med"

 

[cili]

Nej och därför jag väljer inte vara med. Vill ha kul och sporras i träningen. Inte deppa ihop för "fettot inte orkar med"

Kan lova att ingen tänker så!
När det gäller vilka sporter som räknas är det svårt att få med alla, eftersom jag inte får lägga till fler pga maxantal

 

[Ackio]

Kan lova att ingen tänker så!
När det gäller vilka sporter som räknas är det svårt att få med alla, eftersom jag inte får lägga till fler pga maxantal

Kan du inte lova. JAG tänker så.