Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Som säkert flera av er i tråden läste för två veckor sedan gjorde jag ju ett självmordsförsök, tog en rejäl överdos efter att jag skrivit på forumet efter att jag redan tagit för mycket tabletter och så tog jag ännu mer sen. Problemet är att jag inte kan hitta livsgnistan, allt känns tungt och jobbigt och jag känner mig ensam och har dödsångest varje eftermiddag och kväll. Även på dagarna så klart men det växer sig starkare och starkare under dagen. På morgonen är jag jätte deppig och vill inte gå upp, det kräver enormt mycket av mig att ta mig ut med hunden och det har också blivit senare och senare på förmiddagen. Känner fortfarande ett sug varje dag efter att göra om det jag gjorde för två veckor sen och får kämpa emot de impulserna och det tar massor av kraft.
Jag har sådan ångest för plugget hela tiden men vill slutföra det. Det går bra just nu, har fixat det jag ska och ligger bra till tidsmässigt med det jag jobbar med men jag oroar mig för det stora slutprojektet. Jag hade tänkt skriva om LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) och intervjua en tjej som varit inlagd på psyk med LPT, göra en faktaartikel om LPT och psykiatrisk slutenvård och sen en egen krönika om hur det är att vara inlagd. Men min lärare tyckte att en krönika var att "ta den lätta" vägen, men jag tycker absolut inte det är så. Krönikor är väldigt utlämnande och sen så tycker jag att krönikan vi skrev var det roligaste vi gjort hittills och vill göra det igen. Vet inte om jag ska lyssna på läraren eller köra på min egen känsla för valet är ju fritt vad jag förstått. Kanske får jag ta det han anser är den "lätta" vägen om det innebär att det underlättar för mig? Jag orkar inte hur mycket som helst när jag mår som jag gör och jag har redan skrivit grunden till en krönika som jag skulle kunna använda som jag tycker om. Funderar annars på att göra en miniserie om olika psykiska sjukdomar och intervjua tre olika personer med olika diagnoser, vill göra något med psykiatrin då det intresserar mig efter alla år inom den.
Men nu tillbaka till ämnet. Vad finns det att leva för? Jag har haft det så här kämpigt så länge, det är ingen vanlig lätt depression utan det går mycket djupare än så. Är det någon som känner som mig? Att ni inte kan se en framtid för er själva? Jag kan liksom inte se mig själv om ett par år eller som "vuxen" med familj, utbildning, jobb och allt det där. Jag kämpar vidare men vet inte mot vad. Att börja plugga är det officiella målet om ett/två år men jag förstår inte hur jag ska klara det . Samtidigt finns det inga jobb utan utbildning som jag vill ha. Jag orkar bara inte med att leva i det här samhället. Känner bara att snälla någon ta mig härifrån.
Så, nu har jag fått skriva av mig lite.
Var kommer du att eventuellt hamna?
Fast det handlar ju inte bara om att vinna dom. Jag tycker att det är roligt att bli sporrad av andra. Kan ligga på plats 7 i en kilometertävling och se att plats 6 ligger inom räckhåll, då peppar det till att gå en sväng till för att få klättra ett steg på listan även fast förstaplatsen är utom räckhåll. Alla steg man tar är ju en vinst i sig, för ens hälsa.Satt och kollade utmaningarna lite noggrannare och insåg att det inte var nån större idé för mig med tidsutmaningen eftersom varken walking eller fitness walking fanns med, hälften av min träning räknades då inte, så jag hoppade av den. Funderar på hur jag ska göra med de andra också för jag kommer nog inte upp i mer än vad jag gjorde i januari och då har jag liksom inget att fajtas mot på nåt sätt. Bättre att "tävla" med mig själv om tempo, tider och sträckor då![]()
Fast jag tar mig inte över mittskiktet och då blir det inte peppande för mig. Speciellt inte i tidsutmaningen när jag vet att jag skulle ligga i täten om all min träning räknades. Jag blir snarare förbannad för att jag inte kan ta mig högre upp i listan. Har liksom inte tiden att gå en extra mil eller så heller, det här är till exempel första barnlediga kvällen på flera månader. Så för mig blir utmaningarna bara fel och frustrerande.Fast det handlar ju inte bara om att vinna dom. Jag tycker att det är roligt att bli sporrad av andra. Kan ligga på plats 7 i en kilometertävling och se att plats 6 ligger inom räckhåll, då peppar det till att gå en sväng till för att få klättra ett steg på listan även fast förstaplatsen är utom räckhåll. Alla steg man tar är ju en vinst i sig, för ens hälsa.
Man vinner ju ändå inget pris i utmaningarna, det är ju inga tävlingar så sett. Se det som en utmaning istället, ha som mål att t.ex. att försöka hålla dig i topp 5? Alla har ju olika förutsättningar och tid att avverka långa sträckor, så att bara se förstaplatsen som det enda rätta blir liksom fel.
Mitt mål med utmaningarna är alltid att inte komma sistHar aldrig vunnit en och känner inte att det är någon förlust, jag har ju peppats till att gå flera mil extra p.g.a. utmaningarna
![]()
Fast jag tar mig inte över mittskiktet och då blir det inte peppande för mig. Speciellt inte i tidsutmaningen när jag vet att jag skulle ligga i täten om all min träning räknades. Jag blir snarare förbannad för att jag inte kan ta mig högre upp i listan. Har liksom inte tiden att gå en extra mil eller så heller, det här är till exempel första barnlediga kvällen på flera månader. Så för mig blir utmaningarna bara fel och frustrerande.
Tråkigt att ni lämnar utmaningarna @Ninnurur och @Ackio! Jag tänker att det mest är en rolig grej och något vi gör tillsammans här i tråden än att det är en tävling som man bara vill vara med i om man kan vinna. Jag tränar inte heller "rätt" grejer, i km-utmaningen lär jag ligga sist och tittar jag på tiden har jag betydligt mer loggat än vad som är med i utmaningen, men tycker det känns ok för jag är nöjd med det jag tränar just nu. Men ni kanske är mer tävlingsmänniskor än vad jag är![]()
Jag vill ha moroten. Som tex med km utmaningen. Kom igång sent. Första målet var top 5 slutade som 3a.
Men tidutmaningen för mig blir dum. Det jag tränar är promenader, roddmaskin och sen crosstrainer pga att min kropp klarar inte mer. Så enda jag klockar in är ju crosstrainern för inte ens rodd räknasFörsökte gymma men gjorde bara ont. Min fibro sa ifrån direkt när jag försökte. Så det får vänta tills jag gått ner mycket mer. Och då vill jag inte vara med i tidsutmaningen. Inte för jag är en tävlingsmänniska utan för jag trycker ner mig själv så hårt om jag ser att jag misslyckas med något. Så väljer bara vara med i km utmaningar för där syns jag i alla fall med i listan och att något händer. Jag står inte still.
Jag förstår vad du menar, tråkigt, men det ska ju såklart inte framkalla ångest.
Kan lova att ingen tänker så!Nej och därför jag väljer inte vara med. Vill ha kul och sporras i träningen. Inte deppa ihop för "fettot inte orkar med"![]()
Kan lova att ingen tänker så!
När det gäller vilka sporter som räknas är det svårt att få med alla, eftersom jag inte får lägga till fler pga maxantal![]()