Beach 2015, del 2

[Wega]

Tog en promenad på 4,7km imorse, men fort gick det verkligen inte. Har ingen "power" i benen alls och det har varit så några dagar nu, väldigt skumt.

Körde lite axlar och bröst på gymmet efteråt och det kändes iaf bättre, fast jag är så jäklans klen!

 

[Blueberry]

Darlings!
Snart är jag tillbaks med er.

Människovalpen är ute sedan 12 dagar, på de 12 dagarna har jag tappat 13 av 18 kilon. Kroppen är helt fantastisk och jag har väl aldrig känt mig så smal!

Planen är att ta det chill hela februari, men från 1 mars är det fokus på att leta upp de stackars musklerna igen. Målet är att vara tillbaka i minst samma goda form som jag var i juni - i juni.

 

[fryckan]

Darlings!
Snart är jag tillbaks med er.

Människovalpen är ute sedan 12 dagar, på de 12 dagarna har jag tappat 13 av 18 kilon. Kroppen är helt fantastisk och jag har väl aldrig känt mig så smal!

Planen är att ta det chill hela februari, men från 1 mars är det fokus på att leta upp de stackars musklerna igen. Målet är att vara tillbaka i minst samma goda form som jag var i juni - i juni.

Grattis

 

[snow]

@Blueberry Grattis! Jag har sett din son på Instagram, väldigt söt är han .

@zassoo men heja dig! Åh vad bra att hästägaren tog det så bra och kunde stötta dig. Super! Faktiskt så är ju människor ofta mer förstående än vad man tror, om man bara vågar lita på dem.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Dagens träning: 18 km stakning på en sjö i isiga spår så det gick snabbt och pulsen var låg. Typ promenadmässig. Imorse red jag min pålle och det var nästan jobbigare än skidåkningen... Först gick det inte alls bra; jag lyckades inte få honom avslappnad utan mina hjälper blev mest mishmash och pålle trippade omkring utan att vilja ta vare sig bett eller skänkel . I sådana lägen kan jag börja känna mig frusterad och hemskt nog känner jag ibland att det rinner över och går ut över hästen (typ ett tygeltag som blir onödigt hårt, en kropp som blir spänd istället för avslappnad etc). När jag insåg att det här kommer inte funka så gjorde jag halt och bara stod och klappade pålle på halsen en stund medan jag funderade över vad jag ville åstadkomma och hur jag skulle göra det. Kom fram till att jag vill trava en avslappnad pålle på volten och han ska vara loss i sidan och mellan hand och skänkel. När jag travade igång igen red jag lätt och fokuserade jag på endast två saker: hålla ett stadigt stöd i handen, inte "mickla" med händerna fram och tillbaka och så använda innerskänkeln tills han lyssnar på den. Först gjorde pålle så att han bara sprang fortare, men när han märkte att handen varken gav efter eller hafsade fram och tillbaka så började han faktiskt lyssna på mig och slutade spänna emot. Jag tog ett par varv i galopp också med avspänd, fin häst och sen saktade jag av och klappade om honom sådär extremt mycket, typ som dressyrryttarna i GP gör efter avslutat program, ni vet . Blev så glad för att jag kunde sätta upp en plan och sedan genomföra den, och att både jag och pålle avslutade passet glada och nöjda. Ibland (läs: när det går dåligt) är ridning så himla, himla svårt och jag hatar verkligen mig själv när jag blir irriterad på hästryggen för jag VET ju att hästen känner av det och att det går ut över honom.

Flera har ju vittnat just om frustration kring ridningen så jag tänkte att jag också skulle dela med mig... Det verkar ganska allmängiltigt för de flesta ryttare, att det inte går bra jämt. Sen att det inte framstår så på diverse hästbloggar är väl en annan femma och kan få vem som helst att känna sig som sämst i världen...

 

[Kiwifrukt]

@Blueberry, Grattis till sonen!

 

[Kiwifrukt]

Efter att ha känt mig rejält nere igår kväll och idag på förmiddagen för det här med den nedrans kompletteringen, så la jag ner projektet efter att ha suttit och svettats med både den och den nya uppgiften några timmar, och åkte och red. Det blev samma runda som jag gick igår, mest skritt, men en liten trav på raksträckan på grusvägen blev det också. Stor tummen upp för min häst som faktiskt kunde trava på i en helt okej form (inte en form som på långa vägar duger att visa upp på en dressyrbana, men mer åt dressyrhållet än åt "långbent älg som stövlar iväg med huvudet mot himlen"), utan att tjafsa eller sprätta iväg. Jag behövde nog det som ett wake-up-call, för inte speciellt länge sen alls kunde jag inte rida ut ensam överhuvudtaget. Sen måste hästen bli mer stabil i trafiken, så vi kan rida en längre runda ensamma, och det blir hon ju inte om jag inte tränar henne. Framför allt kan jag sakna att ha en ridbana lätt tillgänglig såna här dagar när planerna kraschar, men på ett annat sätt måste jag rida ut nu, och just när man måste så gör man det också.

 

[Ninnurur]

@zassoo - det var den första boken för mig också men det är hennes tredje. Alla är fristående men det är ändå värt att ta dem i ordning eftersom tidigare huvudroller återkommer som biroller i senare böcker och storytel kostar ja, men du kan prova på 14 dagar gratis först
Trx är jätteroligt! Jag är glad att jag får lära mig bra övningar av någon som verkligen vet vad hon pratar om!

@Blueberry - välkommen tillbaka! Tycker människovalpen är fantastisk, och du likaså!

 

[zassoo]

@snow Ja det känns jättebra verkligen Det är så lätt att försöka vara stark och klara av allting själv, men lite hjälp och stöttning är verkligen ovärderligt.

Jag blir väldigt glad (kanske fel ord) av att du delar med dig! Precis så där blir det ofta för mig, jag blir frustrerad och tappar tålamodet vilket ibland leder till onödigt bryska hjälper och jag blir så ledsen direkt efteråt för att jag är så orättvis mot hästen. Vissa gånger lyckas jag vända det genom att stanna upp, andas djupt och börja om ungefär som du gjorde. Nu på senaste tiden har jag istället börjat gråta och hoppat av Men nu ska jag börja om igen. Inte rida alls eller åka häst. Försöka strunta i vad andra tycker. Har bokat av även nästa hoppträning. Har dock en plats på en WE-träning nästa helg som jag inte vet vad jag ska göra med. Men kanske kan vi bestämma innan att jag bara skrittar eller så.

Blablabla världens utläggning Men det är så skönt att få sätta ord på sånt här och upptäcka när jag delar med mig att många andra känner eller har känt samma sak.

 

[Mineur]

Usch, nu är jag på väg ner i ett litet matångest-hål igen känner jag. Två kommentarer från två olika människor har kommit åt mig idag, och en del av mig vet att de förmodligen inte menade något med vad de sa utan att det är jag som är överkänslig. Jag har haft en period med mycket jobbiga mattankar på senaste och kände redan i morse att det var jobbigt att tänka på att äta, vad jag skulle äta osv, så det är säkert bara på grund av detta som jag faktiskt tog åt mig av vad de sa.

Skriver ner scenariona här mest för att bearbeta och tänka över dem själv, men orkar ni läsa får ni gärna kommentera och reflektera ni också!

Jag stod i kaffekön på biblioteket i skolan och diskuterade med en vän vad jag skulle välja. Till slut kom jag fram till att en vanilla latte vore gott, men kände mig redan lite skyldig över att ha valt detta då jag vet att en kopp te eller vanligt bryggkaffe hade varit mycket nyttigare. Jag sa något i stil med att ”Well I’ll just have it as my treat of the day” varpå min vän tittar lite argt på mig och säger “But treats aren’t supposed to be daily!” lite avmätt och – enligt min hjärna – dömande sådär. Jag vet inte, men jag tog åt mig av det och kände mig dålig för att jag inte tänkte likadant.

Scenario nummer två var när jag hade varit och handlat och stötte på min flatmate (hon som precis har börjat gymma tillsammans med mig) i köket. Lång historia kort så ifrågasatte hon i princip varför jag hade köpt ett paket choklad och en liter glass, och jag kände mig tvungen att förklara att det var till efterrätten på fredag. Jag kände lite som att hennes blick och hennes frågor mer eller mindre sa ”jahaja, och vad ska det vara bra för? Sådant behöver väl inte du?”, jag kände mig tvungen att justify och överlag kändes hon dömande och nästan lite besviken på mig. Hon frågade också var kakorna som legat framme i några dagar nu hade tagit vägen, hade jag ätit upp alla själv eller? Det kändes som en otroligt onödig kommentar och jag fick genast försvara mig.

När jag nu skrivit ner det såhär så hör jag ju själv hur löjligt det låter, men av någon anledning letade sig dessa händelserna in under min skyddande sköld och jag blev riktigt upprörd. Till saken hör kanske att båda personerna som var inblandade har snygga kroppar som jag jämför mig ganska mycket med, och åsikter som jag bryr mig mycket om. Inte hjälper det heller att jag inte hann med att träna idag p.g.a. flyttad föreläsning och för mycket annat plugg...

Äsch, nya tag, bättre mat och mer tankekontroll imorgon!

 

[snow]

Efter att ha känt mig rejält nere igår kväll och idag på förmiddagen för det här med den nedrans kompletteringen, så la jag ner projektet efter att ha suttit och svettats med både den och den nya uppgiften några timmar, och åkte och red. Det blev samma runda som jag gick igår, mest skritt, men en liten trav på raksträckan på grusvägen blev det också. Stor tummen upp för min häst som faktiskt kunde trava på i en helt okej form (inte en form som på långa vägar duger att visa upp på en dressyrbana, men mer åt dressyrhållet än åt "långbent älg som stövlar iväg med huvudet mot himlen"), utan att tjafsa eller sprätta iväg. Jag behövde nog det som ett wake-up-call, för inte speciellt länge sen alls kunde jag inte rida ut ensam överhuvudtaget. Sen måste hästen bli mer stabil i trafiken, så vi kan rida en längre runda ensamma, och det blir hon ju inte om jag inte tränar henne. Framför allt kan jag sakna att ha en ridbana lätt tillgänglig såna här dagar när planerna kraschar, men på ett annat sätt måste jag rida ut nu, och just när man måste så gör man det också.

Det är lite av förbannelsen med att ha ridhus på anläggningen, har jag märkt.... När det är isigt/slaskigt/lerigt/regnar/andra dåliga bortförklaringar, så blir det gärna att man rider inomhus i det uppvärmda ridhuset. I höstas var jag rätt bra på att rida ut mycket men efter min olycka har jag faktiskt blivit lite tveksam till att ge mig ut själv annat än inom synhåll från stallet :-/. Så väldigt bra jobbat av dig tycker jag

@snow Ja det känns jättebra verkligen Det är så lätt att försöka vara stark och klara av allting själv, men lite hjälp och stöttning är verkligen ovärderligt.

Jag blir väldigt glad (kanske fel ord) av att du delar med dig! Precis så där blir det ofta för mig, jag blir frustrerad och tappar tålamodet vilket ibland leder till onödigt bryska hjälper och jag blir så ledsen direkt efteråt för att jag är så orättvis mot hästen. Vissa gånger lyckas jag vända det genom att stanna upp, andas djupt och börja om ungefär som du gjorde. Nu på senaste tiden har jag istället börjat gråta och hoppat av Men nu ska jag börja om igen. Inte rida alls eller åka häst. Försöka strunta i vad andra tycker. Har bokat av även nästa hoppträning. Har dock en plats på en WE-träning nästa helg som jag inte vet vad jag ska göra med. Men kanske kan vi bestämma innan att jag bara skrittar eller så.

Blablabla världens utläggning Men det är så skönt att få sätta ord på sånt här och upptäcka när jag delar med mig att många andra känner eller har känt samma sak.

Ja, jag får jättedåligt samvete gentemot hästen när mitt misslyckande går ut över honom. Då känner man sig verkligen hemsk . I just de situationerna är det super att ha en tränare på marken som gör att man fokuserar på rätt sak, men det har man ju inte alltid... Ridning är väldigt speciellt på det sättet eftersom man samarbetar med ett djur. I andra sporter har man ju också dåliga dagar (den här videon blev väldigt uppmärksammad för nåt år sedan, där en mountainbikecyklist har en dålig dag... hög igenkänning för mig som cyklat mycket ). Att kasta cykeln all världens väg kan man ju göra men det funkar verkligen inte att tappa humöret på det sättet när man håller på med hästar. Det gör ridsporten mycket mer mentalt krävande än många andra idrotter, tycker jag!

 

[snow]

@Mineur Din flatmate hade antagligen en blodsockerdipp och var själv sugen på kakor men orkade inte gå och handla... Samt hoppades att du skulle öppna chokladen så att hon fick smaka. Så hade jag tolkat situationen . Kompisen i kaffeköns kommentar vara bara onödig och skulle jag döma henne enbart på just den meningen så anser jag att hon är antingen extremt tråkig eller ätstörd, eller båda.

Ha inte matångest. Jag äter choklad varje dag och känner mig hur go', glad och hälsosam som helst.

 

[zassoo]

@Mineur Vilka onödiga kommentarer. Så irriterande när folk oombedda ska lägga sig i andra vuxna människors matvanor. Spela roll om du tar en vaniljlatte på en onsdag liksom? Det är knappast avgörande för om du mår bra eller inte. Det blir lite roligare om man slipper oroa sig för allt man stoppar i sig. Jag har perioder då och då när jag får för mig att jag ska ha godisförbud eller nåt liknande men det funkar aldrig och känns egentligen som slöseri på energi. Så jag ska försöka sluta med det

Försök strunta i kommentarerna, jag var ju inte där men kompisarna menade säkert inget illa. Kram!

 

[_Charlotte_]

@Kolbeinn Jo tack, jag vet hur fort det kan gå utför. Har ju haft en ätstörning i många år men aldrig just så att jag äter och spyr. Men "allt det andra", med att ena dagen vilja ha hjälp och andra inte, rädsla för viktuppgång, rädsla för mat, ångest av att äta, missnöje och allt det där är jag alldeles för van med Jag tror dock faktiskt inte att jag kommer dra på mig ännu ett befäst ätstört beteende. Jag VILL ju bli frisk nu och kämpar åt det hållet varje dag. Gårdagen var bara ett stort, stress- och ångestrelaterat snedsteg. Hoppas jag.

Min häst går inte att busrida på, där gäller det liksom att vara seriös och ordentlig hela tiden. Rider vi ut är det ännu större risk att det blir kaos.
Men jag red gammelhästen som jag lärde mig massor av som ung tonåring, och han kan man busa lite med så det gjorde jag. Sen red jag min häst, och jag var ganska missnöjd (med min egen prestation) men försökte ändå komma på allt som var bra med dagens ridpass.

@zassoo Jag tror inte det riktigt finns utrymme att prata om så mycket annat i terapin, det är väl isåfall om det finns möjlighet att gå till någon och "bara prata". Men jag vet inte hur det ser ut med sånt, tror det kan vara svårt att få gå hos en sån också.

Vad jobbigt att du också har det jobbigt, sådär att småsaker känns som världens största problem eller nederlag Men visst är det så, saker som man i vanliga fall bara hade ryckt på axlarna åt och tänkt att det var lite synd, får heltokiga proportioner och blir dagens största hinder.
Men med allt som hänt/händer runt mig nu, så känns det som att jag bara går och väntar på nästa negativa sak som ska hända. Typ vem är det nu som kommer dö/ligga svårt sjuk på sjukhus flera veckor/vilket djur ska flytta eller blir skadat/var ska jag få ont härnäst. Typ. Jag VILL inte vara en sån negativ person som bara väntar på att skit ska hända, men det är svårt att stå emot ibland

Ja, det låter som att vi är lite lika där på hästfronten. Tråkigt att du också sätter sådan press på dig själv, men det låter ju som om du iallafall pratat med ägaren till medryttarhästen och kommit fram till en vettig lösning? Då hoppas jag att du mår bättre av hästen snart, det ska ju vara roligt och inte något jobbigt!

Min ridsjälvkänsla är sämre än kass just nu. Jag har ju en väldigt fin häst, som jag ridit in själv och tagit dit den är idag. Men vi är liksom inte DÄR än, inte på den nivån jag vill vara och känner att vi borde vara. Och det blir inte bättre av att tränare, stallkamrater med flera berättar för mig vilken otroligt fin häst jag har Ja, det är verkligen ett i-landsproblem, och det är förstås roligt att få så mycket beröm. Men jag känner ändå hur pressen byggs på både inifrån mig själv och utifrån, känns som alla förväntar sig stordåd av oss och så kan jag inte alls
Min häst är verkligen inte lätt, hon kräver sin ryttare hela tiden. Det går inte att bara hoppa upp barbacka och mysa i skogen liksom, utan även de mysiga barbackaturerna kräver 100% fokus av mig. Och ryttarskicklighet. Jag skaffade henne för att jag ville ha en utmaning att jobba med, jag tröttnar liksom av "för snälla" hästar. Men just nu skulle jag hellre ha en 25-årig läromästare som går som på räls, det skulle vara snällare mot min självkänsla...

 

[Kiwifrukt]

@Mineur, Jag blir också irriterad/påverkad av såna kommentarer. Tyvärr finns det en person i min närhet, som jag inte självmant har valt att umgås med och tyvärr inte heller kan "slippa" eftersom det är en annan närstående som har valt att den här människan ska finnas i vårt liv som är expert på såna kommentarer. Personen är väldigt anti allting som är onyttigt. Verkligen, anti. Och det får personen så klart vara för egen del, det rör ju inte mig i ryggen vad hen stoppar i sig, men när hen börjar påpeka att jag/vi inte "får"/"bör" äta den där muffinsen/den där chokladbiten/den där glassen för att det inte är nyttigt, då slår jag bakut fullständigt. Det är förmodligen min gamla ätstörning som ligger i bakhuvudet och skramlar, jag är allergisk mot förbud när det gäller kost eftersom det väldigt lätt går för långt för mig. Man får försöka att inte bry sig och inte ta åt sig. Jag undviker den här personen så mycket det bara går utan att vara rent oartig, och framför allt om vi måste sitta vid samma matbord.

 

[Qelina]

@_Charlotte_ Stor kram till dig, jag har ju också problem med att ta för mycket tabletter, gör det i princip varje dag och är alltid mosig och borta hela förmiddagen och försöker att aldrig boka in något förrän till eftermiddagen för att jag är så trött på förmiddagen både av de mediciner jag ska ta och av de jag tar utöver. Är det ett nytt beteende hos dig eller har du gjort så förr? Det är jätte lätt att det blir ett "beroende", att man inte kan hantera ångesten och då tänker att det löser sig med mediciner men det tar inte bort ångesten i det långa loppet så försök att bryta innan det blivit en vana.

Och det där med att du kräktes är ju inte alls bra, och du åt säkert inte alls så mycket onyttigheter som du själv tänker att du gjorde. Jag tror inte alls att det var någon fara och skulle det bli lite mer onyttigt en dag så händer inget farligt. Kom ihåg det.

Lås inte upp dig på att det ska bli bra till en viss tid, att må bra, vara frisk och ta hand om sig själv är ett livslångt mål som man alltid måste jobba med. Du kommer absolut hinna jobba med flera av dina problem under det här året och andra saker kommer du kanske få jobba med i flera år. Men det kan bli bättre än vad det är nu, det KOMMER bli bättre så håll ut.

 

[Qelina]

Darlings!
Snart är jag tillbaks med er.

Människovalpen är ute sedan 12 dagar, på de 12 dagarna har jag tappat 13 av 18 kilon. Kroppen är helt fantastisk och jag har väl aldrig känt mig så smal!

Planen är att ta det chill hela februari, men från 1 mars är det fokus på att leta upp de stackars musklerna igen. Målet är att vara tillbaka i minst samma goda form som jag var i juni - i juni.

Stort Grattis! Vad ska lillen heta?

 

[_Charlotte_]

@Mineur Vilka otroligt onödiga och på gränsen till korkade kommentarer. Du lever ett aktivt liv och äter på det stora hela hälsosamt. Du är inte dålig som tillåter dig själv att dricka en vanilla latte, och inte heller för att du köper glass och choklad. Eller ens om du skulle smälla i dig alla kakorna, glassen och chokladen på samma gång, så är du fortfarande inte dålig eller sämre än någon annan.

Jag vet att det är svårt, men försök att tänka att det där är deras problem. Inte ditt. Du har koll på vad du äter. Det räcker så.
Deras reaktioner kanske var omvänd avundsjuka, lite sådär att de också vill tillåta sig själv men inte känner att de kunde och därför "tog ut det" på dig. Eller också är de såna som alltid vill framstå som lite duktigare. Såna människor applicerar gärna (i deras ögon) negativa egenskaper på folk i deras omgivning för att själva få känna sig bra, som exempelvis att du köper en latte men de är minsann duktiga och låter bli. Sen att det inte är varken duktigt eller inte duktigt att välja en dryck över en annan, det förstår vi ju egentligen men det är inte alltid så lätt att känna ändå. Eller så är de bara otroligt klumpiga i sociala sammanhang, så kan det ju också vara.

 

[Blueberry]

Stort Grattis! Vad ska lillen heta?

John

 

[_Charlotte_]

@Qelina Tack. Det här med tabletter är inget nytt för mig. Nu för tiden händer det inte jätteofta, men det går lite i vågor. Perioder när ångesten är starkare så blir det av förklarliga skäl oftare så att jag tar för mycket.
Men det var mycket värre för typ ett år sedan, då sov jag bort dagar i sträck lite då och då... Tack och lov är det inte på den nivån nu och jag hoppas att det inte blir det heller.

Nej, du har rätt förstås i att må bra är inget man gör inför en viss beach-säsong eller så. Det pågår (ska pågå) hela livet. Men jag känner liksom att jag vill att något ska hända NU. Det är så jobbigt att traggla på med samma gamla problem, år efter år. Speciellt såna här perioder när det känns som att allt rasar runt en.

 

[_Charlotte_]

Grattis till den lilla @Blueberry Och vilket fint namn han får.