Mineur
Moderator
@Mineur Den enda planering jag gör kring vad jag ska äta är när jag handlar. De flesta dagar när jag vaknar har jag ingen aning om vad jag kommer ha stoppat i mig när jag går och lägger mig. Jag har varit i din sits (och värre), och när jag läste ditt inlägg så insåg jag hur lätt en kontrollerad kostplanering leder till ångest. Jag har aldrig ångest längre över hur/vad jag äter, för det finns ingen plan att avvika från. Jag går alltid och lägger mig mätt och jag är oftast även tillfreds med livet när jag somnar - då måste jag ha ätit rätt under dagen. Varför planera och fundera så mycket kring maten?
Jag tror också det är superviktigt att vara uppmärksam om man har en kontrollerad kostplanering, och se till att släppa på den när det börjar bringa ångest. Så himla enkelt att hamna i en ond cirkel annars, det är farligt.
Angående att planera sin mat så gör jag det till viss det, på så vis att jag gärna vill se till att jag kommer äta regelbundet under dagen för att hålla blodsockret stabilt. Jag mår nämligen bäst med regelbundna måltider, både humör och energi hålls stabilt. Jag tar kanske med ett litet mellanmål extra om jag inte vet ifall jag kommer kunna köpa något på plats, osv. Däremot är det ingen fara om jag frångår min plan, det är väl däri skillnaden ligger mellan sunt och osunt. Det är sunt att ifrågasätta intag av glass varje dag i veckan, det är däremot osunt att få ångest av att äta en glass en solig vårdag när man i övrigt äter rimligt hälsosamt.
Tack så mycket för er input hörrni, mycket nyttig läsning för mig. Mina funderingar och planeringar när det kommer till maten grundar sig helt och hållet i det att jag hela tiden tycker att jag är lite för kraftig och att jag tycker att jag måste kontrollera maten för att se till att jag inte blir rundare. Att bli rundare är sorgligt nog en av de värsta sakerna jag kan tänka mig, bara tanken ger mig mild panik.
Samtidigt är jag en gottegris av stora mått som lätt faller för frestelser, och eftersom att min kroppsbild inte förändras trots att jag tränar hårt så känner jag att det helt och hållet hänger på maten. Det är maten jag måste kontrollera för att förbättra min självbild, för att kväva de värsta tjockhetskänslorna, den värsta viktpaniken, och när jag då sitter här på söndagskvällen och klämmer på magen känns det som en fantastisk idé att skriva ett matschema för kommande vecka - dag för dag, mål för mål. Lättnaden jag känner när jag gör det går inte att beskriva, det är liksom som att jag för en liten kort stund får leva helt utan tankarna på hur stora mina lår är eller hur många kalorier jag äter, för en liten kort stund känner jag mig helt i kontroll över saker och ting, och det har blivit en skön tröstande vana. Å andra sidan så innebär det ju också att ångesten när jag frångår planen blir stor, så i längden är det förmodligen en jättedålig idé.
Även här är det dock mycket omgivningen som påverkar mig - jag får beröm och folk tycker att jag är duktig som planerar och kontrollerar min mat så hårt och då blir det liksom ännu mera prestige i det. Jag inser dock att ni alla har en bra poäng i det ni skriver och att gränsen mellan sunt förnuft och osunt tänkande är hårfin. Jag har därför lyckats avstå från att skriva matplan för veckan idag, och så hoppas jag på att jag kan sköta mig ändå samt att det blir en lite lugnare vecka på den psykiska fronten.
Angående artikeln om ortorexi är det ett väldigt intressant ämne, det var så det började för mig, jag började plocka bort allt jag ansåg vara ohälsosamt och farligt, åt bara "ren" mat och gick ner i vikt och tränade massor. Var extremt noga med vad jag åt och vad saker innehöll. Hade perioder då jag bara levde på vattenmelon och andra då det var morötter som jag åt, dolde så gott det gick att jag åt så här och lyckades i början väldigt bra med det. Andra perioder kunde jag äta lite mer varierat men det var fortfarande hårt styrt av ätstörningen.
Fick till en början nästan bara positiv feedback från alla och var beroende av träning, tränade flera timmar varje dag. Kunde inte avvika från min planerade kost och åt jag minsta lilla som jag ansåg var fel eller för mycket straffades det med en timmes eller mer löpning plus all den andra träningen. Jag prioriterade träningen framför att umgås med släkt och vänner, missade t.ex. halva födelsedagsfesten för min bror för att jag var tvungen att springa efter jobbet trots att jag var brevbärare och redan hade cyklat och sprungit i trappor i 3 timmar och sedan tagit hand om min häst och stallarbetet. När vi varit på restaurang eller om jag ätit med kompisar och kom hem sent var jag tvungen att springa trots att det var dags att gå och lägga sig.
Min ätstörning började 2 år innan det blev anorexi, visst hade jag hatat min kropp och velat gå ner i vikt sen jag var 6 år gammal men det var när jag var 16-17 år som jag började bli sjuk på riktigt. Men ingen såg det, alla såg bara tjejen som var så duktig och hälsosam. De såg inte att hela mitt liv styrdes av siffrorna på vågen, måttbandet som mätte alla delar på kroppen, kalorier och förbjuden och tillåten mat och hård, hård träning. Jag fick också positiv respons på viktnedgången och att jag var vältränad.
Till och med nu när jag enligt BMI har en anorektisk vikt får jag beröm av bekanta i hundvärlden och andra när de ser att jag är ute och springer med hunden. De ropar efter mig hur duktig jag är och hur bra det är att jag springer. Så det gör det extra svårt att ta till sig att det skulle vara något fel med att träna när jag i princip varje gång jag springer eller nämner att jag springer bara får positiv feedback, det gäller alla utom mina föräldrar och min bästa vän. ALLA andra säger att jag är duktig om jag säger att jag springer 3 gånger i veckan och att jag promenerar 2,5-3 timmar per dag.
Ja herregud vad farligt det kan vara det där, och vad bra av dig att berätta hur det hela började för dig. Varje sådan berättelse är nyttig att höra tror jag, och personligen blir jag mer och mer vaksam på mig själv och mitt eget beteende ju mer jag hör om sådana här fall. Jag försöker också tackla tankarna och förebygga det osunda beteendet genom att prata, prata, prata med folk i min omgivning om sådant här. Jag skriver om det här, jag pratar om det med min pojkvän, jag diskuterar det med mina vänner och försöker på så vis hålla hjärnan sunt och logiskt tänkande. Jag utmanar mig själv och andra när jag hör/märker något som inte riktigt verkar friskt, och hoppas att det hjälper att hantera såväl nuet som framtiden.