Det är, egentligen, en baggis att träna när man är frisk och skadefri. Att rehabba är det värsta som finns. Det gör att du är lätt mest bad-ass i hela tråden. Så det så.
- Kropp & Själ
- Trådstartare Nixehen
- Startdatum
- Svar 2 027
- Visningar 111 751
- Status
Det är, egentligen, en baggis att träna när man är frisk och skadefri. Att rehabba är det värsta som finns. Det gör att du är lätt mest bad-ass i hela tråden. Så det så.
Jag ska absolut tänka på det, det var bara så himla härligt och jag blev lite medryckt. Sprang på en ny väg i skogen och det var så himla vackert i vårsolen. Jag hade inget mål att springa den sträckan idag men det kändes så himla bra! Jag kände mig så fräsch i benen och jag hade kunnat springa längre, men valde att avsluta där eftersom jag inte vågade springa längre med tanke på att jag inte är van.
Nu är planen att springa korta distanser en period och långsamt trappa upp tempot
Mineur
Moderator
Bra skrivet @cili! Nu har jag ju inte hängt här på senaste men jag är helt med på ditt resonemang om vad Beach-tråden "ska" handla om liksom.
Jag tror faktiskt att det kanske var lite av den anledningen du nämner som jag inte har varit med här de senaste månaderna. När jag började jobba heltid med 1,5 h pendling varje dag hann jag inte träna så mycket som jag ville, och efter ett tag märkte jag precis som @Nixehen att det nästan blev lite jobbigt att gå in i tråden och läsa för att jag hade ju aldrig gjort lika mycket som person a, b och c.
Jag ska ha det här i åtanke faktiskt och tyckte det var jättebra att du skrev det där inlägget!
Jag tror faktiskt att det kanske var lite av den anledningen du nämner som jag inte har varit med här de senaste månaderna. När jag började jobba heltid med 1,5 h pendling varje dag hann jag inte träna så mycket som jag ville, och efter ett tag märkte jag precis som @Nixehen att det nästan blev lite jobbigt att gå in i tråden och läsa för att jag hade ju aldrig gjort lika mycket som person a, b och c.
Jag ska ha det här i åtanke faktiskt och tyckte det var jättebra att du skrev det där inlägget!
Nixehen
Trådstartare
Mineur
Moderator
Dagens motion blev 40 minuters promenad in till stan där jag åt fantastiskt god och fantastiskt flottig libanesisk mat på den internationella matmarknaden som besöker stan för tillfället. Sedan traskade vi runt lite och så hem igen, och benen känns faktiskt rätt trötta. Imorgon blir det ett lättare benpass på gymmet innan jag ska på försenad påskfest hos en kompis, och på måndag tänkte jag som sagt köra igång med löpträningen.
Har laddat ner appen C25k - någon som har provat den? Jag tänkte hoppa direkt till vecka 3 faktiskt då jag inte är helt försoffad och har lite kondition redan. Vecka 3's träningspass känns som att de är på lagom nivå för att vara lite utmanande men ändå inte pumpa ut och avskräcka mig alldeles. Baby steps
Har laddat ner appen C25k - någon som har provat den? Jag tänkte hoppa direkt till vecka 3 faktiskt då jag inte är helt försoffad och har lite kondition redan. Vecka 3's träningspass känns som att de är på lagom nivå för att vara lite utmanande men ändå inte pumpa ut och avskräcka mig alldeles. Baby steps
Åh, jag var på en såååå skön massage tidigare! Känt mig lite stel i veckan så tänkte att jag skulle slå till, och hittade ett ställe som även var idrottsinriktat (eller kunnigt åtminstone).
Hon konstaterade att ja, mina muskler var spända och inte återhämtade, vilket inte var så konstigt för jag hade slarvat lite med vilan mellan gångerna i veckan. Men de svarade bra på behandlingen och jag var tydligen väldigt jämn i kroppen med både muskler och stelhet så det fick jag tummen upp för. Henne kommer jag definitivt att gå till i framtiden också - så himla skönt att bli kunnigt knådad på!
Sedan blev jag linimentad - shiiiiit va läskigt det var när värmen aktiverades! Kändes som någon eldade på mig Men sedan blev det jädrigt gött, när det första hade klingat av.
Min ena katt som är doft-tokig älskade det, jag la mig ner på golvet och han åmade och kråmade sig mot mig och rullade hela sig över mig som att det vore kattmynta, haha.
Hon konstaterade att ja, mina muskler var spända och inte återhämtade, vilket inte var så konstigt för jag hade slarvat lite med vilan mellan gångerna i veckan. Men de svarade bra på behandlingen och jag var tydligen väldigt jämn i kroppen med både muskler och stelhet så det fick jag tummen upp för. Henne kommer jag definitivt att gå till i framtiden också - så himla skönt att bli kunnigt knådad på!
Sedan blev jag linimentad - shiiiiit va läskigt det var när värmen aktiverades! Kändes som någon eldade på mig
Men sedan blev det jädrigt gött, när det första hade klingat av.Min ena katt som är doft-tokig älskade det, jag la mig ner på golvet och han åmade och kråmade sig mot mig och rullade hela sig över mig som att det vore kattmynta, haha.
Kör en presentation då Varning för lång text och kanske lite ointressant navelskådande
27 år, gift, pluggar. Har motionerat lite hit och dit under uppväxten men ganska oregelbundet och ramlat ur det många gånger (den typiska "börjar springa varje år i april, blir förkyld och glömmer sen bort träningen", ni vet). Men jag har ändå varit hyfsat aktiv och legat inom normalvikt. När jag var 20 åkte jag till USA, där jag gick upp ca 15 kg i vikt pga många orsaker, bland annat stress och hemlängtan (--> tröstätning... ). De närmaste åren efter det lyckades jag inte tappa den här vikten, eller jo runt 5 kg tror jag. Mådde inte så bra i allmänhet helt enkelt. 2012 började jag hänga i den här tråden, försökte börja springa igen för ungefär tusende gången men det gick inget vidare. Det kändes tungt och som vanligt ställde mitt huvud till det för mig - jag gav upp så fort det var det minsta jobbigt.
Det var först 2013 som jag kände mig redo att göra en större förändring. Kände mig peppad! Jag började träna regelbundet och skärpte till maten, gick under året långsamt ner 10 kg och mådde bättre än någonsin! Sprang min första mil, det var oerhört stort för mig just pga det jag nämnde tidigare, att jag alltid haft problem med att pressa mig när det känts jobbigt. På hösten sprang jag Tjejmilen, allt rullade på fint. Sen under 2014 och 2015 har det verkligen gått upp och ned med både träning och mat. Vissa perioder har det gått strålande, sen har jag fallit ur det igen. Vikten har pendlat med måendet, några kilo hit och dit. Först i efterhand har jag insett att jag har varit otroligt stressad. Jag har försökt hinna med alldeles för mycket, ställt alldeles för höga krav på mig själv. Jag drabbas lätt av prestationsångest.
De senaste månaderna har jag landat, känns det som. I höstas gjorde jag nog mycket av det mentala jobbet, som jag nu i början av det här året har börjat omsätta i praktiken. Det här har naturligtvis inte bara med träning att göra, utan livet och vardagen i stort. Men om vi pratar träning, så har jag börjat springa igen efter ett uppehåll på ganska många månader (kanske 9?). Har slopat tidtagning, kilometertider mm. Just nu i alla fall. Fokus i min träning just nu handlar om träningsglädje och vardagsmotion. Att bara vara aktiv. Förutom att springa så yogar jag ganska mycket (guld värt för mitt lättstressade psyke!), styrketränar med kroppsvikten, promenerar, cyklar ibland fast mest som transportmedel. Och så rider jag två gånger i veckan. Har inget träningsschema, loggar inga pass.
Nu blev det superlångt och jag vet inte om jag har någon poäng, egentligen. Men jag tänker att jag tror att många kan uppfatta mig som någon som får träning och hälsa att komma naturligt, i alla fall verkar det så med folk jag träffar IRL. Men det tog lång tid för min polett att trilla ner och framför allt - det har gått upp och ner sedan dess. Jag jobbar fortfarande på att hitta min balans, det är inte så himla lätt. De senaste månaderna har det känts kanon, och jag hoppas verkligen att det kan få fortsätta vara så. Jag tror att min man kan intyga att jag nog aldrig varit såhär glad och harmonisk, så det känns som att jag har något bra på gång.
Varning för lång text och kanske lite ointressant navelskådande 27 år, gift, pluggar. Har motionerat lite hit och dit under uppväxten men ganska oregelbundet och ramlat ur det många gånger (den typiska "börjar springa varje år i april, blir förkyld och glömmer sen bort träningen", ni vet
). Men jag har ändå varit hyfsat aktiv och legat inom normalvikt. När jag var 20 åkte jag till USA, där jag gick upp ca 15 kg i vikt pga många orsaker, bland annat stress och hemlängtan (--> tröstätning... ). De närmaste åren efter det lyckades jag inte tappa den här vikten, eller jo runt 5 kg tror jag. Mådde inte så bra i allmänhet helt enkelt. 2012 började jag hänga i den här tråden, försökte börja springa igen för ungefär tusende gången men det gick inget vidare. Det kändes tungt och som vanligt ställde mitt huvud till det för mig - jag gav upp så fort det var det minsta jobbigt.Det var först 2013 som jag kände mig redo att göra en större förändring. Kände mig peppad! Jag började träna regelbundet och skärpte till maten, gick under året långsamt ner 10 kg och mådde bättre än någonsin! Sprang min första mil, det var oerhört stort för mig just pga det jag nämnde tidigare, att jag alltid haft problem med att pressa mig när det känts jobbigt. På hösten sprang jag Tjejmilen, allt rullade på fint. Sen under 2014 och 2015 har det verkligen gått upp och ned med både träning och mat. Vissa perioder har det gått strålande, sen har jag fallit ur det igen. Vikten har pendlat med måendet, några kilo hit och dit. Först i efterhand har jag insett att jag har varit otroligt stressad. Jag har försökt hinna med alldeles för mycket, ställt alldeles för höga krav på mig själv. Jag drabbas lätt av prestationsångest.
De senaste månaderna har jag landat, känns det som. I höstas gjorde jag nog mycket av det mentala jobbet, som jag nu i början av det här året har börjat omsätta i praktiken. Det här har naturligtvis inte bara med träning att göra, utan livet och vardagen i stort. Men om vi pratar träning, så har jag börjat springa igen efter ett uppehåll på ganska många månader (kanske 9?). Har slopat tidtagning, kilometertider mm. Just nu i alla fall. Fokus i min träning just nu handlar om träningsglädje och vardagsmotion. Att bara vara aktiv. Förutom att springa så yogar jag ganska mycket (guld värt för mitt lättstressade psyke!), styrketränar med kroppsvikten, promenerar, cyklar ibland fast mest som transportmedel. Och så rider jag två gånger i veckan. Har inget träningsschema, loggar inga pass.
Nu blev det superlångt och jag vet inte om jag har någon poäng, egentligen. Men jag tänker att jag tror att många kan uppfatta mig som någon som får träning och hälsa att komma naturligt, i alla fall verkar det så med folk jag träffar IRL. Men det tog lång tid för min polett att trilla ner och framför allt - det har gått upp och ner sedan dess. Jag jobbar fortfarande på att hitta min balans, det är inte så himla lätt. De senaste månaderna har det känts kanon, och jag hoppas verkligen att det kan få fortsätta vara så. Jag tror att min man kan intyga att jag nog aldrig varit såhär glad och harmonisk, så det känns som att jag har något bra på gång.
@Mineur Jag sprang med C25K för några år sen, vill minnas att jag tyckte den var rätt bra Gjorde dock inte klart programmet eftersom jag tappade bort löpningen någonstans När jag började igen pallade jag inte med någon app så då körde jag lite korta sträckor och intervaller själv så som det kändes bra. Men jag tycker absolut du ska prova den!
Gjorde dock inte klart programmet eftersom jag tappade bort löpningen någonstans När jag började igen pallade jag inte med någon app så då körde jag lite korta sträckor och intervaller själv så som det kändes bra. Men jag tycker absolut du ska prova den! Sen angående att jämföra sig med alla andra... Jag springer ganska långsamt. Är ingen löpartalang, har aldrig varit. Men jag tycker det är kul ändå, gillar känslan Men jag blir banne mig vansinnig på tidhetsandet bland folk, och att man ganska svepande nedvärderar andras prestationer när man beskriver sin egen (lite i linje med resonemanget från @cili ). Exempel: "Jag har aldrig sprungit förut men jag kom i alla fall runt milen fast sjukt långsamt, sprang på 55 minuter haha!".
Så sitter en annan här och tycker att milen är ganska bra långt faktiskt och att komma under timmen är ett drömmål... Jag förstår att det inte är meningen att vara taskig, men det känns lite sådär. Lite ödmjukhet skulle inte skada ibland
edit: Jag hoppas verkligen att jag inte själv har gjort mig skyldig till liknande saker i tråden, i så fall får ni ge mig på moppo!
Men jag blir banne mig vansinnig på tidhetsandet bland folk, och att man ganska svepande nedvärderar andras prestationer när man beskriver sin egen (lite i linje med resonemanget från @cili ). Exempel: "Jag har aldrig sprungit förut men jag kom i alla fall runt milen fast sjukt långsamt, sprang på 55 minuter haha!". Så sitter en annan här och tycker att milen är ganska bra långt faktiskt och att komma under timmen är ett drömmål... Jag förstår att det inte är meningen att vara taskig, men det känns lite sådär. Lite ödmjukhet skulle inte skada ibland
edit: Jag hoppas verkligen att jag inte själv har gjort mig skyldig till liknande saker i tråden, i så fall får ni ge mig på moppo!
Senast ändrad:
För att fortsätta mitt spammande av tråden... (ursäkta! ) Nu är det bestämt att det blir orienteringstävling imorgon! Kul! Tävling kan i och för sig diskuteras för min del Ska köra en lättare klass än jag egentligen klarar av, bara för att verkligen ge mig själv möjlighet att få lite självförtroende i skogen. Pappa ska med också, tror han tycker det är jätteroligt att vi kan göra sånt här ihop Nog för att vi gjort det många gånger tidigare, men det har varit med mer eller mindre knorrande från min sida - den här gången har jag tagit initiativet själv!
) Nu är det bestämt att det blir orienteringstävling imorgon! Kul! Tävling kan i och för sig diskuteras för min del Ska köra en lättare klass än jag egentligen klarar av, bara för att verkligen ge mig själv möjlighet att få lite självförtroende i skogen. Pappa ska med också, tror han tycker det är jätteroligt att vi kan göra sånt här ihop Nog för att vi gjort det många gånger tidigare, men det har varit med mer eller mindre knorrande från min sida - den här gången har jag tagit initiativet själv!
Presentation var det. Det blev visst en hel novell...
Har varit väldigt vardagsaktiv under hela skolgången (cykel till och från skolan oavsett väder, t.ex.), samt att jag började rida som tioåring och spenderade väldigt mycket tid i stallet (med cykeltransport även dit). Så det där med att röra sig i vardagen har jag fått gratis, och det är därmed väldigt enkelt för mig att välja cykel över buss när det gäller rimliga avstånd.
Sedan ungefär 12 års ålder har jag haft problem med mina knän, vilka eskalerade rejält när jag var 20 och ledde till 1-2 år stillasittande eftersom jag många dagar inte ens kunde gå i en affär för att handla utan att få knivhuggssmärtor. Jag fick till slut operera båda knäna, där dom hittade och tog bort knölar i bindväven. Därefter började en lång rehab, med tre sjukgymnastbesök i veckan (på gym). Det gick bra och jag fick sen ett jobb som innebar mycket gång, vilket också hjälpte till att stärka musklerna.
Ett tag efter att sjukgymnastiken var färdig började jag sakna gymmet, trots att jag nu tagit upp ridningen igen, och frågade därför @Ninnurur om hon ville börja gymma med mig (för det kändes för läskigt att göra det själv direkt). Hon hakade på och vips var vi igång med styrketräning. Sen började jag även att löpträna lite på vägarna kring hemmet. I samma veva hoppade jag in i beachtråden.
Där någonstans (då 25 år gammal) blev det för mycket stress med jobbet och livet i stort, och jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom. Är sedan dess mer stresskänslig än innan, vilket märks i perioder.
Några månader senare var jag med på ett pass på gymmet och hade sönder en menisk. Följden av det blev sjukskrivning för ont knä, och den enda träning jag fick utföra för benet var korta promenader. Men jag kom igen efter det också, kom igång även med konditionsträningen och testade barfotalöpning och teknikslipning.
Nu är jag 27 år, pluggar till fysioterapeut (sjukgymnast) och har fortfarande problem med knäna till och från (men lärt mig ungefär hur jag ska hantera det). Tränar nu mestadels cykling, kommer igång allt mer med styrketräningen igen också, men det går i perioder. Springer inte alls för tillfället, eftersom min begränsning sitter i knäna snarare än i flåset just nu, och dom tränar jag bättre på andra sätt. Ridningen ligger på hyllan p.g.a. brist på lämpligt hästmaterial och studentekonomi.
Sedan den där meniskskadan har jag sprungit fyra lopp á 5 km och ska göra ett femte i maj. Då ska jag även delta i mitt första cykellopp, på 7 mil, vilket om inte annat ska gå på rent pannben (så tog jag mig igenom en sträcka på 13 mil förra sommaren).
Jag brukar beskrivas som envis, målinriktad och bestämd - så ingen ska komma och tala om för mig vad jag kan och inte kan, för är det något jag vill göra så ser jag till att ta mig dit även om det är mycket blod, svett och tårar längs vägen . Jag fick höra att sjukvården inte trott att jag någonsin skulle kunna springa smärtfritt igen efter mina knäproblem, men jag ger aldrig upp och hittade min egen väg för att lösa det
Jag har inga direkta mål om att bli snabb eller avverka långa distanser i löpning eller cykling, lyfta tunga vikter eller att nå en viss vikt på vågen. Inte heller är jag ute efter att vinna tävlingar. Jag vill ha en kropp som håller till det jag vill göra för stunden, som inte gör ont och gärna ger ett åtminstone något tränat intryck. Det känns då även som en investering inför framtiden.
Har varit väldigt vardagsaktiv under hela skolgången (cykel till och från skolan oavsett väder, t.ex.), samt att jag började rida som tioåring och spenderade väldigt mycket tid i stallet (med cykeltransport även dit). Så det där med att röra sig i vardagen har jag fått gratis, och det är därmed väldigt enkelt för mig att välja cykel över buss när det gäller rimliga avstånd.
Sedan ungefär 12 års ålder har jag haft problem med mina knän, vilka eskalerade rejält när jag var 20 och ledde till 1-2 år stillasittande eftersom jag många dagar inte ens kunde gå i en affär för att handla utan att få knivhuggssmärtor. Jag fick till slut operera båda knäna, där dom hittade och tog bort knölar i bindväven. Därefter började en lång rehab, med tre sjukgymnastbesök i veckan (på gym). Det gick bra och jag fick sen ett jobb som innebar mycket gång, vilket också hjälpte till att stärka musklerna.
Ett tag efter att sjukgymnastiken var färdig började jag sakna gymmet, trots att jag nu tagit upp ridningen igen, och frågade därför @Ninnurur om hon ville börja gymma med mig (för det kändes för läskigt att göra det själv direkt). Hon hakade på och vips var vi igång med styrketräning. Sen började jag även att löpträna lite på vägarna kring hemmet. I samma veva hoppade jag in i beachtråden.
Där någonstans (då 25 år gammal) blev det för mycket stress med jobbet och livet i stort, och jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom. Är sedan dess mer stresskänslig än innan, vilket märks i perioder.
Några månader senare var jag med på ett pass på gymmet och hade sönder en menisk. Följden av det blev sjukskrivning för ont knä, och den enda träning jag fick utföra för benet var korta promenader. Men jag kom igen efter det också, kom igång även med konditionsträningen och testade barfotalöpning och teknikslipning.
Nu är jag 27 år, pluggar till fysioterapeut (sjukgymnast) och har fortfarande problem med knäna till och från (men lärt mig ungefär hur jag ska hantera det). Tränar nu mestadels cykling, kommer igång allt mer med styrketräningen igen också, men det går i perioder. Springer inte alls för tillfället, eftersom min begränsning sitter i knäna snarare än i flåset just nu, och dom tränar jag bättre på andra sätt. Ridningen ligger på hyllan p.g.a. brist på lämpligt hästmaterial och studentekonomi.
Sedan den där meniskskadan har jag sprungit fyra lopp á 5 km och ska göra ett femte i maj. Då ska jag även delta i mitt första cykellopp, på 7 mil, vilket om inte annat ska gå på rent pannben (så tog jag mig igenom en sträcka på 13 mil förra sommaren).
Jag brukar beskrivas som envis, målinriktad och bestämd - så ingen ska komma och tala om för mig vad jag kan och inte kan, för är det något jag vill göra så ser jag till att ta mig dit även om det är mycket blod, svett och tårar längs vägen
. Jag fick höra att sjukvården inte trott att jag någonsin skulle kunna springa smärtfritt igen efter mina knäproblem, men jag ger aldrig upp och hittade min egen väg för att lösa det Jag har inga direkta mål om att bli snabb eller avverka långa distanser i löpning eller cykling, lyfta tunga vikter eller att nå en viss vikt på vågen. Inte heller är jag ute efter att vinna tävlingar. Jag vill ha en kropp som håller till det jag vill göra för stunden, som inte gör ont och gärna ger ett åtminstone något tränat intryck. Det känns då även som en investering inför framtiden.
Åh vad roligt med matmarknad!Dagens motion blev 40 minuters promenad in till stan där jag åt fantastiskt god och fantastiskt flottig libanesisk mat på den internationella matmarknaden som besöker stan för tillfället. Sedan traskade vi runt lite och så hem igen, och benen känns faktiskt rätt trötta. Imorgon blir det ett lättare benpass på gymmet innan jag ska på försenad påskfest hos en kompis, och på måndag tänkte jag som sagt köra igång med löpträningen.
Har laddat ner appen C25k - någon som har provat den? Jag tänkte hoppa direkt till vecka 3 faktiskt då jag inte är helt försoffad och har lite kondition redan. Vecka 3's träningspass känns som att de är på lagom nivå för att vara lite utmanande men ändå inte pumpa ut och avskräcka mig alldeles. Baby steps
Kommer ihåg när du körde hårt med alla dina pass som hade roliga namn, det gav träningsinspiration även för mig
Testade c25k förra sommaren, och den funkar fint! Jag gillade tanken på att kunna köra om en vecka mitt i om det kändes som att jag inte hängde med i den tänkta ökningen. Och så funkade den bra ihop med Spotify, vill jag minnas.
Mineur
Moderator
Hahaha, jag var faktiskt på Abs Attack i torsdags kväll, så lite håller jag igång med det fortfarande! Men åh jag saknar Metafit och Medball Madness, det har de inte längre...Åh vad roligt med matmarknad!
Kommer ihåg när du körde hårt med alla dina pass som hade roliga namn, det gav träningsinspiration även för mig
Testade c25k förra sommaren, och den funkar fint! Jag gillade tanken på att kunna köra om en vecka mitt i om det kändes som att jag inte hängde med i den tänkta ökningen. Och så funkade den bra ihop med Spotify, vill jag minnas.
Tack (och tack @zassoo) för feedback ang appen! Jag är peppad på att sätta igång
Mineur
Moderator
Försöker mig på en presentation såhär klockan alldelesförsentpånatten:
Jag är 24 år gammal och bor i Glasgow, Skottland sedan 4,5 år tillbaka. Numera med min karl i kilt, som jag hängt ihop med i ungefär 1,5 år. (fast han har inte kilt på sig särskilt ofta alltså)
Tog examen i juli efter 4 år på universitetet där jag läste marknadsföring med inriktning på turismbranschen. Nu jobbar jag heltid som ansvarig för den skandinaviska kundservicen på ett modeföretag och trivs helt okej bra, men det är definitivt inte detta jag vill göra och jag söker ständigt nya jobb för att hitta in på rätt karriärsstig.
Har aldrig tränat sådär väldigt mycket förutom ridning, men när jag flyttade hit började jag så småningom upptäcka såväl gym som basket och kom igång rätt bra. Fastnade för styrketräning vintern 2014 tack vare en sjukt snygg () PT som ägnade lite extra tid åt att lära mig en massa, och då upptäckte jag ett intresse för träning och näringslära som jag inte visste att jag hade.
Tränade rätt hårt på gymmet i 1,5 år ungefär, men med examen från universitetet ändrades mycket i min livsstil - jag gick till exempel från att ha 400 m till närmsta gym till att ha 4000 m till närmsta gym - och jag har tappat sugen lite grann. Istället har jag dock upptäckt andra sporter såsom klättring och Bikram-yoga, vilket jag i nuläget kombinerar med ca 2 gympass per vecka. Och så ska jag ju börja springa och testa på det här med hinderlopp, är det tänkt.
Jag försöker göra allt med så lite krav som möjligt, men som prestationsprinsessa med en hel del osäkerhet är det inte alltid lätt. Har haft en del problem med mat- och kroppsångest sedan jag var 20 ungefär men jag börjar lära mig att hantera det och det går allt längre mellan mina "sammanbrott". Mycket av tankarna sitter dock kvar och jag har mer eller mindre accepterat att jag aldrig kommer att älska min egen kropp, men vi jobbar på saken!
Jag är 24 år gammal och bor i Glasgow, Skottland sedan 4,5 år tillbaka. Numera med min karl i kilt, som jag hängt ihop med i ungefär 1,5 år. (fast han har inte kilt på sig särskilt ofta alltså)
Tog examen i juli efter 4 år på universitetet där jag läste marknadsföring med inriktning på turismbranschen. Nu jobbar jag heltid som ansvarig för den skandinaviska kundservicen på ett modeföretag och trivs helt okej bra, men det är definitivt inte detta jag vill göra och jag söker ständigt nya jobb för att hitta in på rätt karriärsstig.
Har aldrig tränat sådär väldigt mycket förutom ridning, men när jag flyttade hit började jag så småningom upptäcka såväl gym som basket och kom igång rätt bra. Fastnade för styrketräning vintern 2014 tack vare en sjukt snygg (
) PT som ägnade lite extra tid åt att lära mig en massa, och då upptäckte jag ett intresse för träning och näringslära som jag inte visste att jag hade. Tränade rätt hårt på gymmet i 1,5 år ungefär, men med examen från universitetet ändrades mycket i min livsstil - jag gick till exempel från att ha 400 m till närmsta gym till att ha 4000 m till närmsta gym - och jag har tappat sugen lite grann. Istället har jag dock upptäckt andra sporter såsom klättring och Bikram-yoga, vilket jag i nuläget kombinerar med ca 2 gympass per vecka. Och så ska jag ju börja springa och testa på det här med hinderlopp, är det tänkt.
Jag försöker göra allt med så lite krav som möjligt, men som prestationsprinsessa med en hel del osäkerhet är det inte alltid lätt. Har haft en del problem med mat- och kroppsångest sedan jag var 20 ungefär men jag börjar lära mig att hantera det och det går allt längre mellan mina "sammanbrott". Mycket av tankarna sitter dock kvar och jag har mer eller mindre accepterat att jag aldrig kommer att älska min egen kropp, men vi jobbar på saken!
Jag är 29 år och har tränat regelbundet sen jag var 16 ungefär. Har gjort Klassikern, tävlat i triathlon med en 6:e plats på ett SM som bäst, åkt fem Vasalopp, sprungit tre marathon, springer milen på 42 minuter, kan göra chins och armhävningar på tå, har ett SM-broms i downhillcykling, har lyft 110 kg i marklyft och 90 kg i knäböj, etc etc.
Skriver inte detta för att skryta utan för att jag har en väldigt gedigen träningsbakgrund och bra förutsättningar. Detta är min utgångspunkt för vad jag vet att jag kan prestera fysiskt men absolut ingen måttstock jag mäter andra efter. Jag började skriva i Beach-tråden därför att jag blev så glad och peppad av alla som inte tränade lika extremt som jag (det har jag gjort i perioder för att kunna uppnå det jag gjort!). Beachtråden får mig på bättre humör än de flesta överhurtiga träningsbloggar eller träningsrapporter från elitidrottare. Jag tycker att man får skryta om pass och tider man är nöjd med, vare sig det är 1 km eller 20 km. Jag blir _mycket_ mer imponerad av någon som skriver att de sprungit sin första km någonsin, än av någon annans sjuttioelfte marathon. Jag hoppas att jag inte bidrar till någon hets; jag skriver mest om min egen träning när jag är ovanligt nöjd/missnöjd med ett pass utifrån min nivå.
Skriver inte detta för att skryta utan för att jag har en väldigt gedigen träningsbakgrund och bra förutsättningar. Detta är min utgångspunkt för vad jag vet att jag kan prestera fysiskt men absolut ingen måttstock jag mäter andra efter. Jag började skriva i Beach-tråden därför att jag blev så glad och peppad av alla som inte tränade lika extremt som jag (det har jag gjort i perioder för att kunna uppnå det jag gjort!). Beachtråden får mig på bättre humör än de flesta överhurtiga träningsbloggar eller träningsrapporter från elitidrottare. Jag tycker att man får skryta om pass och tider man är nöjd med, vare sig det är 1 km eller 20 km. Jag blir _mycket_ mer imponerad av någon som skriver att de sprungit sin första km någonsin, än av någon annans sjuttioelfte marathon. Jag hoppas att jag inte bidrar till någon hets; jag skriver mest om min egen träning när jag är ovanligt nöjd/missnöjd med ett pass utifrån min nivå.
Det är lite det här jag menar, att om jag får veta att du tar milen på 42 min så förstår jag att du blir missnöjd om det tar en timme (och det måste man ju få uttrycka, precis som man gärna får vara glad över att ha minskat tidsåtgången). Skulle det däremot bara skrivas i stil med "sprang milen på en timme idag, fy fan vad dåligt" så blir känslan, åtminstone hos mig, mer att det är en mer allmän åsikt.
Nu har jag ju dock koll på dig sen ett tag tillbaka, vet att du är både vältränad och snabb och känner mig tämligen säker på att du aldrig skulle säga/tänka "men jösses vad långsamt hon springer" om någon här
Nixehen
Trådstartare
Presentation var det ja!
Jag är 29år (snart 30... då är livet sluuuuuuut!) och bosatt på Gotland sedan ett par år tillbaka, nybliven sambo med världens finaste Hulken + bonussork på 4år. Mannen i mitt liv är dock min 7år gamla amstaff-kille Optimus Prime (Pops, Poppen, Baby, Vovven etc kallad) som figurerat en hel del här i trådarna och på min instagram inte minst!
Jag har varit överviktig i stort sett hela mitt liv, är lång och bred - mer Valkyria än Alv om man säger så - men började i januari 2014 min kamp för att dumpa vikten på riktigt. Tidigare försök var väl.. mindre seriösa helt enkelt, inget riktigt commitment i det och väldigt mycket glädjekalkyler vad gällande kalorier in och ut. Det gamla vanliga "tjockissymptomet" med andra ord.
Jag har ridit sedan jag var 5år gammal och har haft egna hästar i 12år i olika antal, men idag har jag två kvar (som också har funnits med hela tiden.). Men ridningen och all den fysiska aktivitet som det innebär runtomkring att ha hästar är ingenting som någonsin räckt till för att hålla min kropp i bra form. Så i januari 2014 började jag som sagt kämpa på riktigt:
Jag började med promenader och kaloriräkning och märkte skillnad redan första månaden, det har peppade mig otroligt och vart efter att centimeterna sakta trillat bort så har träningslusten och modet att prova nya saker infunnit sig också.
I perioder blir jag manisk med ätstörningssymptom - jag slutar äta nästan helt och tränar för mycket. Då måste jag bryta helt någon månad för att komma i balans igen.
Min träning består i normalfallet av gym 3-4dagar i veckan, simning 3-4dagar i veckan, yoga 3dagar i veckan och så promenader förstås.
Jag drömmer om att kunna springa och att cykla långt, men har benhinnor som bråkar, trasiga knän och kraftig ansträngningsastma så min startsträcka är väldigt lång och kräver väldigt långsam upptrappning för att inte braka ihop i lungorna.
Dessutom har jag drabbats av totalt 5 diskbråck sedan 2005, varav det sista nu i början på december 2015. Det var också värst hittills och har gjort mig mer eller mindre sängliggandes i 4 månader innan jag äntligen fick träffa en ryggspecialist och fick en akut operation i mitten på mars. Det är alltså snart 4 veckor sedan och jag rehabar med målet att komma tillbaka till full träning igenom inom 3månader. Då diskbråcket satt illa till fick de lov att gå in från två håll och öppna upp ett stort snitt i ryggen samt frilägga delar av ryggfileérna, vilket för rehaben lååååång (och trååååkig) och som lök på laxen drabbades jag för två veckor sedan av en infektion i op-såret som ännu förlänger läkningstiden en massa..
Många gånger känns det som att jag kämpar i en enorm uppförsbacke, men kost och träning är något som jag verkligen blivit intresserad av så även i stunder då det känns jobbigt så hittar jag numera alltid tillbaka igen.
Privat så pluggar jag till uska på distans och börjar snart nytt jobb inom psyk-vården. Och kollar på alldeles för mycket Extreme Makeover Weigthloss! (Alla borde ha en egen Chris Powell att tillgå i sin träning!)
Jag är 29år (snart 30... då är livet sluuuuuuut!
) och bosatt på Gotland sedan ett par år tillbaka, nybliven sambo med världens finaste Hulken + bonussork på 4år. Mannen i mitt liv är dock min 7år gamla amstaff-kille Optimus Prime (Pops, Poppen, Baby, Vovven etc kallad) som figurerat en hel del här i trådarna och på min instagram inte minst! Jag har varit överviktig i stort sett hela mitt liv, är lång och bred - mer Valkyria än Alv om man säger så - men började i januari 2014 min kamp för att dumpa vikten på riktigt. Tidigare försök var väl.. mindre seriösa helt enkelt, inget riktigt commitment i det och väldigt mycket glädjekalkyler vad gällande kalorier in och ut. Det gamla vanliga "tjockissymptomet" med andra ord.
Jag har ridit sedan jag var 5år gammal och har haft egna hästar i 12år i olika antal, men idag har jag två kvar (som också har funnits med hela tiden.). Men ridningen och all den fysiska aktivitet som det innebär runtomkring att ha hästar är ingenting som någonsin räckt till för att hålla min kropp i bra form.
Så i januari 2014 började jag som sagt kämpa på riktigt: Jag började med promenader och kaloriräkning och märkte skillnad redan första månaden, det har peppade mig otroligt och vart efter att centimeterna sakta trillat bort så har träningslusten och modet att prova nya saker infunnit sig också.
I perioder blir jag manisk med ätstörningssymptom - jag slutar äta nästan helt och tränar för mycket. Då måste jag bryta helt någon månad för att komma i balans igen.
Min träning består i normalfallet av gym 3-4dagar i veckan, simning 3-4dagar i veckan, yoga 3dagar i veckan och så promenader förstås.
Jag drömmer om att kunna springa och att cykla långt, men har benhinnor som bråkar, trasiga knän och kraftig ansträngningsastma så min startsträcka är väldigt lång och kräver väldigt långsam upptrappning för att inte braka ihop i lungorna.
Dessutom har jag drabbats av totalt 5 diskbråck sedan 2005, varav det sista nu i början på december 2015. Det var också värst hittills och har gjort mig mer eller mindre sängliggandes i 4 månader innan jag äntligen fick träffa en ryggspecialist och fick en akut operation i mitten på mars. Det är alltså snart 4 veckor sedan och jag rehabar med målet att komma tillbaka till full träning igenom inom 3månader. Då diskbråcket satt illa till fick de lov att gå in från två håll och öppna upp ett stort snitt i ryggen samt frilägga delar av ryggfileérna, vilket för rehaben lååååång (och trååååkig) och som lök på laxen drabbades jag för två veckor sedan av en infektion i op-såret som ännu förlänger läkningstiden en massa..
Många gånger känns det som att jag kämpar i en enorm uppförsbacke, men kost och träning är något som jag verkligen blivit intresserad av så även i stunder då det känns jobbigt så hittar jag numera alltid tillbaka igen.
Privat så pluggar jag till uska på distans och börjar snart nytt jobb inom psyk-vården. Och kollar på alldeles för mycket Extreme Makeover Weigthloss!
(Alla borde ha en egen Chris Powell att tillgå i sin träning!)Idag var jag ute och sprang för första gången sen juli tror jag. Drog på mig barfotaskorna och mys-joggade i lugnt tempo på de allmänna gräsmattorna i området. GPS-klockan verkade dock ha varit ganska trött, för den visar hur jag sprungit tvärs igenom flera hus, så den faktiska sträckan eller kilometertiden har jag ingen aning om. Men det spelar ingen roll i dagsläget ändå, jag var ju trots allt främst ute för att ta reda på hur det kändes. Nånstans runt 1,5 km tog jag mig fram i alla fall och höll igång sisådär 10 minuter utan att stanna, för både andning och knän fungerade som det skulle.
När jag väl kom tillbaka till porten kändes det som att jag skulle kunnat vara ute minst lika länge till utan problem, vilket är en himla härlig känsla. Men vis av erfarenhet gick jag in ändå, det är så dumt att köra på för hårt och få bakslag i form av knäsmärtor.
När jag väl kom tillbaka till porten kändes det som att jag skulle kunnat vara ute minst lika länge till utan problem, vilket är en himla härlig känsla. Men vis av erfarenhet gick jag in ändå, det är så dumt att köra på för hårt och få bakslag i form av knäsmärtor.
Kom på att jag ju helt glömde bort att nämna mina problem med andningen, som är ju rätt relevanta för hur jag tränar
När jag konditionstränar får jag problem med inandningen, eftersom struplocket då stänger av vägen (inte helt och hållet, men tillräckligt för att inte få in den luft som behövs). Det leder till oerhört obehaglig andnöd om jag tar i för hårt eller glömmer att fokusera på andningstekniken. Men det blir bättre och bättre, jag lär mig väldigt mycket genom trial and error och försöker på så vis bena ut var mina gränser går.
Mineur
Moderator
Ash, nu blev jag ju sugen på att springa! Kanske skulle ge mig ut på en tur idag och ta det där benpasset på gymmet imorgon istället? Hmmm....
- Status
Liknande trådar
Kropp & Själ
Jag känner mig lite dum men jag har inte riktigt koll på begreppen och undrar om bukeoraklet kan hjälpa mig?
Som jag har förstått det är...
Senast: Luff
·
Kropp & Själ
Egentligen har jag ett fantastiskt bra liv. Jag älskar mitt lilla hus, jag älskar mitt yrkesval, jag har bra kollegor och en bra chef...
2
3
Senast: Thaliaste
·
Kropp & Själ
Hej!
Jag har efter en sjukgymnast och otroped felbehandlat mig fått förlorad inkomst och sjukskrivning i 7 månader.
Jag fick första...
2
3
4
Senast: Sassy
·
Välj ämne nedan
Ekonomi & Juridik
Anläggning
Hästmänniskan
Gnägg
Utrustning
Hästvård
Foder & Strö
Hästhantering
Träning
Ridning
Avel
Tävling
Distans
Dressyr
Fälttävlan
Hoppning
Islandshäst
Körning
Trav
Western
Övr. Grenar
Hundhälsa
Hundträning
Hundavel & Ras
Övr. Hund
Katthälsa
Övr. Katt
Lantbruksdjur
Däggdjur
Övr. Djur
Samhälle
Juridik & Ekonomi
Skola & Jobb
Relationer
Kropp & Själ
Hemmet
Trädgård & Växter
Mat
Kläder & Bli fin
Fordon
IT & Mobiler
Kultur
Fritid
Tjatter
Äldre
Gravid - 1år
Småbarn
Övr. Barn
Dagbok
Hästnyheter
Radannons
Företag
Bukefalos
Bukefalosnyheter
Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser
-
Bit-fitting discussion day i Bryssel
- Hästnyheter Detta är ännu värre. Hur kan någon människa med en endaste hjärncell sätta in detta bett i en hästmun?
- ufot
- Svar: 3
- Visningar: 112
- Hästnyheter
-
Böter för kritiserat stuteri – anklagas för grov vanvård- Hästnyheter Två bolag som står bakom omdiskuterade Viegård Stuteri ska betala höga böter, efter flera händelser rörande vanvård av djur. Trots detta...
- Gunnar
- Svar: 0
- Visningar: 33
- Hästnyheter
Hund, Katt, Andra Djur
-
Oseriös avel 2023- Hundavel & Ras Vi har en sådan snygging här i byn! Han är lite bonkers, men supertrevlig och tjusig!
- Sel
- Svar: 1 912
- Visningar: 186 317
- Hund
Hästrelaterat
-
Bergsyra
- Foder & Strö Hej! Vi har fått in bergsyra på en nyplöjd och sådd åker. Troligen har det legat i jorden och tagit sig när vi plöjde om. Läser man om...
- Hrober
- Svar: 0
- Visningar: 2
- Vård
-
Shettistråden del II- Gnägg Det ser alltid klumpigt ut med de uppbyggda sadlarna på små ponnyer. Jag tror nog ändå att den kan funka att använda, om det bara är...
- ameo
- Svar: 860
- Visningar: 60 480
- Hästmänniska
